Rådhuset i Karlskrona har stått här sedan 1798 då det ersatte rådhuset som brann ner i den stora stadsbranden några år innan. Jag tycker det är så vackert och även om man inte riktigt kan se hur fint uret är här så är det ”kronan på verket”, särskilt kvällstid.
”Spanska trappan” kostade snuskigt mycket pengar att bygga och är emellanåt rent livsfarlig när man kommer från Stortorget, men visst är den tjusig! Här börjar butiksdöden märkas och jag hoppas att utvecklingen inte fortsätter som den gjort hittills.
Biblioteket är inte vackert på något sätt, men jag älskar verkligen det här stället. Bibliotekarierna är duktiga på att skylta inspirerande och när jag gick förbi igår fick jag mest lust att krypa upp i soffan med en god bok och käka praliner.
Förra årets isbana blev en succé och kommunen bjuder på plastis och gratis skridskor att låna samtidigt som det visst ska bli något slags kommers i de små stugorna. Laholm släcker ner, Karlskrona sticker antingen ner huvudet i sanden eller så förstår politikerna vikten av att ha härliga ting i sitt liv för att inte alldeles deppa ihop när så mycket ändå är jobbigt att hantera. Är du en sådan som släcker ner, eller en som satsar?
Denna stund på dagen, en av mina favoriter. De flesta är fullt upptagna med avslut, avslappning eller uppstyrning och de yngsta får aldrig uppleva den eftersom de redan sover gott sedan länge. Jag älskar solnedgångar. I Bredavik har vi fri tillgång på första parkett, här i Uttorp får vi mest bara gissa. ”Ikväll är nog solnedgången säkert spektakulär.” Jag nöjer mig med det. Tacksamheten har gott om utrymme även om det bara blir gissningshimmel kvar till oss, skymningsljuset ger allt så vacker färg och tystnaden som långsamt tar plats tillsammans med nattdaggen får en att släppa taget om sådant som ändå inte hunnits med.
Igår var det min extrasyrras födelsedag. Jag hade som plan att ringa, men det blev bara ett meddelande i syskonchatten. Det var full rulle precis hela dagen, och när dagen börjar tacka för sig ringer jag inte upp någon. Maken, jag och sonen har haft det roligt och intensivt i två dagar. Två syskonbarn har varit på plats och vi har alla jobbat hårt. Jag hann skriva ner några roliga citat, men de flesta har jag redan glömt. Nioåringen gillade familjespelet som består av spännande frågor som är tankeväckande och får alla deltagare att lära känna varandra bättre. ”Vad skulle du göra om du hade fyra extra timmar varje dygn?” Fyraåringen var först ut att svara: ”Dammsuga!” Hahahaha, jag kan säga att det inte direkt ens fanns i horisonten för mig, men visst är det tur att vi alla är olika, och roligt också. När hela vardagsrummet hunnit bli en gigantisk koja och matberedaren höll på att jobba fram en bröddeg knackade det på dörren och vi fick oväntat besök. Faster och farbror hade tagit med sig min underbara kusindotter och hennes pojkvän. En lång, lång tids utlandsvistelse har gjort att vi bara haft kontakt via datorn och det var så härligt att få krama om och prata en stund. Detta och mycket annat hann jag tänka på när jag gick min lilla skymningsrunda här hemma, tog in dagen och gjorde mig reda för nattvilan. Jag är så glad att jag tog mig tid att titta upp och stanna en stund i den goda känsla som uppfyllde mitt sinne i den stunden.
Här på ön har jag sett ”blåljus” vid bara ett fåtal tillfällen. Vi har haft en del tragiska händelser då polis, brandmän och sjukvårdare varit tvungna att åka ut i full fart, men annars är det ju väldigt lugnt. Annat slags blåljus bjuder dock naturen på i rikligt mått, särskilt i augusti!
Igår behövde jag komma ut och rasta benen ordentligt framåt kvällningen och eftersom det var uppehåll i vädret passade jag på. Helt ljuvligt vackert, men kallt! Jag hade jeans, kortärmad tunika och min Haglöfsjacka (lager på lager, tunn regn- och vindtät) och frös faktiskt fast jag höll högt tempo. Efter den här sommarens temperaturer kändes det nästan surrealistiskt, som att jag hade hamnat någon helt annanstans än på Sturkö. Den här rundan har jag inte gått på hela sommaren, så jag hade trängt bort kossorna som går fritt. Du kan tro att jag fick hjärtat i halsgropen då jag var framme vid sista färisten och höll på att snubbla över en stor korumpa som låg mitt framför grinden… Hu, trots att jag inte lider av koskräck började hjärtat skena!
Med ljungen som blommar vill jag komma ut i soluppgången och fånga också det ljuset, men det får vänta lite då det kommer att vara molnigt i några dagar till. Dessutom kan inte en bild på riktigt fånga känslan. Jag fick plugga ur hörlurarna och ljudboken då jag kommit fram till havet för att kunna landa lite och faktiskt njuta av att strosa runt. Telefonen åkte ner i fickan och jag satte mig på en bergknalle och lyssnade på vinden och havet som rullade in.
Häromsistens hjälpte jag till att hitta min mammas sysslings farfar som bara hade varit ett ansikte på ett fotografi för sysslingen i hela livet, ”Johans far”. Jag tänker på denna stenhuggare, hur han tyngdes av beskedet att flickvännen hade blivit gravid och drog till Amerika för att söka lyckan där istället. Det slutade med att han blev stenhuggare på andra sidan Atlanten istället, gifte sig med en annan Sturködäka och fick några barn. Det är så lätt att tro att lyckan finns någon annanstans. Gräset är grönare på andra sidan och allt det där, du vet. Visst finns det mycket glädje att finna i utveckling och förändring, men sällan om man springer ifrån det man är missnöjd med. Det gäller att istället sträva efter ett mål. Samma riktning, olika motivation och olika drivkraft.
Jag tänker att jag har missat att doppa mig i havet de senaste två veckorna och att det igår kväll kändes helt utanför min bekvämlighetszon att göra det igen på denna sida nyår. Just därför borde jag ta mig till Bredavik någon dag och ge mig själv lite badterapi. Igår berättade min faster att hon lytt en annan kvinnas råd, nämligen att bada sig frisk om man känner att en infektion är på väg. Faster själv hade lyckats stävja sin retliga hals och uschliga känsla, så det finns åtminstone en som det har funkat på! Ja, och så på damen själv kan man ju tro då hon rekommenderat tekniken.
Jag vet att dagarna börjar bli kortare redan vid midsommar, men det är alltid vid den här tiden som jag märker förändringen. Kanske är det i kombination med alla de mänskliga tecknen då semestrarna är över och skolorna börjar, men det är något annat också. Jag står här och njuter av att slå in på vägen mot hösten, hur den nu än ser ut. Med all sannolikhet finns det fortfarande utrymme för några varma brittsommardagar och t-shirtväder och än dröjer det innan löven skiftar färg. Tanka D-vitamin, hör du! I september börjar det bli dags att fylla på i tablettform.
Himlakropparna tar över i en stillsam explosion, alldeles tyst och på samma sätt som kvällen innan och kvällen innan dess och… Jag går ut i det tjocka mörkret och ser några av grannarnas utebelysning och kyrkans lyktor, men annars är det mörkret som regerar. Inte det tunga svarta, utan det mjuka, trygga. Dagen började i en magisk älvdans bakom huset och slutar med ekollon som rasslar ner och slår i taket på grannens lada medan ”sjönen” (öbornas namn på havet) nedanför kyrkogården sakta slår in mot strand. Inga bilar, inga hundrastare, inga kvällsjoggare. Bara jag och mörkret, jag och ön, jag och universum, jag i universum. Just nu känns livet så stort, så svårt och samtidigt så självklart.
