28 okt

Såhära och sådära.

Igår skulle jag hämta upp en grej hos en körkompis då jag ändå var i stan. Jag hade just kommit från en mysig middag med en väninna på Lee Baguette (god vietnamesisk mat för dig som råkar vara hungrig i Karlskronatrakten). Det var länge sedan jag blivit så blöt utan att ha ställt mig i duschen. Regnet fullkomligt vräkte ner då vi joggade till våra respektive bilar! På väg till Saltö hann jag torka till något, men jag bannade mig själv som inte hade kollat väderleksrapporten och därmed valt helt fel ytterplagg. Du kan ju gissa min sinnesstämning. Väl framme på Saltö parkerade jag och började gå och så började det vräka ner igen. Jag visste inte vilket hus jag skulle till och gick först fel. Efter den upplevelsen började jag storskratta då jag såg mig själv i spegeln i hissen.

Väl framme hos M och P bjöd de in mig för att visa lägenheten och utsikten från den inglasade balkongen där på femte våningen. Absolut hänförande! Jag såg hela Karlskrona upplyst framför mig, men lite suddigt då balkongglaset var täckt av regndroppar och diset låg tungt över mörkret. Jag fick den där utsikten som jag pratade om häromdagen i det här inlägget. Vackrast var Fredrikskyrkan som låg längst upp som körsbäret på toppen! Paret sa att de tycker att Gert Wingårdhs skapelse är ”anskrämlig”, men att de ”ser fram emot att sitta och titta på ägarna då de befinner sig i sina glasburar”. Hahaha! Så roar man sig alltså som pensionär i isolering.

Efter över en timme hade överlämnandet av ett kuvert blivit till ett spännande samtal om livet, historia, effekterna av coronavirusanpassning, Gert Wingårdhs arkitektur, amerikansk och kinesisk företagskultur, teater, femtioplussare som kör 100 mil på motorcykel och lite annat smått och gott. Jag älskar verkligen att möta andra människor i samtal, vare sig det gäller terapeutiska sådana eller bara möten i förbifarten. Alltid tar man med sig något! Det sista jag tog med mig från det här besöket var en suddig bild på tavlan paret hade hängt upp i hallen då de blev pensionärer. Själv tyckte jag det var en härlig uppmaning och tycker inte att jag behöver vänta.

På väg hem klämde jag in både en snabbvisit till några godingar och ett praktfullt åskväder. Det tillhör inte direkt vanligheterna att det åskar så sent i oktober, så jag passade på att njuta. Tänk så spännande naturen är! Och vad viktigt det är att välja ”kläder efter väder”.

24 okt

Torsdag i staun.

På torsdagar ger jag mig iväg från Sturkö och närmar mig civilisationen. Riktigt så illa är det inte, men på riktigt brukar jag passa på att ha en ”stan-dag” för att utföra ärenden när jag ändå åker in till kören. I torsdags blev det mycket tid över eftersom vi fick meddelande om att vår körledare var sjuk. På torget hade de satt upp en utställning med både ljud och bild och den tog sin lilla tid att smälta. Mycket fint gjord, en riktig konstupplevelse, men jag kunde återigen konstatera att jag knappast är någon visionär och att jag skulle suga som stadsplanerare eller stadsutvecklare.

I introduktionstexten står det bland annat: ”1998 utsågs Karlskrona till världsarvsstad och delar därmed plats med bland annat Kinesiska muren, Venedig, Versailles, Taj Mahal, Damaskus historiska centrum och Stora Barriärrevet på Unescos lista över omistliga världsarv.” Jag tycker att detta förpliktigar och kan inte riktigt ta till mig mycket av den nya arkitekturen som använts i visionen inför hur Karlskrona 2030 kommer att se ut.

Jätteroligt att se några av de platser vi har besökt genom åren på helt fantastiska flygfoton. Hoover Dam var mycket imponerande från marken, men såhär är den ju ännu bättre!

Och Golden Gate Bridge, sen då… Jag längtar ”hem”, om så bara för ett besök. Många människor flyr San Francisco. Det är en stad som blivit packad med människor, skitig, hemsk trafik, priser på boende som gör att folk har svårt att betala för sig. I den här artikeln kan du läsa några argument från SF-bor som bestämt sig för att flytta.

Här ser du en bild på San Franciscos förorter. Det där med ”packade sillar” får kanske en ny innebörd?

Jag förstår att storstadslivet inte tilltalar alla. Maken ogillar mina favoriter, både Stockholm (även om detta inte är någon stor stad enligt expertisen), London, New York och San Francisco. Med tanke på att han blir uttråkad betydligt lättare än jag borde det kanske vara tvärtom. Här har du Central Park i New York. Jag tänker på resan som jag och döttrarna gjorde dit för några år sedan. Japp, jag vill dit igen. Snälla, låt mig gå på många fler Broadwayshower!

Så baksidan. Slaget i magen. Flyktinglägret i Dadaab, Kenya. Dadaab är världens största flyktingläger. 400 000 invånare. Främst är det somalier som hamnar där. Stackars människor – hur ser deras dagar ut? Och här sitter jag och bekymrar mig om stadsutveckling…

Så tillbaka till Karlskrona. I visionen för ”det nya Karlskrona” förstärker man känslan av ”staden i havet”. Man vill förstärka kopplingen till skärgården och gör detta genom att dela upp staden lite mer med ett landskap av broar, vatten och ”funktionsblandad bebyggelse”. Så här ser det ju rätt vackert ut…

… men sedan får man ser sådant här. Hur fult kan det bli? Och har arkitekterna inte sett ”När Domus kom till stan”? (Varför vill SVT inte att vi ska se detta, hmmm. Konspirationsteorierna ges utrymme till att ta plats, åtminstone i mitt huvud.) Hur ska det här kunna inspirera?

Brinova Arena till höger är helt okej. Till vänster ser du Karlskronas fulaste hotell i utbyggd form. Ännu större, ännu mer kolosslikt. Makens brorsdotter konstaterade en gång att hon skulle vilja bli riktigt rik. Då skulle hon köpa Scandic och riva det som gåva till alla karlskroniter.

Gert Wingårdh, alltså. Han har en hel del vackert i sig, titta på hans vision över Göteborgs Fiskhamn till exempel. Men kolla på de här kolosserna mitt i bild. Till vänster ser man Karlskronas pittoreskaste bostadskvarter. Nu har de grannbyggnader som ser ut att vara ritade av Minecraft-arkitekter. Framsidan på det svartvita bygget är värst. Här får du en bättre överblick från Saltösidan:

Jag vet att det finns de som uppskattar detta bygge och tycker det är snyggt, men de flesta som uttrycker sin åsikt tycker det är anskrämligt och helt oproportionerligt stort på den plats det står. Däremot kan jag tänka mig att lägenheterna är jätteläckra. Utsikten mot Saltö är däremot rätt anskrämlig, men det kanske kommer att fixas det också? Här kan du läsa mer om just detta bygge och Gert Wingårdhs gudskomplex hos Arkitektupproret.

Sedan kommer då nästa skrytbygge. I förgrunden ser du Fredrikskyrkan där jag sjunger varje torsdag i motettkören. Mitt i bild ser du Karls Krona, det tillkommande nya kulturhuset. Svärfar hade påbörjat en insamling av namnunderskrifter för att få till en folkomröstning om saken, men så drog coronaviruset in. Det finns inga pengar till det här, men sådant brukar ju sällan avskräcka kommunpolitiker. (Budgeten är 216 miljoner kronor inklusive 20 miljoner kronor för inventarier. Hur många kommunprojekt har någonsin hållit budget? Vet du får du gärna berätta mer om det.) Här kan du läsa mer om hur det ser ut just nu. Hoppet är det sista som dör, men i det här fallet känns det rätt hopplöst. Jag tror kommunen hellre går i konkurs än släpper tankarna på detta bygge. Lyxfällan nästa?

Nä, detta inlägg var väl inte särskilt inspirerande, men så får det vara. Nu ska jag lägga Den Stora Världen bakom mig och gå ut i trädgården och gräva. Det ger nog precis det perspektiv jag behöver.

27 aug

En helt vanlig, ovanlig dag.

Vilken dag vårt hörn av Sverige fick igår. Ett gammalt par här från ön hittades döda i sin bil på havets botten på den plats dit vi styrt kosan kvällen innan för en kvällspromenad. De låg med all sannolikhet redan i vattnet när vi var där, men det var för mörkt för att se något. Usch, tanken på det är lite skakande. Stort uppbåd av polisbilar och ambulanser här ute på vår ände igår morse och sedan var allt som vanligt igen för alla andra. Stackars deras döttrar som i ett slag förlorat sina föräldrar utan att hinna vänja sig vid tanken…

Nästa tidningsrubriker nämnde fallet med den försvunne mannen i Karlskrona och att brottsrubriceringen för de två misstänkta kidnapparna ändrats till att de nu är misstänkta för mord. Vi är flera i familjen som blivit förhörda i samband med detta ärende p.g.a. att vi befann oss samtidigt på en specifik plats, men våra observationer har nog inte lett någon utredning vidare. Hela detta fall är mycket tragiskt och jag hoppas innerligt att mannen hittas och får en ordentligt begravning.

Efter den tunga inledningen kan jag säga att dagen slutade mycket roligare. Igår fyllde en god vän 50 år och jag och dottern åkte dit en sväng för att uppvakta jubilaren. Det är härligt att fira livet! 50 är en stor och viktig dag. Halvvägs till 100. Inte ung längre, men inte heller gammal. Erfaren, men förhoppningsvis inte alltför medfaren. Det finns fortfarande möjlighet till utveckling och styrka! Fint på alla sätt och vis.

I samband med firandet hade vi möjlighet att träffa vännens käresta för första gången. Efter ett visst pusslande kunde vi komma fram till att han har delar av sina rötter i Bredavik och att hans farmors mor bodde på grundfastigheten där vi nu har vårt sommarhus. Jag kunde inte låta bli att gräva ner mig lite och leta efter vårt släktskap, men tror att jag kanske hade fel i mitt antagande om detta. Däremot hade min väninna, grannen, en massa information! Dessutom är hon ingift i hans släkt. Detta är sådant som är helt ointressant för vissa, men som jag tycker är hur spännande som helst.

Idag är det dags att få ner lite grejer i jorden, nu när det inte är snustorrt längre. Annat ska upp. Lite mangold ska skördas och förvällas och jag ska njuta av att det faktiskt är några fruktämnen på gång på mina squash- eller pumpaplantor!!! Sent omsider, men jag vet ju hur fort de växer om de bara får lite näring och vatten. Tjingeling! Ha det fint, och kom ihåg att uppvakta just din Rolf på namnsdagen. Det är han värd!

28 maj

Dålig smak.

I tidningsurklippet ser du Scandic, hotellet med Karlskronas bästa läge och stans fulaste fasad. Hotellet är så anskrämligt att makens brorsdotter hoppas kunna bli mångmiljonär så hon kan köpa och riva ner det.

Ett nytt kulturhus är visst på gång här i Karlskrona och dessvärre ser det ut som att Scandicskandalen håller på att upprepa sig själv. Här nedanför ser du en ritning på det planerade åbäket. Jag gillar arkitektur av alla de slag och gillar även byggnader med modernare uttryck, men ”Karls Krona” känns som en magsup. Med tanke på att den här världsarvsstaden långsamt håller på att förfulas av det ena nybygget värre än det andra hoppas jag att någon med mandat drar i handbromsen och får ett stopp på eländet! Vad tycker du om arkitektur? Går det att balansera arkitektur från olika tidsåldrar och fortfarande få ett harmoniskt resultat?

Ps: Här hittar du en del läsvärt i ämnet.

17 okt

Karlskronadäka som jag är…

… måste jag bara visa min vackra hemstad i höstskrud. Inte för att jag är någon riktig Karlskronadäka. Nej då, jag var ett ”bushabarn”, ett av alla de barn som hade (o)turen att växa upp utanför småorterna som omger staun. Under gymnasietiden tyckte jag det var jättejobbigt att skumpa till skolan i buss varje dag. Det var ett evigt väntande på de där bussarna, särskilt som att jag också spelade fiol och hade andra fritidsaktiviteter flera gånger i veckan. Biblioteket var mitt favoritväntrum, bussen var mitt extrahem. Jag uppskattade alltså inte riktigt att bo i Bostorp/Spjutsbygd och kunde inte flytta fort nog när jag väl hade chansen.

Med fler år på nacken brukar de flesta bli klokare och det är det jag tror att jag har blivit. Nu vet jag att uppskatta lugn och ro, närhet till naturen och ett tempo långt ifrån magsårspendlandet som ofta uppstår om man bor i Stockholmsförort. Jag vill fortfarande bo i lägenhet i Vasastan, det sticker jag inte under stol med. Idag är dock inte dagen eller stunden jag längtar till Stockholm. Kanske förstår du om du ser de här bilderna?

Ps: De två sista bilderna är tagna i min systers vackra innerstadsträdgård. Karlskrona bjuder på närhet till både vatten och grönska. Det är bl a det som gör denna stad så charmig!

01 aug

Svettiga kvällstankar från Uttorp.

Min morbror har mestadels bott utomlands sedan 80-talet. Hans bild av Sverige är höljt i ett rosa skimmer och han längtar tillbaka till något som inte längre finns kvar. Ibland undrar jag lite över mig själv och min tendens att bli nostalgisk. Då får jag påminna mig om att det verkar som att vi människor begåvats med ett slags skyddsmekanism som sätter rosa moln på både det ena och det andra ju längre tid som rinner mellan broarna. Drägg har väl alltid varit drägg, men dagens drägg har onekligen vridit upp kaxigheten några varv. En av mina favoritlärare från högstadietiden blev ihjälkörd av ett par bensinslangare för tio år sedan. Jag kommer ihåg att jag blev chockad över hur något så fruktansvärt kunde hända i lilla Torhamn. Numera reagerar jag knappt då tonåringar skjuts ihjäl, men jag blev väldigt störd över en artikel i dagens lokaltidning BLT. Vad är det för muppar som gör såhär? Är jag nu officiellt så gammal att de rosa molnen tagit över mitt medvetande?

Vår lilla håller på att försöka övervinna sig själv genom att övningsköra. Jag är så stolt både över henne och mig. Ja, för jag vågar faktiskt sitta bredvid i passagerarsätet! Jag är så tacksam över den frihet som mitt körkort gett mig de senaste tjugonio åren. Tjugonio år? Tjugonio år! 9 juli 1989 fick jag den fina komplimangen ”Du kör som en kärring” och detta kärringkörande har tagit mig längre än jag någonsin hade kunnat tro. Nästa mål är att köra lite längre sträckor själv i vänstertrafik. Det kommer nog att gå bra när det väl är dags! Heja, heja.

Annars är jag mest tacksam över att äldsta dottern kom på den briljanta idén att köpa en sista minuten-tågbiljett hem till oss då det visade sig att hennes kontor i Göteborg var i det närmaste tomt. Hon bestämde sig för att ta med sig datorn och jobba hemifrån i några dagar. Hurra! Jag saknar vår stora pia, men jag vill ju att hon ska flyga högt och få stark vingmuskulatur. Den här balansen mellan att vilja släppa och hålla kvar är mycket svår för mig att jonglera med. Hur känner du?

21 mar

Fastfrusen.

Mitt i smeten, nära till allt
Fast solen skiner känns allt bara kallt
Jag sitter fast, kan ingenting göra
Mitt kaos i sinnet kan ingen ens höra
Ingen kräver att jag ska prestera
Jag har all tid i världen att noggrant reflektera
Drömmar och planer och sommar’n som var kort
Livet blir minnen som långsamt bleknar bort

16 feb

Hästö.

Igår var jag på Hästö för att skriva på ett köpebrev till ett hus. (Jag var ombud åt några släktingar som bor i Tyskland.) Då jag hade god tid på mig innan jag skulle vara hos mäklaren gick jag en runda och tog in den krispiga vårvinterluften. Jag är otroligt tacksam över den frid som naturen ger mig och över att jag har möjlighet att bo så havsnära. Ibland saknar jag ”mina” berg i Orem. Det är bara att acceptera att ju äldre jag blir, desto fler rum får jag i mitt hjärta. Det växer och blir större och jag fortsätter bjuda in för att försöka göra den här världen lite bättre.