03 dec

Glad första advent!

Denna helg är en av de mest intensiva på året, men alltid lika rolig. I år har vi musikdirektör Alexander Hanson som dirigerar adventskonserterna och Cecilia Hjortsberg med rötter i stan är vår solist. Jag var tvungen att gå fram till Cecilia och fråga om hon möjligtvis är syster till en rolig kille som gick i min gymnasieklass. (Jag och min kompis trodde att han skulle kunna bli allt från stadsminister till informationsansvarig på någon nördig institution eftersom han och hans kompis satt och läste NE på rasterna. Jag glömde fråga vad han jobbar med numera. Uppenbarligen heter han inte Ulf Kristersson, så just den kan vi stryka.) Hur som helst har jag träningsvärk idag efter den speciella sorts intensiv repetition som en sådan här samspelning innebär. Kul var det i alla fall och jag ser fram emot resultatet senare idag.

Efter repetitionen blev det trots allt några timmar över till att städa färdigt och få alla stjärnor och ljusstakar på plats. Nu känns det som att december är här på riktigt trots att jag knappt har hunnit med hälften av vad jag trodde för en månad sedan. Jag är alltid lite snällare mot mig själv efter de tacksamma dagarna, så det är väl bara att säga hej advent, plocka fram dubbaskorna och se till att brandvarnaren funkar. När jag hade tagit kortet för att fånga adventskänslan tänkte jag att jag tror att Elsa och Anton som bodde här, och vars omtanke liksom vilar kvar över vårt hem, hade känt sig hemma. Det är jätteviktigt för mig.

När ljusgrenarna hade fått nya batterier och glaskulor och allt var på plats var det dags att känna på känslan, blåsa ut ljusen och dra in till stan igen, för där…

… hade Restaurang Skeppsgossen dukat upp till ett klassiskt julbord. Kompisen på besök från USA hade bjudit in mig och ett par andra kompisar. Det var riktigt gott och fint fixat. Vi hamnade dessvärre bredvid ett gäng tomtar som redan var överförfriskade då de kom. Jag tror det var ett gäng från en arbetsplats. De lät så till den grad att den stackars unga servitrisen fick be dem dämpa sig lite. Det hjälpte i två minuter, men sedan var samma gubbar i farten och hojtade ”glatt” på serveringspersonal och på varandra. ”Vad fint att ni har roligt, men kan ni dämpa er så de som är runt omkring också kan få känna likadant?” Jag hade slängt ut dem om det var mina arbetskamrater. Hur som helst bad vi att få flytta oss, vilket vi också gjorde. Maten var jättegod och jag hade så trevligt med vår lilla grupp. Vi var bland de första som kom och var de sista som gick. Detta var det första restaurangjulbord jag gått på på många år. Vis av erfarenhet försökte jag ta väldigt lite av allt så jag skulle slippa känna mig som en stoppad julgås efteråt. Taktiken funkade väl, så jag kunde mätt och mycket belåten åka hemåt i snöovädret. Tack för bra dubbdäck! Det var slirigt och dålig sikt, men medtrafikanterna betedde sig betydligt bättre än tomtarna på julbordet. Ibland är det extra mysigt att komma hem och så var det igår kväll. Jag möttes av stjärnglans i köksfönstret och väntande värmefilt. Tack för en lång och härlig dag!

02 dec

Förtappade kvinnor på Kalmar slott.

Hahahahaha! Tittar du dig själv i speglar mycket? Jag gör det väldigt sällan, medvetet bara då jag sminkar mig eller fönar håret. Inget av dessa händer särskilt ofta nu för tiden. Det är ändå rätt befriande att bli äldre och känna sig mer trygg i sig själv. Nyss gick jag dock förbi spegeln som mest hänger som dekoration i allrummet uppe. Jag undrade varför ögonen kändes så konstiga och insåg vid inspektion att jag inte hade tvättat bort sminket igår och att jag därmed hade åstadkommit en look värdig rollen som ”förtappad kvinna” i Hollywood. Inte konstigt att det kliade.

Anledningen till att jag helt glömde sminket var att jag stöp i säng sent igår kväll efter att intensivt ha fått upp stjärnor i fönster, bytt ut lampor i ljusstakar och rensat bort höstdekorationerna i allt från ljusgren till soffa och ställt adventsljusstaken på matbordet. Maken är bortrest i helgen och har sina specialiteter att ta hand om då han kommer hem, men jag fick till det viktigaste så huset kan möta första advent juleljusat på söndag.

Som du ser på bilden kom vi iväg till Kalmar slott. Av fem som skulle ha åkt blev vi två kvar, men det kändes som gamla tider och det är väldigt mysigt att vara på tu man hand med någon som man kan ha spännande diskussioner med. En gammal förälder hade trillat och brutit benet så till den grad att det måste opereras. Alla turer runt detta kräver sin kvinna kom vi fram till. Och var är den jämlika vården undrade vännen som bott hela sitt vuxna liv i USA och blir lika irriterad på det svenska vårdsystemet varje gång hon kommer hem på besök…

Vid det fantastiskt vackra Kalmar slott rådde knappast jämlikhet heller då det begav sig, men numera kan vem som helst äntra dess scen mot betalning av en hundring eller en Swish med samma summa. Julmarknaden där brukar bjuda på riktigt fina varor. Allt från vackert hantverk till mat av god kvalitet går att inhandla för den som har tjocka plånböcker. Annars går det bra att bara insupa atmosfären och stoppa i sig provsmak av allehanda slag.

Snacka om slow motion. Detta spel har stått likadant i flera år, allt sedan pjäserna limmades fast för att man till slut inte orkade ersätta de 2-3 pjäser som försvann varje år. Annat var inte lika statiskt, men ändå lite samma som alltid. Slottets personal och Calmar renässansgille såg till att befolka slottet klädda i dräkter som gjorde att vi kände historiens vingslag. Fint tycker jag!

Jag fick lust och inspiration att julpyssla lite mer avancerade grejer, men ångrar ändå att jag inte köpte med mig ett par av de söta minitomtarna. Jag skulle inte kunna göra sådana utan att först fixa en massa material. Jaja, här får du se dem. Söta, eller hur? Finns de till försäljning nästa julmarknad ska jag slå till!

Jag inser att slottet överlag måste ha varit mycket mörkare då det begav sig. Jag tycker dock att det är mycket vackert med alla ljusslingor och marschaller under de mörkare vintermånaderna.

Vi tackade för oss och åkte hem med julost, marmelad, multiljushållare och annat bra-att-ha, påfyllda med lite mer julkänsla än då vi kom. Fint fixat i vanlig ordning! Tänk att vi har ett så pampigt slott som fortfarande står kvar i något slags ursprunglig form i vår relativa närhet. Kul tycker jag!

01 dec

Välkommen december!

I år har Trettio tacksamma dagar känts lite extra behövda, lite extra läkande, lite extra givande. Jag har haft så fina stunder om morgnarna då jag har suttit med dessa meditationer och funderingar och känner mig verkligen laddad för att ta emot advent. Det blir förhoppningsvis också lite mer ordning och reda här i bloggen då mer tid frigörs till detta skrivande.

Idag har jag julmarknad på Kalmar slott inplanerad, men livet har kommit emellan för min fina vän som är på hembesök från USA. Vi får se om allt löser sig till det bästa så det går att få till. Efter en kort jobbdag ska jag iallafall ut i stenladan och hämta adventspysslet. I år kommer inte barnen hem förrän lagom till jul och maken är bortrest över helgen. Det gör att jag kan hedra våra gamla traditioner att inte tända adventsljusen förrän kvällen innan första advent. Här på ön har många redan hängt upp stjärnor och satt upp adventsljusstakar sedan flera veckor tillbaka. Fint att mysa till det, men jag drar ut på detta hela julperioden istället. Många som ”tjuvstartar” brukar sedan plocka ihop julen innan de ens kommit till annandagen. Mer och mer introduceras något slags modernt firande där Tomten är den stora magikern och traditioner presenteras som kvarnstenar runt halsen. Jesus städas bort, men lite midvinterblot och mys får gärna vara kvar. Novent tar bort betydelsen av advent som alltså har firats sedan 400-talet, även om man gick från sex till fyra söndagar på tusentalet. Jag må anses vara bakåtsträvande, rigid eller traditionalist (sagt med förakt), men jag gillar inte den förändring som vi är mitt uppe i. Den medför ett vemod som jag inte vill behöva förhålla mig till. Jaja, nu skulle detta inte bli något slags självömkande stund. Jag vaknade glad och utsövd med köksspisens värme fortfarande lite närvarande. När sedan soluppgången såg ut såhär gav det extra skjuts till välmåendet! Snön är verkligen en extrabonus som jag inte tar för given, men som både är värdefull för naturen och vacker. Kul att vi har snö i hela landet! Lillastesyster firar sin trettioförsta årsdag på jorden med att flytta till ett mysigt hus som jag redan vet kommer att bli en trygg och hemtrevlig samlingspunkt på denna stökiga jord. Själv ska jag fira henne genom att äta någon god mögelost, eller kanske varm Brie med honung och valnötter? Ja, så får det bli!

26 nov

Minusgrader!

Alltså, vi är ju inte bortskämda med det där vackra vintervädret som sägs finnas lite mer norröver hos alla som sitter på verkligheten där folk har knätofsar och isbjörnar till grannar… Här har vi mest haft ett ytterst deppigt regngrått och mörkt novemberdis hängande över våra huvuden under många, långa dagar. Att därför komma hem till frusna vattenpölar och knip i näsan i förrgår var underbart! Det känns så när man redan har vinterdäck på bilen… Underbart, alltså. Igår morse vaknade vi sedan till strålande sol och fortsatta minusgrader, något som inbjöd till promenad med både vantar och mössor. Mycket uppiggande! Dessutom känns det bra att ha fått till något slags pulshöjande aktivitet innan det ens blivit dags för lunch, som att dagen liksom blir extra lång.

Jag behövde den extra längden då jag skulle förbereda ett julpyssel för ett gäng barn. Det blev smällkarameller och juliga pappersgirlanger gjorda och resten av pysslet, det lite mer avancerade, ligger kvar i ett skåp och väntar på lite mer one-on-one-tid. Det är lätt att glömma att barn av idag nästan inte kan använda saxar. Mycket intressant iakttagelse och något jag inte riktigt trott var sant tills nu. Idag när vi pysslade märkte jag också att småtjejerna, deras mammor och killarnas mammor alla uppskattade pysslet väldigt mycket, medan medlemmarna i en annan grupp var lite mer restriktiva med lovorden. Jag vill inte hänga ut någon eller så, det var bara ännu en spännande iakttagelse. Själv fortsätter jag att med glädje pyssla åt alla håll och kanter trots att jag har hunnit bli mormor. Tur att vi alla är olika!

24 nov

Snöflingor av tårtpapper.

Jag fick ett gäng tårtpapper av min svärmor och bestämde mig för att göra ett par snöflingor av dem. (Har också fått ett gäng små papperspåsar som ska bli till stjärnor, det pysslet har jag sparat till min brorsdotter.) Just dessa tårtpapper är ca. 40 cm i diameter, så det är så stor som själva stjärnan blir.

Börja med att vika tårtpapperet på mitten och sedan på mitten igen i 90° vinkel.

Dags för dragspelsvikning! Jag valde att dela båda halvor i tre delar, men tror att stjärnan blivit stadigare (och inte lika djup) i sex delar.

Precis som att vika dragspel till smällkarameller, men med ett runt papper.

När papperet är färdigvikt ska det vikas på mitten.

Häfta ihop baksidan på mitten. Här blev det lite snett, men de andra häftorna satte jag rakt.

Så här ser det ut från rätsidan. Efter detta är det bara att vika två papper till och häfta ihop dem på samma sätt. I mitten använder jag varmlimspistolen, men jag hade också kunnat tänka mig att sy ihop längst nere i vecket, som vid bokbinderi. Ja, ungefär såhär kan man göra en snöstjärna av tårtpapper.

14 nov

Om att trolla tomma ljuskoppar till ”Svenskt tenn”-krans.

Nu har äntligen ett projekt som intresset väcktes för i december förra året börjat användas. Dottern visade den fina mistel hon gjort efter Lovisa Furubos instruktioner och jag började genast spara ljuskoppar. Att påstå att denna krans har något att göra med Svenskt Tenn kanske är övermodigt, men kisar man lite kan man tänka sig att det finns något där som påminner om vackra ljusmanschetter av olika slag.

Redan i december var jag igång med att kavla ljuskoppar. I januari började jag slå hål i de löv som skapades då ljuskopparna kavlades…

… och jag satte också metalltråd i dem. Planen var att göra något slags krans, och det gjorde jag också under Skapande september. Den fotades dock aldrig och projektet rann ut i sanden pga flera olika anledningar.

Till slut blev det ändå dags att plocka fram kransen och nu står den på köksbordet och livar upp en vanlig blockljushållare från IKEA. Kransen är tillverkad på det vanligaste sättet att montera kransar – ett löv åt vänster, ett löv åt höger (”stammarna” snurrades ihop) tills kransen var lagom stor att trä över ett blockljus. Det här momentet gick fort. Så här med bilden framför mig ser jag att jag kunde lägga löven lite bättre till rätta, men det är jättelätt. Kanske vill du fortsätta slänga ljuskoppar i återvinningen, kanske vägrar du ljuskoppar i aluminium, kanske tycker du att den här idén var rolig. Hur som helst, tack Lovisa Furubo som kom med grundinspirationen! Och tack till dottern som påminde om hur roligt det är att pysselpyssla.

30 sep

In i helgen med små nedslag i vardagslivet.

De senaste dagarnas höstdimma har bjudit på så många vackra stunder. Jag har varit ute mycket, promenerat i timtal, kliat mig i huvudet över sådant som jag borde ha gjort medan jag liksom bara var. Ett riktigt genidrag var att sätta några plantor krasse i änden på flera av lådorna som jag visste skulle ha gjort sitt så här i slutet av säsongen. De gula och orange blommorna är både vackra och goda!

I skräphörnet norr om skräpstugan (eh, inte min mest generösa dag idag) är det otroligt vacker! Självsådd rosenskära svävar högt och gör mig så glad! Till vänster ser du min lilla förädlingshörna. Jag har satt sticklingar av olika saker och satt fröer som behöver lite längre tid på sig och kanske eller kanske inte tittar upp till våren.

I det fuktiga vädret ger sig spindelvävarna tillkänna. Konstverk att njuta, bara inte de är i mina fönster. (Usch, måste verkligen göra rent de där fönstren!) Här i ladans ofrivilligt öppna fönster mot grannarna är det dock fritt spelrum.

Egen skörd (och grannens äpple) ger god coleslaw och stor tillfredsställelse. Kål må vara en krånglig diva på så många sätt, men samtidigt mycket generös. Jag vet aldrig när eller hur, det är bara att rida med och tacksamt ta emot då det går.

Throwback tillbaka till 90-talet då Tricia Guild var drottning och ett annat formspråk kanske var inne. Hela köket såg ut som att det hade kastats tillbaka i tiden. Hur en så vacker hemvävd duk kan säljas för 20 kronor går över mitt förstånd, men tack ändå. Den passar fint till makens blå glas och klassiker från Vår Kokbok.

Brorsan kom förbi och hjälpte oss sota. Han kan nästan allt, den där brorsan.

Nu är vårt hem snart klart för eldningssäsongen. Tänk så viktigt det är att blåsa ut och göra rent med jämna mellanrum! Arbetet tar aldrig slut, men det gör det inte meningslöst. Det är skönt att ta itu med grejer lite i taget, i lagom doser och tuggor. Annars är det lätt att bli överväldigad! Igår passade jag på att dra igång julen just av den anledningen. Ja, det är okej att du tycker jag är dum i huvudet. För mig är det dock skönt att ligga steget före då jag gärna vill hinna göra lite grejer till nära och kära i år. Jag lovar dock att vänta med julmusiken.

15 mar

Tankar medan morgonsolen stiger.

Trendspaningen säger tydligen att orkidéstänglar är tillbaka. Jag känner mig nöjd med att med jämna mellanrum bli lite sådär lagom hipp. För första gången i mitt liv sedan tonåren äger jag inget manchesterplagg, annars brukar just det materialet vara en indikator på trendcyklerna. Ibland är jag helt ute, andra gånger helt inne, och det utan att ha ändrat ett skapandes dugg. Mina tre omblommande orkidéer gör mig glad och påminner om mammas gröna fingrar. Förutom omstarten efter spinn är det här norrfönstret rena bomben för just dessa exotiska skönheter. Oväntat.

Övervåningen städades petnoga inför Nomors silverfiskbesök. Jakob kom, duttade lite silverfiskgodisgift längs listerna med jämna mellanrum och bad oss ringa om det inte hade blivit bättre om fem-sex veckor. ”Det är svårt att bli av med silverfisk. Typ alla har sådana hemma.” Med det lämnade han tre klisterfällor och uttryckte att han hoppades att han skulle få ägna dagen åt att åka omkring mellan olika uppdrag eftersom vädret var så ruskigt. Hoppas att du hade tur, Jakob! Nu vågar jag inte riktigt ställa tillbaka något, så dagbädden i arbetsrummet får fortsätta agera uppsamlingsplats.

Lena Linderholm och jag fortsätter peppa varandra varje morgon. Jag har berättat att nu är hon helt inne igen! Kleinblått regerar åter världen och kanske har folk tröttnat liiiiiite på greige? Fast jag tror det isåfall då jag ser det. ”Folket” verkar dock inte ha några problem med gamla släktingar, för alla nya mattillverkare gör mattor som mer agerar snubbelfällor i mina ögon. Många är dessutom helt oberäkneliga i formen vilket gör snubbelrisken ännu större. Jaja, ungdomarna får hållas. Och om de har 30 000 kronor att lägga på golvet måste de få välja fritt och stort så klart!

Frysgrader, men de röda rutorna i verandan speglar sig runt hela köket och gör mig glad och hoppfull! Som du ser vägrar julstjärnan att ge upp. Den har stadgat till sig ännu mer, verkar trivas utmärkt med denna placering. Jag kan inte slänga den och tänker att har jag nu stått ut så här länge så är det en sport att få den att överleva tills den blir inne igen. Och när det blir behöver jag faktiskt inte gissa om! För ”till nästa jul igen, kommer han vår gamle vän, för det har han lovat”. Eller lovat och lovat, jag vet i alla fall att hans närvaro inte kommer att ifrågasättas då. Undanskymd tillvaro kan utlovas någon annanstans medan både han och jag kämpar för denna överlevnad.

Vi eldar kanske en av de sista gångerna för den här säsongen. Sedan ska vedspisen få sig en rejäl rengöring. Så tacksam jag har varit för den här trotjänaren i år! Elräkningen har verkligen hållit sig i schack med hjälp av den. Med denna tacksamhet i sinnet är det dags att möta dagens utmaningar och glädjor. Till lunch blir det repris på gårdagens bjudmåltid och jag måste tipsa om båda recepten, för det var ruskigt gott. Vi börjar med efterrätten: ”Magisk kladdkaka med Plopp”. Funkade utmärkt med glutenfritt mjöl (lite längre tid i ugnen än uppgett i receptet bara). Magisk är måhända ett uttjatat och överanvänt ord, men jag kan säga att de unga gästerna tog tre omgångar och det blev bara en liten bit kvar att spara!

Dottern och svärsonen hade tipsat om sin favorit ”Chicken burrito casserole” och nu tipsar jag vidare. Jag tar inte åt mig äran till receptet, men erbjuder här en svensk översättning som också är anpassad till lite mer lagom chilitåliga smaklökar:

Burritogratäng (Kay Nutritions försvenskade version)

1/2 finhackad rödlök
1 röd paprika skuren i små tärningar
tio inlagda bitar jalapeño (eller en färsk hackad, fast detta kan uteslutas om du tror det blir för starkt)
2,5 dl vitt ris som basmati eller jasmin
1/2 msk chilipulver (jag gillar ancho), eller bara lite chiliflakes om du inte gillar stark mat alls
1 tsk vitlökspulver
1 tsk spiskummin
1/2 tsk oregano (jag tog mer)
1/2 tsk salt
2,5 dl frysta majskorn
1 burk svarta bönor, sköljda i sil
3 färdiglagade kycklingbröst eller ca. 450 g färdiglagad kyckling av annat slag
drygt 8 dl het kycklingbuljong
1 msk olivolja
2 msk tomatpuré
150 g riven gratängost av önskat slag
ev. färsk koriander och finhackad vårlök/purjo vid servering, gräddfil och salsa är också gott till

Värm ugnen till 200°C. ”Riv” kycklingköttet med hjälp av gafflar eller för hand. Ta fram en ugnsform 20×30 cm och lägg i ris, grönsaker och kryddor. Rör om. Vispa ihop tomatpuré och olivolja med den heta buljongen och häll över. Lägg i kyckling, bönor och majs och se till att allt är väl blandat. Täck med aluminiumfolie och låt stå i ugnen tills all buljong sugits upp av riset (ca. 60 minuter eller tills riset känns färdigt). Ta ut formen, häll över ost och gratinera i 5-10 minuter. Ät med önskade tillbehör.

06 jan

Julen är över no. 2.

Fråga svenskar när julen är över så kan du få alla möjliga svar. Det finns de som börjar plocka undan julgrejerna redan på annandagen. Många julrensar i mellandagarna för att bjuda in ”ljust och fräscht” till nyår. Rent officiellt är den kristna julen över idag, på trettondagen. Traditionsenligt brukade man i Sverige bygga på traditionen att ”konung Knut bad folket driva julen ut”. Den danske hertigen Knut Lavard blev helgonförklarad efter att han blivit mördad den 7 januari 1131. Denna dödsdag, dagen efter trettondagen, är det alltså som länge ansågs vara det officiella svenska julslutet. På 1600-talet flyttades Knuts namnsdag från 7 till 14 januari och helt plötsligt fick vi tjugo dagar efter jul, alltså tjugondag Knut. Tills dess väntar benhårda traditionalister med att dansa ut julen. Jag må vara traditionsbunden, men jag ogillar också barrande granar och känner mig ganska nöjd med vår grans insats redan nu.

Tomtarna kände jag mig också ganska mätt på då jag igår kväll packade ner dem och satte tillbaka orkidéerna i fönstersmygen där de bott. Jag upptäckte att den här stackaren hade blivit kvar i sitt silkespapper och aldrig fick en chans att leva livet i frihet! Han fick därför revansch och fick sträcka på benen lite medan jag dammade av och svepte in hans kamrater. Jag plockade också ner stjärnan i allrummet, så nu är det helt mörkt här uppe på övervåningen. Genast plockade jag upp den lilla skomakarlampan jag fick av min syster för länge sedan, men som aldrig kommit upp. Det må vara dyrt med el, men dagens lampor är mycket energisnåla och vi mår inte bra av att glida omkring i ett mörker där bara skärmar på våra telefoner och datorer bidrar med ljus.

Jag plockade mer eller mindre ihop hela julen när jag ändå var igång. Vi hade lagt redan undanplockade grejer på lite olika platser över hela huset, så det gällde att sätta på rätt glasögon för att inte missa något. Det är så irriterande att hitta någon som borde ligga nerpackat fram i februari. Jag vet att det kommer att hända precis som vanligt, men nu är åtminstone allt synligt insamlat. Mitt bästa julförvaringstips är att fixa trasiga grejer innan de åker ner för förvaring, eller att göra sig av med sådant som faktiskt aldrig används. Jag vill dock påpeka att man ändrar uppfattning om vad som är vackert/betydelsefullt med stigande ålder. Det går alltid att införskaffa något nytt då lusten infinner sig, men sådant som har stort affektionsvärde kan aldrig återskapas. Arvegods ska man vara försiktig med att göra sig av med, kanske ha en speciell låda med sådant till ens barn eller någon annan i släkten. Igår skrev jag faktiskt ett dokument med information om allt julrelaterat och lade i en av jullådorna. Lite om traditioner och var de kommer ifrån, lite om varifrån och när grejer har gjort entré i vår familjs liv.

Varje år blir jag förundrad över att det går att få ner allt i lådorna igen. Vi har två stora plastlådor med lock, en med adventsstjärnor och sådant som ska upp tidigt och en med tomteland, julstrumpor och annat som kanske inte direkt ska upp till första advent. Förutom dessa två lådor finns det en egen låda till julgransdekorationerna. Ljusstakarna ställs för sig ute i stenladans förvaringshyllor. Där står även julrelaterat porslin (jultallrikarna jag samlat på mig, några krukor och fat) och julgransfoten.

Inne i vår förvaringsgarderob har jultextilierna en egen låda, de gillar inte fukten i ladan. De flesta är upprullade på hushållspappersrullar som blivit inklädda i aluminiumfolie eller stadiga rullar från presentpapper. Det finns också en superlyxrulle som jag fick en julklappshandduk upprullad på från min svärmor. Det här är vackert hantverk och jag blir sugen på att göra de andra rullarna i lådan så här vackra. Det gör ingenting att det bara är jag som vet att de ligger där. (Nu vet ju du också, förresten.) I denna låda finns även tomtekläderna och några extra tomteluvor.

De lite större dukarna har jag upphängda bland kläderna på en kjolgalge. Gillar man jul så gör man. Dukarna till matbordet ligger alla tillsammans i en egen låda, oavsett färg och säsong då de mest används. Med det är nog förvaringen av allt inredningsjuligt redovisad för i minsta detalj.