17 Jan

Stilla morgnar.

Jag har alltid varit morgonmänniska. Något har hänt. Jag är trött, trött. Särskilt på morgnarna. Kanske är det naturligt, kanske har min kropp förändrats, kanske är det övergående. Jag gör vad jag kan för att hitta min ”morgon-groove”.

Promenad eller springrunda för att komma ut i naturen eller åtminstone i trädgården.

Läshörnan. Den har varit svårt försummad, men lockar numera alltmer.

Att elda i vedugnen är definitivt en energigivare. Rent teoretiskt är det väl mer energiomvandlande, men jag vill inte sabba min egen fest…

Hur många ljus har jag bränt upp den här hösten och vintern? Många. Jag undrar vad det är som ger den där speciella känslan av frid då man tassar in i köket, sätter på vattenkokaren och tänder ett par ljus…

Jag tog inte kort på yogastunden, men jag är också väldigt förtjust i yogaappen Daily Yoga. Jag tror att den finns i en gratisversion (det finns flera sådana), men jag betalar några hundra om året för att få tillgång till alla program de har här. Det finns allt vad man kan tänkas behöva. Korta program för att vakna, bålstärkande, sträcka ut, ryggfix, avkopplande, energigivande… Älskar yoga! Tack Sirpa för att du tjatade på mig och inte gav upp. Det går verkligen att både lära gamla hundar sitta och sträcka ut!

Hur gör du för att komma igång på morgonen?

04 Sep

Om att gå vidare. Eller springa.

Har du ibland känt att det är konstigt att du VET någonting, KÄNNER hur rätt det är och LÄNGTAR efter att leva precis på det sätt som krävs och att du ÄNDÅ väljer att göra på något annat sätt. Att du medvetet eller omedvetet sätter krokben, eller kanske rent av slår undan benen, på dig själv? Att du dyker rakt i den på vatten tomma bassängen? Att du skrattar dig själv rätt i ansiktet eller att du tatuerar något riktigt fult rätt i nyllet? Precis så där gör jag nämligen alldeles för ofta. Jag önskar att jag var stark och orubblig och klockren. Det är jag. Ibland. Men de där gångerna jag inte är allt det där, de där gångerna mina tankar vandrar åt Tjottaheiti eller då jag tar beslut som varken baseras på ära eller redlighet… Tja. Då önskar jag att jag helt enkelt var ett stenhjärta, en dum blondin (inte i ordets bokstavliga betydelse) eller kanske bara lite mer lik den allra bästa människan du känner.

För tre år sedan blev jag av med min migrän genom att äta vissa tillskott, ändra kosten och sakta men säkert börja stärka min kropp. Det gick ganska fort, mycket fortare än förväntat. Jag tog ungefär ett år på mig att samla energi att verkligen satsa på min kondis också och hösten för två år sedan var jag i riktigt bra fysisk form. Sedan kom vintern och det hände en del tunga grejer. Vi bestämde oss hastigt och lustigt för att flytta till USA och i den röran blev det varken tid eller lust över till motion. När jag sedan bröt benet i vintras satte det stopp för all rörelse över huvud taget. Våren försvann i ett stort, svart sorgmoln och när vi åkte till Sverige i juni kände jag att jag verkligen behövde ta tag i mig själv. Sommaren blev till största delen alldeles makalöst fantastisk och trots att jag fick uppleva en del kaos så fick jag också möjlighet att äntligen samla ihop själva mig igen.

Om en månad fyller jag fyrtiotre år. Det känns ofattbart, men också ganska bra. Jag lever. Bara det! Jag har två ben som funkar och ett stort hjärta. Jag är lite tilltufsad, men jag är inte bitter och jag har inte gett upp.

Så. Idag drog jag igång C25K. Om nio veckor kan jag springa fem kilometer igen. Jag ser fram emot det. Träning tre gånger i veckan. Ingen stress. Första etappen klarade jag utan att dö, så resten ska nog också funka. Jag kände över huvud taget inte av skadan (det har jag gjort varje gång jag provjoggat de senaste månaderna)! Som sagt. Det här ska gå finfint.

Jag hoppas att du mår så bra du kan och att du vet att du inte är ensam. Jag finns här.

3_2

24 Mar

Sockersjuka…

Jag vet att jag har sagt det förut, men nu säger jag det igen. Man blir sjuk av socker. Det märks väldigt tydligt om man ”typ” aldrig äter godis och kakor och sedan äter tårta, bulle och kakor på en gång. Jag mådde helt enkelt tjyvigt i morse, men i stället för att dra täcket över huvudet tog jag mig ut och, ja, vad då?

Den observante personen med lokalkännedom vet att det här är flera bilder av ”mitt” spår. Jag gav mig ut och joggade en runda. Tjoho! Det gick jättebra! Jag gillar vanligtvis inte att dela spår med andra, men om man ger sig in i leken… Lördag förmiddag är spåret helt enkelt fullt av folk, speciellt nu då isen är helt borta. Egentligen är det ganska uppmuntrande när jag tänker efter. Man vill ju inte ge upp mitt i en uppförsbacke, så då är det bara att knata på! Hoppas att ni får en härlig helg!