07 aug

Ja, men vi fortsätter väl med ett kalas?

En gång sa en vän till mig att hon aldrig hade orkat med att ha en så stor familj som jag har. Hur skulle alla dessa kalas hanteras? Igår berättade jag om Fars släkt där man någon gång kom på den briljanta idén att samordna jämna födelsedagsfiranden. I min storfamilj har vi sagt att man uppvaktar syskonbarnen om man rent fysiskt är på plats. De i familjen som är lite om och kring sig skickar ett kort. Jag har inte varit bra på det på mååånga år, men tänker ofta att jag borde börja igen. Vi syskon uppvaktar varandra vid jämna födelsedagar. Jag brukar försöka komma ihåg de lokala släktingarna, men de är också lättare att samla ihop om man är upplagd för kalas. Vi firade i många år sonens födelsedag i början på augusti för att sätta punkt för sommaren innan vi for hem till Visättra, Philadelphia, Segeltorp eller Orem, en tradition som höll i sig länge.

Igår kom min tyska extrasysters dotter hem efter fyra veckor på språkläger i Kanada. Detta råkade också vara hennes fjortonde födelsedag, så det passade extra bra att fira tillsammans med oss som fortfarande var kvar i närheten av Bredavik. Jag hade låtit Silhouetten jobba för att skära ut bokstäver till ett par texthälsningar, en av syrrorna hade gjort fint med vackra buketter och ballonger och så hade födelsedagsungakvinnans mamma dukat upp så fint med glass och fantastiskt fina härligheter från Andréns. Trots jetlag efter ett extra långt dygn var festföremålet så glad och hade mycket spännande att berätta gällande sin upplevelse. Vilken grej!

När vi väl var hemma igen var jag rätt mör efter de senaste veckornas, hm, månadernas, höga tempo. Maken hade lite möten online och samtal att ta sig an och jag arrangerade blommor som jag hade plockat innan ovädret Hans drog in. Ikväll kommer ett par amerikanska gäster som vi inte känner (jag får berätta mer när de har åkt vidare på onsdag) och jag behöver storstäda tills dess. Jag tog dock beslut om att det fick vänta tills idag, slog mig ner i soffan med kuddar och en filt och flyttade inte på mig på flera timmar. Jag avverkade söndagssnacken med ”barnen” och ringde en del andra samtal till nära och kära. Sedan upptäckte jag att det äntligen har kommit nya avsnitt av Call the Midwife på Svt play och kollade på julspecialen och första vanliga avsnittet medan stearinljus, regn, vind och åska gav en perfekt stämning. Sådär mys-lat har jag inte riktigt haft möjlighet att vara den här sommaren, men jag behöver verkligen det ibland. Det var hur som helst väldigt härligt och jag kunde konstatera att jag längtar efter min ”pilgrimsfärd” som aldrig blev av i våras p.g.a. organisatoriska problem. Blir det Gotland i november igen, eller något helt annat? Vi får väl se. Först ska vi ta oss an andra veckan i augusti. Hoppas den blir bra på alla sätt och vis.

03 aug

Sparbössan fylls på med sommaraktiviteter.

Det är fortfarande sommar. Somliga har börjat jobba igen, andra njuter av att ännu ha många veckor kvar att vila upp sig på. En del har haft semester, men känner sig inte det minsta uppvilade och åter andra har påbörjat nya och spännande uppdrag. Så fort kalendern visar augusti får jag känslan av nystart, men känner också lite andnöd över att tiden går så snabbt. Dagarna fylls mer av annat än rutiner. Den där känslan av att behöva semester efter semestern är något som inte bara jag har upplevt av vad jag har förstått. Här har vi några trevliga nedslag från de senaste dagarna som lagts i sparbössan med sommarminnen.

Vi har städat ut både sommarvistet och stenladan, något som lett till en runda till tippen och minst ett lass till som ska dit. Jag har en plats kvar att städa ut innan sommaren är slut. Det är hjälpsamt att känna momentum, då får jag ofta mer gjort. En av de grejer som inte hamnade på tippen var en helt rostig stekpanna. Sådana har jag räddat förut. Tyvärr tog jag inget före-foto, det förtar lite av vinstkänslan! Den var iallafall så rostig att den gav sken av att vara bortom räddning. Gjutjärn tål rätt hård behandling. Jag diskade bort det värsta med riktigt hett vatten, diskborste och en grytskrubb i metall. När stekpannan började visa svarta områden var det dags för salttricket. Full sprutt på spisen, ett tjockt lager grovsalt och så steker man saltet under viss omrörning i 25 minuter. Pannan blir svartare och svartare, saltet drar till sig gamla avlagringar och rost. Efter full tid hälls saltet av och pannan får svalna helt.

När pannan är sval är det dags att hälla på ett lager rapsolja och sätta den på lägsta värme på spisen i 20 minuter. Efter att oljan har torkats ur är det bara att börja steka! Processen kan behöva upprepas, eller åtminstone smörjningen. Undrar just när denna gamla trotjänare från Huskvarna senast stekte något?

Hårt jobb har blandats med nöje. Häromdagen tog jag dottern, syrran och hennes döttrar på loppisrunda. Vi hittade en del fynd och käkade på Blomlöfs, men annars var det mest bara kul att hänga och titta på roliga grejer.

Några av de roliga grejerna som avverkades var dessa fordon i ”Loppisladan”. Historiens vingslag fladdrade runt öronen och jag funderade en stund över hur vi kommer att transporteras framöver.

Ingen sommar utan regnbåge! Denna dubbling som uppenbarade sig då jag klev ut på verandatrappan sträckte sig över hela horisonten. Jag blir alltid rörd och fascinerad av dessa underbara konstverk.

Andra konstverk i samma klass är blommorna som växer i våra rabatter. Jag är så tacksam att det växer där åtminstone! Eller åtminstone, det är väl orättvist. Själva matodlandet har dock inte varit fullt lika lyckat i år. Nu när vi fått lite mer regn har det iallafall satt fart igen. Denna rosa bukett hittade hem till en fin vän då hon fyllde 50.

Här ståtar samma väns 50-årskris, en underbar liten cavapoo som för en stund fick mig att vilja bli hundägare. Så behaglig och charmig!

Sommaren har varit extremt social. Igår var det dags för uppladdning inför firandet av en 80-åring och en 85-åring i Klackamåla på lördag. Jag tog med mig maken, dottern och svärsonen till min kusins mans nyöppnade restaurang Hiet i Ronneby för att träffa en annan kusin och hennes familj. Snacka om förtrollade smaklökar och många skratt! Den halstrade råbiffen var så god att jag lätt hade kunnat ge mig på en repris idag. Resten av sällskapet var ytterst nöjda med sina val kummel, Spätzle och ryggbiff. Riktigt lyxigt till ett bra pris. Vinpaketet var enligt testaren även det mycket trevligt. Ja, och det var de minnena. Nu rullar vi på med firande av 27 år som mamma (vår förstfödde fyller år om än på avstånd), 13-årskalas och kompislunch. Tack livet för regn, sol, skönhet, gott att äta, fina människor, dammsugare, sparsamma människor och ett intakt minne.

14 apr

Nedslag i vardagen.

Rasmus i trean på estetiska programmet i Karlskrona. Lägg förnamnet på minnet så ska jag komplettera med efternamn efter skolans vårkonsert. Gitarristen Ida, även hon ”trea”, är också grym. Jag följde med vårt extrabarn till en redovisning av gymnasiearbete eftersom Rasmus sjunger i min kör och jag redan sett (hört) prov på hans talang, men var ändå inte beredd på att få en upplevelse som jag lätt hade kunnat betala för. En del covers av Leonard Cohen, Beatles, Nick Cave och Johnny Cash, men även uruppförande av en egen komposition. Grymt!

Jag tycker det är fint att göra lite vårfräscht vid gravarna innan påsk. Mamma fick en himmel av sin favoritfärg och penséer som hon tyckte så mycket om, mormors och morfars grav fick matchande plantering med ett tillägg av påskliljor som min moster ville ha. Tyvärr kunde jag inte göra något åt den helt fruktansvärda häcken, men det får vara så. Lite senare i vår ska syrran och jag fylla i bokstäverna på båda stenarna så man kan se vad det står.

Jag försöker vara en fördragsam människa, men det här gör mig bara så fruktansvärt arg! Hur svårt ska det vara att ta hand om sin egen skit och inte dumpa ansvaret på andra? Samma mönster upprepas av personer som misshandlar, utnyttjar och på andra sätt låter sina medmänniskor lida för att de bär på något som är svårt att hantera. Väx upp! Ta ansvar!

Ska vi sedan gå från riktigt arg till riktigt glad måste jag istället nämna gårdagens kalas. Kul att träffas, svärmor hade fixat så fint och gott och vi fick hänga med människor som jag älskar. Jag är så glad över att de fick extradottern att känna sig välkommen och omfamnad. Kalasande med lite fler personer känns faktiskt fortfarande lite, tja, förbjudet. Har dock verkligen saknat den här biten av livet och är otroligt tacksam för att vi kommit hit!

Sent omsider var det dags att omskola tomater, chili och paprika. Det har planerats för länge, men först nu kom jag till skott! Det har gått riktigt bra med mitt försök att bara samla egna fröer av tomater och grobarheten var i det närmaste 100%. Eftersom jag nu har så goda tomater så borde det gå att fortsätta så här framöver om jag inte vill komplettera med någon sort. Nästa år vågar jag kanske samma med chili och paprika? Vi får se. Skönt i alla fall att den här delen är avklarad, det är en av mina vägbulor då det gäller odlandet. Det är ju svårt att få plats med allt, särskilt som att pelargonerna får ta alldeles för mycket plats!! Pelargontrappan kommer i alla fall att bli full på alla tre nivåer i år och så har vi de stora krukorna som står på marken… Jag frågar igen, kan man ha för många pelargoner? Vi får väl se vad som händer.

Ikväll kommer våra barn hem för att fira påsk med oss, så kanske blir det inget uppladdat här i påskhelgen. I så fall återkommer jag efter ledigheten! Ha det så fint så länge. Jag hoppas du har det du behöver och att du mår bra. Glad påsk!

21 mar

Sylta, safta och ställa till kalas.

Eh, jag förstår inte? De senaste dagarna har mängder av personer hittat hit till bloggen via https://monnah.se/?tag=skonhetsoperationer. Vad märkligt. Visst har jag etiketten skönhetsoperationer, men den används inte särskilt ofta. Jag gissar att folk blir lite besvikna om de hade hoppats hitta tips om olika operationer. Jag har ett verktyg som heter Google Analytics. Det var jättebra för några år sedan då jag såg med vilka sökord läsare hittade hit. Jag tror att det kan ha varit GDPR som satte stopp för detta. Nu får jag bara besked om vilken ”sida” i min blogg som läsare landar på. Hur som helst går jag ytterst sällan in på Analytics numera, men när jag såg att jag hade haft många fler besök än vanligt blev jag lite nyfiken. På ett år kommer träffarna från ungefär 13 000 separata källor (telefoner, datorer, plattor) och av dem är ca 200 återkommande. Av de 200 finns det både då och då-läsare och varjedagsbesökare. Då kanske du förstår om jag tycker det är spännande att helt plötsligt flera hundra hittar till etiketten ”skönhetsoperationer” på bara några dagar.

Efter att ha skrivit om det märkliga fenomenet är det dags att ta itu med det jag tänkte berätta om idag. Jag skriver ofta om min yngsta faster eftersom hon är min mentor, ”influenser” och någon jag ofta delar tankar med. 1989 bodde jag ett halvår hos henne, hennes man och deras barn. Igår firades sagde mans sjuttioårsdag. Dessvärre tog jag bara ett fåtal bilder och födelsedagsbarnet hamnade bara på en där han står bakom sin fru och inte syns. Jaja, jag får tänka som så att jag hade så trevligt att det inte fanns tid att dra fram telefonen!

Igår firade vi livet och jag är så glad att syrran och jag fick vara med. Vi representerade våra bortgångna föräldrar då det var syskon med respektive som var bjudna till kalaset. (Min farbror i Dalsjöfors behövde skjuts, så hans son körde ner honom. En kusin bor även i kalashuset, så han fick också vara med. Vi var alltså ett litet gäng kusiner på plats.) När det kalasas i den här storfamiljen finns det några återkommande diskussionsämnen: alla hundratals familjemedlemmar (inte hundratals kanske, men över hundra vid det här laget), odling, mänskliga relationer, familjedrag, minnen, den goda maten och dålig humor. Eller, den dåliga humorn kanske mer tar plats utan att vi pratar om den. Jag älskar det! Det brukar även hållas tal, så också igår. Jag bidrog med ett lite musikaliskt tal med hjälp av gitarren, Magnus Uggla på stereon och en allsång, men spelade också en stund på fiol under kaffet. Kul att agera ”underhållning”!

Faster berättade att min farmor sa att det bästa hon visste var att ”sylta, safta och ställa till kalas”. Så härligt, jag känner verkligen att detta finns ”i mitt DNA”! När jag såg det här härliga konstverket igår fotade jag åtminstone av det, så alla som var på kalaset får representera av gubbarna i bild. ”Det finns saker man gör för att de känns rätt och de är meningslösa och de kanske inte inbringar några pengar och det kan vara den verkliga anledningen till att vi är här: att älska varandra och att äta varandras mat och säga att det var gott.” Jag vet att min faster förberedde detta kalas under hela veckan fram till igår. Vi som var där uppskattade verkligen allt det goda. Min faster lagar så fantastiskt god mat, det blir fest vare sig hon gör soppa på egenplockade nypon eller som igår, portergryta med Amandine-potatisar och smarriga tillbehör och så tre olika efterrätter, den ena läckrare än den andra. Jag är så tacksam för gänget jag har i ryggen. Det förpliktigar att komma från ”tack för att du har varit så snäll och duktig idag”, men mest har det gett mig så mycket gott. Både bildligt och bokstavligt… Med två härliga firanden i ryggen denna helg ser jag fram emot en ny vecka, sol och spännande samtal. Lev väl, hör du. Ät lite god mat, gör ingenting i solen (eller i skuggan), skänk en tacksam tanke till en medmänniska (eller skriv och tacka för vad-det-nu-är).

01 feb

Lördagsnöjen.

Sovmorgon, bullbak, organisering av böcker på vinden, packa Stockholmsflyttlass, städ, spontansemlekalas. Jag var klädd i lila träningstights, militärskjorta och raggsockor hela dagen och kommer inte ihåg om jag borstade håret i morse, men vad gör väl det? Jag är nöjd. Mycket.

06 aug

Kalas i Bredavik.

Under alla år har vår son firat sin födelsedag i Bredavik den tredje augusti. Nu är han vuxen och uppenbarligen inte alltid på plats i sommarparadiset, så det kändes skönt att igår kunna fira systerdottern på hennes dag. I vanliga fall brukar hon fira hos släkten i Göteborg, men omständigheterna ville annorlunda i år och delar av släkten kom istället hit. Det blev ett härligt kalasande med übersnygga kakor och roliga lekar. Fotbollsplanen som sportige svågern initierade har tagit sig fint och används varje dag. Jätteroligt!

24 mar

Fira livet.

Igår fyllde maken år. Inte jämt, men nuförtiden firar vi livet när vi kan. Visst är det värt att uppmärksamma att vi fortfarande finns här och nu? Efter att ha sett Josefin Nilsson – Älska mig för den jag är känns det ännu mera så! När jag läser blogginlägget från då jag fick reda på att Josefin hade gått bort blir jag ledsen över att jag inte visste vad hon hade gått igenom. Stackars människa! När vi vänder upp och ner på saker och ting hittar vi sådant som förut varit gömt och ser saker och ting ur ett annat perspektiv. Jag är tacksam för att jag fick se porträttet av Josefin även om hennes historia är så tragisk.

Nu när vi inte har småbarn längre är städning något som handlar om att damma, dammsuga, rengöra toaletter och torka golv då och då. Det eviga plockandet är ett minne blott. Jag bekymrar mig inte så mycket när folk ska komma över och hälsa på, de får helt enkelt ta det som det är. Jag gillar dock att göra det lite extra fint och festligt. Hur fint och festligt det blev efter gårdagens röjande har jag inga bilder på, så du får hålla till godo med hur det såg ut när jag hade öppnat tvärdrag för den härliga vårluften och köksstolarna hade fått komma upp i ”skolsalsposition”.

Jag gillar verkligen att fotografera, men jag har blivit dålig på att plocka fram kameran eller telefonen. Kanske är det extra bra att vara i nuet istället för att alltid se på livet genom ett kameraobjektiv, men jag saknar fotandet och jag saknar framför allt de där fotografierna som hjälper mig att återuppleva livets höjdpunkter. Här fick jag i alla fall till ett foto på mitt nya favoritbröd som jag, efter att det bakats och skivats upp, serverade vid sidan av mandeltårta med smörkräm, vaniljbullar och lite annat smått och gott vid dagens kalas.

En ljuvlig soluppgång inledde dagen på bästa sätt. Tänk hur dessa färger kan fylla hela medvetandet med tacksamhet och förundran! Vad är det egentligen som gör en så uppspelt när utsikten ser ut såhär?

Lilla brorsdottern är inte längre så fasligt liten. Hon har hunnit bli ett och ett halvt år gammal och är en rätt bestämd dam med mycket humor och ett härligt skratt! Jag kommer ihåg hur liten hon var då hon alldeles liten och ny låg på sin mycket sjuka farmors bröst. Mamma hade längtat så efter att få träffa henne och njöt i fulla drag. Det var så fint att se!

Tillbaka till firandet. Makens lillasyster och hennes familj hade med sig en enhörningspinata som maken fick slå på tills den avyttrade en mängd godis till de riktiga barnens (och ungdomarnas) stora förtjusning. Vilken urladdning!

När diskmaskinen var laddad och gästerna hade gått hem hamnade enhörningen i återvinningen. Firandet är avklarat, det nya levnadsåret har påbörjats och vardagen står för dörren. Jag känner tacksamhet för det jag har och vill gärna dela hela den ursprungliga sinnesrobönen med dig, dessa ord som ofta ger mig frid trots att jag tack och lov aldrig behövt använda den i kliniska sammanhang. Fira livet! Och vila i frid, Josefin och alla ni andra som gått i förtid.

”Gud, ge mig sinnesro att 
acceptera det jag inte kan 
förändra, mod att förändra det 
jag kan, och förstånd att inse 
skillnaden.

Låt dock aldrig min sinnesro 
bli så total att den släcker 
min indignation över det 
som är fel, vrångt och orätt.
Att tårarna slutar rinna nerför 
mina kinder och vreden
slocknar i mitt bröst.

Låt mig aldrig misströsta om 
möjligheten att nå en 
förändring bara för att det som 
är fel är lag och normalt, att 
det som är vrångt och orätt har 
historia. Och låt mig aldrig tvivla på 
förståndet bara för att jag är 
i minoritet.

Varje ny tanke startar alltid hos en ensam.”