08 Feb

Dagsläget.

Jag använder inte Facebook särskilt mycket nu för tiden, men i natt skrev jag lite för att uppdatera föräldrarnas och våra vänner och släktingar om läget just nu. Tänkte att det kanske är på sin plats att lägga ut det här också. Jag har inte riktigt tid eller ork att kontakta någon personligen.

Det var en gång en flicka som trodde att världen var ett paradis. En dag råkade hon ut för något som gjorde mycket ont. Hon trodde att det var det värsta som kunde hända. Det var det inte.

När flickan blev äldre tyckte hon att hon var tjock och tänkte att det värsta som kunde hända var att hon skulle bli ännu tjockare. Hon blev tjockare och det visade sig att hon fortfarande var samma person som innan och hon kom så småningom till insikt om att världen antagligen skulle kunna bli ett paradis på riktigt om all tid som ödslas på viktfrågor skulle ägnas åt något viktigt istället.

Som småbarnsmor ägnade sig flickan åt att bry sig om vad andra tyckte och tänkte. Mest om henne, hennes familj och hur man bäst tar hand om sina barn. Hon tänkte att det värsta som kunde hända var att någon skulle komma hem till henne då hemmet var upp- och nervänt eller att någon skulle tycka att hennes barn var ohyfsade. Det visade sig att sådant händer ganska ofta och att det inte var det värsta som kunde hända.

Flickan hade lyckligtvis en make som fullständigt struntade i vad andra tyckte och tänkte om honom och denna struntan smittade så småningom av sig lite grand. Därmed lyckades flickan stå stadigt på jorden då andra ifrågasatte hennes val och hon kunde många år senare klappa sig själv på axeln över hur hon hanterade sådana som tycker och tänker om andras liv och leverne. Flickan upptäckte att av någon outgrundlig anledning finns det väldigt många sådana och det kan vara förödande att lyssna på dem istället för på den stilla röst som hela tiden jobbar hårt med att guida just henne rätt genom livet. Skulle inte det vara det värsta som skulle kunna hända?

Den här flickan fortsatte att leva och fundera över vad som skulle vara det värsta som kunde hända. En dag blev hon jättevuxen, så vuxen att till och med några av de barn hon hade fött hade flyttat hemifrån för att vuxenlivet hunnit ifatt dem. Hon saknade dem varje dag och grät till och med en skvätt då och då, men hon insåg snart att detta absolut inte var det värsta som kunde hända. Det var tvärtom något fint och bra och hon kunde börja glädjas åt att de var duktiga och klarade sig bra i världen.

En natt satt flickan vid datorn och hörde vinterstormen tjuta utanför. Hon hade just varit på akuten med en förälder för tredje gången på en vecka och hon kände sig lite trött och mycket ledsen. På sjukhuset satt en av flickans systrar med deras Far och nere i sin säng låg flickans mamma och kved av smärta i sömnen. Båda hennes föräldrar var mycket sjuka, så sjuka att flickan insåg att de snart inte längre skulle uppfylla den här jorden med sin kärlek, sin visdom, sin kunskap, sina goda råd, sin driftighet, sin tro eller sina erfarenheter… Nog måste detta vara det värsta som skulle kunna hända?! Som av ett mirakel fick hon känna frid för en stund och hon kände istället tacksamhet för att just hon fick den stora glädjen att få komma till sina föräldrar och sina syskon och det fanns inte längre några värsta i hela universum, bara kärlek och tacksamhet. Tänk ändå, så märkligt livet är.

26 Jan

Om känslor.

Vi har en vän som är psykiater. Han har mest jobbat i Sverige, men också några år utomlands. Den stora skillnaden mellan invånarna i det andra landet och svenskar anser han vår inställning till livet och dess naturliga upp- och nedgångar vara. Många svenskar (Kanske till och med européer eller skandinaver?) har något slags bild om att man ska vara så glad och nöjd jämt. Många upplever att de blivit deprimerade när det de upplever egentligen är svårigheter att hantera sorg, saknad, ensamhet, ilska och andra ”förbjudna” känslor då de går igenom en liknande situation som jag är i, har ett jobb man inte trivs med, är i en dysfunktionell relation, känner med sina nära och kära som har problem, upplever ensamhet osv, osv.

Jag har upplevt depression på nära håll och är fullkomligt medveten om att det jag känner i mångt och mycket tangerar de problem man har som deprimerad. Jag är inte alls lika glad som vanligt, jag kan börja gråta utan anledning (alltså, jag är en känslosam människa, men vanligtvis finns det ju något som triggar gråten), jag får inte mycket gjort mer än allt det ”nödvändiga” och jag sover oroligt. Å andra sidan undrar jag inte varför det är så här. Jag är tacksam över det stöd jag har från familj och vänner. Vi är många som stöttar varandra och som kan dela erfarenheter. Och för en gångs skull kan jag skriva under ”inget ont som inte har något gott med sig”, för några av mina vänner som har gått igenom obeskrivligt svåra förluster vet precis hur svårt det är att göra och säga ”rätt”, men lyckas ändå med konststycket. Därmed inte sagt att endast de som gått igenom stora svårigheter kan hjälpa. Tack till dig som stöttar. Tack.

IMG_8801

18 Jan

Omtänksamhet i praktiken.

17_6

Idag har jag fått många bevis på att det fortfarande finns kärlek i världen. Jag pratar om ett leende, en omtänksam gest och ett telefonsamtal. En skickad blomsterbukett och middag till en familj i en hel vecka finns också på dagens lista över medmänsklighet. Överkurs, men otroligt uppskattat där dessa insatser gjordes! Själv fixade jag vintersallad från en ny kokbok med nyponsoppa, grädde och mandelbiskvier till efterrätt och fick på köpet en fin stund med några av mina syskon och mamma. Peace.

17 Jan

Lite vemodigt känns det allt.

17_7

Idag fick jag en långsam dag med min mamma och extrasyster. J och jag fick i alla fall till en promenad ner till vattnet då jag visade Huset. Vädret var skönt och lungorna behövde rastas. Naturens läkande effekt har bevisats om och om igen, men jag glömmer lätt bort hur fantastiskt det är att hitta tillbaka till det stora som jag är en liten del av.

17_8

Vi pratade med far flera gånger under dagen. Han hatar verkligen att vara på sjukhuset och vill bara hem. Livsgnistan har helt klart fått sig en törn och han är ledsen över att känna att han hamnade mellan stolarna, fick flera felbedömningar av ”inkompetenta” läkare på VC och kanske just därför fick vård alldeles för sent. Det finns inget svar på den funderingen, men jag förstår att det hinner snurra väldigt många tankar när man är i den situation min far befinner sig i.

17_1

I morgon är en annan dag och livet fortsätter oavsett vad som händer runt omkring oss. Jag önskar ibland att det fanns en livsutbildning som kunde förbereda en för alla eventualiteter, men det funkar så klart inte. Alla har sitt att bära och sällan känns någon annans helvete mer attraktivt än ens eget. Jag är tacksam över familj och kära vänner som bär mig de stunder jag inte orkar vara Den Starka.

17 Jan

Hälsoläget.

Operationen gick bra, men det är jobbigt med ovissheten om framtiden. De vill göra samma operation på andra sidan ansiktet också, stackars far. Jag vet inte hur mycket man klarar av? Nu är det läkning som gäller i några veckor innan det är dags för strålning.

Mamma var också hos sin läkare i går och det var ju inte heller så mycket mer upplyftande. Om du har förslag på fantastiska, roliga aktiviteter att ägna sig åt när man ingenting orkar men ändå vill göra annat än att bara vänta bort sin tid så blir jag jätteglad!

30_3

16 Jan

En tur till Lund och tillbaka.

15_7

Brorsans små hönor har börjat värpa igen. Alltså, hur gott är det inte med purfärska ägg från hönor som fått strutta fritt och som ätit prima kycklinggodis?! Att börja jobbiga dagar med en sådan här frukost gör saker och ting lite roligare.

15_5

I morgon opereras vår fine far. Du får gärna hålla en tumme, skicka en bön eller bara tänka goda tankar åt hans håll en stund. Jag är så tacksam över specialister som jag vet kommer att göra allt i sin makt för att tumören ska sluta göra far illa! Jag har varit på detta gigantiska sjukhus ett par gånger förut. Första gången hälsade jag på min mamma som låg där nere med befarad stroke i mitten av 80-talet. Nästa gång var jag där med mamma igen. Den gången gällde det cancerdiagnosen hon fick för nästan exakt två år sedan. Traumatiska händelser sätter sig i  kroppen på flera vis, men idag kände jag mest frid och var glad över att det ens finns ett sådant här specialistställe där de tar sig an de svårare fallen som kanske hade haft svårt att få rätt behandling på Karlskrona lasarett.

15_6

Jag åkte ner till Lund med far tillsammans med två av mina syskon och när vi nu ändå var där nere så passade vi på att hälsa på lillebror som bor i en liten by alldeles i närheten av Malmö Stad-skylten. Han har flyttat till ett renoveringsprojekt som han och hans fru efter många timmar vid ritblock håller på att förvandla från kyffe till drömhus. Oj, så fint det kommer att bli! Att ha bott genom flera renoveringsprojekt har lärt mig att se förbi ofärdighet och det här huset blir helt enkelt toppenfint.

15_3

I morgon kommer vår tyska extrasyrra och stannar i några dagar. På fredag kommer vår syster från Skottland. Ibland är det verkligen extra fint att komma från en stor familj. Peace.

28 Okt

En borde nog egentligen sova.

Usch. Usch! Fy sjutton och gaaaaah! Jag är upprörd. Jag bär på en stor sorg. Jag är arg. Jag frågar ändå inte varför. ”Det är som det är och det blir som det blir.” Fortsätt. I morgon är en annan dag och vi vet aldrig vad som väntar bortom kröken.

Idag blev himlen en själ rikare och en familj förlorade sin pappa och man här på jorden. Detta fick jag reda på efter en så känslomässigt omtumlande dag att jag knappt orkar sitta upp längre. (Fast det kan ha att göra med att klockan snart är halv ett också.) Just nu tänker jag att sorgeprocessen gör ont, men helar hjärtan och läker trasiga själar. Det ger ändå något slags hopp om att allt blir bra till slut. Peace.

16_2

18 Okt

Det var en gång en gång…

… och den gången kändes fantastisk och sedan var den förbi och hade fått sin plats i minnenas galleri.

Jag håller på att förbereda mig för Trettio Tacksamma Dagar i november. Jag har märkt vilken stor skillnad det gör för mig att skifta fokus mitt i den mörkaste och solfattigaste av tider.

Min lilla lillasyster påstår att det vilar ett vemod här i bloggen. ”Du är inte negativ, men vemodig.” Det är säkert sant. Jag är otroligt tacksam, men livet har onekligen känts lite vemodigt under en längre tid. I morgon åker Far in till sjukhuset för ännu en operation. Han har fullt förtroende för sin läkare, men nu börjar han ledsna på den långa raden mediciner, undersökningar, medicinuppföljningar, operationer och infektioner.

Någon frågade mamma hur sjuk hon egentligen är. Tja, vad säger man? En del dagar känns allt nästan normalt och andra dagar orkar hon knappt stiga upp. Tröttheten i en kropp som intagits av cancerarmén går inte över av vitaminpiller eller en extra löprunda. Ena föräldern orkar ibland hämta posten. Den andra tar bilen fram och tillbaka till brevlådan.

Jag skjutsade mamma och hennes kusin in till stan i morse. Mamma hoppade av för vidare färd mot väninnans sommarstuga i några dagar och kusinen skulle åka tillbaka till Sturkö. Vi talade om livet, döden och allt däremellan under bilturen och innan hon tackade och gick ut ur bilen kramade hon min hand så hårt, så hårt, började gråta och sa: ”jag vet inte hur jag ska kunna leva utan din mamma, hon kan inte dö på många år”.

Trots de ständigt närvarande hälsoproblemen finns livet här och nu och vars och ens liv kan bara levas av den person som blivit det givet. Det finns många ljusglimtar också och de styr stämningen här hemma långt mer ofta än det ledsamma! En dag i taget.

17_1

I fredags såg det ut såhär i köket ute i Uttorp. Sedan dess har brorsan byggt ihop vårt skafferiskåp Arkelstorp och några av köksmodulerna, naturligtvis samtidigt som han har byggt en vägg och pysslat med annat ”småplock”. Jag älskar verkligen tapeten i sovrummet! Tänk att få sova i ett skirt bladverk året runt…

Nu ska jag skicka en tanke till min stackars extrasyster och hennes familj som fått vattenskada i lägenheten. Fy sjutton för sådana! Må hantverkarna vara duktiga och effektiva. Och snälla, låt oss alla hitta frid i våra hjärtan. Peace.

03 Okt

Plötsligt händer det!

Jag tillhör en familj med sju barn och en extrasyster som blev kvar i familjen efter ett utbytesår från Tyskland. Det är underbart när vi kan träffas så många som möjligt på samma gång. Vanligtvis sker det under några få sommardagar. Det blir ofta trångt och intensivt, men eftersom vi har den stora ynnesten att ha tillgång till vår stora sommarhusträdgård, det gamla sommarhuset och våra föräldrars nybyggda hus brukar det funka riktigt bra. Jag älskar de där stunderna som ger mig något som jag inte kan få någon annanstans. Jag vill inte måla upp någon falsk Bullerbylycka. Alla familjer har sina tokerier. Vår också. Vi är alla väldigt olika i allt från intressen till politiska och religiösa övertygelser, men jag känner en trygghet hos min familj som jag inte känner någon annanstans och det finns ingenting jag inte skulle göra för min familj om det behövdes.

I helgen som gick hade plötsligt och utan vidare planering nästan alla syskon tillfälle att komma för att hälsa på hos sina gamla föräldrar. Min äldsta lillebror som syns till rätt ofta här i bloggen var dessvärre tvungen att jobba hela helgen. (Hans fru och sönerna var dock här.) Skottlands- och Tysklandsfamiljerna var också hemma hos sig, men resten var här:

3_7

3_9

3_11

3_10

Jag är storasyster till alla dessa fina människor. Det fanns stunder då jag förbannade stjärnan jag var född under och undrade varför just jag skulle ha så många syskon att hjälpa till med då jag var yngre, men för det mesta tyckte jag faktiskt att det var roligt. (Inte när jag skulle hjälpa till att göra välling mitt i natten, för den som undrar.) Jag sitter här och är lite tårögd av tacksamhet till mina föräldrar som gav oss en så fin barndom trots allt som de måste ha slagits mot. All heder till dem. Och puss och kram till er, mina älskade syskon! Jag älskar er. Och era barn. Och era respektive.

3_1

3_5

3_6

14 Sep

18 år i tacksamhet som tvåbarnsmor.

6_1

27_11

LYCKANS MINUT

Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick,
att fjärdarna gnistra och jorden är varm
och himmelen utan en prick?

Vad är det för tid, vad är det för år,
vem är jag, vad bär jag för namn?

Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?

Jag lever, jag lever! På jorden jag står.

Var har jag varit förut?

Jag väntade visst millioner år
på denna enda minut.

Erik Lindorm

För några veckor sedan flyttade hon hemifrån, vår fina E. Hon jobbar och pluggar och sjunger och fixar och är en fröjd för sina gamla föräldrar. Livet är inte precis lätt att navigera, så jag önskar att hon ska hitta hopp i förtvivlan och styrka i utmaningen, kärlek i sorgen och humor i eländet. Du är verkligen fina E på så många plan och jag är tacksam.