funderingar – Sida 3

05 nov

Ett hem till skänks…

… man aldrig får, ej ens på livets högsta höjder. Det bygges sakta år från år och älskas fram i sorg och fröjder.

Nu är det ett tag sedan vi köpte loss huset från min bror och svägerska, men fortfarande är det en del som behöver landa. Idag hade vi besök av en skadedjurskontrollant som skulle undersöka om vi har husbock eller något annat läskigt (krav för att få hemförsäkringen godkänd). Han berättade att när han en gång lyfte på en vindslucka så trillade det ner massor av möss på honom. Han hade tydligen valt att kliva in på vinden rakt genom deras vardagsrum, hahaha. Eller hahaha, förresten. Jag tror jag hade svimmat om något liknande hade hänt mig!

Det är spännande, det här med hem. Vissa bor i kojor, andra i lyxvillor på flera hundra kvadratmeter. En del älskar vitt, vitt, vitt och andra vill ha färg, tunga textilier och mycket mönstrat. Själv plockar jag gärna in naturen, andra gillar bättre svart och krom.

Vad är det egentligen som gör ett boende till ett hem? ”Home is where I put my butt” har jag själv haft som mantra i många år. Jag bestämde mig en dag för att inte längta efter förändring eller att vara någon annanstans jämt. Här och nu är det vi har och efter att ha tagit det till mig har jag trivts överallt oavsett hur risigt eller ”fel” det varit. Jag har försökt göra det bästa av de förutsättningar som varje hem bjudit på. Det gäller att ”tala med huset” (eller lägenheten, eller rummet), inte att tvinga in det i något som är för stort eller för litet. Det går dock inte att komma ifrån att det är otroligt tillfredsställande att få byta ut ett kök med luckor som inte går att stänga eller att renovera en fuktskadad toalett…

Skuldkvoten i Sverige ligger på en rekordhög nivå. Boendet slukar mycket pengar och många använder sig av krediter för att betala allt från renoveringar till nya möbler. Det är lätt att som inredningsintresserad fångas av ”vill också ha” när man möter inte bara familjens och vännernas hem och enstaka inspirationsreportage från inredningsmagasin, utan också Brunettlottas, Fantastiska Fannys, Tammy Tiamos och alla andras Instagramperfekta hem. Hur ska man hantera det som enligt forskningen pekar mot får oss att må dåligt fast vi egentligen har det bra?

Jag förespråkar tanken att skynda långsamt. Ha ett konto dit du för över pengar varje månad och använd dem till sådant som du velat ha under en längre tid när du har råd. Det du köper blir mycket billigare om du inte köper på avbetalning. Sitter du redan i skuld som skaver finns det hjälp att få! Jag har tipsat om ”snöbollsåterbetalning” förut. Här kan du läsa mer om det. Många använder sitt boende för att dryga ut ekonomin. Bor man lämpligt till och inte har något emot att ha ”okända” hemma kan man hyra ut rum till studenter eller turister. Min bror och svägerska håller på att göra om sitt gamla kök till en uthyrningslägenhet nu när de renoverar sitt stora hus. Smart!

Hemtrevlighet kan inte köpas för pengar. Vad är det som gör att du trivs hemma hos dig?

21 okt

På rullande sten…

…växer ingen mossa.

Detta svenska ordspråk kan tolkas på två sätt:

Om man kontinuerligt byter jobb, bostad, relationer etc blir man aldrig förkovrad och utvecklad som person.
För att behålla sin vitalitet måste man hela tiden sysselsätta sig, vara aktiv och driftig.

Jag har aldrig tolkat det här som annat än att det gäller att hålla igång så man inte blir en gammal stofil. Förr i tiden blev man gammal tidigare än idag. Delvis levde man fysiskt mycket tyngre liv, men det handlade om annat också. Vi har idag stor kunskap som gör att vi kan hålla kvar ”medelåldern” mycket längre. Numera är många pensionärer otroligt aktiva. Generna bjuder naturligtvis motstånd och även om många idag får fira sin hundrade födelsedag är det fortfarande många som dör alldeles för tidigt. Frågan är om all cancer som dyker upp nu för tiden fanns förut också, men att vi hann bli stångade av tjurar, få dammlunga, frysa ihjäl, bokstavligen jobba ihjäl oss eller något annat innan den hann ta oss i sitt grepp?

Jag kan inte låta bli att undra om någon skulle gissa att min mormor på den här bilden bara var ett år äldre än vad jag är idag om man hade träffat oss tillsammans idag. Jag inser samtidigt att hennes frisyr, dåliga behå och klänning gör sitt till och att om hon hade varit 50 idag så hade hon sett annorlunda ut. ”Age is but a number.” Tror du att hon kände sig äldre här än vad jag känner mig? (Jag tvivlar. Min mormor var så full i sjutton och höll alltid på med en massa hyss.) Den här julen fick min morfar sin första stroke och även om han blev frisk efter den fick han fler några år senare och dog 1986, 65 år gammal, efter en lång tids sjukdom. Var det oron över detta som gjorde att jag bara kommer ihåg mormor som gammal, ända tills hon blev jättegammal?

Tankarna runt ålder kanske är naturliga nu när jag närmar mig ”den tredje åldern”, den mellan 50 och 70. Jag är så glad att jag gjorde slag i saken och började omskola mig! Jag vet inte precis vad det kommer att leda till, men att mina studier får mina stenar att rulla på det positiva sättet råder inga tvivel om, inte för mig iallafall. Hur tänker du om ålder? Är det något du tänker på?

03 okt

Bättre och bättre dag för dag.

Operationen gick bra. Igår var det dags för nästa utmaning. Efter de längsta 35 minuterna någonsin på en brits fick jag klartecken efter ett mycket noggrant ultraljud. Ingen cancer! Så skönt. Nu väntar jag bara på resultaten efter proverna som togs under operationen, men jag tror och hoppas att de inte kommer att visa någonting. Jag är glad och tacksam. Cancerspöket bråkar ibland med mig och säkert med andra som också haft det i sitt liv många gånger. Jag försöker verkligen att inte låta mig påverkas, har aldrig några ”inbillningsnojor”. Trots det är det svårt att inte få ont i magen då vården flaggar för att något inte ser ut att vara som det ska. Det tillhör åldern, det där att kroppen långsamt förfaller och har större risk för att råka ut för något. Jag förstår det teoretiskt, men det är svårare att hantera i verkligheten.

27 sep

Beredd på tuffa tider?

Igår gick vi igenom ett nytt moment i en av kurserna. När jag gick min promenad såg jag de här två grenarna och drog genast paralleller till diskussionen. Den första grenen var redan död när det blåste hårt häromdagen. Det var nog ingen match för vinden att fälla den till marken.

För den andra grenen var förutsättningarna helt annorlunda. Grenen satt på ett ungt och starkt träd. Någon behövde använda en avsevärd kraft för att knäcka den och inte ens då gick den riktigt av. Den avbrutna grenen klamrar sig kvar och döden har inte infunnit sig än.

Vi kan bygga upp oss själva, styrka som är hållbar och verklig, på olika sätt. Fysiskt gäller rätt näringsämnen, sömn och motion. Andligt behöver vi känna förundran, vår litenhet i det enorma universum där vi ändå är viktiga och en del av allt det underbara. Mentalt behöver vi bygga upp självkänsla och självförtroende, motståndskraft och en vilja att kämpa. Svårare än så är det inte. (Hahaha!)

Tack till faster Malin för det fina tipset om att lyssna på Mats Bjurboms Tankar för dagen. Lyssna du också!

24 aug

Öppna upp ditt fönster.

Jag gillar att sova med öppet fönster oavsett årstid. Det funkar inte riktigt, men det är ändå något särskilt med att ha ett lagom varmt duntäcke som håller en varm medan huvudet hålls svalt. (Det svalare sommartäcket byts snart mot det lite tyngre och varmare vintertäcket när nattemperaturen gått ner lite till.) Gränsen mellan ute och inne blir mindre markerad när fönstret står öppet, naturligtvis med ett myggnät monterat. Naturen är ibland bättre med viss modifikation.

Det där med fönster är något jag ofta funderar på. Fönster används ofta som symbol i litteratur, film och konst. Bakom fönster döljs något hemligt, mystiskt, svårmodigt. Utanför fönster skiner solen. Där finns hopp, framtid, räddning. I verkligheten låter våra fönster oss ha kontakt med omvärlden samtidigt som de skyddar mot ljud, extrema temperaturer och oönskade gäster. De släpper in det livgivande ljuset och sprider det så vackert. Jag älskar att vakna upp i vårt sovrum med morgonljus! Det är den bästa starten på en dag. Jag älskar även skyddet jag känner då jag kan stänga fönstret då det regnar, stormar eller snöar. Att sitta och läsa i soffan under en filt medan regnet smattrar mot rutan är ett av mina favorithöstnöjen.

”Du vet aldrig vad som händer bakom andras stängda dörrar och fönster” är något jag försöker påminna min familj om. Det är så lätt att stå utanför och beundra illusionen av perfektion, särskilt i dagens sociala media-värld. Det är dock omöjligt att veta vad som händer i någon annans liv. Var snäll, tassa försiktigt och behandla andra med medkänsla. Du vet aldrig vad de går igenom eller vad som händer i deras liv. Och glöm inte att då och då öppna ditt eget fönster och släpp in lite frisk luft, vädra ut det gamla och känn hur du fylls med nytt liv!

04 aug

Om att må bra.

”Tänk dig att det fanns en gratismedicin som skulle få dig att må riktigt bra. Skulle du ta den då?” Frågan ställdes av min syster häromdagen och jag hajade till innan jag svarade att det naturligtvis var en kuggfråga. Menade hon inte att vi redan har en sådan dundermedicin? Den består av god sömn, näringsriktig mat, motion och allt det andra, inte sant?

Det är märkligt med den där gratismedicinen. Den kanske inte är lika mycket medicin som förebyggande dunderkur, men faktum kvarstår. I princip alla vuxna västerlänningar känner till den, men få väljer att leva enligt hälsokonsternas alla regler. Jag vet till exempel inte hur många som frågat mig vad jag gjorde för att bli av med min migrän. När jag berättat det har informationen trillat till marken som vore den tunga regndroppar. Jag vet faktiskt inte en enda som testat min kur. Den är helt gratis, men kräver initialt hårt arbete och hjälper inte alla. De flesta vill nog att jag ska säga ”köp det här pillret så löser det alla dina problem”. Jag vet att jag hade tur som hittade vad som felade mig och är så tacksam för att jag gav metoden en chans. Jag har många vänner som lider av medicinska åkommor som ingen riktigt vet hur man ska bota, åtminstone inte än så länge.

Tillbaka till frågan som min syster ställde. Jag funderade en stund och insåg att jag verkligen är trött på att må dåligt. Av olika anledningar har jag gjort det lite för ofta de senaste åren för att det ska vara roligt. Sorg är vad det är och går inte att medicinera bort, den måste få ta sin tid, men långa perioder både förra året och detta har påverkats mycket negativt pga fysiska tillkortakommanden. Det har gjort mig, tja, ARG. Den senaste veckan har jag dock mått så bra att jag testkört gymmet här på ön och tänka sig… Jag har orkat! Inte som Paolo Roberto, men som jag själv på ganska bra dagar. Nu har jag möjlighet att både ta itu med flåset och mina svaga muskler. Kanske är det dags att plocka upp mitt årsord för att BYGGA muskler?

30 jul

Planttantsbesvikelser.

Förra sommaren var en total katastrof för växtligheten i trädgården. Vädret var fantastiskt för semesterfirare, men inte fullt lika roligt för lantbrukare, ångestfyllda klimataktivister eller planttanter. Dessutom förstörde rådjur, kålfjärilar, potatisbladmögel och annat ”naturligt” allt som inte torkan saboterade. Jag bestämde mig för att inte ge upp och satsade trots upplevelserna 2018 fullt ut i våras med försådder, förberedelser och drömmar. Maken satte upp ett stängsel som har hållit rådjuren ute och vädret har inte varit fullt lika extremt som förra året, men trots det har vi mött stora utmaningar.

Maken designade och byggde följande växthusgrund/tomatstöd enligt ingenjörsmässiga uträkningar under förra veckan. Efter att ha sått, vårdat, skolat om, planterat ut, gödslat, vattnat och tjuvat dessa skönheter kändes det jättefint att kunna ge dem det stöd de behöver. När jag gick min vattnarrunda i förmiddags blev jag så arg när jag hittade dessa bladmögelangripna tomater:

Jag vet inte varför jag inte såg detta när vi band upp alla plantorna. Det spelar mindre roll. Jag har nu klippt bort alla drabbade tomater och blad och hoppas att inte hela skörden nu är körd. Blä, alltså. Potatisen är inte drabbad, så den här gången kommer sporerna någon annanstans ifrån.

Nåja. Det är som det är. När stödet satt på plats visade det sig att det fanns en massa sly i vägen på vänstersidan, så vi rensade ut lite skräp som låg gömt i gräset för att kunna köra med röjsågen där. ”Lite skräp” blev allt det här: en gammal plastgran, en massa rester från renoveringen och ett gäng riktigt stora stenar. Man kunde aldrig ha gissat att allt det här låg gömt i gräset! Det är precis så det är med livet. Vi tittar på böljande gräs och vackra rabatter i andra människors trädgårdar, ser perfekta liv med vackra leenden och spännande äventyr på Instagram, hör talas om yrkesmässiga framgångar hos andra och jämför allt detta med allt skräp som vi vet finns gömt hos oss själva.

Nog för att jag känner till de flesta av mina egna tillkortakommanden. Flera av dem har jag kämpat mot, eller med, under ”hela mitt liv”. Andra har jag inte upptäckt förrän de anfallit helt oväntat. En del har jag lämnat på soptippen och jag räknar med att de aldrig någonsin kommer att störa mig igen. Vissa attackerar mig när jag hamnar i specifika situationer trots att jag känner till dem och vet hur skadliga de kan vara om jag låter dem styra mig. Det är så det är helt enkelt. Vi människor har alla skräp i gräset, sophögar på gården eller bara lite skit i hörnen. Jag önskar att vi var bättre på att hantera det både hos oss själva och hos andra, men jag gissar att det är detta som gör oss till människor. Vi är ofullkomliga. Vi är fantastiska, men kommer alla med fel och brister. Hoppas att både du och jag kan lära oss att erkänna och acceptera det.

05 jul

Något slags svanesång.

Livet som människa kan vara svårt nog att hantera bitvis trots att vi har blivit begåvade med en tämligen rationell och välfungerande hjärna. Jag undrar hur det är i djurvärlden. Tar de någonsin rationella beslut, eller handlar allt bara om instinkt? Känner djur sig ledsna, övergivna, deprimerade? Jag fascinerades av den här svanen som jag studerade länge i morse. Har den ensamstående tvåbarnsmamman blivit sviken, eller är det bara livets baksida som har slagit till?

Fram till förra året trodde jag att svanar alltid levde tillsammans livet ut från det att de parade ihop sig, men tydligen är det inte så. Separationer är inte ovanliga. Jag tyckte ändå det var lite vemodigt att betrakta den här lilla familjen och spanade länge efter en pappa. Kunde han gömma sig i vassen? Om det inte är en ovanligt äventyrlig typ verkade det dessvärre inte som att han finns med i bilden längre.

28 jun

Tankar vid hållplatsen.

Min dotter såg en bildserie jag tog nyligen och sa ”Åh, vad fina! Det var länge sedan du tog några bra foton.” Jag tycker själv att det både var länge sedan jag tog foton med känsla eller skrev bra texter. Min skaparglöd har falnat, eller också har all min kraft gått till att läka mig själv i min nyvunna skepnad som planttant. Jag sörjer mitt gamla jag. Mina slogans, mina bloggfunderingar, timmarna med kameran och i Photoshop, alla handskrivna texter, min scrapbooking… Inget av det finns kvar i mitt liv. Bloggtexterna är för det mesta korta och har trista telefonfotografier. Trots det är jag tacksam över att jag inte har gett upp och att jag fortfarande har en blogg.

Min ”dagbok” här på nätet ger mig stor glädje de få gånger jag ser tillbaka på mitt liv och kikar in på det utifrån, som en gäst. Allt är så anonymiserat att jag inte alltid kan uttyda vilken händelse jag berörts av eller precis vad en text handlar om. Jag är ändå glad över att det är så. Det står inget i min blogg som inte är sant utifrån mitt perspektiv och jag tycker att det är ett roligt sätt att uttrycka mig på. De inlägg jag har lagt ner mer tid och energi på är onekligen de som håller bäst i längden och även de som fortsätter leverera. Det är som med vilket trädgårdsland som helst. Gör ett bra grundarbete, gödsla, rensa ogräs och se till att njuta av frukterna under lång tid framöver.

Mitt årsord BYGGA har tagit paus. Jag har slarvat bort de senaste månaderna, men man kan inte alltid ligga på topp. Jag har ett gott liv och är så tacksam över allt fint det är fyllt av. Tacksamhetsövningarna har gjort mig snällare mot mig själv. Alla vet dock att det inte bara är bra att vara snäll. Titta på barn till föräldrar som aldrig säger nej och låter barnen styra och ställa. De blir inte särskilt lätta att tycka om för människor runt omkring. Det är dags för mig att bygga muskler, både fysiska och mentala. Men först ska jag ha semester som alla andra svenskar. Peace.

06 jun

Sveriges nationaldag 2019.

Idag är det den sjätte juni, det som förut kallades ”svenska flaggans dag”. 1996 blev det en salutdag och 2005 en helgdag. Numera står det ”Sveriges nationaldag” i kalendern, något som gett oss en härlig långhelg i år. Svenskar är osedvanligt onationalistiska (ja, förutom de där onämnbara) och det är stor skillnad på hur våra grannar norrmännen och vi svenskar firar vårt land. Det är liksom inte riktigt rumsrent att älska det svenska och ”vad är egentligen svenskt anyway”’?

Jag funderar över vad som kan anses vara svenskt rätt ofta, oftast i samband med att jag saknar USA eller ser fram emot en resa utomlands. Jag har ju ändå specifikt valt att återvända till Sverige och propsade på att vi skulle flytta hem trots att vi äntligen hade möjlighet att få ett amerikanskt Green Card 2016. För min del var det storfamiljen som drog. Jag längtade för mycket efter dem alla! Vad mer då? Och är det detta jag har saknat då jag inte bott i Sverige? Uppriktigt sagt vet jag inte. Mina ögon har blivit för evigt sönderfrätta av att ha tagit in en massa andra intryck än de jag matades med under min uppväxt. Som sagt, jag älskar Sverige. Inte för att det är perfekt. Inte alls. Jag älskar Sverige trots alla brister. Vad innebär det att vara ”svensk”? Detta är mina tankar och fakta som kommit fram i diverse undersökningar:

Vi vet våra rättigheter. Anställningstrygghet, föräldraledighet, bostadsbidrag, LSS, a-kassa, sjukpenning, barnomsorg, semester… Aldrig tillräckligt om man lyssnar på många mottagare av dessa förmåner/rättigheter, men för många andra är den svenska välfärdsmodellen något stort, fint och fantastiskt.

Det är viktigt att hålla på sig och sitt. Svenskar är överlag mycket försiktiga och är sämst i världen om du vill lära känna nya människor. Åsikterna går isär när det gäller vänlighet och service. Vissa tycker att svenskar är mycket vänliga och hjälpsamma, andra tycker varken att vänlighet eller service har plats i den svenska modellen.

Sverige är ett mycket tryggt land, eller har i alla fall varit känt för att vara just detta. Som du säkert vet går åsikterna isär även om detta ämne. Däremot kan vi konstatera att Sverige som har varit ett mycket homogent land blir mer och mer segregerat. Detta gör att trygghet i Sverige numera kanske kan anses vara något av en klassfråga?

Något som jag själv anser vara mycket svenskt är att vända kappan efter vinden. Här tas ofta viktiga och avgörande beslut baserade på känslor och åsikter. Kändisar som uttalar sig om något ”de brinner för” hamnar i tevesofforna som experter. Jodå. Landet Brunsås bubblar av många heta åsikter och känslor och gillar du inte olika på rätt sätt är det lätt att du hamnar på offeraltaret.

Sverige är det tredje mest sekulariserade landet i världen. Tro är något för svaga människor, om det inte är ”en egen tro” (ofta är denna tro ganska lik alla andras egen tro). Kyrkan har dock fortfarande en viktig plats i mångas liv vid vissa tillfällen. Runt jul är fortfarande många kyrkor välfyllda och många vigslar och begravningar sker fortfarande i kyrkans regi.

Vårt prat om vädret! Alltså, det måste vara unikt. Mina SFI-elever fnissar ofta åt denna väderfixering, men de förstår den också. Särskilt de som har upplevt en svensk vinter och en vanlig svensk sommar, inte en sådan som vi hade förra året.

Sedan har vi det där med lagom. Inte för mycket och inte för lite. Detta anses vi vara väldigt bra på här i Sverige. Kanske är det så. Vad tycker du?