04 Jan

Jag tänkte en tanke. Eller två.

Dagar kommer och går, bara minnen består. Är det så man brukar säga? Allt samlas i något slags bok och blir till ens liv. Min bok börjar bli rätt välfylld. Den innehåller stort och smått, ont och gott, sorg och glädje, viktigt och oviktigt. Vissa minnen önskar jag ärligen att jag hade kunnat slippa medan andra fyller mig med värme, glädje och tacksamhet. Under hösten och vintern har jag fått ta del av många av mina föräldrars återblickar av olika slag. Jag har återupplevt saker och ting tillsammans med dem, den här gången mer mogen, eller åtminstone med mer livserfarenhet. Det har varit roligt, sorgligt, givande och ibland också rätt upplysande. Jag ångrar lite att jag inte har filmat eller spelat in något. Å andra sidan är det rätt skönt att inte alltid vara uppkopplad, sådär som vi lite var till mans och kvinns är nuförtiden. Känslan av att sitta runt lägerelden och dela upplevelser med varandra generationer emellan är guld värd och allt behöver inte dokumenteras. Ett minne kan leva gott i hjärtat.

De flesta dagar skriver jag en liten tacksamhetstanke. Idag slutade jag med ”och Far lever fortfarande”. Sådant ser mitt liv ut nuförtiden. Peace.

3_2

3_3

3_4

3_5

3_6

28 Okt

En borde nog egentligen sova.

Usch. Usch! Fy sjutton och gaaaaah! Jag är upprörd. Jag bär på en stor sorg. Jag är arg. Jag frågar ändå inte varför. ”Det är som det är och det blir som det blir.” Fortsätt. I morgon är en annan dag och vi vet aldrig vad som väntar bortom kröken.

Idag blev himlen en själ rikare och en familj förlorade sin pappa och man här på jorden. Detta fick jag reda på efter en så känslomässigt omtumlande dag att jag knappt orkar sitta upp längre. (Fast det kan ha att göra med att klockan snart är halv ett också.) Just nu tänker jag att sorgeprocessen gör ont, men helar hjärtan och läker trasiga själar. Det ger ändå något slags hopp om att allt blir bra till slut. Peace.

16_2

30 Maj

Här och nu.

I går var det Mors Dag. Jag hade en av mina bästa någonsin tillsammans med min älskade familj. Alla ansträngde sig för att vara trevliga och glada fast det blivit dåligt med sömn i flera nätter innan, fast det blev så intensivt för att vi skulle hinna uppleva ett tre-till-sjudagarsställe på en heldag och fast vi är inne i en överlag väldigt stressig situation.

P g a obefintlig mottagning i och runt omkring parken kunde jag inte prata med mamma vilket jag brukar göra varje söndag och varje mors dag. Vi pratade idag istället, efter att jag hade tagit en så lång sovmorgon som jag klarade av, morgonyoga, ägg- och avocadofrukost, tvättmaskingspåfyllning och diskmaskinstömning. Vardagssysslor mitt i flytten? Jo, idag är det Memorial Day, en röd dag, och vi har bestämt oss för att bara vara lata och hitta på sådant som vi gillar att göra. Jag tror ändå inte att grannarna vill ha sina barbecues och poolinvigningar störda av flera timmars gräsklippande… Hur som helst. Det kändes fint att prata med mamma. Jag berättade om våra grannar som fått ”max tre till fem år” i livsdom av sin läkare. Han talade om för dem att de borde göra sig av med sitt alldeles för stora hus och bestämma hur de vill njuta av livet till fullo innan de blir för sjuka eller helt enkelt dör. (Vi var ute och åt tillsammans härom kvällen och då kom detta upp.) Måste vi vara i 60-årsåldern och vara drabbade av sjukdom för att någon ska säga till oss ”ni borde bestämma hur ni vill njuta av livet till fullo”? Det kändes konstigt att prata med mamma om det, men jag har bestämt mig för att inte trippa runt detta svåra ämne. Döden kommer till oss alla vare sig vi vågar prata om den eller inte. Det är så själva livet är konstruerat. Att veta på ett ungefär hur lång ens utmätta tid är behöver inte bara innebära ångest och andra känslor som gör ont. Den kan också påminna oss om att vi behöver ta tag i surdegar, njuta mer, bestämma oss för att ”rida ut” jobbiga situationer och gilla läget istället för att bara klaga, ändra på sådant som faktiskt går att göra något åt, skifta fokus till nya prioriteringar eller vad det nu kan vara.

Nu är jag inne i en sådan där period som av naturliga orsaker är lite turbulent, men det är absolut inte bara av ondo. Jag vet att jag i stunder bara vill vakna om ett halvår, men att verkligheten är att jag kommer att ta tag i det som ligger på dagens ”to do”-list vare sig det sker på ett graciöst sätt eller lite mer fumligt. Jag hoppas att du lyckas hitta en stunds vardagsglädje idag även om resten av livet är tungt. Peace.

25 Maj

Tankar som flyger åt alla håll.

Att bo med en sjuttonåring som har existensiell ångest över att inte veta vad hon ska göra med resten av sitt liv samtidigt som man ska försöka hantera påminnelsen om människans korta tid på jorden, särskilt för någon man älskar över allt, är svårt. Jag har inga bra svar, inga rätta svar, inga universallösningar. Till sjuttonåringen säger jag ”NJUT! Du är sjutton år, du har hela livet framför dig.” och den stackars dödssjuka 67-åringen gapskrattar jag med när hon förvånat uttrycker ”Jag fattar inte varför jag är så trött!” (Humor är verkligen livsnödvändig i vissa lägen.)

Efter att ha levt i något av en rosa bubbla under flera år är det på något sätt dags att möta verkligheten igen. Jag ville verkligen inte flytta hit för fyra år sedan då beslutet togs, men det var det bästa som kunde hända mig och min familj. Det jag fått uppleva här, de vackra omgivningarna och människorna jag lärt känna kommer alltid att vara en del av mig. ”Mitt hjärta har många rum.” Just nu känns det också som att det ska explodera. Ömsom av tacksamhet och ömsom av sorg och vemod.

I kväll var det dags för bokgruppen att träffas. Sista gången för mig. Gråt och tacksamhet. Tacksamhet och gråt. Dessa kvinnor har betytt så otroligt mycket för mig! Fantastiska. (Alla borde ha en diskussionsgrupp där de känner sig trygga och kan dela med sig av sina drömmar, farhågor, frågor och insikter!) Jag fick en bok av dem som heter ”No One Can Take Your Place”. Då grät jag lite till.

I morgon är det sista yogan med vår fantastiska yogalärare som råkar sluta på studion samtidigt som vi ska till att flytta. Jag hinner inte vara med på passet då det är dags för ännu en graduation-aktivitet för familjens ”student”, men jag ska dit och krama om D och tacka henne för att hon varit den bästa och roligaste yogainstruktör som hade kunnat komma i min väg! Tänk. Jag har aldrig sett mig själv som en yogi, men idag inser jag att vi alla har det i oss och att de flesta nog skulle må bra av att bli lite snällare mot sig själva och sina kroppar, både män och kvinnor.

Vi människor är komplicerade varelser samtidigt som vi är rätt lätta att förstå oss på. Min vackra lillsyrra fick höra talas om en konversation, chatt på telefon, om ett grabbgängs sexfantasier om henne. De är vänner till hennes (f d ?) kompis, över trettio år, svenska, välanpassade individer och hon har träffat dem alla flera gånger. Det de skrev var så plumpt och äckligt och gjorde henne till ett avpersonifierat sexobjekt. Hon blev så arg att hon skrev en insändare. Den kan du läsa här. (För övrigt har hon aldrig sagt något om att spy, men det var det där med sensationsjournalistik och så.) Kvinnor som äger sin sexualitet, de är visst starka och goda föredömen och får därför stå klädda som porrstjärnor och åma sig med sexaktsrörelser framför sina mikrofonstativ och sjunga att de är någon mans slav eller liknande utan att någon ska tycka att det är annat än starkt och fantastiskt. Själv suckar jag och tycker att det är konstigt att efter alla feministers hårda jobb så är kvinnor mer objektifierade än någonsin. Men det var bara en av alla tusen tankar som runnit genom huvudet idag och som jag ville få ut ur systemet. Det här inlägget inger ändå hopp om bättre dagar! OBS! På engelska. Peace. Over and out. (Tur att det är min blogg det här, för den här texten hade helt klart blivit refuserad i vilket forum som helst! :) )

21 Maj

Vad hjärtat är fullt av.

”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.” 
Reinhold Niebuhr
”Jag har ingenting emot att dö. Men inte imorgon. Det är en del jag vill hinna med först.”
Astrid Lindgren
1.
En vänlig grönskas rika dräkt
har smyckat dal och ängar,
nu smeker vindens ljumma fläkt
de fagra örtesängar.
Och solens ljus
och lundens sus
och bäckens sorl bland viden
förkunnar sommartiden.

2.
Sin lycka och sin sommarro
hörs yra fåglar prisa,
ur skogens snår, ur stilla bo
framklingar deras visa.
En hymn går opp
av fröjd och hopp
frän deras glada kväden,
från blommorna och träden.

3.
Men du, o Gud, som gör vår jord
så skön i sommarns stunder,
lär mig akta främst ditt ord
och dina nådesunder.
Allt kött är hö,
var växt skall dö
och tiden allt fördriver.
Blott Herrens ord förbliver.

4.
Allt kött är hö. Allt flyktar här,
och snart förvissnar gräsen.
Hos dig allena, Herre, är
ett oförgängligt väsen.
Min ande giv
det nya liv
som aldrig skall förblomma
fast äng och fält står tomma.

5.
Väl må förblekna sommarns glans
och vissna allt fåfängligt:
min vän är min och jag är hans,
vårt band är oförgängligt.
I paradis
han, god och vis,
mig sist skall omplantera,
där intet vissnar mera.

Carl David af Wirsén

Jag ser hur ljusen brinner ut,
jag ser hur varje liv tar slut.
Dom strålande bloss som lyste för oss
tar slut, dom brinner alla ut.

Jag ser hur livet rinner bort,
hur tiden alltid är för kort.
Den ändlösa stig som skulle bli mitt liv
tar slut, skall också nå sitt slut.

Jag stod vid det rytande havet inatt
och såg ut i rymdens evighet.

Och jag såg en svag men tydlig glöd.
Jag såg att nya stjärnor föds.
Så fast det var natt var det ändå inte svart;
Därute tändes nya ljus.

Vi är en sekund i epokernas ström,
men vårt liv är en oersättlighet.

Så innan min låga flämtar till,
och skymningstimman tiger still,
vill jag vara ett bloss för dom som följer oss
en tid, ett ljus på deras stig;
En tid, ett ljus i deras liv.

Björn Afzelius

Euphoria

19 Maj

Power outage.

På engelska översätts strömavbrott med power outage, alltså kraftavbrott. Det är ett sådant som kan upplevas i realtid här i min blogg just nu. Jag återkommer när kraften och lusten är tillbaka, förhoppningsvis inom inte allt för lång tid. Ibland blir det bara för mycket. :(

11 Maj

In Memoriam.

För några dagar sedan var det åter dags för årsdagen av min fina väns bortgång. Eftersom vi flyttade till USA innan hon hade fått sitt canceråterfall och hon dog innan vi kom tillbaka för sommaren känns hon fortfarande så närvarande, precis som att jag skulle kunna träffa henne om vi bara inte bodde så långt ifrån varandra. I samband med den här dagen har jag varje år satt mig ner för att tänka över mitt eget liv lite. Hur det nu är har Vs död fått mig att uppskatta livet lite mer och att absolut inte ta det för givet.

I teorin önskar jag att det fanns val jag inte hade gjort och andra val som jag hade gjort istället för de jag gjorde. I praktiken har jag insett att vi är produkten av våra gener, vår miljö, våra omständigheter, slumpen och även beslut som inte tas av oss själva. Det innebär att mitt liv blir så mycket lättare att hantera om jag tar kommando över det jag kan påverka och släpper sådant som jag inte kan styra över. När det gäller det här är jag på ett helt annat ställe än jag var för några år sedan. Det har gjort mig mer positiv överlag. Då och då måste jag läsa och lyssna på ”pep talks” som drar igång min optimism och mitt hopp igen. Det fina är att det funkar!

Tack V! Jag är så tacksam över dig och det du gav mig. Minnet av vissa saker bleknar och annat blir mer framträdande. Tiden här är allt för dyrbar för att jag ska ta den för given. Jag önskar att det hade sjunkit in ännu tidigare, men är tacksam över att numera förstå detta på riktigt.

9_5

Mina välanvända Asics in all their glory. Min syrra gav mig något specialmedel som man kan tvätta textilskor med innan hon åkte hem till Skottland. Jag testade dem på mina trotjänare som blev lite geggiga under den senaste hajken. Jag älskar före- och efterbilder. De visar på hopp. Som människor har vi alltid valet att tvätta bort hajkleran som fastnar på oss då vi väljer vägar som slingriga går utanför de asfalterade, raka och väl utmärkta lederna. Dojorna funkar bra även om man inte gör dem rena, men leran sliter på skomaterialen och trillar ibland in i skorna och irriterar under fötterna och inne i strumporna. Ibland märker vi helt enkelt inte att en rengöring hade varit på sin plats hela tiden och i värsta fall hinner skorna bli missfärgade och ta annan skada efter beslutet att inte lägga ner fem till tio minuter på en skrubbtvätt på en gång, men vi kan fortfarande rädda dem!

Liknelsen med skorna handlar om dig, mig och alla andra. Vi har bara ett liv. Skor kan vi köpa nya om vi förstör dem. Livet behöver vi jobba lite mer med. Det är min fullkomliga övertygelse om att det aldrig är för sent att ta tag i saker och ting. Av någon anledning sätter vi flest käppar i hjulen för oss själva, så ibland krävs det rätt mycket jobb för att något ska hända. Idag önskar jag att du tar hand om dig själv en stund. Gör något som får dig att skratta och njuta av ditt liv. Det är du värd oavsett om du är lerig eller ej.

26 Apr

Om listor och filosofisk härdsmälta.

Min mamma och några av mina systrar är specialister på lister. Listor menar jag… Jag har alltid känt att listor är något som jag borde bli bättre på. I perioder finns de med i mitt liv, men jag är sällan bra på att använda dem effektivt. Att skriva de här raderna med saker som ska inhandlas, genomföras eller uppnås har jag absolut inga problem med! Jag älskar att skriva och gör gärna en lista till ett kalligrafiprojekt… Det är när målen ska uppnås och alla punkter ska bockas av som jag har förlorats någonstans på vägen. Tacksamhetsdagboken funkar bra, men det är bara för att jag så fort jag har listat allt jag är tacksam för kan gå vidare. Jag behöver inte följa upp eller fördjupa mig, åtminstone inte i det skedet.

Det måste finnas massor för mig att göra om och göra bättre! Den senaste veckan har av olika anledningar varit en oändligt lång gråtparad full av tacksamhetsvimplar och insiktsexplosioner. Hur ska jag på bästa sätt kunna tillgodogöra mig av den kärleksboost jag har fått? Kanske är det ändå så att jag borde skriva listor, listor som ska finnas med i mitt liv på daglig basis för att lyfta och hjälpa framåt? Kan jag använda mig av mina personliga upplevelser för att göra något för andra? Ska jag göra mina eventuella listor enkla eller mer intrikata?

Ibland är det väldigt lätt att vara människa. Tänk bebisars behov. Ibland är det väldigt svårt att vara människa och jag förundras över att vi fortfarande är så många som vi är på jorden. Tänk att inte fler av ren dumhet sprängt sig själva och andra i luften. Tänk att folk som hatar varandra så hjärtinnerligt en gång har älskat varandra och skaffat både ett, två och tio barn tillsammans. Tänk att vissa människor tar sig rätten att bestämma hur, vad och varför någon annan ska utföra vissa handlingar utan den andre har något att säga till om saken. Tänk att så många lever så tomma liv att påsen med lim, jointen, flaskan eller pillret är det enda som håller dem flytande. Tänk att det finns så mycket potential till godhet och att det är så många som istället ägnar större delen av sin ”lediga” tid åt att gräva ner sig i sitt ego och samtidigt förstöra andras liv genom våld, vare sig det är mentalt, fysiskt, sexuellt, förtryckande eller något annat vedervärdigt. Tänk att vi alla har liv som till viss del suger och att vi med rätt fokus kan använda oss av de o-sugiga bitarna till att bygga upp en bättre värld och i slutändan bli lyckligare själva.

Nä, jag har inga filosofiska ambitioner. När jag lyssnar på P1s podd Filosofiska rummet inser jag att jag är för ointelligent och för oinvigd för att orka gräva ner mig i teoretiska blajuttryck som i slutänden bara är en massa skitsnack och inte gör världen det minsta bättre. (Tack Eileen John, Ylva Sjölin Wirling, Marco Tiozzo och Frits Gåvertsson för att ni idag fick denna 45-åring att känna sig lycklig för att hon inte sitter instängd på en svensk institution i klubben för inbördes beundran intellektuella emellan. Det är lite synd på luggen och det röda läppstiftet, men jag har andra i släkten som får ta på sig den bördan. Hen som är längst fram av dem håller högaffeln höjd med den äran och verkar utföra stordåd bland människor som inte har det så lätt. Den övertygelsen sträcker sig längre än till djupdykningar i Albert Camus och Bitterfittan.) Nej, nu ska jag sova, så får vi se hur det blir med de där listorna i morgon. Amen.

29 Feb

Musiken har förlorat en röst.

Det är lätt att hylla någon som har gått bort. Ens person lyfts liksom upp några nivåer bara genom att inte rent fysiskt finnas kvar bland de levande längre. Idag fick jag reda på att den svenska artisten Josefin Nilsson dött i vad som verkar vara sviterna efter en operation. Hon var ungefär lika gammal som jag med en plågad själ som gått igenom depressioner, svårigheter att hantera alkohol, kaotiska relationer med män… För att bevisa att jag inte alls önskar hylla henne för att hon har dött, utan för den hon var och det hon tillförde när hon levde ber jag att få presentera ett gammalt blogginlägg från fornstora dagar. Varsågod.  En fin intervju från 2014 hittar du här.

Idag slänger vi lite extra med håret på 80-talsvis och letar efter hesheten i vår röst, Josefin. Ha det så fint i din himmel! Jag tror att alla älskar dig för den du är och du får säkert möta Lassie igen. Jag kommer att sakna dig ibland och nu ska jag gråta lite när du och Helen Sjöholm sjunger ”Jag vet vad han vill”…

14 Jan

Hej på ett tag, Alan Rickman.

I mitt extraland USA talar kvinnor gärna om Guilty Pleasures, alltså något som man gillar trots att det kanske inte anses helt okej, eller fint nog, av andra människor. En av mina guilty pleasures är definitivt filmen Love Actually. Jag vet inte riktigt vad det är… Relationsdramer som gör lite ont, en del favoritskådisar, musik jag gillar och att det är en historia som binder tillsammans ett helt gäng relationer bidrar naturligtvis. I morse fick jag reda på att skådespelaren Alan Rickman har gått bort. I just Love Actually spelar han en medelålders man som upplever en relationskris, men han är nog mest känd av andra för rollerna som Professor Snape i Harry Potter och den elake sheriffen i Robin Hood.

Här är min favoritscen i Love Actually. Flygplatser är fantastiska på många sätt och vis. En massa början, slut och mitt emellan pågår där dygnet runt. Jag fäller alltid en liten tår över de fina flygplatsscenerna. De filmades med dolda kameror! Här finns en hel hög spännande info som du kanske också gillar att läsa om.

Ps: Det läskigaste? I går spelade jag ”God only knows what I’d do without you”, Beach Boys-låten som spelas i den sista scenen, om och om på datorn. Konstigt, va?