Tag Archives: liv och död

31 okt

I ljust minne bevarad.

Sorgen. Den böljar, kommer och går i vågor. Vågorna ändrar karaktär. I början är saknaden så intensiv att den för många manifesterar sig rent fysiskt. Det gör ont på riktigt. Den sitter kanske som en klump i magen, ett tryck över bröstet, pirr i händerna eller tjut i öronen. Jodå, det finns psykologiska och fysiologiska namn på dessa sensationer, som ångest, tinnitus eller något annat, men du vet ju att det är SORG. När det gått ett tag börjar dagarna ändra karaktär, en ny verklighet utan den älskade närvarande rent fysiskt. Allt känns helt okej, men ett foto kan framkalla okontrollerade snyftningar, någons minne blir livsviktigt eller du är kanske säker på att du såg skymten av din saknade i trädgården. När det gått ytterligare tid har sorgen landat. Den går inte över, men den gör inte ont på samma sätt. Processen kan ta flera år. För de flesta blir tanken på den som dött ett vackert minne. Kanter som funnits där slipas bort och kvar blir kärnan, det finaste. För några väcker saknaden bitterhet och ilska. Sorgen fortsätter vara intensiv och det är för dessa som vänner och bekanta kan upplevas som oförstående och plumpa då de påstår att man har fastnat och ”behöver gå vidare”. Vi är olika. Vi har olika processer.

Idag är det dags för årets kanske vackraste högtid. Jag är glad att jag har den att tänka lite extra på de som har gått vidare. Jag upptäckte den kanske på riktigt då vi bodde i USA och det varken fanns ”rätt sorts” kyrkogårdar eller tända ljus till allhelgonahelgen. Man saknar inte kossan förrän båset är tomt, eller vad det är man säger. I torsdags fixade vi till mormors, morfars och mammas gravar och igår kväll var vi ett gäng i Klackamåla och tände ljus i fars skog. Så fint! På väg hem stannade jag vid kyrkogården och gick en runda bland alla de upplysta gravarna. I ljust minne bevarad, på riktigt. Fint. Hoppas att du får en fin dag som inte gör allt för ont.

14 okt

I dödens väntrum.

Våra vänner håller sin mamma i handen medan hon får andningshjälp och en kär körkompis har somnat in efter ett mycket snabbt sjukdomsförlopp. Vi vet verkligen inte hur många dagar vi får på jorden. Jag gillar traditioner, ordning och reda, att allt blir som det alltid har varit, men dagar som den här stannar livet och öppnar upp för reflektion. Vem är jag? Nöjer jag mig med detta? Kan jag verkligen inte klämma ut lite mer ur mig själv? ”Carpe diem” och allt det där, men att fånga dagar är svårare än det låter. Försök att dricka te och läsa tidning samtidigt så förstår du vad jag menar. Antingen hamnar fokuset på teet som är perfekt och orden du läser rinner förbi utan att du kommer ihåg ett dyft, eller så läser du med stort intresse och kommer inte ens ihåg att du drack upp hela muggen förrän du måste springa på toaletten, om ens då.

Jag sitter här och beundrar den djupröda amaryllisen som just slagit ut och mammas novemberkaktus som är helt översållad med knoppar. Allt kött är hö och blomsten dö och tiden allt fördriver – allt det är sant, men det slutar ju inte där! Allt det döda går tillbaka till jorden och ger nytt liv. Jag gör mitt bästa, förvaltar det som blivit mig givet och lämnar sedan över till den som är satt att ta över efter mig. Livet fortsätter. Och vi lever vidare, oavsett vad det betyder för just dig. Hjälp mig hedra min vän E genom en stunds eftertanke. Och lev väl!

21 jun

Tills vi möts igen.

Igår var du på Saltö och njöt med din fina fru, idag finns du inte längre kvar på jorden. Det känns ofattbart!

Vi vet verkligen inte hur mycket tid vi har innan vi får säga gonatt till våra nära och kära och livslågan släcks. Tack för allt, J. Du har skänkt oss så mycket glädje och jag kommer verkligen att sakna din humor.

20 maj

Det gör ont.

Det gör så ont, men jag kan inte gråta dina tårar
För det är din sorg och de tårarna ska läka dig
Det är dina minnen, din kärlek, dina besvikelser och ditt avgrundsdjupa hål
Varje minne ska sorteras in i rätt fack
Rensa, skänka, slänga eller spara
Varje ögonblick, ett liv
Dansen med dagarna som gått blir ömsom en tryckare, ömsom en frigörande stund i febrigt tempo
Det som var blir det som är
Livet blev din gåva, ditt arv
Och en dag har såret läkt

10 maj

Tack Kristina Lugn!

Det här med storhet och döden… Jag är nog inte ensam om att reflektera lite extra när en person som jag känner (till) har gått bort. I olika medier kan man höra talas om samhällsinsatsen som en nu död person har gjort. Härom veckan gick den 24-årige danskpalestinska poeten Yahya Hassan bort. Det gav upphov till stora och starka känslor hos diverse tyckare. Själv kunde jag konstatera att denna brottsliga poet har gått under min radar och att jag aldrig hade hört talas om honom. Han lät dock oerhört intressant. Jag läste en recension i Populär Poesi och förstod att den här killen måste ha lidit av fruktansvärda, svarta demoner. Jag gillar att läsa på danska och tror faktiskt att jag ska läsa någon av hans poesisamlingar en vacker dag.

FLADFISK

JEG HUSKER VORES FISKETURE
MEN HVAD FISKEDE VI EFTER
JEG TURDE ALDRIG SPØRGE OM NOGET
ELLER SIGE MIN MENING NÅR VI KØBTE TØJ ELLER SKO
TURDE IKKE TÆNDE FJERNSYNET HVIS DU SOV
TURDE IKKE TAGE DIN HÅND
TURDE KUN NIKKE MED HOVEDET NÅR DU SAGDE
DIN MOR ER EN LUDER
OG MOR ER FLYGTET GÅR RUNDT I GADEN OG FRYSER
MENS VI SPISER FANGSTEN I SKRÆDDERSTILLING
OG DU SIGER DU VILLE ØNSKE
AT VI ALDRIG VAR BLEVET FØDT

Annat är det med Kristina Lugn. När jag växte upp var hon en allestädes närvarande, mycket märklig och släpigt talande kvinna med yvigt hår och spännande kläder. Som vuxen fick jag privilegiet att se bortanför utseendet och hon har skrivit några av mina favorittexter någonsin, sådana som jag återkommer till både i solsken och regn. Lugn blev invald i Svenska Akademien på min födelsedag 2006. Då tyckte jag fortfarande hon var ”konstig”, men det ändrade sig då jag tog mig tid att läsa vad hon faktiskt hade skrivit.

Kristina Lugns poesi är lättförstådd, spännande och lika extraordinär som hennes utstrålning. Hon var ingen dussinmänniska. Hennes texter känns i hjärteroten och är många gånger skrattroliga. Albumet där hon har läst in sina dikter med ackompanjemang av fantastiska Esbjörn Svensson Trio är oförglömligt. Undrar just vem som kom på det samarbetet? Hur som helst är det kanske inte direkt ett album man spelar som bakgrundsmusik, utan med hörlurar. Hade jag druckit rödvin hade jag säkert suttit som den medelålders kvinna jag är och njutit av texterna en mörk sommarkväll i verandan. Det kan jag ju göra ändå, fast utan rödvinet.

När ”Victoria och Daniel” gifte sig uruppfördes Vilar glad. I din famn. med text av Kristina Lugn och musik av Benny Andersson. Har du aldrig tagit dig tid att verkligen lyssna på texten, så gör det idag.

https://youtu.be/XkcBkGU5ux4

En annan favorit är En skrift i snön som också den blev tonsatt av Benny Andersson. 8.23 in i verket kommer kören in, men jag rekommenderar hela stycket.

Slutligen vill jag ge dig favoriten framför alla favoriter. Tack Kristina Lugn för dina ord!

Du ska få ett 
panoramafönster
i barnbidrag.
Stjärnhimlen ska vara
din vardagsrumstapet
och Mozart ska skriva musiken.

Du ska får ett hem
som älskar dig.
Du ska få ett sinne
för humor.
Och Strindbergs 
samlade verk.

Och alla mina barnbarn.

Min present till dig
är att du ska tala många
språk och tåla all
slags väderlek.

Du ska få god
markkontakt och
svindlande takhöjd
med stuckaturer.
Du ska få ett liv som
förlåter dig allt.

Klar i tanken ska du vara.
Och stark i känslan.
Du ska få ha roligt.
Allt detta står i
hemförsäkringen.
Du ska få vara ifred.

Mitt underhållsbidrag
till dig är att du aldrig
någonsin kommer att
sluta hoppas.
Du ska få ett modigt hjärta.
Och ett dristigt intellekt.

Och ett gott omdöme.

Den du litar på
släpper inte din hand.
Min julklapp till dig
är att om du faller
så ska medmänniskorna
glädjas åt att
få ta emot dig.

Ett vänligt leende
ska gå genom 
hela din resa.
En frisedel ska jag
sända från
min ensamhet.
Du ska inte få
ärva någonting 
alls av mig.
Men du ska få
alla pengarna.

18 apr

En resa börjar med ett första steg…

… och en flera hundra år gammal ek börjar sitt liv som ekollon.

Vi har följt den här resan sedan i höstas då jag plockade in ett gäng ekollon som lades i blöt och sedan fick en rensning och nytt vatten med jämna mellanrum. Till slut hade jag gett bort eller slängt alla utom en. Det är den som nu står här i all sin prakt!

Så här såg det ut under vintern någon gång:

Tänk ändå vad naturen är fantastisk! Jag blir lika fascinerad varje gång jag tänker på det. Livets gång. Födelse och död. Igår fick vi reda på att en av barnens barndomskamrater hastigt har gått bort. Mitt hjärta blöder för hans mamma och resten av den stora familj som älskade honom så mycket. Det blir tomt efter honom. Det finns många roliga minnen av honom och mycket fint att vårda. Jag hoppas att de som finns kvar kan läka och ta med minnet av honom in i en ljusare framtid.

05 dec

Två år och livet går vidare.

Mamma, jag saknar dig! Jag älskar dig. Grit, det där ordet som inte har någon bra översättning, det hade du. Du kämpade dig fast i livet och fortsatte ge av dig själv så länge du orkade. Jag är så glad att du hann träffa lilla Alicia och kommer så väl ihåg den här dagen.

Idag går livet vidare. Vi firar att du fanns här på jorden, men också en stor och fin händelse i vår familj. Jag ska tända ett ljus på din grav innan vi åker upp till Stockholm och vet att du gärna hade följt med om du hade kunnat.

30 sep

Ring lagd på hyllan och orkanen Liv.

Här sitter jag för första gången utan den ring jag bytte ut mina förlovnings- och vigselringar mot då maken och jag hade varit gifta i tio år. Det känns tomt. (Jag hade fått för mig att det var en femårsring, men jag kom ihåg en detalj som gjorde att jag fick lägga till fem år till.) Det har gått femton år sedan ringarna byttes ut, tjugofem allt som allt. Inte ens om jag skulle låtsas att jag inte var gift längre skulle någon tro mig. Ringen har lämnat ett avtryck som är mer än en solbrännemarkering allteftersom åren har gått. Jag vet inte om det skulle försvinna ens om jag lät fingret vara ifred i resten av mitt liv. Det känns som om jag har tagit bort en del av mig själv och lagt den i badrumsskåpet.

Det är inte fullt så dramatiskt som det låter. En operation kräver sina förberedelser. Av med smycken, piercings och nagellack. Fasta. Lämna ut allt som finns att veta om dig i en uttömmande hälsodeklaration. Lägg ditt liv i händerna på sjukvårdspersonal som vet hur man söver just dig, hur man ska ta hand om just dina hälsoproblem, som har möjlighet att göra dig frisk.

Jag har en egen orkan. Den har fått namnet Liv. Min orkan drar fram med olika intensitet och styrka. Ibland är det spännande att söka sig till orkanens öga och vila i lugnet där. Andra gånger kastas jag runt av hårda vindbyar trots att jag kämpar med allt vad jag har för att kunna hålla i mig, men rätt vad det är känns det som när köksfläkten stängs av. Lugnet infinner sig, jag känner bara små ljumma vindpustar lyfta nackhåren för att sedan försvinna ut mot andra äventyr. Jag har accepterat att Liv är en del av min jordiska upplevelse. Hon tar sig större och större friheter då år läggs till år, men jag har blivit bättre på att hantera henne. Vi är ett, Liv och jag. En dag kommer hon att ila iväg med mig på sin rygg. Jag hoppas att det dröjer länge än, men ibland kan jag känna förgängligheten i evigheten reta mig likt ett tappat hårstrå på ryggen. Vad tänker du om det?