03 mar

(Nästan) ingenting blir bättre av att skjutas upp.

Härom veckan sa jag till mammas kusin att det inte är läge att gå till graven med blommor i det här vädret. Efter det såg jag en bild på någon som hade frusit in en bukett tulpaner i ett Pringlesrör samtidigt som våra tulpaner i köket började nicka lite. Jag tog fram en bakform, klippte till och lade ut blommorna så gott jag kunde och fyllde på med vatten. Efter att bakformen hade stått utanför dörren i några dagar var det idag dags att se om det hade blivit något av detta kreativa experiment. Isblommor på riktigt, liksom. Vi får se hur länge de klarar sig på detta viset.

När mamma blev riktigt dålig var jag bara några varv ifrån att vara klar med sjalen jag har lovat att lotta ut. I samband med hur allt var då lade jag ner stickningen helt och hållet. Jag har i flera månader försökt plocka upp sticket igen, men utan framgång. Jag kunde helt enkelt inte komma till skott. (Inte ens efter att ha inspirerats av Kammebornias blogg varje gång jag kikade in där.) Idag blev det så av! Jag stickade de sista varven, tvättade och blockade (spände upp sjalen på en madrass för att forma) och undrade nästan vad som hade hänt när det var klart. Det måste ha varit något i luften, för brorsan gjorde även han något som har hängt som en kvarnsten runt halsen, stackar’n:

Titta, så snyggt han putsade murstocken i S:s rum! Åh, så fint det blir. Jag blir glad varje gång jag går in där. Det är något särskilt med energin i det rummet och jag tror att hon kommer att få det riktigt mysigt där inne!

24 jan

Saknar att vara kreativ.

Av säkert naturliga orsaker har jag under en lång tid varken varit särskilt kreativ eller pysselsugen. Jag började sticka ett par sockor i julklapp till ena dottern för länge sedan och i går tog jag äntligen tag i dem igen eftersom syrran hade städat mammas stickkorg och hittat några projekt som behövde slutföras. Jag hade hunnit till hälkappan, men där tog det stopp. Nu är jag i alla fall ännu en bit på väg och kanske blir den första sockan klar den här veckan. Det beror väl på hur det går nu när far kommer hem från Lund efter operation och komplikationer.

Jag är tacksam över att kunna vara hos mina föräldrar under denna utmanande tid. Livet blir som ett litet rum, en egen bubbla, där allt som händer i periferin känns oviktigt och förminskat. Allt jag vill är att mina föräldrar ska slippa ha så ont och både mentalt och fysiskt slippa känna hur livet rinner ur dem, men det verkar tyvärr som att den önskningen inte riktigt fått uppfyllningsprioritet.

Medan Trump blivit president, SNL under många skratt från ”de goda” driver med Trumpens stackars tioåring (som väl faktiskt inte kan hjälpa att hans pappa är den han är) på ett högst osmakligt sätt, Ingen tar ansvar för galenskaperna som pågår dagligen här i Sverige medan Någon Annan tycker det är okej att filma och direktsända en våldtäkt, en hyresvärd i min pittoreska grannstad Ronneby bjuder sina kvinnliga hyresgäster på gratis Bodyguard (en spray som ”förblindar och färgar angriparen”) då det upplevs så otryggt att röra sig i stan, tja, så länge det är såhär min värld och din värld ser ut så får vi hoppas att alla tar sitt praktiska ansvar att rent fysiskt bidra till något gott där de befinner sig. Mitt fokus ligger i hemmet just nu. Till dig som har mer ork och lust än jag önskar jag lycka till med att bidra till att det goda i samhället vinner. Det lär krävas en del. Gräv där du står.

13 nov

Kolla! Här är en av mina favoritplatser.

Undrar du vilken plats det kan tänkas vara, damdidamdidam…

Synd att det inte är sommar och höst året om på Sturkö. Då skulle jag nog kunna tänka mig att bo där permanent. Jag kanske hamnar där ändå en vacker dag. Vem vet?

19_19

19_4

19_18

19_20

19_22

Här finns också Sturkö representerat, på en härlig och glad och inspirerande vägg  med figurer som min extrasyster och hennes lilla dotter har gjort. Så fint!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tacksamhetslista 13 november 2014

det är precis en månad kvar till Lucia och den härliga känsla som denna högtid ger
gofika, glutenfri, med cool granne
möjlighet att växa och utvecklas varje dag
mindfulness
washitejp
färg och glädje
engagerade människor
godhet
vatten i kranen
vassa matlagningsknivar
goda örtteer

13 nov

Fram för mer kreativitet!

Jag bor långt borta från mina släktingar, men Facebook, bloggar och mejl gör det definitivt lättare att hålla koll på varandra än om vi bara hade haft telefon och vanlig post att förlita oss till. Min extrasyster J är duktig på att skicka familjemejl med fotouppdateringar från sin familj. I går kom bilder från ett kalas och när jag fick se vad storasyster hade gjort i present till lillebror blev jag faktiskt lite tårögd. Jag bad därför om att få lägga upp foton på världens snyggaste gris! Kolla! Visst är den alldeles underbar? (Mamman fick hjälpa till lite, men designern skötte det mesta själv.)

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Visst kan man hjälpa barn att utveckla sin kreativitet. Jag läste den här länken om musik och tänkte att det är lite trist att barn idag tillbringar så mycket tid framför skärmar istället för att utveckla sina kreativa talanger. Musik, konst, textil, trä, metall, matlagning… Hur många vuxna tar sig idag tid att hjälpa barnen att hitta det de är bra på för att sedan stötta dem då de blommar ut? Jag vet. Så får jag ju inte skriva, men faktum kvarstår. Ju fler skärmar det finns att välja mellan, desto svårare verkar det bli för föräldrar att motstå barnens vilja att sitta vid de där skärmarna. Vad gör vi som föräldrar för att hjälpa barnen? (Ha! Jag sitter ju just vid en skärm och skriver, så att lyssna på mitt dravel är väl inget värt?) En av de få saker som verkar hjälpa är att ta sig ut ur huset och att inte ha med sig någon smart phone eller platta…

När våra barn var små var jag hemma på heltid med dem. Eftersom jag själv gillar att skapa fick barnen hålla till godo med alla mina projekt. Lego, leklera, pärlplattor, bak, kortmakeri, köksorkester och allt vad det nu var – de fick testa och det de och/eller jag gillade gjorde vi fler gånger. Jag kan inte ens gissa hur många satser leklera i olika färger jag rörde ihop. Jag och maken har strukit en oändlig radda med pärlade alster. Vi insåg att det inte skulle gå att spara varenda liten streckgubbe som alla ritade, men jag lade faktiskt alla konstverk i en hög och gick igenom den med några månaders mellanrum för att spara godbitarna. Vi läste och läste och läste och läste och berättade och berättade och berättade och berättade. (Att svärmor jobbade på Bonniers var en stor bonus.)

När sonen fick ett Game Boy började eländet. Det var sååå svårt att sluta spela de där spelen och vi var sådana där hemska föräldrar som bara lät honom spela en halvtimme per vardag, en timme på lördagar och inte alls på söndag. Skärmarnas dragningskraft fortsatte. När sonen blev större fick han en smart phone. Han hade inte bara en smart telefon, utan är ganska smart i sig själv också. Han insåg att han av olika anledningar inte klarade av att ha en sådan telefon i sin ägo och lämnade därför tillbaka den till oss för något år sedan. Hur många 16-åringar känner du som har gjort det? Datorn har han fortfarande ett hatkärleksförhållande till. Den är nödvändig för studierna, men det är svårt att hålla en balans mellan skola, spel och slösurfande. Att han inte sitter instängd i sitt rum, utan i vardagsrummet, hjälper dock en del.

Döttrarna är väldigt olika. Den äldsta lägger ner massor av timmar på att använda datorn som ett arbetsredskap (förutom att hon tar hälften av sina kurser genom eSchool). Hon har därför blivit en riktig hacker och kan alltid lösa datorproblem som jag har. (Photoshop är hennes favoritprogram, men hon har också full koll på Word och liknande.) Yngsta dottern använder datorn som kunskapsbank och studerar YouTube-klipp efter YouTube-klipp för att lära sig nya gymnastikkonster och hur man själv tillverkar grimmor och andra tillbehör till Schleichdjuren hon samlar på. Vill man bli duktig på något är det bara att öva brukar min väninna As man säga…

Hur gör du i din familj? Tycker du att jag är grinig i onödan? Är det här egentligen inget problem? Hur får barn idag utlopp för sin kreativitet (förutom att många blir väldigt duktiga på engelska och att hantera ett tangentbord)? Du som har små barn – förlitar du dig på att förskolan står för det pyssliga? Du som har mellanstora barn – hur hanterar du det där med att aktiviteter blir tråkiga och att barnen vill sluta? Du med tonåringar – hur hanterar du det där med vad de väljer att lägga sin tid på? Vad tycker du? Hur tänker du?

17 maj

You Do-kort.

Jag älskar ju att använda mina händer till alla möjliga hantverk, men det jag känner mig mest hemma i är att använda papper, lim, skärmaskin, stämplar och ”duttel” (allt möjligt som gör projektet roligare). Till dagens You Do-inlägg pysslade jag ihop ett grattiskort. Vårt köksbord ser ut som kaos sedan i söndags då sonen föreslog att vi skulle sätta oss och göra mors dags-kort, så jag passar på att sitta där en liten stund varje dag tills vädret blir så dåligt att vi inte kan sitta ute och äta… Jag älskar den terapeutiska effekt pyssel ger.

Och hur blev kortet då? Om du klickar HÄR så får du se. Vi får väl se om det är just du som får det vid lämpligt tillfälle.

17_1

02 apr

Ett kort.

Jag hade en stund över då jag väntade på lite jobbrelaterade svar. Eftersom barnen har påsklov kunde jag alltså göra något bara för mig! Det blev ett kort till Någon. Allt utom färg, klistermärke och embossingpulver är från You Do. (Usch, vilka dåliga foton… Ja, ja. Jag får skylla på att det är så sällan jag behöver fota något jag har pysslat ihop nu för tiden.)

2_3

2_1

27 jan

Tiden går, somligt består.

Det här har varit en finfin dag. Vill du höra?

1. Sovmorgon. Inte jättelång, men ändå.

2. Utflykt till Holladay där vi träffade vår fina vän M, hennes dotter J och Js familj. M hade ganska nyligen skilt sig då vi flyttade till Kalifornien. Hon hyrde ut rum till studenter för att dra in lite mer pengar. Vi hade turen att få tips om henne och flyttade in i det största sovrummet i huset. Stor bokhylla med massor av böcker, eget badrum, delat kök och vardagsrum och tillträde till trädgården direkt från vårt rum. Maken och jag var alldeles nygifta och vi fick ett fantastiskt år där på Evergreen Drive i Palo Alto, CA. M bor numera i Madrid, men är i USA ett par veckor för att hälsa på yngsta dottern som precis fått sitt andra (!) tvillingpar. Dottern bor turligt nog bara femtio minuter från oss, så vi var så glada över att få möjligheten att träffa allihop! Då M visste att hon skulle träffa oss tog hon med sig en överraskning från Kalifornien. Vad då, undrar du kanske? Jo, det ska jag tala om. Min symaskin av märket Brother, den som jag köpte på Costco 1994 och som har stått hemma hos M sedan 1995 då vi flyttade hem till Sverige igen! Och tänka sig. Den går som smort. Nu har jag alltså en symaskin igen! Jag är så glaaaad! (Maken fick fixa till backen som hade gått i baklås, men annars har tiden inte lämnat några avtryck alls.)

3. När vi kom hem hämtade sonen posten. Han kom injoggande med ett grönt vadderat postkuvert från Sverige. Ett tjockt, roligt paket. Ett paket från Lotta fyllt med lakrits, choklad och en mysbok. Vi var redan glada efter den trevliga utflykten till våra vänner, så paketet fick oss alla att flyga en bit över golvet. Mums!

Jag gillar Glada Dagar. Det här inlägget kanske ger känslan av ”intresseklubben antecknar”, men för mig känns det just nu viktigare än huruvida vi borde sitta i en stuga utan el, åka pendeltåg och äta vegetariskt eller inte alls (allt för att sluta släppa ut ofrivilliga koldioxider). Fast jag blev uppriktigt glad över att läsa denna artikel. Kram på dig!