Vari ligger värdet i ett minne, i någons upplevelse av en viss händelse, i historien som ligger bakom oss som individer, som folk, som hela mänskligheten? Vad händer i processen mellan nu och sedan? Min systers gamla blogg hette ”yesterday you said tomorrow” – igår sa du imorgon. Imorgon ska jag börja mitt nya liv. Eller på måndag. Kanske efter nyår? Nej, efter påsklovet, då är solen tillbaka och allt blir så mycket lättare, DÅ ska jag vad-det-nu-är-jag-ska-göra, helt säkert. Alla dessa planer, drömmar och mål som uttrycks i tankar, på papper, i dokument, i ord som sedan går till att bli allt från flyktiga ångor som aldrig får luft under vingarna till livsomvälvande händelser. Kanske är det de förra som är mest vanligt förekommande? Ord som man knappt vågar uttala så någon hör. Vad skulle hända om… Hur skulle jag kunna… Skulle vi kunna nå ut till fler om… Gör det någon skillnad om… Varför gör vi inte… Om inte om fanns, hur skulle det se ut… Varför fortsätter jag… När x händer, då ska jag y, z, å, ä och ö…
Igår hittade jag en dagbok som jag påbörjade 2015. Vi åkte hem till Sverige på semester och uppenbarligen fick dagboken inte följa med och rutinen rann ut i sanden. Kan detta ha varit senaste omgången med vanlig dagbok? Jo, så kan det vara. Jag blev när jag läste påmind om hur värdefullt det kan vara att skriva lite längre texter angående privata göromål, vardagsrutiner, personer som är en del i ens liv. Egenterapi? De dagboksanteckningar jag skriver nu, på max fem rader per dag, är relativt rensade från känslor. De kan närmast liknas vid ett slags ”vad var det jag gjorde idag”-sammanfattningar. Visst finns det lite extra utrymme om något trycker på, men nä, det blir inte samma sak. Jag har ju också en tacksamhetsdagbok som används rätt ofta och en bok där jag skriver av mig, men den känns lite mörk eftersom jag tydligen sällan känner behov att skriva av mig om något varit extra härligt. Det klassiska dagboksskrivandet är något jag återkommer till med stor oregelbundenhet och var det viktigaste som fick följa med förra årsordet RUTIN in i 2024. Nu är jag lite trött på det kortfattade formatet bara, eller jag ifrågasätter vad det ger mig. I en ”tjockdagbok” finns det ingenting som begränsar mängden ord, men det går fortfarande bra att skriva bara några rader om det är allt som orkas med. Ska jag bara spola den nuvarande dagboken då, den där varje vecka bara får en sida allt som allt? Eller ska jag vänta in den här lusten att skriva mer till 2025?
Din personlighet, Anders Hansens komprimerade psykologutbildning (nåja, kanske att ta i, men jag tycker att han så här långt har lyckats bra med att göra ett program med god överblick över en människas psyke) och all kontakt med lilla dotterdottern och de nyfunna släktingarna i Massachusetts har fått mig att snurra runt en del tankar de senaste veckorna. Jag har så långt jag kan minnas varit intresserad av min egen och andras personlighet, undrat över hur mycket man faktiskt kan omforma den man i grunden är och försökt förstå hur man ska kunna landa i vad som egentligen är bäst för en själv. Detta är frågor som har olika filosofiska och teologiska svar, men så har vi t ex också de biologiska/kemiska, samhällspolitiska och psykologiska förklaringsmodellerna. Svaren på mina frågor blir olika beroende på vilken förklaringsmodell jag använder, men den sannaste bilden får jag kanske då jag tar olika modeller i beaktande.
Det konstateras att ungefär hälften av ens personlighet är bestämd genom den kropp man blir presenterad med. Resten påverkas genom de upplevelser vi har genom livet. Naturligtvis formas vi mycket fram tills vi når vuxen ålder, men utvecklingen fortsätter även efter det. Att sätta sig på tvären och kräva att andra ska acceptera att man beter sig som ett svin ”för jag har dålig impulskontroll och blev traumatiserad i min barndom” är bara dumt tänker jag.
Som föräldrar har vi ansvaret att klura ut hur våra barn funkar så vi kan hjälpa dem att blomma. Vi kommer aldrig att kunna o-göra barn blyga, men vi kan ge dem verktyg att känna sig grundtrygga så att de kan hantera sin blyghet. Vi kan inte o-ge våra barn dålig impulskontroll, men vi kan lära dem förstå vinsterna i att inte agera på första bästa känsla i alla situationer. Vi kan inte trolla bort barnens ångestbenägenhet, men vi kan ge dem förståelse för sig själva, förmågan att tänka en extra tur runt allt och lära dem att tankar i många fall varken är fakta eller sanna. Jag förstår verkligen hur så många föräldrar vill ge sina egna drömmar en andra chans genom sina barn. Sanningen är att sannolikheten för att det kan komma ett barn som faktiskt funkar ganska mycket som en själv är ganska stor. Konsten är att inte ta det för givet, utan vara känslig för nyanser.
Våra tre barn är otroligt olika, men de har alla vissa likheter sinsemellan. Vi har ju fördelen att vi hann ta DNA-test på alla våra föräldrar innan någon gick bort, men också på oss själva och på alla barnen. Det gör att vi kan se precis hur många procent av varje mor- och farförälder barnen fått med sig i sin kropp. Alla har såklart hälften mamma och hälften av pappa, men sedan upphör likheterna. En är mest lik sin farfar, en har nästan bara farmor och nästan inget farfar alls och den tredje har mest av mormor som hen i envishet stångades med varje gång de träffades tills hen blev vuxen (de var helt enkelt för lika) och väldigt lite av sin morfar. Jag är tacksam över dessa DNA-test. Jag läser inte in allt i dem, men jag tycker faktiskt att de har hjälpt mig bli en bättre guide för dessa fina varelser som jag fick chansen att ledsaga i det här livet.
Igår videochattade jag länge med mammas syssling och hennes son (min brylling, alltså) i USA. Det var så otroligt roligt! Jag och bryllingen har redan bytt en massa meddelanden, men nu fick vi en ännu större förståelse för vissa skeenden och hur allt hade blivit. Vi gissade tillsammans, fick en del aha-upplevelser, fnissade åt en del och kunde ägna en ödmjuk tacksamhet över våra förföräldrars slit och vedermödor. Somligt kommer det kanske aldrig att finnas svar på, medan annat blir mer självklart ju fler fakta som läggs på bordet. Att lägga pussel av sin historia kan läka och ge förståelse. Inte bara för en själv, utan också för personer i ens liv som betett sig på ett sätt som lämnat övrigt att önska. Jag blir störd på min egen ofullkomlighet, för dumma val jag har gjort och för situationer jag har hanterat på sätt som jag skäms för. Samtidigt måste jag förlåta mig själv och gå vidare, välja bättre och göra gott där jag kan, nu och i framtiden. Jag är tacksam för kunskap, för tid som läker, för nystarter och allt annat som leder till djupare insikter och det som kanske kan kallas visdom.
Jag har fullt upp hela dagarna och om kvällarna skickar jag och min brylling Randy en massa familjeinformation till varandra, ibland med min morbror Kalle som mellanhand! Det är så roligt att få ta del av foton och historier som inte varit i kontakt med Sverige på närmare hundra år. Det är även spännande att få fylla någons frågor och funderingar med svar och uppdateringar. Somliga har inget intresse av att veta något om sin biologiska historia, medan andra med mig tycker att det är givande på så många plan. Drömmen att fly från fattigdom och elände ledde tyvärr inte alltid precis till guld och gröna skogar, det kan vi iallafall fastslå med svar på hur det egentligen gick för min mormors fars fattiga och äventyrliga stenhuggarfamilj.
Tiden går. Vi stannar ibland kvar i det trygga, andra dagar känner vi driv och framåtanda. Idag har jag haft viktiga uppgifter att ta hand om, men allt lämpar sig inte för bloggdokumentation. Att då titta tillbaka på blogginlägg från (runt) den 15 november sedan jag drog igång bloggen 2011 kändes som en rolig idé. Håll tillgodo! För mig gav detta mig en rejäl dos nostalgidopamin samtidigt som jag fick känna stor tacksamhet för just mitt liv. Wow. I all sin vardaglighet har det varit fullt av så mycket glädje, så mycket sorg, så mycket förnöjsamhet, så mycket saknad, så många planer och listor, en hel del uppskjutande men också en massa uppnådda mål. I detta galleri samsas mitt tunga hjärta med mitt euforiska. Jag påminns om att sorg är en process, att det är viktigt att njuta av segrar och att något av det bästa som finns i hela världen är möjligheten att utnyttja posttjänster och att sjunga i kör. Tjohej från mej!
Jag berättar gärna att jag har älskat det här huset sedan jag steg in första gången, trots att det då var i ett rätt risigt skick och jag visste att det fanns tragiska livsöden knutna hit. Det är ett vackert hus, ett inbjudande hus och det har blivit ett älskat hem för oss. Vi fortsätter hitta och upptäcka sådant som följde med, trots att vi flyttade in redan 2016/2017. Somligt har tagit tid att gå igenom. Det är roligt att hitta nya ting och om inget annat så har jag påmints om hur viktigt det är med dokumentation. Ett foto har bara estetiskt värde utan dokumentation. Den sanna historien bakom ett fångat ögonblick kommer att vara dold för världen om ingen tagit sig tid att berätta innan det blir för sent. När vi gick igenom lagfarter och kartor till huset ordentligt hittade vi också lite annat smått och gott. Ett fåtal julkort, negativ från 1956 inlämnade av husets ägare Elsas syster Inga, Elsas syster Gertruds betygsbok (Gertrud gick bort tidigt i tuberkulos, inte så konstigt att boken hamnade hos systern) och lite annat smått och gott. Negativen visar bilder från vårt hus, så det är väl därför Inga har gett dem till Elsa vid tillfälle. I ”smått och gott-högen” låg också detta foto på två små flickor, uppklädda och allvarsamma. Jag tycker de är så otroligt fina och tänker att de borde bo hos sina efterkommande istället. Nästa vecka ska jag gå över till grannen och fråga henne om hon kan tänkas veta vem de är.
Jag fångades av att fotografen är en kvinna, Maria Sundström. Hon hade ateljé på Norra Smedjegatan i Karlskrona. Maria föddes 1883, verkade gå ogift genom livet, jobbade som fotografibiträde 1907 och var skriven i Karlskrona åtminstone mellan 1912 och 1941. Enligt sin namne, konstnären Maria Sundström, var hon verksam i Karlskrona redan från 1905 och till 1941. Jag är sugen på att ta kontakt med den levande Maria för att få reda på mer om denna fotograf som varit anledningen till en egen utställning i nutid! Det riktigt tråkiga är att jag missade utställningen Kvinnor bakom kameran på Blekinge Länsmuseum där Maria var en av kvinnorna vars fotografier ställdes ut. Den pågick tills för tre veckor sedan. Jaja, men nu blev det så. Kanske finns det möjlighet att få ta del av utställningen också i efterhand, något slags dokumentation. Ja, så här funkar min hjärna. Jag börjar dra i trådar och så börjar tankarna snurra. Jag får vara tacksam över att det fortfarande snurrar där inne och att jag fortsätter fascineras över saker och ting. Tänk att inte ha det kvar…
Vilken konstig titel. Som om det skulle finnas några nackdelar med att fotografera? Jag har gillat fotografering sedan tidiga tonåren och började fota lite mer med min första Nikon 1995. Efterhand kom digitala systemkameror in i bilden, sedan den störande lilla Canon Ixus – jag kommer fortfarande ihåg frustrationen över den långsamma reaktionen! Vår lilla Ixus var dock oöverträffligt smidig. Den var så lätt och liten och gick att ha i fickan. Revolutionerande! En systemkamera väger ju en del och är ganska ömtålig. Efter Ixusen kom andra kompaktkameror och när vi flyttade till USA köpte vi en Canon EOS 60. Jag har aldrig riktigt lärt mig dess finesser och den har aldrig blivit ”min”. Sällan tar jag med mig kameran och när jag fotar blir jag ofta frustrerad över att kvaliteten inte är vad den borde. Numera vinner telefonkameran nästan alltid. Trots det fotar jag inte alls lika mycket som jag en gång gjorde. Det stör mig samtidigt som det är ett medvetet val. När jag lägger undan tanken på att hela tiden fånga skeenden blir jag närvarande på ett annat vis. Trots det vill jag säga att fotografier är ovärderliga och jag är så tacksam över alla de foton och filmer som finns kvar som dokumentation över mitt och min familjs liv. Bara på datorn har vi 101 919 bilder och 1 670 videor. Det låter helt absurt när jag ser det utskrivet, särskilt med tanke på att de flesta är från 2012 och senare. (Har en del släktdokumentation och liknande här också.)
För att åskådliggöra fördelarna med att fotografera visar jag denna fångade stund från gårdagen. Maken och två av svågrarna filurade tillsammans ut hur de bäst skulle få upp den nya dörren till boden. Det ingenjörades och fysioterapeutades tills den satt upphängd enligt konstens alla regler och nu kan målarpatrullen ta över. Detta är inget fotokonstverk någonstans. Bara den som känner personerna på bilden eller de som var på plats kan tala om vilka de är och vad de höll på med, men för oss som följer vårt sommarparadis är detta spännande information. Jag har berättat följande förut, men här kommer det igen. Min väninna skulle göra en liten film till sina föräldrar då de skulle fira 50 år som gifta. Hennes pappa (och hon själv) är fotografer. De första fotona hon valde var vackert komponerade, snygga bilder. Det fanns mängder av foton, så efter ett tag började hon sålla hårdare och på ett sätt hon inte var beredd på. Det enda som var intressant var vilka som var med på fotona, var de var och varför någon hade tagit fotot. Vackra fotografier och snygga kompositioner i all ära, men när tiden har gått är de inte längre lika intressanta. Det första fotot jag visar här ovan föreställer hur syrran gjorde en dessertpizza färdig. Snygg komposition tycker jag själv och fint ljus. Jag kan till och med se värdet i att visa att vi använder pizzaugnen också till desserter, men kanske bara om man lägger till ett recept.
Här kommer ett annat foto som någon annan antagligen hade slängt eller åtminstone inte brytt sig om. För oss som tillbringat alla våra somrar i Bredavik är synen av dessa knottmoln något som tillhör och något som väcker minnen av något slag. Knotten bits inte, är inte fientligt inställda, men många är de småkryp som oavsiktligt ätits upp eller mött sitt öde i ögat på någon Sturköbesökare. Jag sparar bilden, låter den fortsätta leva och påminner om hur roligt det i efterhand kan vara med just de där detaljerna som är lika självklara som luften du andas. Hur ser köket ut då folk arbetar i det? Hur har du löst organisationen i förrådet? Var brukar du sitta och fika på jobbet? Glöm inte att fota så man ser lite mer av omgivningen. Vilka tapeter har du? Möbler? Grejer på väggarna? Är huset barnanpassat eller bor en gamling som gillar fullt av ömtåliga grejer och levande ljus där? Som sagt, denna typ av foto kan berätta så mycket mer än ett vackert porträtt.
Sedan är det alla dessa blomsterfoton som jag tagit de senaste åren. Jag inser att detaljfoton på blommor kanske är noll intressanta för de flesta. Min syster flyttade ut sin Flammentanz från stan ut till stugan i Bredavik. Där mår den nu fantastiskt bra och blommar som om den var på steroider. Att betrakta den mot den vita stugväggen är en upplevelse, men kanske hade det räckt med det? Om tjugo år vet ingen historien bakom varför jag fotade och det går inte heller att se att fotot är taget i Bredavik. Ännu ett foto som alltså kräver skriven text för att hålla i längden. I telefonens app Anteckningar har jag fört odlingsdagbok sedan 2019. Numera kompletterar jag texten med fotografier, något som verkligen lyfter och hjälper mig. Där fyller vackra trädgårdsbilder och odlingsdokumentation i fotoform sin funktion till fullo. Jag fortsätter att känna efter och utvärdera, påminns om vikten av att rensa bland foton och filmer. Det är inte alls dålig att vara lite mer restriktiv och rensa hårt. I denna digitala tidsålder går det att ta mängder av foton och filmer, men ju mer man har desto svårare blir det för varje objekt att göra sig hört. Ett sätt att komma runt detta är att göra fotoböcker. Min syrra är så duktig på att sammanfatta familjelivet med årsböcker. Andra gör fotoböcker från semestrar, barnets första år, sammanfattningar inför stora högtidsdagar, historien bakom alla arvegods, favoritrecept – det finns en massa roliga, fina, spännande sammanfattningar som passar i en fotobok. Annars går det naturligtvis att bara sitta och scrolla på datorn, streama favoritbilderna på en skärm någonstans i huset, eller framkalla de allra bästa favoriterna och hitta ställen där de kan få göra en glad! Fotokalendrar är perfekta presenter. Man kan till och med trycka foton på kläder, något som är jätteroligt till särskilda firanden. Hur tänker du om fotodokumentation? Är den överskattad? Underskattad? Onödig? Oersättlig?
Här hänger den, fleecefilten från Dumle med ärmar på. Den får representera en tid i mitt liv då jag hade ett extraknäck som gav mig stor användning av min kärlek för ord. När barnen var små brukade jag nämligen vara med i olika tävlingar eftersom jag gillade att skriva slogans och motiveringar till varför just jag skulle vinna något. Jag fick in gunget och hittade så småningom fram till ett sätt att skriva som var synnerligen framgångsrikt. Jag brukade plocka med mig tävlingar hem från mataffärerna där de hängde, ofta tillsammans med rabatter på de produkter som sedan skulle finnas med bland vinsterna. Det var alltid en bonus att få med namnet på företaget som utlyste tävlingen i motiveringen, eller åtminstone att utgå ifrån dess verksamhet. Jag såg stor skillnad på resultat om jag skickade in mitt bidrag i början på en tävlingsperiod eller i slutet. Idag hade jag inte vågat lita på postgången, men då postade jag medvetet bidraget så det skulle vara framme kanske så sent som dagen innan sista tävlingsdag. En motivering rakt upp och ner funkade inte, det gällde att hitta en känslomässig anknytning av något slag. Inte ”usch, stackars mig, nu måste ni ge denna vinst till mig”, utan en positiv motivering. Att hitta vinster att dela med andra tyckte jag särskilt om. Glädje blir större när det finns någon att dela med! Så småningom blev tävlingar fokuserade på att få flest likes på sociala medier mer vanliga och då var jag inte längre intresserad. Det var själva skrivandet som var det roliga! Här kommer en lista på sådant som jag vunnit:
en bil
en cykel
mat för 10 000 kr på Hemköp
matvaror och annat man äter
skönhetsprodukter
en finmiddag för hela (stor)-familjen på Wärdshuset Ulla Winbladh
ett oändligt antal t-shirtar med företagstryck
biobiljetter
en upplevelseresa till Hemavan med Stig Strand som guide
matcheckar
biljetter till shower och konserter
böcker
kläder
skor
leksaker
dvd-filmer och cd-skivor (Tiden går!)
smycken
köksprylar
inredningsdetaljer
väskor
en spa-weekend
Finlandskryssning
privat biovisning
biljetter till Legoland
tapeter
en kamera
en Silhouette skärmaskin (fast det var en annan sorts tävling där jag skickade in ett gäng scrapbooking-bidrag)
solglasögon
blomstercheckar
Det fanns säkert mer, men många vinster blev det. Som jag skrev så såg jag på tävlandet som ett extraknäck. Jag brukade sitta på söndagskvällarna då barnen lagt sig och fundera på olika rim, ordval och ordföljder. På den tiden jag tävlade var tävlingsvinster skattepliktiga om värdet överskred 5000 kr. (Det kanske gäller fortfarande?) Det innebar till exempel att vi fick en billig ny SAAB, men den kostade ändå oss mycket pengar. Jag hade medtävlare som sa nej tack till att ta emot sina vinster för att de inte hade insett att de finaste vinsterna inte var gratis-gratis. De flesta vinsterna trillade dock bara ner i brevlådan som vinstbevis eller i form av spännande paket. Åh, så jag älskade att gå till brevlådan på den tiden! Idag finns inte längre någon spänning i detta moment och posten kan bli liggande i flera dagar utan att jag eller maken plockar upp den.
Ibland är det roligt att förlora sig lite i dagar som gått! Har du också tävlat? Har du isåfall någon vinst du minns lite extra?
Ps: Jag vann faktiskt finfixade naglar av Frida Selkirk till mig och dottern inför hennes bröllop för bara några år sedan. Hittar jag en tävling där motivering krävs kan jag alltså fortfarande gå igång!
Det finns något fascinerande med hur naturen hanterar sådant som av olika anledningar hamnar i dess väg. Jag har aldrig direkt drömt om att vara arkeolog, men jag har med beundran följt det arbete som dessa praktiska historiker utför. Makens morbror var arkeolog och jag lärde mig av honom att arkeologi sällan handlar om stora och fantastiska skatter, utan mer ofta om vardagliga ting och fenomen från svunna tider. Å andra sidan är det kanske mer användbart att se hur den stora massan levt sina liv än enstaka kungligheter och adelsmän.
Jag var ytterst intresserad av farao Tutankhamon om vilken jag läste allt jag kom över som tonåring. Jag gjorde till och med ett stort arbete i skolan om honom och fick tillåtelse att klippa bilder ur vårt uppslagsverk till detta. (Alltså! Detta tyder verkligen på att jag själv är en relik…) Hur som helst hittade jag en liten bit plastsnöre i gräsmattan igår och böjde mig ner för att dra upp den. Det visade sig vara något som hade kunnat medverka i teveserierna Jordskott eller The Last of Us – ett helt plastnystan som hade integrerats och gömts i gräsmattan. På något vis fick detta mig att tänka på den där Tutankhamon, för som du säkert förstod kändes det som att jag helt plötsligt var mitt i en spännande utgrävning och hade hittat något slags felande länk. Det visade sig vara fel, men händelsen triggade igång tankar på mitt gamla intresse för Tut. Han dog som nittonåring och hans kropp visar ändå mängder av besvär. Enligt Wikipedia bland annat dessa, somliga orsakade av sjukdom och skador innan döden, andra har uppkommit efteråt:
lösa benfragment inuti skallen.
fraktur i vänster knä.
hopväxta halskotor.
skolios i ryggen.
gomspalt.
klumpfot (PEVA pes equinovarus adductus).
Köhlers syndrom (juvenil osteokondros i vrist).
Malariaparasiten Plasmodium falciparum, påvisad genom DNA-analys.
kvinnliga kroppsformer (hormonell obalans).
omfattande benbrott i hela kroppen (Arkeologen Howard Carter och hans gäng förstörde ofrivilligt skelettet då de försökte få loss mumien).
skador på mumiens yta, som till stor del är förkolnad (Man tror att den självantände, men att branden också släckts av sig själv).
Sternum och revben saknas på vänster sida.
hjärtat saknas (lämnades alltid kvar i egyptisk balsamering).
vänster höftben saknas.
Vi kan konstatera att det är bra att kungligheterna inte längre gifter sig med sina syskon och kusiner… Tutankhamon var gift med sin halvsyster och fick två små flickor som båda var för tidigt födda och inte överlevde. (DNA-tester har visat att Tutankhamon var far till båda, men sannolikt var de älskade och sörjdes. På den här tiden var det inte vanligt att mumifiera barn.) De genetiska defekterna gjorde tydligen att den här ättens medlemmar dog tidigare och tidigare. Gällande teori säger dock att Tutankhamon dog av en infektion som följde ett svärdshugg. Det var sannolikt någon motståndare som ville komma över den ledande positionen. Önskan om makt är för mig helt oförståelig. Maktgalenskap leder enbart till elände för alla, oavsett om dess uttryck bygger på ondska eller ”goda intentioner”. Tutankhamons ungdom och bråda död får mig osökt att tänka på Sveriges problem med gängkriminalitet och hur grov kriminalitet kryper allt längre ner i åldrarna. Väldigt få av dessa unga gossar kommer dock att få långa Wikipedia-artiklar upptecknade efter sig. Just denna måndag börjar jag därför med en tanke på Tutankhamons öde och alla som förlorat sina tonårssöner, bröder och vänner i gängkriminalitetens svallvågor. Detta på grund av ett upphittat plastsnöre i gräsmattan. Så kan det bli.
Nu har denna dagen ägnats åt soffliggande och friskgörande så till den milda grad att baken började domna bort. Försökte läsa lite, men det var tvärstopp. Inte gick det att lyssna på bok heller och det finns så många serier att följa att det inte är rätt dag att ta beslut om vilken jag ska ge mig på. Hur håller jag mig klagofri i detta skede? (Haha, jag gav upp det där med att byta arm för armbandet varje gång jag klagade efter en vecka, men jag strävar verkligen efter att tänka klagomålsfritt fortfarande! Fastan fortgår ju vare sig jag vill eller ej.) Jag tog mig i alla fall upp ur soffan, gick bort till brorsans hus för att tömma luftavfuktaren och vips så började hjärnan reda till sig lite igen. Det är verkligen magiskt vilken god effekt rörelse bidrar till då jag mest känner för att inte göra ett skapandes dugg.
Hur som helst. När jag kom hem igen satte jag mig vid datorn en stund. Dagen till ära hade min lillasyster innan frågat ”Vilket är ditt vackraste/finaste plagg någonsin i livet? Som du har ägt.” Frågan kom lägligt, för jag kunde jämföra lite med gårdagens Oscarsutstyrslar. Jag kunde snabbt plocka fram några favoriter ur minnet, och insåg lite förvånat att jag har en massa plagg som jag är eller har varit känslomässigt anknuten till. Kanske borde jag inte bli förvånad, jag trodde ändå att jag skulle bli sömmerska som femtonåring. Min stil har dock varit extremt lågprofilerad och försiktig, både gällande snitt och färger. Genom åren har tyvärr en ätstörning gjort att jag verkligen ogillat att se mig själv på bild, oavsett hur jag sett ut. Det gör mig ändå glad att inse att den här oviljan har försvunnit och jag är väldigt tacksam över att det finns bilder kvar trots denna ovilja att fångas av kameran.
Hatta lilla Monna. Tummen och jag var ett bra team. Det där nattlinnet fanns i tre olika storlekar, både med brun och röd rand. Jag undrar hur många av mina systrar som också har varma minnen av världens skönaste frottenattlinne? Det skulle även vara roligt att veta i hur många år de egentligen användes i vår familj.
Amerikaklänningar fanns det många av i min barndom. De kom antingen från släkt, vänner eller via mammas egna beställningar från katalog. Här står jag i köket med lockad lugg och 1900-talets vackraste klänning.
Klänningen finns fortfarande kvar och fick vara med då jag fotade systerdottern för några somrar sedan. Då var hon en liten parvel, nu unga damen. Dessutom har verandan piffats upp något.
Hårdrocksfrilla och obekväm i mig själv på alla sätt och vis. Tonåren, alltså. Hur som helst älskade jag plaggen jag har på mig, även om det väl var rhododendronbuskarna som var viktigast att föreviga. Både byxor och skjorta var sydda av mig själv, byxorna i en påsmodell som återkom i flera olika material och färger.
Denna t-shirt i siden öppnade mina vuxna sinnen för betydelsen av sköna material. Jag kommer ihåg hur ledsen jag var när den inte längre gick att få ren. Byxorna ville jag visa då de tillhör ”vi gör jeansen coola genom att klippa sönder några andra jeans och göra det första paret lite för stort”. Jeans med kilar och revärer var populära under ganska många år och de återkommer fortfarande med jämna mellanrum. Tror dock sällan att ungdomarna fixar själv, numera köper man jeansen såhär.
Byxklänningen i viskos var min bästa klädkompis i många år. Jag sparade den faktiskt för att sprätta upp och återanvända som mönster. Tyvärr kom jag aldrig så långt och den hamnade i en soppåse vid någon flytt.
En av mina favvo-favoriter är denna blå ljuvlighet som jag hittade på Ross Dress For Less i Palo Alto när vi var nygifta. Den följde med på många festliga sammanhang och hade varit helt rätt rent färgmässigt denna våren. Kommer fortfarande ihåg den perfekta kvaliteten och väven, det tunga fallet och den vackra färgen som jag var så förtjust i under Tricia Guild-åren.
Ett av mina dyraste plagg någonsin var den röda kjolen i någon kashmirblandning, inköpt på Benetton på den tiden då man kunde fynda på mellandagsreor. Kjolen var i en fantastisk kvalitet och fick gå till second hand även om den var lite nopprig då jag för bara några år sedan gjorde mig av med den.
Finaste plagget måste väl ändå vara Blekingedräkten som mamma sydde. Den ärvde vi syskon tillsammans och jag hade den på mig då lillastesystern gifte sig. Gillar dock bättre hur min syster såg ut i den för några år sedan.
Nu hittar jag inget bra foto på den underbara mönsterstickade tröja som jag fick av min kusin, men den vårdar jag ömt och tycker den är lika vacker varje gång jag tar den på mig. (Fick även en kofta av min vän som jag känner likadant för.) Det är en ynnest att få äran att förvalta ett plagg någon har ägnat så mycket tid och omsorg åt.
Den stickande vännen står här mellan mig och min syster, men egentligen är det den gröna läderjackan som har huvudrollen. Den får stå för det sista av mina finaste plagg, ett som jag fortfarande använder och känner mig nästan lite cool i. Och där var modevisningen av mitt livs finaste (kanske mer känslomässigt så) och vackraste plagg över. Med detta urval måste jag undra när modemagasinen hör av sig…
Igår fick jag hämta ett paket som varit på väg i postgången under lång tid. Tydligen strejkas det både här och där, inte bara i syrrans Skottland… Det var så roligt att öppna! De små lunchpåsarna ska sparas till kommande julpyssel, men boken i paketet är redan öppnad och genombläddrad! För flera år sedan började extrasyrran i Tyskland ett projekt till sina barn. Hon ville gärna att de skulle lära sig lite svenska och mer om vår familj och bad alla svara på några frågor. Detta projekt utvecklades i takt med svaren till något betydligt större och nu är resultatet här: en fantastisk bok med otroligt mycket kärlek. Alla syskon med familjemedlemmar har fått bidra med berättelser om sig själva, men vi har också haft möjlighet att berätta om varandra på ett sätt som gör en glad in i hjärteroten.
Jag känner ofta att det finns stor variation i ambitionsnivå när det gäller skolan i Sverige och i Tyskland. Det här är ett helt fantastiskt konstkort som är tillverkat på en bildlektion av den tyske systersonen. Jag står förundrad och funderar på hur kortet bäst ska kunna glädja alla som kommer hit på besök. Visst är det vackert?
