16 Sep

Grattis.

Allt känns lite halvdant och det mesta är lite halvfärdigt häromkring. Det är okej, det är så det är nu. Någon som aldrig har varit halvdan och aldrig kommer att bli är vår äldsta dotter. Häromdagen fyllde hon nitton otroliga år. Jag vet inte hur tiden liksom sprang förbi så vi hux flux var här. Nu är hon i alla fall på väg mot tjugo. Någon mörk och dassig dag framöver åker hon och jag på en spa-utflykt tillsammans för att fira livet. Det längtar jag redan lite till.

Jag och kameran har svårt att komma ihåg varandra och det blev inte många foton tagna då det gällde. Eftersom dottern är precis lika glammig som Katrin Zytomierska firade vi födelsedagen tre gånger, varav två gånger på en ö i skärgården och en gång i kulturmärkt lyxstudentlägenhet. Du får helt enkelt tänka dig precis hur bra det var.

Jag bakade inga sju sorters kakor, men en Red Velvet-tårta blev det liksom snickersrutor, chocolate chip cookies och vaniljbullar. Å andra sidan fanns det sedan allt från glass, vindruvor och Ballerinakex till Marabou Schweizernöt på födelsedagsbuffén, så det kanske räknas som bonus?

Vill du veta precis hur det såg ut i köket dagen efter sista festen kan jag bjuda på en efter-bild.

Dessutom kan jag bjuda på en före-bild från korridoren uppe i hallen då den sakta men säkert närmar sig dörrar, golv, tapeter och färg. Det kommer att bli ännu bättre än jag tänkte mig i vintras. Jag ser verkligen fram emot att få tillgång till hela huset! Lite i taget.

09 Jun

Nej, jag ångrar mig inte.

Ibland kan jag känna hjärtsnörp över det som ligger bakom mig. (Hur var det nu med val och att ta konsekvenserna av dessa?)

Det som finns på den här bilden från vårt gamla hus i Segeltorp visar nästan ingenting av vad som var vårt liv. Jag hade städat hela huset rent i rekordfart inför mäklarfotografens besök och han plockade bort ännu mer. Det som var kvar var mest bara en fasad.

Jag saknar trägolven, det vita, den öppna spisen och träaltanen. Jag saknar att vara samlingspunkten för de familjemedlemmar som skulle besöka Stockholm och jag saknar närheten till Sturkö. Så länge jag har möjlighet att åka till Sverige över sommaren är jag ändå glad över att vi bor här just nu.

8_1

26 Nov

Random thoughts.

25_3

”The biggest tragedy in America is not the great waste of natural resources – though this is tragic; the biggest tragedy is the waste of human resources because the average person goes to his grave with his music still in him.”
Oliver Wendell Holmes

Idag läste jag det här citatet på Facebook. Tårarna började rinna ner för kinderna. Kanske för att jag känner det här själv, kanske för att jag känner det för andra…

Jag har varit sjuk i helgen. Inte lika sjuk som min mamma som ringde Vårdcentralen tidigare idag då hon har haft fruktansvärt ont i magen i flera dagar. Hon fick tid på fredag. När smärtan blev outhärdlig framåt kvällen ringde hon Akuten. De sade åt henne att ringa Vårdcentralen i morgon. Suck! Nu säger jag ingenting mer om Den Svenska Vården, mer än att jag hoppas att min lilla mamma mår okej och att hon snart blir frisk igen.

Mina 21 dagar av tacksamhetsmeditation är över. Jag har i tre veckors tid ställt klockan lite tidigare för att stiga upp och ägna en kvart åt olika mantran varje dag. Har detta gjort skillnad i mitt liv? Absolut! Att kunna se sitt liv ur ett nytt perspektiv är nyttigt. Trots att det nästan alltid finns något som stör i periferin, stort eller litet, kan man lära sig att fokusera på det som är gott istället. (Lider man av en klinisk depression behöver man annan hjälp än ”trosan hoppsan, det här ska bli bra”.) Jag får påminna mig själv om detta ibland, så jag är jättetacksam över att jag gav mig själv den här chansen att öva upp tacksamhetsförmågan lite. Om du förresten inte har sett YouTube-klippet om tacksamhet från SoulPancake tycker jag du ska göra det:

25_2

Just nu är amerikanska barn och ungdomar redo för lov. Igen. I morgon är sista skoldagen innan Thanksgiving Break. Vi svenskar hakar på de vanliga skolloven. Det blir lättast så när man ska planera aktiviteter som involverar andra. Kalkon och sötpotatis inhandlades på Costco idag och jag höll på att lägga ner en sådan här klänning i vagnen också. Eller inte, hm.

25_5

För övrigt har jag snart gått igenom alla skåp och lådor för att fira ettårsjubileum här i huset, alldeles i linje med månadens förändringstema. En sak kan jag konstatera. En sådan flytt som vi gjorde kan vara bra på många sätt. Något av det bästa är att livet rensas på precis allt onödigt. Ibland kan de där onödiga grejerna dock kännas ganska nödiga. (Äh, jag vet att det heter nödvändiga.) Jag tror vi lyckades ta med oss de viktigaste grejerna i alla fall. Som bröllopsvaserna från diverse familjemedlemmar, de bästa fynden från Stämshult, den vävda julbonaden vi fick i förlovnings- eller bröllopspresent av makens morföräldrar och så ljusstaken jag fick i 40-årspresent av min fina, fina vän som inte längre finns här. Idag plockade jag fram den där ljusstaken och bestämde mig för att fortsätta smygjula trots att vi ska hinna med Thanksgiving först. Dagens datum: 25 november. Jag bjuder på Alicia Keys och hoppas att du mår bra.

15 Nov

Syhörna, javisst!

Okej. Nu blev skrivbordshörnan helt plötsligt en syhörna. I överskåpen ligger stuvar, gamla klädesplagg, mönster och halvfärdiga projekt så fint staplade som krävas kan. Översta lådan har fortfarande kvar sin funktion, men i de andra lådorna ligger spetsar, dragkedjor, trådrullar och annat. Jag behöver sortera lite snyggare innan systemet funkar, men det ska nog fixas inom en inte allt för lång framtid. Jag ska sy ett överdrag till symaskinen så gör det inte lika mycket att den står framme hela tiden.

14_2

Idag har jag mest varit chaufför. Vi skulle ha vänner över på middag, men ett par timmar innan de skulle komma fick jag ett telefonsamtal och ett meddelande om att en av familjemedlemmarna just hade blivit magsjuk. Nej tack. De får komma en annan dag istället! Kanske gör det inte så mycket. Jag fick nämligen stiga upp tidigt i morse för att fixa ett gäng ”akutjulklappar” som hux flux skulle vara inslagna och klara. Låt mig avslöja att det inte blev några julrim skrivna… Julkänslan infann sig med hjälp av Spotify och ett doftljus. Nu är jag redo för Advent! (Först Thanksgiving om två veckor. Grannarna har så smått börjat julpynta med utomhusbelysning och granar och annat, men jag kan bara inte frångå traditionen att tända stjärnorna kvällen före första advent. Nej, det går inte…)

14_3

Ps: Grattis till svägerskan på födelsedagen! En vacker dag ska jag komma in i födelsedagskortsrutiner igen. Kära K, hoppas att Din Dag var alldeles fenomenal!

13 Nov

Före & Efter.

Förändringstemat nu i november gäller alltså vårt hem. Jag delade med mig av verklighetsbilder istället för fixade foton för att också få en möjlighet att se själv vad andra egentligen ser då de kommer hem till oss, inte vad jag vill att de ska se. Intressant. Jag upptäckte att det lilla inbyggda skrivbordet i köket måste fixas till, för att ha en ständigt skräpig uppsamlingsplats är helt enkelt inte trevligt. Ju stökigare det är, desto mindre är chansen att någon gör något åt projekten som hamnar där. Jag tog tag i problemet på en gång. Voila!

Före:

12_4

12_3

Efter:

12_16

”Viktiga papper” som ändå inte någon gör någonting med får helt enkelt inte ligga kvar. Den blå, härliga papier-mâchéskålen som E har gjort i skolan rymmer nu nyckelknippor och glasögonfodral. Det fina ståltrådshjärtat som min vän S har gjort syns inte här på bilden, men det står framför den lilla tavlan som heter ”Fårväntan”. Det du inte ser är att allt skräp som hade hunnit samlas i lådor och skåp under det senaste året har åkt ut. Det ska bli spännande att se vad denna lilla hörna egentligen ska användas för. Vi har ju ett arbetsrum där datorer, bokföringspärmar, pysselmaterial och annat numera bor. Medicinskåp och viktig husinformation har sin naturliga plats här, men vad annat? Vad tycker du?

07 Nov

Förändring del 11 – Hem.

Jag kom på att jag inte har introducerat mitt förändringstema för månaden, även om du kanske märker att jag har börjat jobba på det. ”Hem”. Vad lägger du i det ordet? Jag har fått fundera över hur man känner sig hemma, när man känner sig hemma och varför man känner sig hemma många gånger. Maken retade sig i många år på att jag sa ”Nästa helg ska vi åka hem!” när jag menade ”Nästa helg åker vi till mina föräldrar i Bostorp!”. Det tog många år för mig att känna mig själv hemma någon annanstans än i mitt föräldrahem. Ju fler gånger vi har flyttat, desto lättare har jag haft att bo in mig.

Vi bor numera i ett typiskt stort Utahhem som har ”beige” som signum. Utsidan är modern och häftig trots att huset är närmare 30 år gammalt, men insidan är trots flera renoveringar av tidigare ägare hopplöst trist… Jag kan räkna upp alla detaljer jag hade velat ändra på om pengar inte var ett hinder och om vi varit säkra på att vistelsen här skulle vara längre än ett år i taget:

heltäckningsmattorna skulle åka ut överallt utom i ”pingisrummet” och i familjerummet
klinkersen i både hall och badrum skulle bytas
plattorna i taket skulle bytas ut
köket är stort och lättarbetat, men fult
väggstrukturen skulle bort, alla väggar borde målas om
alla tre badrum skulle byta all inredning

Så. Det var alla klagomål jag hade. Det konstiga är att trots jag har alla dessa klagomål är detta hus verkligen vårt hem. Här känner vi oss trygga. Vad är det då som gör detta hus som är helt i min o-smak till min trygga hamn? Inte är det inredningen. Alla våra möbler är i princip köpta på IKEA här i Draper och på Denver Mattress. Vi tog med oss några viktiga detaljer: pilasterhyllan, våra favorittavlor, Maria-servisen, lite jul, lite kök, några småpryttlar, våra instrument och ett och annat fotoalbum. Vi tog också med oss några spel och ganska många böcker (jämfört med allt annat). Det är inte grejerna som får oss att känna oss hemma. Det är vi själva. Home is where your heart is. Det är det som får bli slutklämmen på de här funderingarna. Och Björn och Benny – tack för Hemma

21_9

7_7

18 Aug

Nu är vi hemma igen!

I natt kom vi fram till Salt Lake City. Det kändes så skönt att bli mött av maken som hade fixat så båda våra bilar fanns på plats. Vi knölade in hela packet – vår familj på fem personer, min mamma och en systerdotter samt tio väskor av olika storlek. Nice! Det kändes som att vi anlände till vilket semesterparadis som helst. Syrsorna spelade så jag trodde att någons billarm hade gått och det var rätt mycket trafik på vägarna trots att klockan var över 1.00 då vi började köra tillbaka.

Idag har vi packat upp, installerat gästerna (fast de fick i alla fall varsin sovplats redan i går), shoppat på Costco, upplevt ett åskväder utan dess like, skypat med grannen, inspekterat trädgården och vant oss vid att vara hemma igen. Persikorna ser jättefina ut liksom vindruvorna och päronen. Jag smaskade i mig några av mina härliga minitomater och såg till min glädje att det faktiskt är fler på väg. (Ett par tomatplantor har blivit uppätna av, tja, rådjuren?) Nu ska vi dra igång grillen och försöka hålla oss vakna ett tag till. Just mellan klockan 16 och 20 är man ofta väldigt trött efter att ha rest från Sverige till USA. Hoppas att du har det bra!

12 Jun

Då och nu.

11_1

12 juni 2012. För precis ett år sedan såg det ut så här i det som då var hemma. Den slitna och fula trappan hade precis fått sin uppfräschning lagom till första visningen av huset. Det är så mycket som har ändrats där i Segeltorp sedan denna bild togs. På ett sätt är jag väldigt tacksam över att inte bo där längre. Jag tror att det hade gjort för ont.

11_2

12 juni 2013. Här och nu. En bomullsliknande växt som flaxar omkring och ställer till med elände för fler än maken. Näsor rinner och ögon kliar, men det blir väl bättre för de stackars allergiska också.

Vi har haft över 35° varmt här i några dagar och jag längtar till Sverige. Synd att jag inte kan ta med mig trädgårdslandet och fruktträden…

20 Nov

Oh, så spännande!

Idag har jag varit Ulla-Bella Sekreterare. Fixa hit och fixa dit, lära hit och lära dit, skjutsa hit och skjutsa dit, betala hit och betala dit, laga hit och laga dit. Emellanåt har jag skött mitt ordinarie jobbuppdrag och däremellan har jag försökt vara mamma och fru. Teven som vi skulle byta ut försvann ut i byråkratins djungel och som vanligt finns det ingen som bara kan lösa genom att se till kundens bästa. (Alltså, de är duktiga på det här, men blir det krångligt så blir det rysligt krångligt.) Vi får väl se om vi har någon teve till helgen eller ej. Jag misströstar. Eller, ja, så illa är det inte. Vi klarar oss utan, men ändå.

G hade sin första marimbalektion sedan sommarlovet. Han var så glad, så glad. ”Äntligen!” På fredag kväll ska läraren och några av hans vänner och elever spela på oljefat här i närheten. Vi firar nog således Black Friday-kvällen (i butikerna står det ”Happy Black Friday”, så jag antar att den dagen är lika mycket helg som Thanksgiving) genom att bege oss till The Shops at Riverwoods för att digga karibiska tongångar. Kul!

Hur kommer det sig att allt som pappa säger är dåligt? Ända tills man upptäcker att det är bra, menar jag? Tur att vi alla har möjlighet att göra om och göra bättre. Just nu är det elektronik som är rätt kul. Faktiskt jättekul. Hm.

För övrigt har jag fyllt på det tomma julskåpet med några plåtburkar till julgodiset. Knäck och kola måste ligga i sådana här burkar. IKEA var nästan helt länsat på julgrejer då vi var där sist, men de här tre fick jag åtminstone tag på. Adventsstjärnorna köpte vi som tur var direkt då de kommit in. De tog slut nästan på en gång. Bara så du vet.

Vad ska vi göra för att göra december alldeles makalöst fantastiskt? Vi kan inte fira med den närmaste familjen, så vi måste fixa det på annat vis. Att göra saker för andra är alltid givande och fantastiskt, så kanske får det här bli vår mest generösa och osjälviska jul någonsin? Att ge av sin tid är svårast, så jag ska nog utmana mig själv lite där… Jag återkommer om detta.