… och varde det inget ljus får man skapa illusionen av detsamma. Ljuset är livsviktigt för människan, framför allt för alla som har lika lite energi som vore de björnar i ide fast de ändå måste funka som fullt sommaralerta varelser. Det är inte lätt, det där. Jag har flera av dessa sommarfjärilar i min storfamilj. De som vaknar till liv, kommer ur sin vinterdvala klippandes med trötta ögon och slokande axlar ungefär när vitsipporna svämmar över i gläntor och vattnet porlar sådär extra vackert i bäckarna. De som känner att de kan andas lite lättare om himlen bara visar blå fläckar, som sträcker sig mot ljuset och får rakare ryggar och mer spänst i stegen då solen glittrar till i de nakna grenarna som längtar efter att saven ska stiga. För alla som mår så här, som känner så här, som längtar på det här viset, blir varje solstråle viktig. Och eftersom mörkret kämpar på med stor kraft i år är det mer eller mindre livsnödvändigt att gå på ljusjakt, att fylla livet med sådant som ger känslan av att ljuset är här fast det kanske dröjer. Det går inte riktigt att gräva i jorden än, men det går att fylla krukor med billiga ICA-påskliljor. Det går att baka egna hamburgerbröd till frasigt stekta nötfärsburgare (som kan ätas som en glad och inbjudande hamburgertallrik utan bröd om man är jag) och man kan stoppa omtänksamma buketter i second hand-inköpta tunga och ljusblå kristallvaser. Önskan om ljusets vardande blir uppfylld och när värmen sprider sig från hjärtat istället för att komma från det mot solen vända ansiktet med blundande ögon finns det ännu lite kraft att vänta in den riktiga solen.
Det är riktigt kallt ute, men hjälp, så vackert! Jag har varit ute i morgonrock, stövlar och vinterkappa för att mata fåglarna och bara få i mig lite morgonsol. Det händer något i kroppen i de där mötena. Jag förstår att det är viktigt att gå ut och få i sig den tidiga solen för att dygnsrytmen ska funka så bra som möjligt. Efter att jag var sjuk innan jul har jag inte riktigt kommit tillbaka till mina goda morgonvanor, så jag lägger mig för sent och stiger också upp för sent (enligt mig). 23 till 6 är det perfekta sovfönstret för mig, men för att komma dit igen behöver jag anstränga mig lite. Hur som helst, iskristaller på fönster är aldrig bra i ett bostadshus, men i oisolerade glasverandor blir dessa fenomen ett vackert tillskott. För övrigt har jag lovat mig själv att mer ofta plocka fram min kamera i år. Även om en nyare modell hade varit att föredra ger den i goda ljusförhållanden fortfarande förstklassiga foton i bättre kvalitet än vilken telefonkamera som helst.
Hur går det då med mina amaryllisar? Jo då, tackar som frågar. En blommade till advent, men den hade jag köpt för 39.90 på Blomsterlandet och den var inte ens en av mina översomrade. Så här ser det ut nu. Den som snart blommar kämpar på. De andra två är inte ens i närheten. I syrummet står fem till där knopparna har kommit upp. De andra femton lever alla och har hälsan, så det är ändå imponerande. Det här projektet börjar kanske rinna mig ur händerna lite? Jag vill ju helst ha amaryllisar till advent och jul, inte hela våren. Jag ska vara duktig på att dokumentera hur de ser ut när de blommar och eventuellt bara spara en vit, en ljusröd, en mörkröd osv. Just nu planerar jag vårsådderna och inser att det är tur att försåddshyllan har en topphylla som aldrig används, för där kommer jag att behöva ställa alla amaryllisar. I år ska hyllan få stå i syrummet eftersom maken numera använder ”sovskrubben” som kontor. Det blir bra, det.
Det känns annorlunda nu. Ljuset. Står man vid söderväggen vid verandan värmer solen så skönt. En stund in på promenaden går det att lätta på halsduken och droppa handskarna ett steg så lite luft kommer in. Det är hoppfullt!
Vi har haft minusgrader i över en vecka. Nu ska det bli plus om dagarna och minus om nätterna. Maken längtar efter ispromenader och långfärdsskridskor, jag slår bakut och säger att man inte måste testa allt som kanske funkar. Tänk så olika man är!
Jag fortsätter pyssla även när jag varken har egna eller lånade barn här hemma. Planen var att låna hem brorsbarnen på deras lov, men nu blev det inte så eftersom jag blev sjuk. Pyssla kunde jag göra ändå. Planen var något mer avancerad, men nu fick det bli såhär. Jag hade plockat in lönnlöv att torka, men när de hade gjort det hade de nästan knutit ihop sig som en hand. Därför bestämde jag mig för att stryka nya löv mellan bakplåtspapper när jag precis hade plockat in dem för att få dem platta. Det funkade utmärkt. Efter strykningen knöt jag bara fast vit björntråd nära änden på skaftet och gjorde en ögla att hänga upp lövet i. Snabbt, lätt och ganska effektfullt.
Jag är säker på att man skulle kunna spreja bladen med genomskinligt lack eller liknande för att göra dem ännu stadigare, men det här duger bra för att representera tiden fram till första advent då glaskulorna åker upp i grenen. Denna ljusgren har inte riktigt blivit min favorit, den saknar något i sitt uttryck, men trots det gör den mig glad varje dag. Tycker det är jättekul att vår inredning också följer årstidernas skiftningar. ”Riktiga” bloggare talar om novent, men det tänker jag mest handlar om en hets att kunna visa upp sin inredning först av alla. Kanske har jag fel, vad vet jag? Här hemma är det iallafall Halloween fram tills första november, sedan blir det höst och tacksägelsetema. Första advent åker mer ljus, blomster och pynt fram. Hurra! Fast nu ska jag först njuta av detta.
Här har du en mycket givande och intressant jämförelse. Kortet till vänster togs sent på kvällen den 16 juni, alltså i förrgår. Nu i morse, efter en hel dags regnande (Halleluja!), tog jag bilden till höger. Jag har försökt beskära ganska lika så du ska kunna se vilken skjuts krassen fick av regnet! Hela trädgården känns skjutsad. En del växter ligger ner, de blev väl helt chockade av att få vatten på sig (jag vattnar vanligtvis med pip för att det är rötterna och inte bladen som ska få det de behöver). Bilderna är såklart helt utan filter, men här har du också ett tips på att lära dig mer om ljus och skugga för att få tag i de vackraste färgerna för just det du fotograferar. Molnig morgon efter regn ger ett mycket varmt och behagligt ljus. Det hade blivit perfekta porträtt här. Och falu rödfärg blir också perfekt röd under de här betingelserna.
Trendspaningen säger tydligen att orkidéstänglar är tillbaka. Jag känner mig nöjd med att med jämna mellanrum bli lite sådär lagom hipp. För första gången i mitt liv sedan tonåren äger jag inget manchesterplagg, annars brukar just det materialet vara en indikator på trendcyklerna. Ibland är jag helt ute, andra gånger helt inne, och det utan att ha ändrat ett skapandes dugg. Mina tre omblommande orkidéer gör mig glad och påminner om mammas gröna fingrar. Förutom omstarten efter spinn är det här norrfönstret rena bomben för just dessa exotiska skönheter. Oväntat.
Övervåningen städades petnoga inför Nomors silverfiskbesök. Jakob kom, duttade lite silverfiskgodisgift längs listerna med jämna mellanrum och bad oss ringa om det inte hade blivit bättre om fem-sex veckor. ”Det är svårt att bli av med silverfisk. Typ alla har sådana hemma.” Med det lämnade han tre klisterfällor och uttryckte att han hoppades att han skulle få ägna dagen åt att åka omkring mellan olika uppdrag eftersom vädret var så ruskigt. Hoppas att du hade tur, Jakob! Nu vågar jag inte riktigt ställa tillbaka något, så dagbädden i arbetsrummet får fortsätta agera uppsamlingsplats.
Lena Linderholm och jag fortsätter peppa varandra varje morgon. Jag har berättat att nu är hon helt inne igen! Kleinblått regerar åter världen och kanske har folk tröttnat liiiiiite på greige? Fast jag tror det isåfall då jag ser det. ”Folket” verkar dock inte ha några problem med gamla släktingar, för alla nya mattillverkare gör mattor som mer agerar snubbelfällor i mina ögon. Många är dessutom helt oberäkneliga i formen vilket gör snubbelrisken ännu större. Jaja, ungdomarna får hållas. Och om de har 30 000 kronor att lägga på golvet måste de få välja fritt och stort så klart!
Frysgrader, men de röda rutorna i verandan speglar sig runt hela köket och gör mig glad och hoppfull! Som du ser vägrar julstjärnan att ge upp. Den har stadgat till sig ännu mer, verkar trivas utmärkt med denna placering. Jag kan inte slänga den och tänker att har jag nu stått ut så här länge så är det en sport att få den att överleva tills den blir inne igen. Och när det blir behöver jag faktiskt inte gissa om! För ”till nästa jul igen, kommer han vår gamle vän, för det har han lovat”. Eller lovat och lovat, jag vet i alla fall att hans närvaro inte kommer att ifrågasättas då. Undanskymd tillvaro kan utlovas någon annanstans medan både han och jag kämpar för denna överlevnad.
Vi eldar kanske en av de sista gångerna för den här säsongen. Sedan ska vedspisen få sig en rejäl rengöring. Så tacksam jag har varit för den här trotjänaren i år! Elräkningen har verkligen hållit sig i schack med hjälp av den. Med denna tacksamhet i sinnet är det dags att möta dagens utmaningar och glädjor. Till lunch blir det repris på gårdagens bjudmåltid och jag måste tipsa om båda recepten, för det var ruskigt gott. Vi börjar med efterrätten: ”Magisk kladdkaka med Plopp”. Funkade utmärkt med glutenfritt mjöl (lite längre tid i ugnen än uppgett i receptet bara). Magisk är måhända ett uttjatat och överanvänt ord, men jag kan säga att de unga gästerna tog tre omgångar och det blev bara en liten bit kvar att spara!
Dottern och svärsonen hade tipsat om sin favorit ”Chicken burrito casserole” och nu tipsar jag vidare. Jag tar inte åt mig äran till receptet, men erbjuder här en svensk översättning som också är anpassad till lite mer lagom chilitåliga smaklökar:
1/2 finhackad rödlök 1 röd paprika skuren i små tärningar tio inlagda bitar jalapeño (eller en färsk hackad, fast detta kan uteslutas om du tror det blir för starkt) 2,5 dl vitt ris som basmati eller jasmin 1/2 msk chilipulver (jag gillar ancho), eller bara lite chiliflakes om du inte gillar stark mat alls 1 tsk vitlökspulver 1 tsk spiskummin 1/2 tsk oregano (jag tog mer) 1/2 tsk salt 2,5 dl frysta majskorn 1 burk svarta bönor, sköljda i sil 3 färdiglagade kycklingbröst eller ca. 450 g färdiglagad kyckling av annat slag drygt 8 dl het kycklingbuljong 1 msk olivolja 2 msk tomatpuré 150 g riven gratängost av önskat slag ev. färsk koriander och finhackad vårlök/purjo vid servering, gräddfil och salsa är också gott till
Värm ugnen till 200°C. ”Riv” kycklingköttet med hjälp av gafflar eller för hand. Ta fram en ugnsform 20×30 cm och lägg i ris, grönsaker och kryddor. Rör om. Vispa ihop tomatpuré och olivolja med den heta buljongen och häll över. Lägg i kyckling, bönor och majs och se till att allt är väl blandat. Täck med aluminiumfolie och låt stå i ugnen tills all buljong sugits upp av riset (ca. 60 minuter eller tills riset känns färdigt). Ta ut formen, häll över ost och gratinera i 5-10 minuter. Ät med önskade tillbehör.
Igår kunde vi tydligen se norrsken lite här och där i vårt avlånga land, inte bara norröver. En vän i Ronneby lade upp fantastiska bilder med dansande, gröna slöjor och lusten att uppleva något liknande blev stor. Inte för att jag vet om det stämmer eller ej, men med ögat gick det i alla fall inte att uppleva någonting hos oss. Kanske var vi bara inte alerta precis då det fladdrade också över vår ö? Jaja, det kommer andra tillfällen. Och soluppgången var så vacker att den var värd att förevigas, trots att den kanske liknar många andra soluppgångar vi mött här. Guds klara sol går åter upp, och varje gång är det som ett mirakel.
Att bädda sängen känns som en ynnest då detta är synen som möts. Gröna sovrum sedan 1993 då jag fick välja tapeter till min hyreslägenhet. Alltid mot det grågröna hållet. Så vill jag att det ska vara för evigt. Det ligger något i den här färgen, något som talar till mig. Jag behövde ingen som talade om för mig att grönt är en bra färg för sovrum. Jag behöver heller ingen som forskar om att vårens ljus är livgivande och kraftladdande. Det ingår liksom i mitt DNA att veta dessa saker.
Mammas garderobsblomma som stod i trappen i Bredavik fortsätter att se ut som den gör. Varje år vid den här tiden skickar den 2-3 nya skott. I år har den skickat fyra stycken! Den står i samma norrläge, får samma behandling, ser likadan ut för övrigt. Jag tror att den trivs fint och snart är jag redo för att ta skott ifrån den. Snart kanske jag också är modig nog att ta mig till Bredavik och hämta hem pelargonerna. Burr. Har ändå landat i att det är okej om alla gick åt i elsparandets vargavinter. Det var isåfall av en god orsak, för det var onekligen effektivt för besparingens skull.
Här är ljuset indirekt, men jag ser ju att det finns där. Det känns. Det syns. Det värmer till och med lite. Vårvinterns färger. Bland mina taggar har jag de fyra årstider, och så denna femte. Vårvinter. Jag har inte sommarhöst, höstvinter eller vårsommar. Vårvintern har däremot sin egen plats. Just denna börjar vi vecka nio med. Vårvinter, frost och sol. Grannen tillbaka på sin skola, våra dammråttor mer uppenbara än vanligt. Idag är första dagen på resten av mitt liv. Första dagen på resten av ditt också. Vem minns den snö som kanske föll i fjol? Jag avslutade första stycket med en lånad textrad och avslutar hela inlägget med en annan. Lev väl.
En av de bästa goda vanor en människa kan plocka upp är morgonyoga. Det krävs inga långa stunder för att väcka kroppen, inga avancerade positioner eller komplicerade kombinationer. Det finns yoga som är del i religiöst utövande och det finns yoga som är stretch och kroppsmedvetenhet. Det är den senare som jag utövar.
Att försöka fånga stämningen en tidig septembermorgon är kanske inte helt lätt, men jag tycker att jag lyckades rätt bra. Jag hade kommit rätt långt i hanteringen av min kroppsuppfattning då jag flyttade till Orem, men det var definitivt yogan som fick mig att bli tacksam för den kropp jag har med alla dess egenheter. Det bästa av allt? Jag har lärt mig ”öppna mina höfter” med duvan. Ljuvligt smärtsamt då man är mycket stressad eller bara känner sig stel och orörlig.
Här har du resten av utmaningarna! Vi har fyra dagar kvar och en bonusdag som jag kommer att använda till utvärdering. Lycka till önskas dig som är med.
Jag hade någonstans i bakhuvudet att jag behövde ut och promenera tidigt på dagen om det skulle bli något igår. Gissar att det undermedvetna jobbar hårt med mig också, för det visade sig att precis lagom efter att jag hade tagit min runda (med fasterssamtal i lurarna, mycket trevligt) började det droppa lite försiktigt. Sedan slutade det inte, snarare tvärtom! Jag blev påmind om kyliga sommarregn på vinden i Bredavik någon sommar då vi nog knappt märkte att det var sommarlov eftersom vi mest läste och utan framgång försökte torka badkläder och handdukar på yttervinden eftersom vi ju badade ändå. Det smattrade så härligt på taket. Här hemma har jag två favoritställen då det regnar. Det ena är i arbetsrummet där jag hör regnet slå mot verandataket precis nedanför fönstret, och det andra är i vardagsrumssoffan där det ofta slår regn mot fönstret på södersidan. Jag var tacksam över att inte behöva vara rastvakt på någon skolgård, säkert med rejäla kläder anpassade till väder och vind, men ändå lite mindre glad.
Blåbärsriset som jag plockade in då solen fortfarande lyste över oss fick plats på det lilla bordet i vardagsrummet, mitt lilla ”årstidsbord” som byter skepnad hela tiden med hjälp av det naturen bjuder på, ljus och annat som förgyller tillvaron bara för att det är fint eller har någon typ av affektionsvärde. Jag tänkte en stund på min svärmormor Britta som älskade blåbärsris, både som dekoration på vårvintern och som källa till rikedom då blåbären skulle skördas. Jag tänkte lite på mamma då hennes ängel lyser upp vårt hem varje dag. Jag tänkte på familj och vänner som gett bröllopspresenter, födelsedagspresenter och julklappar som hamnat här. Jag tänkte att det inte krävs så mycket ljus för att få undan dassigheten om man bara öppnar ögonen.
Ljusslingan som åkte upp till julkorten första eller andra julen i huset blev kvar för att agera ”alla hjärtans”-dekoration och sedan bara lät vi den hänga kvar. När julkorten är bortplockade hänger vi upp korten som ändå kommer lite då och då. Just nu gläder extrasyrrans kondoleanskort till maken lite extra då det blir så fint med ljuset bakom. Tackkort i brevlådan, vackert stämplade kort från en vän och inte minst bröllopspåminnelsen – allt detta lyser upp!
Med ljustemat måste jag visa något. I fredags frågade jag syrran om de hade köpt ny klocka till sovrummet. Den är jättestor och har hängt i Chapmanskolan, underbart vacker. ”Nä, den har stått där i femton år.” Alltså, vad är det för fel på mig? Jag brukar alltid lägga märke till om det händer något i inredningen eller om något är förändrat. Ja, eller det trodde jag. För andra gången på en vecka fick jag nämligen lite hicka i halsen då jag såg ”FM Mattsson” lysa bakvänt bakom kranen inne på vår toalett. Kranen monterades hösten 2016. Nu är det vårvinter 2022 och jag har aldrig lagt märke till det här fenomenet! Skuggan av märkningen på kranens sida måste ju ha speglat sig i kaklet varje dag med någorlunda solsken?! Jag blir orolig för mig själv. Kanske har jag samma minnesfel som mormor. ”Oh, vad gott, det här har jag ALDRIG ätit”, brukade hon säga om sådant som hon uppenbarligen provat både en och två gånger. Nåja, jag får väl tänka som så att det är bra att få härliga och ljusa upplevelser gång på gång, att det tillför glädje i livet?! Hej och hå, kämpa på.
Varde ljus. ”Ljus syftar dels på en sinnesupplevelse och dels på den elektromagnetiska strålning som kan ge upphov till sådana upplevelser. Ljus i fysisk bemärkelse kan mätas och kvantifieras på olika sätt, men det finns inget direkt samband mellan dessa mätvärden och vår upplevelse av ljus i en specifik situation.” Wikipedia
Låter du ljuset uppfylla ditt sinne? Släpper du in det i ditt hjärta? Öppnar du dina ögon, vågar du möta det? Är du den som reflekterar ljuset, den som får ljuskatter att dansa i rummet? Gör du något för att skapa ljus i denna värld som ter sig så mörk ibland?
Så många mår dåligt av uteblivet ljus under den här tiden på året, men nu vänder det. Dagarna blir längre, ljuset blir starkare, värmer bättre. Själv eldar jag. Stearinljus och brasor värmer och lyser upp. Det hjälper också.
Ett skepp kommer lastat med sådant som gör dig glad, hur länge klarar du att vara med? Tacksamhet är lätt att fånga för somliga, andra får jobba hårt för att hitta livets ljuspunkter. Det bästa är att det blir lättare att hitta ljuset om du övar och lär dig känna igen det.
