Fredrikskyrkans Motettkör

10 jun

Födelsedagar och köravslutning.

Vi är mitt uppe i ett evigt firande! Det är roligt, men kräver viss planering och lite finlir. När ska man till exempel passa in dusch och sminkning om man inte vill dyka upp i morgonrock till något event? Det låter som en simpel uppgift att lösa, men det är det inte nödvändigtvis. Åtminstone inte om det är annat som kräver lite mer hårdföra arbetsuppgifter och ett svettigt handhavande som ska klaras av innan man vill stå där utan att se ut som man precis har stigit upp ur sängen.

Den här donnan har nu passerat sin nionde årsdag. Hon fyllde år igår och firade med hosta hela natten, så hon fick stanna hemma från skolans härliga sommarutflykt. Trist naturligtvis, men vad gör man? Av oss fick hon lite att roa sig med i alla fall. En skrivbok, kalligrafipennor och blyertspennor att teckna med. Damen i fråga har redan koll på hur man skriver med stil, så jag gillar att uppmuntra detta. Mer kalligrafi till folket!

Lillebror hade den goda smaken att vänta in sin ankomst den där sommaren för fyra år sedan, så han fyller år idag, dagen efter storasyster. Jag passade på att fira honom lite i förskott eftersom jag var på plats och har svårt att komma ifrån idag. Ett klassiskt fiskspel visade sig funka utmärkt om han bara fick fiska i lugn och ro. Med tävlingsmoment inblandat blev det mer hetlevrat där i köket! Kanske funkar det bättre idag när han faktiskt har fyllt fyra år och därmed har nått en långt större mognad?

Efter firandet var det dags att åka och hämta maken som skulle få agera kock och diskpersonal under ”min” körs avslutning i Bredavik. Vi var där i onsdags och ställde iordning inför studentfirande som ska gå av stapeln idag, men det var nu ännu finare där än då vi åkte hem. Syrran hade nämligen stannat kvar och gjort fantastiska blomuppsättningar. Den här stolen och lådan stod innan i vår lada och såg skabbiga ut, men med syrrans blick för skönhet blev de grunden till ett vackert blomsterstilleben.

Sista bordet (eller första) är inte med i bild, men det var dukat till 21 personer. Jag hade preppat maten och maken stod för lagandet. Det blev så trevligt! Perfekt sommarkväll utan blåst, vad kan mer önskas? För några dagar stod det i väderappen att vi skulle få regn, så detta var långt bättre än jag ens kunde hoppas på!

Dagen till ära passade vi på att byta namn. Vår boss Justin har länge pushat för att vi borde byta från motettkör till kammarkör då det är mycket mer passande för vår repertoar. Sagt och gjort! Så heter vi nu. Vår äldsta dotters supersnygga logga är fortfarande med, men nu med uppdaterat namn.

Tyvärr saknar vi några av våra sångarvänner här, men de flesta av oss var på plats för att fira ett verksamhetsår som gått från COVID-restriktioner till härlig sångarglädje hela våren. Nu är det sommarlov! Under tiden är det är bara att hålla igång stämbanden så kommer vi igen när barnen börjar skolan igen.

27 mar

En lördag utöver det vanliga.

Nu har det hänt igen. 350 nya besökare i bloggen igår pga #skonhetsoperationer gör ju att jag blir nyfiken! Hur kan ett fåtal inlägg utan något slags praktiska tips leda till så många besök? Snälla du som hittat hit med den taggen, ge mig lite lugn i själen…

Något som kanske inte gör mig lugn, men glad, är krukan med små glada, gula solar! Var på Jem & Fix i veckan och hittade snorbilliga små narcisser. De var säkert billiga p.g.a. någon dålig anledning, men där och då tog jag beslutet att strunta i det och köpa med mig ett gäng för att förgylla hemmet. Det funkade! Det gula gör mig glad. Formen på ”installationen” gör mig glad. Jag blir glad av att dessa blommor tyder på att det är vår. Dessutom visade sig sicksackbuske och påskliljor vara en ypperlig kombination. Om du tycker att tupparna och hönan där på fars bord är bleka stämmer det. Jag skulle rengöra två av dem för några år sedan och tvättade då bort färgen av misstag. Den tredje hittade jag i befintligt skick på loppis. Hur som helst blir jag glad av att möta det här i vardagsrummet.

Det här är ingen slutgiltig plan, men en fingervisning om hur jag bör planera landet i år. Några av potatislådorna kommer att få andra uppgifter, men enligt rotationsschemat är det såhär det bör se ut för att ge jorden de bästa förutsättningarna. Att skifta växtplats är väl beprövat, men det finns många som struntar i det och som ändå får god skörd. Jag blir så fixerad vid hur man BÖR göra att jag ibland glömmer att GOTT NOG är mycket bättre än INTE ALLS. Någons petighet med mängden kväve, rätt sorts tillsats, rätt tid, rätt förutsättningar gör att ingenting av det jag gör duger. Typ så. Men det stämmer ju inte! Vi har en härlig trädgård med vackra blommor och producerar mer mat än vi gör av med, kan inte det duga? Vår trädgård är mest en dröm i huvudet, men det som finns här är värt att vårda tills drömmen kan gå i uppfyllelse. Dessutom har drömmen sitt eget värde och behöver inte ens ha något med verkligheten att göra. Vi har alla olika förutsättningar och livet blir bra mycket bättre om vi släpper taget om andras förmågor och tar hand om oss själva. Jag blir bättre och bättre på att leva som jag lär, men i vissa situationer triggas jag och trillar dit på eget krokben. Det var skönt att få den här planen gjord igår. Jag rensade även upp i jordgubbslandet och tog hand om lådorna som gröngödslades förra året. Det är så spännande att se tulpanerna sticka upp i sitt hörn. Hurra!

Dagar som rymmer det bästa av två världar, både trädgårdsarbete och musik, måste väl vara de bästa? Åtminstone för mig. Igår var det dags för ”examen” efter en lång tids arbete med Steve Dobrogoszs Requiem. Vi sjöng även några kompositioner av Stig Lindberg och en Bön för Ukraina. Jag älskar verkligen att omges av musik, jag upplever den med hela min kropp och själ. Rent musikaliskt var det inte ”perfekt” igår, men det var ändå fantastiskt. I stunder kände jag hur jag nästan svävade, mest hade jag velat sluta sjunga och bara sväva fritt ibland alla toner. Då, när dirigent, orkester och sångare förenades i något som mest kan liknas med perfekt enhet, då var det rent underbart. Den känslan tar jag med mig då jag nu sammanfattar vecka 12. Det är även dags att fira min fina lillasyster i Skottland på hennes fyrtiosjätte födelsedag. Snart får vi träffas igen! Som jag längtar.

12 mar

Hör du musiken?

Det är helg och jag bjuder dig känslan av just det. Musik. Det är så jag ser världen, i toner. Eller hör den, snarare. Och hör jag den inte just då så hittar jag musik som passar till det jag upplevt efteråt.

Så här såg det ut i lördags då jag var med kören i Karlshamn och övade inför Dobrogosz. Så roligt att nörda ner sig i musiktekniska detaljer och klangbilder, att nöta tillsammans. Vi avslutade med en ljuvlig stund där vi stod i hallen med en akustik som får musiken att nå till himmelen. Att tillsammans fläta ihop stämmor, i stunder där noterna klingar rent och jobbar tillsammans, det lever jag för.

I torsdags stack jag från kören för att lyssna på ”min” utbytesstudent (jag är Explorius kontaktperson här i stan) och ställde mig längst bak för att kunna gå utan att störa någon. Estetiska programmets ensembler presenterade resultatet av sitt övande. Jag känner några som är grymma bland de här eleverna, som extraknäcker som musiker trots att de knappt blivit torra om öronen än, men jag vet också att många kanske bara övar sitt instrument under skoltid. Därför var förhoppningarna på att det skulle bli en fantastisk musikalisk upplevelse inte särskilt höga. Tji fick jag. Anledningen till att jag efter en halvtimme hade fula mascararänder längs kinderna var dock inte att det var hemskt eller fantastiskt. Det var något i känslan som skakade mig i mitt innersta. Jag blev påmind om kraften i musik och hur viktig den är för mig och jag njöt verkligen, även då sången var lite off pitch eller någon blev lite för nervös under sitt gitarrsolo.

På förekommen anledning (USA, släktforskning) brukar jag försöka följa Allt för Sverige. Fåniga tävlingar och lite sådär, men jag älskar ändå att följa deltagarnas vilja att hitta sina rötter. I år blev denna video till då uppgiften blev att göra en musikvideo. Tycker den är så fin. Med den önskar jag dig en fin helg. Öppna öronen och lyssna noga! Hör du musiken?

05 mar

Sådant som händer mellan samtal av vikt och värde.

Resultatet av den här röran kommer att kunna analyseras tidigast om några veckor. ICA:s blomsterjord, perlit, nydiskade återvunna krukor, markeringstejp, Sharpie och omsorgsfullt uppmärkta skott.

Här ser du ett gäng pelargoner som är lite speciella allihop. Nu håller jag tummarna, hårt, hårt, för att deras rötter ska hitta hem i den här jorden.

I kylen låg ett paket salsiccia och ute sken solen för allt den var värd, så maken föreslog en tur till naturreservatets grillplats. Jag tror vi kunde ha ätit nästan vad som helst och fått det att smaka gudomligt. Tio sekunder bakom oss kom en trio som hade planerat samma sak (stora, tjuvlyssnande öron avslöjade detta), så denna gång stod vi som vinnare på alla plan.

Vattnet glittrade inbjudande, men just här blir jag faktiskt aldrig badsugen. Bottnen är alldeles för vass och stenig. Snart är det dock dags för dopp i det blå igen!

Den här vårsolen. Förrädisk och underbar. Efter basaliomet vågar jag knappt sträcka näsan mot allt det underbara, eller jag är åtminstone väldigt noga med solskydd. Liggandes på mage på en bänk med picnicfilt under mig och ryggen mot solen lät jag solen värma upp de svarta byxorna medan jag samtidigt marinerades i grillröken.

På kvällen mötte vi Karlshamns Kammarkör i Fredrikskyrkan för att samöva på Dobrogosz och Lindberg. Under tiden fick jag meddelande från två grannar och en bekant som upptäckt detta meddelande på Sturköforumet. Halleluja! Maken fick rycka ut eftersom jag var i Karlskrona. Det tog 1,5 h att valla hem den förrymda damen, men nu finns också hopp om att kanske de andra finns där ute någonstans. Kanske inte alla tre, men någon till. Och Pim slipper vara så ensam, så jag är jätteglad på flera plan!

Den här konserten kommer att bli finfin, för dig som bor i krokarna. Justin är petig till max, till alla inblandades glädje. Att han hittade kärleken i Blekinge är vår vinst. Han är liksom lite för duktig för att jobba med kyrkokörer på vischan, men det ger oss alla en utmaning att ta oss an. Varje gång jag ser loggan som vår äldsta dotter gjorde till vår kör känner jag mig supermegastolt. Den är verkligen snygg! Hej hopp helg. Hoppas du får det du behöver.

18 feb

Sånt som gör mig glad just nu.

Jag är ju inne på min tredje mugg gjord av Elisabeth Ottebring, så mycket älskar jag form och utseende. Varje morgon hett vatten, havremjölk (gärna iKaffe) och något kryddigt rooibos- eller örtte som exempelvis Yogi Sweet Chai. Ständigt på min topplista. Som du ser har arbetsrummets fönster tagit rejält stryk av de senaste veckornas väder, för de är i stort behov av att putsas på utsidan. Suck. Fönsterputs står INTE på min gladlista, utan tillhör de uppgifter som ger glädje först då de är utförda.

Jag inser att jag är en person som mår bra av vanor och traditioner. Detta innebär att ”just nu” lätt kan plockas bort ur titeln på det här inlägget. Sånt som gör mig glad just nu är faktiskt sånt som typ alltid gör mig glad. Körsången, den är mitt livselixir. Det är naturligtvis överdrivet, men jag mår verkligen bra efter att ha tillbringat 2,5 h marinerad av musik, musiker och fantastisk akustik. Just nu repeterar vi Dobrogoszs Requiem. Så här lät det igår. Knappt repeterat och sent på kvällen, men visst kan du höra hur vackert det kommer att bli? Precis innan vi skulle avsluta repetitionen kom en (Okänd?) man fram till oss och ursäktade att han avbröt oss, men att han var otroligt rörd efter att ha tjuvlyssnat på oss när vi övningstragglade. Han var verkligen påverkad känslomässigt och det är precis detta som är så fantastiskt med musik. Den bär oss, tröstar, pushar, hjälper, ger oss utlopp för jobbiga känslor, piggar upp och… Det bara fortsätter.

Sedan är det läsandet. Det är en nygammal kärlek, men jag har mest lyssnat till ljudböcker i flera år. Bästa sällskapet i trädgårdslandet, ibland på promenader. Jag försöker öva på att inte behöva bli ”underhållen” hela tiden, så ibland tar jag inte med mig telefonen ut. Jag har också plockat upp böcker som fortbildning på ett annat sätt och de klarar jag inte att lyssna på. Jag behöver läsa om, ta anteckningar, stanna och kanske kolla tillbaka på tidigare kapitel. Sedan prenumererar jag också på Allt om trädgård för att stötta detta magasin och för att det inspirerar min inre planttant så mycket. Hur som helst blir det mycket läsande nu. Det för mig vidare till nästa grej jag är glad för, nämligen…

… mina nya terminalglas! Jag kan sitta vid datorn och jobba med dokument och läsa utan att dra på och av mina vanliga progressiva glas. Så härligt. När jag provade ut dem förra veckan kändes de inte 100%, men så fort jag fick möjlighet att prova dem på riktigt och vänja mig av vid att vinkla bak nacken då jag sitter vid datorn så blev de snabbt poppis. Jag har helt enkelt kommit i den åldern att jag njuter av att kunna se ordentligt och därför ser glasögonen som viktiga medarbetare.

Jag vet att alla pollenallergiker har det tufft vid den här tiden, men för mig betyder det här att vi verkligen är på väg ut ur mörkret! Denna underbara vårfärg gör mig lycklig. iPhonefuskskärpedjupet däremot… Men det här inlägget handlar om glädjor, så var det ju.

Jag hittade någon av tjejernas ”press forward”-inspirationspil och tänkte att den ska jag måla om och göra till en påminnelse om årsordet FRAMÅTANDA. Ja, där står den och inte är den målad, men jag blir påmind varje dag och tänker att snart hittar jag nog någon bra färg och ett bra tillfälle att göra slag i saken.

Slutligen gör det mig glad att jag får sms mitt i natten av min morbror som hittat ”en söt stuga i Bredavik” och det visar sig vara det nybyggda huset uppe vid vägen som lagts ut för 4,5 miljoner. Stuga och stuga, men det vore så kul om morbror och moster drog sig hitåt! Min morbror längtar alltid tillbaka till Sverige, kanske hade det ultimata varit att fortsätta bo halva året i USA och halva på Sturkö. Ja, det är inte lätt att inte suktas då man fått smak på något som inte är helt okomplicerat. Fördelen med att bo på andra ställen är att man växer och utvecklas på ett sätt (tror jag) som inte hade varit möjligt om man inte provat sina vingar. Å andra sidan kommer man alltid att vara mer rastlös och längta till något annat om detta annat bor kvar som goda minnen i hjärtat. Japp, livet är komplicerat ibland. Nu ska jag ut i ladan och förbereda en rolig överraskning. Här svänger det. Häpp!

08 nov

Minneskonsert i Fredrikskyrkan, november 2021.

Nu är det inte ”min” kör som sjunger här, men detta är min övningslista med tågordning och allt. Det enda som saknas är vår fantastiskt duktiga nya sopran Hanna som sjöng Mikael Wiehes Nocturne så välbehagskårar trillade nerför ryggen och håret reste sig på armarna. Det var länge sedan jag berördes så av något. Konserten blev en underbar stund och jag är så tacksam att jag hade både släkt och vänner där att dela upplevelsen med. Tack! En konsert är ingenting utan en publik, något som är lätt att glömma.

11 okt

Sånt som ger mig kraft.

Ubi caritas et amor, Deus ibi est
Congregavit nos in unum Christi amor
Exultemus, et in ipso iucundemur
Timeamus, et amemus Deum vivum
Et ex corde diligamus nos sincero

Och från ett uppriktigt hjärta, låt oss älska varandra. Där barmhärtighet och kärkek är – där är Gud.

Fyra dagar med mycket sång, så jag känner mig lite småhes idag. Det här är den enda inspelning jag har från gårdagens mässa. Tenor 1 sjunger jag inte särskilt ofta, men det gick ju bra det också! Körsång är bra terapi och lägger sig mjukt kring hjärtat, fast på ett fint sätt.

09 okt

Körsång igen!

Som jag har längtat efter kören och den själsliga ro sången ger mig! Nu har vi varit igång ett par veckor och allt är sig likt, men ändå så annorlunda. Erik och Misse saknas och flera andra körmedlemmar har bestämt sig för att börja i Motettkörens ”församlingstvilling” som inte sjunger så krävande musik. Å andra sidan har vi många nya medlemmar. För att sjunga ihop oss och få en känsla för hur Fredrikskyrkans Motettkör låter nu började vi med en sjungande långintensivhelg i torsdags kväll. Övning hela kvällen igår och hela dagen idag. Imorgon sjunger vi på en Tacksägelsemässa och det blir vårt första officiella framträdande sedan Messias i mars 2020.

Under veckan som gick fylldes mitt Facebookflöde av sorg. Flera vänner från längesedan har förlorat nära och kära. Så märkligt det är med Facebook. Eller märkligt och märkligt. Det blir bara mer påtagligt hur livet faktiskt ser ut. Någon förbereder sig för bröllop, någon annan sörjer sin mor. Allt sker parallellt. Morgonstämningen kändes trösterik, särskilt med den fina texten till We remember them som jag försöker lära mig.

At the rising sun and at its going down; We remember them.
At the blowing of the wind and in the chill of winter; We remember them.
At the opening of the buds and in the rebirth of spring; We remember them.
At the blueness of the skies and in the warmth of summer; We remember them.
At the rustling of the leaves and in the beauty of the autumn; We remember them.
At the beginning of the year and when it ends; We remember them.
As long as we live, they too will live, for they are now a part of us as, We remember them.

When we are weary and in need of strength; We remember them.
When we are lost and sick at heart; We remember them.
When we have decisions that are difficult to make; We remember them.
When we have joy we crave to share; We remember them.
When we have achievements that are based on theirs; We remember them.
For as long as we live, they too will live, for they are now a part of us as, We remember them.

27 feb

Snart klart.

Tja, med tanke på hur andra länder hanterar stora folksamlingar då coronaviruset sprids så blir det kanske inga Messiasframträdanden nästa helg, men annars hade vi vår näst sista repetition ikväll. Det mesta sitter bra och med Göteborg Baroque kommer det att bli fenomenalt. Jag är så glad över att ha kören i mitt liv!

Ett interagera med andra är viktigt för oss människor. En kör, en orkester, en bokklubb, en sportklubb, en syjunta, en församling… Jag hoppas du känner dig viktig i något sammanhang.

06 feb

Balans i livet.

Balansterapi och Händels Messias. Just nu är det dessa två fenomen som slåss mest om uppmärksamheten i mitt huvud. På lördag åker vi i Fredrikskyrkans Motettkör för att öva tillsammans med motettkören i Karlshamn inför framförandet av Messias i Fredrikskyrkan den 8 mars. Vi har den stora ynnesten att få framföra verket tillsammans med fantastiskt duktiga Göteborgs Baroque och jag ser verkligen fram emot att få vara del av detta! Här kan du köpa biljetter. Dagen innan är vi i Karlshamn och sjunger. Information om detta finns här. Dagens stämövning skedde under lunchpromenaden. Sol igen!

Ikväll ska jag öva balansterapi med mina studiekamrater i samtalsterapeutkursen. (Detta handlar om att hitta nya perspektiv då man känner att man kört fast.) Igår delade min syster med sig av tips och insikter från de två planeringsdagar som hon hade haft på jobbet. Det handlade mycket om hur man själv kan arbeta strategiskt för att balansera sitt liv. Så viktigt det är att fundera kring hur denna balans ska kunna nås! Vi kan inte lägga ansvaret på någon annan om det är något som felar, utan som vi säger till våra ungdomar här hemma då något känns hopplöst: ”Lös problemet!” I denna uppmaning kan man lägga in ”själv” eller ”ta hjälp av andra”, men ”det är någon annans ansvar att jag mår bra” funkar inte. Det är möjligt att någon annans handlingar eller sätt att vara är roten till problemet, men då får vi utgå ifrån det då vi fortsätter framåt.

Är du missnöjd med jobbet? Byt jobb. Går det inte? Diskutera med chefen om hur det skulle kunna bli bättre. Funkar inte heller det? Förändra själv, praktiskt eller mentalt. Jag har en skylt som uttrycker ”attityd är allt”. Det stämmer såklart inte, det mesta kräver annat än enkla lösningar och plattityder. Rent vetenskapligt kan vi konstatera att det inte finns någon universallösning till alla problem. Vi behöver anpassa oss till verkligheten. För obotliga optimister är optimistkonsulter och positivt tänkande fantastiskt bra, för defensiva pessimister funkar det mycket bättre att föreställa sig allt som kan gå fel för att nå framgång. Det är viktigt att vi jobbar med istället för mot oss själva. Långsamt håller jag på att lära mig hur jag ska kunna hjälpa andra människor att hitta sin väg. Det är verkligen givande! Och svårt.