16 maj

En grind till en hage, inte Duvemåla, och lite om triggers.

Duvemåla hage

Sedan han lämnat Korpamoen
tar han stigen mot Bökevara
Bidalites vägskäl ser han snart
en halv fjärdingsväg är det bara 

Skälljud från korna hör han svagt
ifrån Åskålens näs och uddar
Hölassen där, i träd och snår,
brukar kvarlämna strån och suddar. 

Över grind och stätta
har han svingat sig, nu är han nära
Fötterna är lätta
för han vandrar vägen till sin kära 

Åkerby har han bakom sig
där ska dansas på lördagsnatten
När han passerat Åleberg
ser han Kråkesjöns dunkla vatten 

På Krysseboda sommaräng
ser han liljekonvalj utslagen
Björkskogen där bär nya löv
Där är ljust in på sena dagen 

Över grind och stätta
har han svingat sig, nu är han nära
Fötterna är lätta
för han vandrar vägen till sin kära 

Och snart är han vid Sju bönders grind
Jag kan skymta hans vita krage
Snart med hans axel mot min kind
går jag i Duvemåla hage.

Björn Ulvaeus/Vilhelm Moberg

Tänk hur många gånger jag har lyssnat på Björn-och-Bennys Kristina från Duvemåla. Alla känslor, all förståelse gällande de olika skedena i Kristina och Karl-Oskars liv, särskilt som emigranter. Den käcka Duvemåla Hage brukar inte direkt framkalla några tårar, men till andra stycken kan jag inte ens höra introt innan tårarna trängs bakom ögonlocken.

Häromdagen skulle jag förklara för en klient hur det är möjligt att återuppleva något om och om igen, bara genom att råka ut för en trigger. En trigger är någonting som får en att reagera känslomässigt. Vanligtvis hänvisar man till triggers då det gäller något svårt och traumatiserande, men man kan också jobba med positiva triggers för att sträva efter önskade mål. En av mina finaste positiva triggers är när förstafiol i en orkester stämmer sin violin och hela orkestern väcks till liv i en hysterisk, men kort, stämningskakafoni. Sorlet som tystnar, tutandet och gnidandet och tyssssstnaden… Jag blir alldeles uppfylld av hänförelse och kroppen bereder sig på att nu kommer det något som jag mår riktigt bra av. Jag längtar verkligen efter att få uppleva detta igen. Att få sjunga med min älskade kör. Att få gå på konsert. Att få stå i ett publikhav. Att få sitta i en domkyrka och förundras över storheten i en makalös komposition med flera hundra år på nacken. Att sjunga med i texter jag har hört massor av gånger. Att helt enkelt få hänföras på det sätt som jag älskar mest. Jag går i min egen Duvemåla hage och väntar på att denna dag ska komma och jag låter inga rapporter störa min förväntan.

14 jan

Vördnad, förundran och hänförelse.

Under allt för lång tid har jag befunnit mig i ett tillstånd som inte har varit ultimat för min hälsa. Jag tror att västerlänningar överlag lever liv som inte är ”ultimata”. Vi har aldrig levt så länge som vi gör nu, så rent teoretiskt borde vi må bättre än någonsin, men jag känner faktiskt inte många som mår riktigt bra. Jag pratar inte om dig som är svårt sjuk, utan om oss som är någorlunda friska och har det sådär bra som medelmänniskor i Sverige har det.

Jag brukar hävda att vi människor behöver ta hand om vår fysiska, mentala och andliga hälsa. Den fysiska hälsan har vi rätt bra koll på, särskilt så här i början på januari. Vi joggar, yogar, lyfter, gympar, ansiktsbehandlar, masserar och fyller upp både här och där. Det finns ständigt nya dieter som ska få oss i toppform och den senaste tiden har många lyft frågan om hur vi ska göra för att få mer och bättre kvalitet på sömnen. (Och du som gosar ner dig i sängen på helgen verkar göra rätt.)

Den mentala hälsan är uppenbarligen fortfarande mycket tabubelagd även om det verkar som att åtminstone svenskar i min generation och de yngre är relativt öppna i diskussioner om depressioner, diagnoser, neuroser och fobier. Det finns inte en kändis med något slags pondus som inte har skurit sig, haft ätstörningar, kastat tallrikar i huvudet på sin sambo pga PMDS eller i vuxen ålder äntligen fått upprättelse för problem i ungdomen med en ADHD-diagnos. I min släkt är psykiska hälsoutmaningar vanligt förekommande och jag vet därför hur viktigt det är att vara extra noggrann med mat, sömn, träning och social samvaro om man har dessa problem.

När det gäller den andliga biten har det däremot under lång tid varit kyligt. Att vara troende är inte hippt någonstans. Vetenskapen är kung och varje människa är regent på toppen av sitt eget berg. Om inte religioner hade funnits hade vi inte haft några krig och vem har inte följt katastrofen i den katolska kyrkan då det framkommit att så många barn blivit sexuellt utnyttjade av kyrkans män? Vem behöver då Gud, Allah eller Kali i sitt liv? Tja, det framkommer allt oftare att människan är en andlig varelse. Denna artikel i senaste numret av Modern Psykologi beskriver detta väl. Läs den! Det är en mycket bra påminnelse i dagens verklighet med snabba puckar i ”livspusslet”, mycket (onödig) skärmtid och den påtagliga känsla av meningslöshet som så många delar.

Mina föräldrar var båda troende. För mamma var den bästa stunden på hela veckan då hon fick komma till kyrkan. Far gick till kyrkan då och då, men han uttryckte flera gånger att han ”såg Gud i naturen” och vi visste hur viktigt det var för honom att gå sina rundor i skogen. Finns det något jag har lärt mig av de båda så är det att ta vara på det mirakulösa i livet, det vackra och det fantastiska. Själv ser jag det i naturen en vanlig grådassig dag, i musiken som går ner i ryggraden genom hörlurarna, i barnens skratt då de lurat sina blåsta föräldrar, i sticket i kashmir och silke som växer fram mellan mina händer, i en vers som talar direkt till mig, i den behagliga stunden av viktlöshet precis innan jag somnar, i en vällagad maträtt på ett vackert dukat bord, i en chatt med mina syskon… Tacksamheten bär mig framåt, självömkan drar ner mig i det svarta hål som leder bort från allt som jag älskar.

Min fina faster tipsade om Tomas Sjödins vinterprogram precis då jag hade börjat tänka runt detta ämne. Vill du dyka lite djupare i hänförelse och vördnad hoppas jag att du har nittio minuter över. Jag tror att du får en fin stund. Peace.