04 Feb

Historia.

En av fördelarna med att hemskola är att jag får återuppleva det jag själv skulle ha lärt mig för länge sedan. Jag har alltid gillat historia, men jag har aldrig varit bra på att se sammanhang och rent usel på att komma ihåg viktiga årtal. Min stackars historielärare på gymnasiet sa i utvecklingssamtal efter utvecklingssamtal att jag låg precis på gränsen till en femma. Det sista övergripande provet i trean gick alldeles åt skogen. Jag fick en trea på det provet, men det ska jag bara vara tacksam över. Det kunde nog lika gärna ha blivit en tvåa… Huga! Hur som helst – slutbetyget blev en fyra, men Lennart Hansson tackade i alla fall för intressanta inlägg under lektionernas diskussioner. Hahaha!

Betyg och intresse går inte alltid hand i hand. Jag har fortsatt intressera mig för historia och har läst både det ena och det andra alldeles frivilligt också efter skolans slut. Man får många gånger förlita sig på det som finns skrivet, och som du vet är det alltid vinnarnas historia som förs vidare, eller hur? Ibland finns dagböcker och brevväxling att falla tillbaka på och nu för tiden kan man till och med klämma fram dna som bevis ur skelett. Tänk att kunna bekräfta delar av historien efter att i många hundra år ha vetat ungefär hur något har gått till! Må Rikard III få vila i frid i fortsättningen. Tja, eller hans skelettben.

Vi bor på ett ställe som både har massor av gammal indianhistoria och nyare nybyggarhistoria. I går var maken och döttrarna på ett föredrag som hölls av en konstnär som intresserat sig särskilt för nybyggarna som kom hit till Utah. Det var tydligen jättespännande att höra om strapatser, svårigheter och solskenshistorier. Det kan inte ha varit lätt att vandra 200 mil till fots! Vi har det rätt bra ändå… Vi må ha dragit från Sverige, men vi behöver inte oroa oss för att aldrig få träffa våra nära och kära igen. Dessutom kommer vi kanske tillbaka. Vem vet?

23 Aug

Vetlanda tur & retur.

Idag har jag och mamma varit i Vetlanda för att hälsa på en god vän. Mamma lärde känna S och hennes familj då de kom som flyktingar från Bosnien och mamma jobbade som SFI-lärare. Genom åren har jag fått höra en del om vad som hände innan, under och efter Balkankonflikten… Att få fly med små barn för att försöka överleva och skapa ett nytt liv och en ny verklighet i ett nytt land  är något som de allra flesta av oss lyckligtvis aldrig ens behöver fundera över. Jag är så glad för S och hennes familj och att våra vägar har korsats! Mamma och jag blev bortskämda med en massa gott att äta och dessutom fick jag en väldigt fin present, nämligen en Zutter Bind-it-All. Nästa gång i Utah, S! 😀

Ps: Jag blev alldeles förälskad i Ricky, kanariefågeln som sjöng som en gud. Alltså, jag tror jag börjar förstå min svågers passion för fåglar! Att se Ricky dra igång sina arior mellan fröhackande och gurkätning var lika spännande som vilken thriller som helst. Har du haft fåglar någon gång? Tyvärr var det helt omöjligt att få en klar bild på själva Ricky för han rörde på sig h-e-l-a-t-i-d-e-n, men visst kan du se att han var rätt fin?

Ps 2: Dagens skratt handlade om syfilis och stela lillfingrar. Här kan du läsa lite mer, S! 😀

06 Aug

Är du där?

Min uppdragsgivare L förstod nog precis hur rutten jag har känt mig den här sommaren och jag har haft chans till återhämtning på alla plan den senaste veckan. Nu har jag, i grevens tid, dragit igång med jobbet ordentligt igen och hoppas att jag ska hinna med allt som ska göras innan Formex. Tur att You Do har världens absolut bästa DT (design team på engelska, disajnti:m på svengelska)! De tre kvinnor som skapar det mesta av allt snyggt ni hittar i You Dos blogg är riktiga klippor. Titta bara så duktiga de är! Just nu pysslar de för fullt för att bli färdiga till Formex som drar igång den 13 augusti. Kommer du dit och hälsar på i monter C17:20?

Om du följer mig på Facebook har du kanske redan sett den här solnedgången, men jag tycker den är värd att visa igen. Magiska under sker runt mig hela tiden. Kanske inte just den slags magi som jag önskar mig, men ibland får man vara glad för det lilla. Ett av favorithusen ser ut att glida oss ur fingrarna p g a andra intressenter med tjockare plånbok. Det gör mig egentligen ingenting, för jag tycker det är lite väl pråligt. Däremot hade det verkligen varit skönt att veta vart vi ska ta vägen då vi landar i Salt Lake City i oktober. Innan vi drar igång vårt nya liv som emigranter i Klippiga Bergen ska vi hinna med att träffa makens lillasyster som pluggar på ett tämligen exotiskt ställe, nämligen Hawaii. Jag har aldrig haft någon längtan dit precis, men jag vill väldigt gärna träffa S och jag kan nog tänka mig att det är rätt härligt att ligga på stranden då maken lär sig surfa. Vi ska också hinna med en vecka på kryssningsfartyg. Jag har hört många vara jättenöjda med sina kryssningsupplevelser. ”All inclusive” betyder att jag verkligen borde ha kommit igång med Beach 2012 i tid, men det finns nog tillräckligt med tjocka amerikanska tanter där för att jag ska kunna smälta in med min efter denna flyttsommar blekfeta lekamen.

I förmiddags följde jag med mamma på en runda till fars föräldrahem i Klackamåla. Vi lämnade av en gammal släkting hos hennes bror och hälsade på far som bjöd på blåbär och banan i mjölk. Mums. Jag hann också krama fina faster M och ”lillasyster”, kusin M. Min kusin flyttar snart till landets sydligaste delar för att undervisa på Waldorfskola och undervisa i frigörande dans. Träffar du på henne lovar jag att du får en härlig stund med mycket kärlek och livsglädje! Jag vet inte många som utstrålar en sådan glädje som min kusin. Vi får alla hitta olika vägar för att hitta oss själva. Jag trodde att jag var på en väg som var den enda rätta, men kan säga att jag under de senaste åren snurrat runt rätt bra i livets labyrinter. Jag vet att jag också hittar rätt en dag och för tillfället gläds jag där glädjen finns.

På väg hem från Klackamåla åkte vi förbi mitt gamla föräldrahem i Bostorp/Spjutsbygd. Den nye ägaren gillar visst ved lika mycket som min far, men hans vedstaplar är faktiskt inte lika snygga som fars! Det är underligt att åka längs vägar som man har gått på så många gånger att man inte ens kan räkna dem, att titta på utsikter som varit självklara men som blivit omändrade och att inse att somligt man tagit för givet försvunnit och annat har tillkommit. Jag är glad för den uppväxt jag fick. Den var bra trots att jag var en mes per automatik bara genom att komma från det ställe jag bodde på. Konstigt, va? Tänk hur det kan bli.

Nu ska jag passa på att umgås lite med min familj innan det blir dags för en runda Photoshoppande igen. Hoppas att du njuter av sommaren och att du är lycklig! För dig som känner igen dig i Katy Perrys låt jag hörde på radion idag – här får du din dåtid tillbaka för en stund, precis som jag fick idag. 🙂

Ps: I morgon skriver de nya ägarna på. Vi är officiellt ”hemlösa”, fast egentligen bor vi här på Sturkö på heltid. Ja, eller det är i alla fall här vi har vår brevlåda om du nu undrar.

15 Mar

Tipstorsdag vecka 11.

Idag måste jag bara tipsa om att inte glömma det där med att ta fotografier. Foton på vardag, fest, människor du umgås med, familjen, snöpliga ögonblick, årstidsskiftningar, dammråttor, huskatter, trädgårdens skiftningar… Vi har tittat mycket i gamla fotoalbum och i de scrapalbum jag har pysslat ihop genom åren den senaste tiden. Det är så roligt! Man glömmer också sådant man trodde att man alltid skulle komma ihåg. Det finns nästan inga foton på mig från 14-årsåldern (då jag började ätfjanta mig och tyckte att jag var fulast i världen, jämt) och framåt. Jag gillar fortfarande inte att bli fotad, men numera försöker jag strunta i det. Jag tar till och med foton på mig själv ibland. Jag saknar foton på en massa fina människor som jag väl tog för givna då de fanns i mitt liv, men det finns också foton på många som jag inte ens vet vad de heter eller varför fotona togs. Barnens scrapalbum är guld värda då jag alltid har försökt skriva mycket i dem. Dekorationer i all ära, de bidrar också till att albumen är roliga att bläddra igenom, men utan texter blir det helt enkelt inte lika bra.

Här ett kort på Milla då hon var ute och spanade på ett djur av något slag. Hon älskar verkligen det vackra vårvädret och ligger nu inte längre och degar på lillmattes säng hela dagarna.

Det vackra blåbärsriset kom 13-åringen hem med härom dagen. Hon vet hur man gör sin mamma glad! Nu väntar jag på spröda blad. Jag älskar då solen lyser igenom nyutslaget blåbärsris! Den gröna färgen är något av det vackraste jag vet.

Så där ja! Ut och fota. Lycka till!

28 Aug

En lördag, men inte vilken som helst.

Ursäkta det kapade fotot, men jag blev så glad över det här brudparet… Så fina de var! Hågelby gård är ett trevligt ställe. Jag undrar just om L M Ericsson var lycklig där?

Bondens marknad var väl ”så där”, men frukten vi köpte var fin och god. Nassim Al Fakir underhöll i bakgrunden och det verkade vara full fart både på honom och barnen som diggade.

Den här godbiten följde med mamma på hennes tråkutflykt och hon var ett så trevligt och fint sällskap! Vi åkte förbi ställen där jag har bott själv och med maken och storebror i familjen. Jag kände mig så nostalgisk, men också tacksam över upplevelser jag haft i mitt liv. Botkyrka har alldeles underbar natur. Synd att det är så sönderbyggt med alla miljonprojekt.

Värsta fotomodellen. Antingen är dottern en blivande fotograf, eller också hade hon supertur som både kunde komponera bilden och ta ett kort som inte blev suddigt (annars väldigt svårt med kameran i nuvarande skick p g a olika orsaker)!

25 Aug

Uttrans konstrunda.

För många år sedan jobbade jag som lärare i Uttrans skola. Härom veckan blev jag lite nostalgisk och sökte upp skolan på nätet. (Jag hade tänkt ta med mig barnen dit för att visa mina gamla jaktmarker.) Jag tänkte på en gammal kollega och vän som jag tyvärr förlorade kontakten med några år efter att jag hade flyttat från Tumba. Jag upptäckte i min sökning att skolan har flyttats närmare ”moderskolan” Broängsskolan och att de gamla lokalerna har blivit jourbostäder. Inte kunde jag hitta den gamla kollegan heller. (Hennes namn är högst alldagligt och vanligt förekommande bland kvinnor i hennes ålder.) Med denna nya, eller brist på, information släppte lusten att åka ner till Tumba. Detta ändrades hastigt då jag läste lokaltidningen Mitt i Huddinge idag. Där hittade jag nämligen en annons om Uttrans konstrunda och både min gamla kollega och hennes man stod  omnämnda i annonsen! Slump? Knappast. På lördag är det jag som tar mig tid att åka en bit för att njuta av vacker konst och en omgivning som en gång i tiden var mitt livsrum. Tänk, så spännande livet är ibland i all sin vardaglighet!