17 Jan

Lite vemodigt känns det allt.

17_7

Idag fick jag en långsam dag med min mamma och extrasyster. J och jag fick i alla fall till en promenad ner till vattnet då jag visade Huset. Vädret var skönt och lungorna behövde rastas. Naturens läkande effekt har bevisats om och om igen, men jag glömmer lätt bort hur fantastiskt det är att hitta tillbaka till det stora som jag är en liten del av.

17_8

Vi pratade med far flera gånger under dagen. Han hatar verkligen att vara på sjukhuset och vill bara hem. Livsgnistan har helt klart fått sig en törn och han är ledsen över att känna att han hamnade mellan stolarna, fick flera felbedömningar av ”inkompetenta” läkare på VC och kanske just därför fick vård alldeles för sent. Det finns inget svar på den funderingen, men jag förstår att det hinner snurra väldigt många tankar när man är i den situation min far befinner sig i.

17_1

I morgon är en annan dag och livet fortsätter oavsett vad som händer runt omkring oss. Jag önskar ibland att det fanns en livsutbildning som kunde förbereda en för alla eventualiteter, men det funkar så klart inte. Alla har sitt att bära och sällan känns någon annans helvete mer attraktivt än ens eget. Jag är tacksam över familj och kära vänner som bär mig de stunder jag inte orkar vara Den Starka.

17 Jan

Hälsoläget.

Operationen gick bra, men det är jobbigt med ovissheten om framtiden. De vill göra samma operation på andra sidan ansiktet också, stackars far. Jag vet inte hur mycket man klarar av? Nu är det läkning som gäller i några veckor innan det är dags för strålning.

Mamma var också hos sin läkare i går och det var ju inte heller så mycket mer upplyftande. Om du har förslag på fantastiska, roliga aktiviteter att ägna sig åt när man ingenting orkar men ändå vill göra annat än att bara vänta bort sin tid så blir jag jätteglad!

30_3

16 Jan

En tur till Lund och tillbaka.

15_7

Brorsans små hönor har börjat värpa igen. Alltså, hur gott är det inte med purfärska ägg från hönor som fått strutta fritt och som ätit prima kycklinggodis?! Att börja jobbiga dagar med en sådan här frukost gör saker och ting lite roligare.

15_5

I morgon opereras vår fine far. Du får gärna hålla en tumme, skicka en bön eller bara tänka goda tankar åt hans håll en stund. Jag är så tacksam över specialister som jag vet kommer att göra allt i sin makt för att tumören ska sluta göra far illa! Jag har varit på detta gigantiska sjukhus ett par gånger förut. Första gången hälsade jag på min mamma som låg där nere med befarad stroke i mitten av 80-talet. Nästa gång var jag där med mamma igen. Den gången gällde det cancerdiagnosen hon fick för nästan exakt två år sedan. Traumatiska händelser sätter sig i  kroppen på flera vis, men idag kände jag mest frid och var glad över att det ens finns ett sådant här specialistställe där de tar sig an de svårare fallen som kanske hade haft svårt att få rätt behandling på Karlskrona lasarett.

15_6

Jag åkte ner till Lund med far tillsammans med två av mina syskon och när vi nu ändå var där nere så passade vi på att hälsa på lillebror som bor i en liten by alldeles i närheten av Malmö Stad-skylten. Han har flyttat till ett renoveringsprojekt som han och hans fru efter många timmar vid ritblock håller på att förvandla från kyffe till drömhus. Oj, så fint det kommer att bli! Att ha bott genom flera renoveringsprojekt har lärt mig att se förbi ofärdighet och det här huset blir helt enkelt toppenfint.

15_3

I morgon kommer vår tyska extrasyrra och stannar i några dagar. På fredag kommer vår syster från Skottland. Ibland är det verkligen extra fint att komma från en stor familj. Peace.

28 Okt

En borde nog egentligen sova.

Usch. Usch! Fy sjutton och gaaaaah! Jag är upprörd. Jag bär på en stor sorg. Jag är arg. Jag frågar ändå inte varför. ”Det är som det är och det blir som det blir.” Fortsätt. I morgon är en annan dag och vi vet aldrig vad som väntar bortom kröken.

Idag blev himlen en själ rikare och en familj förlorade sin pappa och man här på jorden. Detta fick jag reda på efter en så känslomässigt omtumlande dag att jag knappt orkar sitta upp längre. (Fast det kan ha att göra med att klockan snart är halv ett också.) Just nu tänker jag att sorgeprocessen gör ont, men helar hjärtan och läker trasiga själar. Det ger ändå något slags hopp om att allt blir bra till slut. Peace.

16_2

18 Okt

Det var en gång en gång…

… och den gången kändes fantastisk och sedan var den förbi och hade fått sin plats i minnenas galleri.

Jag håller på att förbereda mig för Trettio Tacksamma Dagar i november. Jag har märkt vilken stor skillnad det gör för mig att skifta fokus mitt i den mörkaste och solfattigaste av tider.

Min lilla lillasyster påstår att det vilar ett vemod här i bloggen. ”Du är inte negativ, men vemodig.” Det är säkert sant. Jag är otroligt tacksam, men livet har onekligen känts lite vemodigt under en längre tid. I morgon åker Far in till sjukhuset för ännu en operation. Han har fullt förtroende för sin läkare, men nu börjar han ledsna på den långa raden mediciner, undersökningar, medicinuppföljningar, operationer och infektioner.

Någon frågade mamma hur sjuk hon egentligen är. Tja, vad säger man? En del dagar känns allt nästan normalt och andra dagar orkar hon knappt stiga upp. Tröttheten i en kropp som intagits av cancerarmén går inte över av vitaminpiller eller en extra löprunda. Ena föräldern orkar ibland hämta posten. Den andra tar bilen fram och tillbaka till brevlådan.

Jag skjutsade mamma och hennes kusin in till stan i morse. Mamma hoppade av för vidare färd mot väninnans sommarstuga i några dagar och kusinen skulle åka tillbaka till Sturkö. Vi talade om livet, döden och allt däremellan under bilturen och innan hon tackade och gick ut ur bilen kramade hon min hand så hårt, så hårt, började gråta och sa: ”jag vet inte hur jag ska kunna leva utan din mamma, hon kan inte dö på många år”.

Trots de ständigt närvarande hälsoproblemen finns livet här och nu och vars och ens liv kan bara levas av den person som blivit det givet. Det finns många ljusglimtar också och de styr stämningen här hemma långt mer ofta än det ledsamma! En dag i taget.

17_1

I fredags såg det ut såhär i köket ute i Uttorp. Sedan dess har brorsan byggt ihop vårt skafferiskåp Arkelstorp och några av köksmodulerna, naturligtvis samtidigt som han har byggt en vägg och pysslat med annat ”småplock”. Jag älskar verkligen tapeten i sovrummet! Tänk att få sova i ett skirt bladverk året runt…

Nu ska jag skicka en tanke till min stackars extrasyster och hennes familj som fått vattenskada i lägenheten. Fy sjutton för sådana! Må hantverkarna vara duktiga och effektiva. Och snälla, låt oss alla hitta frid i våra hjärtan. Peace.

03 Okt

Plötsligt händer det!

Jag tillhör en familj med sju barn och en extrasyster som blev kvar i familjen efter ett utbytesår från Tyskland. Det är underbart när vi kan träffas så många som möjligt på samma gång. Vanligtvis sker det under några få sommardagar. Det blir ofta trångt och intensivt, men eftersom vi har den stora ynnesten att ha tillgång till vår stora sommarhusträdgård, det gamla sommarhuset och våra föräldrars nybyggda hus brukar det funka riktigt bra. Jag älskar de där stunderna som ger mig något som jag inte kan få någon annanstans. Jag vill inte måla upp någon falsk Bullerbylycka. Alla familjer har sina tokerier. Vår också. Vi är alla väldigt olika i allt från intressen till politiska och religiösa övertygelser, men jag känner en trygghet hos min familj som jag inte känner någon annanstans och det finns ingenting jag inte skulle göra för min familj om det behövdes.

I helgen som gick hade plötsligt och utan vidare planering nästan alla syskon tillfälle att komma för att hälsa på hos sina gamla föräldrar. Min äldsta lillebror som syns till rätt ofta här i bloggen var dessvärre tvungen att jobba hela helgen. (Hans fru och sönerna var dock här.) Skottlands- och Tysklandsfamiljerna var också hemma hos sig, men resten var här:

3_7

3_9

3_11

3_10

Jag är storasyster till alla dessa fina människor. Det fanns stunder då jag förbannade stjärnan jag var född under och undrade varför just jag skulle ha så många syskon att hjälpa till med då jag var yngre, men för det mesta tyckte jag faktiskt att det var roligt. (Inte när jag skulle hjälpa till att göra välling mitt i natten, för den som undrar.) Jag sitter här och är lite tårögd av tacksamhet till mina föräldrar som gav oss en så fin barndom trots allt som de måste ha slagits mot. All heder till dem. Och puss och kram till er, mina älskade syskon! Jag älskar er. Och era barn. Och era respektive.

3_1

3_5

3_6

14 Sep

18 år i tacksamhet som tvåbarnsmor.

6_1

27_11

LYCKANS MINUT

Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick,
att fjärdarna gnistra och jorden är varm
och himmelen utan en prick?

Vad är det för tid, vad är det för år,
vem är jag, vad bär jag för namn?

Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?

Jag lever, jag lever! På jorden jag står.

Var har jag varit förut?

Jag väntade visst millioner år
på denna enda minut.

Erik Lindorm

För några veckor sedan flyttade hon hemifrån, vår fina E. Hon jobbar och pluggar och sjunger och fixar och är en fröjd för sina gamla föräldrar. Livet är inte precis lätt att navigera, så jag önskar att hon ska hitta hopp i förtvivlan och styrka i utmaningen, kärlek i sorgen och humor i eländet. Du är verkligen fina E på så många plan och jag är tacksam.

03 Jun

Huj, här går det undan!

Dagarna går i ett och vi försöker fixa att packa och städa parallellt med att säga ”på återseende” till alla fina vänner som kanske inte kommer att finnas till hand så där i en handvändning framöver. Det har hunnit gå fyra år sedan vi sist gick igenom detta elände… Att flytta ifrån är inte roligt någonstans. Tur att det ändå brukar bli rätt trevligt att flytta in på ett nytt ställe och det är definitivt trevligare att packa upp än att packa ihop. En fördel med den här flytten är att vi åker till sommarstället och får träffa nästan hela min och makens familjer och dessutom kommer svägerskan hem från Australien med sin man och två små döttrar. Hurra! Småtjejerna har vi aldrig träffat IRL, så det ska bli så otroligt roligt. Nu för tiden är världen som ”ett litet rum”, men vi kommer inte ifrån att det fortfarande både tar tid och kostar mycket pengar att fara mellan olika kontinenter.

Tid och rum, förändring, nystart, tillbakablickar. Jag blir så lätt nostalgisk i sådana här situationer. Det är inte bara flytt och sjukdom som knackat på mitt nostalgiska hjärta. Härom veckan dog Bosse Johansson, legendarisk lärare och körledare från Adolf Fredriks Musikklasser. Jag kunde inte annat än att skicka en tacksam tanke till honom och det han gjorde för vår dotter under den termin hon hann lära känna honom. Här kan du läsa ett reportage och lyssna på en intervju med Bosse som åtminstone jag fann inspirerande. Vi behöver fler eldsjälar i världen! Äldsta dottern i randig tröja längst till vänster i bild. I följande video sjunger samma dotter i en trio efter att flickkörens nya ledare Karin hade tagit över, svenska tongångar från en annan tidsålder:

30 Maj

Här och nu.

I går var det Mors Dag. Jag hade en av mina bästa någonsin tillsammans med min älskade familj. Alla ansträngde sig för att vara trevliga och glada fast det blivit dåligt med sömn i flera nätter innan, fast det blev så intensivt för att vi skulle hinna uppleva ett tre-till-sjudagarsställe på en heldag och fast vi är inne i en överlag väldigt stressig situation.

P g a obefintlig mottagning i och runt omkring parken kunde jag inte prata med mamma vilket jag brukar göra varje söndag och varje mors dag. Vi pratade idag istället, efter att jag hade tagit en så lång sovmorgon som jag klarade av, morgonyoga, ägg- och avocadofrukost, tvättmaskingspåfyllning och diskmaskinstömning. Vardagssysslor mitt i flytten? Jo, idag är det Memorial Day, en röd dag, och vi har bestämt oss för att bara vara lata och hitta på sådant som vi gillar att göra. Jag tror ändå inte att grannarna vill ha sina barbecues och poolinvigningar störda av flera timmars gräsklippande… Hur som helst. Det kändes fint att prata med mamma. Jag berättade om våra grannar som fått ”max tre till fem år” i livsdom av sin läkare. Han talade om för dem att de borde göra sig av med sitt alldeles för stora hus och bestämma hur de vill njuta av livet till fullo innan de blir för sjuka eller helt enkelt dör. (Vi var ute och åt tillsammans härom kvällen och då kom detta upp.) Måste vi vara i 60-årsåldern och vara drabbade av sjukdom för att någon ska säga till oss ”ni borde bestämma hur ni vill njuta av livet till fullo”? Det kändes konstigt att prata med mamma om det, men jag har bestämt mig för att inte trippa runt detta svåra ämne. Döden kommer till oss alla vare sig vi vågar prata om den eller inte. Det är så själva livet är konstruerat. Att veta på ett ungefär hur lång ens utmätta tid är behöver inte bara innebära ångest och andra känslor som gör ont. Den kan också påminna oss om att vi behöver ta tag i surdegar, njuta mer, bestämma oss för att ”rida ut” jobbiga situationer och gilla läget istället för att bara klaga, ändra på sådant som faktiskt går att göra något åt, skifta fokus till nya prioriteringar eller vad det nu kan vara.

Nu är jag inne i en sådan där period som av naturliga orsaker är lite turbulent, men det är absolut inte bara av ondo. Jag vet att jag i stunder bara vill vakna om ett halvår, men att verkligheten är att jag kommer att ta tag i det som ligger på dagens ”to do”-list vare sig det sker på ett graciöst sätt eller lite mer fumligt. Jag hoppas att du lyckas hitta en stunds vardagsglädje idag även om resten av livet är tungt. Peace.

27 Maj

En milstolpe till.

För arton år sedan höll vi på att packa ihop lägenheten i Visättra. Jag hade fullt upp med att försöka underhålla vår snart tvååring som sprang omkring och upptäckte världen väldigt intensivt i ett lägenhetsområde som inte direkt var så fasligt roligt. Jag kommer inte riktigt ihåg hur själva flytten gick till, men så småningom kom vi fram via en fullpackad Volvos breakdown och en tjock, blivande tvåbarnsmors femtioelva kisspauser mellan Flempan och Sturkö.

27_3

I den tjocka magen låg vår äldsta dotter. Idag tog hon sin high school-examen. Det där med pompa och ståt, det klarar de med den äran, di där amerikanarna. Vi höll till i samma arena där Dolly Parton ska sjunga i juli (så typiskt att vi flyttar bara en månad innan) och det var ingen som hade sparat på krutet då det gällde dekorationer. Det kändes lite som att vara med i High School Musical för att vara ärlig. (De spelade för övrigt in de filmerna i en high school i Salt Lake City, 50 minuter norröver.) Vi har missat studentflak, studentskivor, fyllefester (phu, underbart), men också studentmössor, svensk grönska och ”Sjung om studentens lyckliga da’r” (vemodigt). Nu blev det något annat, något som kändes rätt här och nu, en upplevelse som vi i familjen fick dela utan resten av vår stora och bullriga släkt. Vi ska nog klara av det där släktfestandet då vi kommer till Sverige, så det känns inte allt för illa.

27_9

Jag hoppas att du mår bra och får vara med på en och annan nostalgitripp som värmer din själ. Jag tror att det är viktigt för oss människor att uppleva traditioner och sådant som svetsar oss samman. Måtte ”The Orem High School Class of 2016″ för alltid känna att de har en upplevelse som har fört dem samman för alltid. Jag önskar dem allt gott i framtiden och hyser inga tvivel om att vi kommer att få höra mer från en och annan av dessa starka, fantastiska, unga individer.

27_10

Studentsången

Text: Herman Sätherberg
Musik: Prins Gustav

Sjungom studentens lyckliga dag,
låtom oss fröjdas i ungdomens vår!
Än klappar hjärtat med friska slag,
och den ljusnande framtid är vår.
Inga stormar än
i våra sinnen bo,
hoppet är vår vän,
och vi dess löften tro,
när vi knyta förbund i den lund,
där de härliga lagrarna gro!
där de härliga lagrarna gro!
Hurra!