08 apr

Pris vare Jonathan Haidt.

Min familj är trött på två karlar som jag inte kan sluta tjata om. Den ene är trädgårdsmästaren John Taylor och den andre är socialpsykologen Jonathan Haidt. (Den där drängtjänsten här på gården är fortfarande ledig, John! Du får ingen lön, men vi fixar både mat och husrum. Och tänk vad roligt att få genomföra en massa utvecklande tankar från odlingsintresserade autodidakter.) Jonathan Haidts bok The Righteous Mind är en av få böcker som jag läst både två och tre gånger. Jag skulle önska att alla vuxna människor i västvärlden läste den, begrundade den och funderade över hur de själva funkar i relation till andra människor. Sedan skulle de börja omsätta sin nyvunna kunskap och vips, så skulle nog världen se lite bättre ut.

Alldeles nyss kom Haidts nya bok The anxious generation ut. Jag längtar efter att läsa den, men gissar att den kanske inte kommer att leda till annat än att göra mig ännu mer bekymrad än jag redan är gällande hur barn och ungdomar mår. Tänk vilka övergrepp vi vuxna indirekt har gjort på dem genom att i praktiken ge dem känslomässiga vuxenansvar i förhoppning om att ”inte göra någon ledsen” eller i tron att fri lejd till vissa arenor skulle göra dem gott… När man uppfostrar barn behövs lite ”good cop, bad cop”-tekniker, mycket ros-lite ris-tekniker, å ena sidan-å andra sidan-tekniker, hjälp att lära sig sätta hälsosamma gränser-tekniker, information om hur man guidar sig själv genom tonårens kaotiska känslolivs-tekniker, ja, helt enkelt (?) sätt att uppfostra barn som förhoppningsvis leder till att de en vacker dag vaknar som trygga och relativt stabila unga vuxna.

Vi är en familj som pratar mycket, ofta lägger allt från känslor till samhällsfenomen på bordet. Vi som föräldrar fattade inte vilken bomb vi satte i våra barns händer då de fick egna smarta telefoner och så småningom datorer i sina rum. Länge fick barnen bara använda datorer i allmänna utrymmen, vi hade en skärmfri dag i veckan, satte tidsgränser på vardagar och lite annat smått och gott, åtminstone tills de väl kunde anses vara vuxna. Alla tre barn har haft olika delar i den nya , digitala världen som de fått slåss med. Jag är bara glad över att de åtminstone kunnat tala om några av dessa med oss föräldrar, men förstår att det är mycket som vi inte har någon aning om. Som vuxen har jag haft mina egna utmaningar att hantera, detta är en fantastisk men samtidigt komplicerad värld att ta sig fram i.

Nu undrar jag om Haidts The anxious generation kommer att leda till att föräldrar får kraft att sätta gränser på gruppnivå. Jag var lärare i en klass där de andra föräldrarna brukade fråga ”Vad har Susannas (fingerat namn) mamma bestämt?”. Denna mamma vågade sätta gränser, men ansågs tydligen också vettig nog att inte ha överdrivet snäva sådana. Jag har alltid uppmuntrat barnen att använda sig av mig som ”den stränga föräldern” om de känt sig obekväma med att göra något i grupptryckssituationer. ”Nej, jag får inte för mina föräldrar” kan vara hjälpsamt nog utan att sagda föräldrar faktiskt tagit något beslut. Tänk då om föräldrar på gruppnivå faktiskt ställer sig enade och säger ”de andra får kanske x, men vi har tagit beslut om att ni inte får det”.

Här kommer också tankarna om att presentera fakta i rätt tid, att inte tro att barnen blir vuxna för att man pratar med dem som vuxna eller låter dem agera på känslor som om de vore vuxna. Hur många går inte i terapi för att deras föräldrar använt dem som snuttefiltar och dumpat sitt vuxna känsloliv i deras knä? Och vad händer när vi vuxna inte vågar sätta gränser alls gällande somligt, men sätter orimliga gränser gällande annat? Jag brukar ju länka till Clara Lidströms blogg och gör det här också. Hennes inlägg från påsklovet visade otroligt vackra bilder och gjorde mig alldeles varm i hjärtat, men i kommentarerna var det några föräldrar som tyckte att detta påsklov verkade utspela sig i ett parallellt universum. Kommentatorernas barn hade suttit inne vid datorn hela lovet medan Claras barn bl.a. hade åkt skidor, läst och ritat. Clara: ”Det är väl ingen naturlag att barn måste sitta vid en skärm och spela hela påsklovet? Om man begränsar deras skärmtid får de hitta på andra saker 🙂” Hon har förut lyft att hennes barn också kan bli tjuriga när de inte får tillgång till skärmarna, eller när de fått för mycket tid, hon har koll. Vi vuxna funkar ju likadant! Det är verkligen ingen mänsklig rättighet att få fri speltid vid datorn, att ha telefonen liggande bredvid sig hela natten, att scrolla tutorials i timmar eller att få en platta i händerna så fort man blir rastlös.

Jag vet att ungdom och nytänkande har seglat upp som något slags ideal framför erfarenhet och det som väl kan kallas visdom. I det här fallet bönfaller jag dock den unga vuxenvärlden att agera, göra om och göra bättre än vad vi gjorde då vi ännu inte visste konsekvenserna av vårt handlande! Recension av The anxious generation kommer så fort jag läst den. Lev väl!

01 jun

Vill du försöka förstå ”idioterna”? På riktigt?

Vi människor har lätt för att bedöma sådana som inte tycker likadant som vi själva som ”dumma”, ”idioter”, ”oupplysta” o.s.v. Vill du på riktigt försöka förstå hur de tänker uppmanar jag dig till en snabbkurs i ”The Righteous Mind”.

Vill du tänka lite till uppmanar jag dig till att också lyssna på Navid Modiris och Lotta Sterns samtal.

27 feb

Kom ihåg att livet är orättvist.

Varför mår unga vuxna så dåligt?

Det här tål att tänkas på. Varför mår nittiotalisterna så dåligt? Vem ska vi klandra den här gången? Det är tydligen ”samhällets fel”, som alltid. Men vad ska ”samhället” göra åt de unga vuxnas kris, ångest, panik och kaotiska liv? Vilka är det som utgör samhället? Är det inte vi själva, var och en? Vilka beslut ska våra politiker fatta för att nollnollorna inte ska uppvisa samma psykiska ohälsa när det är deras tur att bli synade i sömmarna? Pratar man med nittiotalister ger de sken av att vara otroligt upplysta, frigjorda och engagerade. Det är de som fått uppdraget att rädda Moder Jord, kanske är det detta som tynger? Är det kraven på perfektion, att det bara är en akademisk examen som räknas som värdefull, samtidigt som de akademiska institutionerna fylls av ovetenskaplig goja och får ta emot många studenter som inte har förmåga att klara av sina utbildningar? Eller är det något helt annat? Har vi vuxna svikit ungdomarna? (Nu pratar jag ur ett samhälleligt perspektiv, inte ur ett personligt.)

Gräddan av dagens unga visar säkert var skåpet ska stå om man ger dem chansen.

Psykologifabriken tar upp När egot tar examen (dessvärre bakom betalvägg, mycket spännande läsning) i en artikel som jag finner upplysande och tänkvärd. I den diskuteras också Jean Twenges forskning som jag har tagit upp här förut i bloggen. Ms Twenge lägger skulden på de smarta telefonerna och allt som de fört med sig.

Efter att ha läst Jonathan Haidts bok The Righteous Mind ett par gånger kan jag konstatera att jag är otroligt tacksam över att ha fått en bättre bild av det som Haidt tar upp i sin bok. Vad är det egentligen som gör att vi tycker och tänker så olika om saker och ting? Hur kan någon tycka så i mina ögon fundamentalt fel medan vederbörande tänker exakt samma sak om mig? Dagens samhälle inbjuder inte alla synsätt att ta plats och utvecklas parallellt. Det behövs både bromsande och pådrivande personligheter i ett samhälle. I dagens Sverige kastas än det ena och än det andra överbord medan annat lastas på utan att någon har brytt sig om att räkna på konsekvenserna av den ändrade lastens vikt. Vi är så måna om att vara alla till lags att vi glömt att fundamentet vi kunnat förlita oss på under lång tid inte längre är lika bärande som det varit förut. Dessvärre är så många av sprickorna tabu att prata om eftersom de skuldbelägger och kränker åt både höger och vänster, så sprickorna fortsätter bli längre och djupare medan ”samhället” på sin höjd konstaterar att det händer, men vägrar att åtgärda problemen.

Komikern och filosofen Aron Flam har ett ledord som de flesta skulle må bra av att fundera över: Your feelings are hurting my thoughts. Jag är en känslosam människa och jag försöker göra gott med mina styrkor. Samtidigt vet jag att det behövs regler och begränsningar som dansar med mina känslor för att vi tillsammans ska kunna skapa något starkt och hållbart. Jag bekymrar mig inte särskilt över framtiden. Jag fortsätter gräva där jag står, gör det jag är bra på och försöker dela med mig av det jag har till de som inte har. Den dag jag utnämner mig själv som kränkt är det dags att slänga in handduken.

Livet är orättvist!
Ivar Håkansson