18 Okt

Det var en gång en gång…

… och den gången kändes fantastisk och sedan var den förbi och hade fått sin plats i minnenas galleri.

Jag håller på att förbereda mig för Trettio Tacksamma Dagar i november. Jag har märkt vilken stor skillnad det gör för mig att skifta fokus mitt i den mörkaste och solfattigaste av tider.

Min lilla lillasyster påstår att det vilar ett vemod här i bloggen. ”Du är inte negativ, men vemodig.” Det är säkert sant. Jag är otroligt tacksam, men livet har onekligen känts lite vemodigt under en längre tid. I morgon åker Far in till sjukhuset för ännu en operation. Han har fullt förtroende för sin läkare, men nu börjar han ledsna på den långa raden mediciner, undersökningar, medicinuppföljningar, operationer och infektioner.

Någon frågade mamma hur sjuk hon egentligen är. Tja, vad säger man? En del dagar känns allt nästan normalt och andra dagar orkar hon knappt stiga upp. Tröttheten i en kropp som intagits av cancerarmén går inte över av vitaminpiller eller en extra löprunda. Ena föräldern orkar ibland hämta posten. Den andra tar bilen fram och tillbaka till brevlådan.

Jag skjutsade mamma och hennes kusin in till stan i morse. Mamma hoppade av för vidare färd mot väninnans sommarstuga i några dagar och kusinen skulle åka tillbaka till Sturkö. Vi talade om livet, döden och allt däremellan under bilturen och innan hon tackade och gick ut ur bilen kramade hon min hand så hårt, så hårt, började gråta och sa: ”jag vet inte hur jag ska kunna leva utan din mamma, hon kan inte dö på många år”.

Trots de ständigt närvarande hälsoproblemen finns livet här och nu och vars och ens liv kan bara levas av den person som blivit det givet. Det finns många ljusglimtar också och de styr stämningen här hemma långt mer ofta än det ledsamma! En dag i taget.

17_1

I fredags såg det ut såhär i köket ute i Uttorp. Sedan dess har brorsan byggt ihop vårt skafferiskåp Arkelstorp och några av köksmodulerna, naturligtvis samtidigt som han har byggt en vägg och pysslat med annat ”småplock”. Jag älskar verkligen tapeten i sovrummet! Tänk att få sova i ett skirt bladverk året runt…

Nu ska jag skicka en tanke till min stackars extrasyster och hennes familj som fått vattenskada i lägenheten. Fy sjutton för sådana! Må hantverkarna vara duktiga och effektiva. Och snälla, låt oss alla hitta frid i våra hjärtan. Peace.

04 Aug

För tjugo år sedan…

… fick jag lägga titeln mamma till mitt namn. Vi befann oss mitt i en värmebölja och svärföräldrarnas flytt från Knivsta till Stockholm och jag hade gått nästan två veckor över beräknat födelsedatum. Jag hade stenkoll på läget med min stora erfarenhet av barn, både i form av sex småsyskon, de elever jag mött under min utbildning till lärare och de 2,5 års yrkeserfarenhet jag hunnit få. Jag gick igenom helvetestimmarna som tog mig från blivande till nybliven mamma med livet i behåll och kunde inte förstå varför maken nästan svimmade när han såg den vackraste varelse världen någonsin hade skådat ligga på mitt bröst alldeles nyfödd. (Efteråt har jag på fotografier kunnat konstatera att den vackra varelsen hade cone head, var lite lagom blodig över hela kroppen och hade en något mystisk hudton, något som säkert kan skrämma en ung man med inte fullt lika stor erfarenhet som min egen.)

De senaste tjugo åren har gått mycket fortare än jag någonsin hade kunnat ana. Det känns samtidigt som den där födelsedagen tillhör ett annat universum och ett annat jag. Så mycket erfarenhet, både önskad och oönskad, som jag samlat på mig hade jag aldrig kunnat drömma om.

Att bli förälder är som att kasta sig tämligen handlöst nedför ett stup. Det finns lyckligtvis skyddsutrustning att tillgå för de flesta av oss och kontrollerar man bara denna utrustning med jämna mellanrum kan man känna sig rätt trygg i sin roll. (Det visade sig att min erfarenhet mest hjälpte vid blöjbyte och annat praktiskt, långt mindre då det gällde allt det känslomässiga man får uppleva som förälder.)

3_1

Samtidigt som man själv svävar fritt finns det alltid åskådare som tycker och tänker väldigt mycket om hur man tar sig framåt som förälder. Det gäller att komma ihåg att det är man själv som håller i kontrollerna och inte någon annan. Mitt barn, min kunskap, min erfarenhet brukar räcka rätt långt. Vissa gånger finns det dock personer med bättre koll på läget som kan se problem bättre än en själv. De kan tolka vädrets makter, ser vad som finns runt hörnet eller har kanske till och med gjort en och annan felmanöver själv. Det gäller sålunda att sålla bland åskådarna och veta vem som kan vara värd att lyssna på.

3_2

Ibland uppstår problem som gör att man trillar ner i djupaste mörker, kanske med bara en liten livlina att hålla i. I dessa stunder gäller det att inte släppa taget, att veta att någon annan snart kommer till undsättning eller att adrenalinet ska kicka in och ge en oanade krafter. ”This too shall pass”, min väninnas favoritcitat, har till exempel hjälpt mig mycket i min roll som tonårsförälder.

3_3

Allt för många gånger står vi föräldrar med bullpåsen mitt framför näsan. Vi lockas av dess förföriska doft, av värmen som strålar ut från den och av saliven som rinner till i munnen. Vi vet så väl att vi inte borde stoppa i handen, dra upp den där nybakade bullen och stoppa in den i munnen. Det känns ju fantastiskt just då, men konsekvenserna är inte lika roliga att ta ansvar för… Denna känsla gör att jag alltid tänker till en extra gång innan jag dömer andra barn eller föräldrar för deras handlande. Till dig förälder som har svårt att motstå den nybakade bullen vill jag bara säga: du är starkare än du tror! Låt oss hjälpa, inte stjälpa, varandra!

3_4

Själv hävdar jag att föräldraskapet är det mest fantastiska och det svåraste jag upplevt i mitt liv. I de bästa av stunder känns det som när alla instrument spelar som de ska, en stilla bris lyfter håret och temperaturen är helt perfekt. Dessa stunder vårdar jag med stor omsorg för att sedan ta fram dem då och då för att påminna mig själv om hur välsignad jag är och hur glad jag är för våra barn. Grattis, käre son, och grattis till din pappa och mig som fick bli dina föräldrar. Livet, alltså.

3_5

14 Apr

Om att vara, göra och välja rätt på väg ut i vuxenlivet.

Här i USA tar man sin high school graduation, ”studentexamen”, när man har fått ihop alla sina nödvändiga poäng. I de flesta fall sammanfaller det här med skolavslutningen under det sista året, men för vissa elever som har jobbat hårt och läst extra online-kurser och dylikt går det att ta examen tidigare. Det anses inte som konstigt, särskilt inte som att man aldrig går i samma ”klass” som någon annan. Alla plockar sitt eget schema. Det finns en lista på kurser som är obligatoriska för alla och mängder av kurser som är som mina gamla högstadieklasser i FA (fria aktiviteter), kurser som ger collegepoäng, kurser som är collegeförberedande, kurser som ger en skjuts in i en speciell fördjupning på college osv, osv. Varannan dag är A-dag och varannan dag är B-dag. Man har fyra lektioner varje dag under sina, oftast, fyra år i high school.

Anledningen till att man får höra från svenska utbytesstudenter att amerikansk high school är jättelätt är att svenskar inte kan tillgodoräkna sig sina studier i den amerikanska skolan då de kommer tillbaka till sin gymnasieutbildning och många därmed väljer kurser från listan med ”roliga” klasser. Vår äldsta dotter fyller 18 i september och har jobbat på hårt i skolan. Hon har läst ikapp ett år och dessutom valt några fördjupningskurser i engelska som varit mycket utmanande. Inför sista terminen hade hon det så väl förspänt poängmässigt att hon bestämde sig för att välja en pluggtimme istället för att fylla på med en klass som kanske varit rolig eller givande, men inte nödvändig. Under denna study hall-lektion kan hon läsa läxor och plugga inför prov och detta är kanske en av anledningarna till att den här terminen i våra föräldraögon inte alls varit så stressig som sista terminen i gymnasiet verkar vara för många av mina kompisars barn.

Det nya svenska betygssystemet har nog en god tanke precis som alla andra betygssystem som svenska skolsystemet bjudit på genom åren, men det verkar funka rätt dåligt. Anledningen till att vissa prestationsstyrda tonåringar blir mer eller mindre utbrända innan de ens är färdiga med gymnasiet kan vara allt från dåliga grundkunskaper och illa planerade kurser till lärare som inte förstått hur betygen ska sättas, alltså att man inte ska behöva prestera på topp varje gång man lämnar in en läxa, en uppsats eller ett prov.

Det amerikanska betygssystemet verkar å andra sidan bygga på ibland nästintill godtyckliga kriterier, t ex har dottern fått extrapoäng för att hon inte utnyttjat toalettpasset (man får ”toalappar” som man lämnar till läraren om man behöver gå på toa under lektionen) under hela terminen och hon har fått extrapoäng för en massa sådana konstiga saker som inte alls kan vara viktiga för hur kunnig man är inom ett område. I den collegeförberedande engelskkurs hon läser den här terminen får man extrapoäng för att skriva dikter, något som jag tycker känns betydligt mer meningsfullt. E finns nu på skolans ”honor roll”, en lista med alla elever som har utmärkt sig betygsmässigt, något som jag tycker är en fin bedrift för en invandrarelev.

Jag har funderat mycket över barn och ungdomars olika förutsättningar och en kommentar som jag fick från en svensk väninna här då hon hörde om denna ”honor roll”. Väninnan tyckte inte att man kan räknas som invandrarelev då man kommer från Sverige till USA och att E dessutom bodde i USA från att hon var bebis till att hon var nästan två år. (Den här omgången har vi bott här i 3,5 år.) Därmed var detta ingen bedrift på något vis. Say what? I Sverige räknas man till och med som invandrarelev trots att man är född och uppvuxen i Sverige om man har utlandsfödda föräldrar. Jag ser ingen skillnad i det här fallet. Jag förstår att det är stor skillnad på om man har föräldrar som själva har gått eftergymnasiala utbildningar oavsett vilken nationalitet de kan tänkas ha då man kanske har en annan syn på hur man uppmuntrar och hjälper sina barn och även de kunskaper som kan behövas för att kunna hjälpa till. Då det gäller läxor och annat har dock E fått klara sig väldigt mycket på egen hand. Matte och fysik har maken hjälpt henne med, med den äran, och hon hade kanske inte haft några A:n i dessa ämnen om inte han hade funnits med på hemmaplan. Då det gäller de flesta andra ämnen har hon dock i princip klarat allt helt själv. Jag är helt flytande i konversationssammanhang och läser i princip bara på engelska nu för tiden, men jag har stora hål i det akademiska språket. Därmed har jag mest kunnat uppmuntra och ge feedback ur ett ”språkflödesperspektiv” då det gällt hennes skrivuppgifter. Dessutom tycker både jag och maken att något är väldigt fel om det är föräldrarna som är ansvariga för genomförandet av sina barns uppgifter och att barnen i sådana fall bedöms genom sina föräldrars prestationer. Detta gäller både i Sverige och i USA.

Om du har orkat läsa ända hit undrar jag så klart vad du har för tankar om det jag skrivit om idag… Tror du att man går åt rätt håll med den svenska skolutvecklingen? Vad tycker du om linjer, kurser, läxor, press och känslan av att inte duga som människa om man inte blir ”akademiker”? Är allt pluggande idag ett tecken på att folk ägnar sig åt fel saker och har för lite att göra, eller är mänskligheten väldigt mycket smartare idag då så många fler studerar länge, länge, länge jämfört med hur det såg ut för, säg, 50 år sedan? (Detta gäller överlag i stora delar av världen.) Finns det plats för lekmän i dagens samhälle?

21 Sep

Hjälp! Jag hinner inte med.

Jag förstår att det nya skede vi närmar oss i vår familj, det när ungdomarna flyttar hemifrån, kan vara rätt svårt att hantera. För att rädda oss föräldrar från totalt sammanbrott får vi en förändring i taget. En del av dessa slår lite hårdare. Vi började med en övningschaufför som jag inte kunde övningsköra med. Det tyckte jag var rätt bekvämt, men nu när vi har två stycken som gärna vill ha sina körkort så fort som det nu är möjligt fick jag se till att också dra mitt strå till stacken. Det innebär att varken jag eller maken längre får köra någonstans om vi inte ska dit själva. Nåja. Självständighet är fantastiskt och jag önskar verkligen våra barn en stadig grund att stå på då de ger sig av i vuxenlivet. Körkort ger frihet. Jag har haft mitt i 26 år, så det känns lite muppigt att jag blir tvungen att köra upp igen för att få ett körkort registrerat här i Utah, haha. (Teoritestet gick åtminstone bra. Jag hade 92% rätt och missade två frågor varav den ena var ”hur många procent av Utahs 0-5-åringar åker någon gång som passagerare i en bil”… Varför ska jag veta det?)

Idag var det dags för ett nytt steg i det här klippandet av mammabanden. Äldsta dottern gick på Homecoming-dans tillsammans med en kompis från skolan. Nu är hon hemma igen och hon hade haft det jättebra. Phu!

20_1

20_5

20_6

20_7

17 Sep

När man läser något som berör.

Det är sannerligen inte lätt att vara förälder. Jo, ganska lätt är det att vara förälder på avstånd, att ge sig på andras uppfostringstekniker och att veta bättre när det gäller hur, när och varför man ska göra vissa saker med sina barn. Jag älskade det här blogginlägget och jag hoppas att du har tid att läsa igenom det trots att det är ganska långt.

De senaste veckorna har jag tänkt väldigt mycket på det där att döma andra människor. Hur man liksom bestämmer vem som duger och vem som borde få en snyting bara genom att se ut eller tycka eller vara på ett visst sätt. Den människan är för si och den andra är för så. Hon ser ut för si och han ser ut för så. Tonåringar är för si och pensionärer är för så. ”Har du sett vad hon har på sig?!” ”HUR kan hon ge sina barn det där att äta?” ”När JAG hade småbarn var det minsann jag som bestämde.” ”Sossar är inte kloka i huvudet för att inte tala om SVERIGEDEMOKRATER.”

Den dag du har gått i mina skor och levt i mina tankar ska du få döma mig, det lovar jag. Då ska du få uttala dig om mina svagheter och mina dumheter. Du ska också få tycka om min klädstil och min vikt och om du vill får du också ta mig till frisören och byta min frisyr. Du kan få tala om för mig varför jag borde sluta tycka att de svenska politikerna satt fälleben på sig själv och du kan bestämma att jag ska sluta bry mig om andra människor. Men det är alltså när du har levt mitt liv. Tills dess är det kanske bäst att du fokuserar på dig själv. Om du inte orkar med dig själv så kan du kanske dela med dig av vad du har i överflöd, vare sig det är pengar, tid, livsvisdom eller talanger.

26 Maj

Mors Dag.

Jag blev så fint uppvaktad med blommor, presenter och frukost på sängen i morse. Jag är oändligt tacksam över att ha fått den stora ynnesten att bli mamma. Jag gråter också idag över de som inte har sin mamma och de som inte har sina barn här. Livet, alltså…

26_1

För många år sedan såg vi ut så här. Bokmärkesänglar?

04 Maj

Mamma, pappa, barn.

Att vara förälder till tonåringar (och en tweenie) kan i perioder vara utmattande, men idag insåg jag att jag många dagar känner att det här också är så fantastiskt häftigt och faktiskt riktigt roligt, det här att vara tonårsmorsa. Jag får ha frivilliga utvecklingssamtal, berätta om mitt liv och mina erfarenheter, tipsa om för- och nackdelar med olika val och känner att barnen suger i sig, vill höra och lära sig. De skrattar åt mina misstag och applåderar mina segrar. I kväll fick jag ”Tack för att du är min mamma!”. Jag är fysisk och har alltid kramat barnen mycket. Varje kväll får jag och K kramar och ”Jag älskar dig!” av alla tre barnen. En av våra gäster tyckte det var speciellt, men för oss är det bara självklart.

En av fördelarna med föräldraskap är att man kan upptäcka och uppmuntra talanger hos barnen. Yngsta dottern har alltid varit konstnärlig. Inte på något prydligt och organiserat sätt som jag och de två äldre barnen, utan lite mer yvigt och våghalsigt. Sedan vi flyttade hit har hon gått i konstskola med andra hemskolade barn en gång i veckan. Ibland är hon själv på lektionerna, men de är aldrig mer än sju i studion. S har gjort enorma framsteg under dessa månader! Det här är teckningen på pannå hon fick färdig förra veckan – en bild av maken på hästryggen. (Hon har ritat av ett fotografi.) Rätt imponerande, eller vad tycker du?

4_1

Härom veckan träffade vi en svensk på Barnes and Noble. Efter att ha pratat med honom en stund insåg jag att maken säkert skulle vilja träffa honom då deras personligheter och upplevelser av diverse saker verkade matcha hemskt bra. Vi bjöd hem honom på middag och jag kan konstatera att min människokännedom funkar rätt bra fortfarande. Kul! Jag utmanar dig att tänka utanför lådan. Finns det någon du vill lära känna lite bättre? Kör till! Bjud hem på middag.

För övrigt vill jag bara säga att jag älskar Queen lite extra idag. Alltså. Den här!

15 Apr

Jo, Maria Arnholm. Jag tycker som du.

Alltså, vilken ogenomtänkt krönika. Eller muppig. Eller, tja, det kanske är tänkt att den ska vara provocerande? Eva Franchells resonemang räcker för mig inte längre än till nästippen.

Låt mig berätta om en något som hände mig i tidernas begynnelse då jag var nybliven mamma och bodde i det oändligt trista området Visättra/Flemingsberg. (Måtte mina barn slippa bo där igen. Å andra sidan är blåbärsskogarna fantastiska och man har nära till Huddinge sjukhus. Fast jag var inte välkommen dit för att föda då det var dags, så den där närheten ger jag inte mycket för.) Jag blev placerad i en mammagrupp då äldste sonen var nyfödd. Jag gick till öppna förskolan (eller det kanske var någon annan lokal, jag kommer inte riktigt ihåg) och träffade denna grupp unga kvinnor två gånger. Den andra gången kom samtalet in på papporna. Där satt de, de andra nyblivna mammorna, och rackade ner på papporna till barnen. Den ena karlen var tydligen värre än den andra. De drack för mycket, de tog inte hand om sin sambo eller barnet, de spelade med sina kompisar, de drällde grejer omkring sig och de var allmänt ”värst”. ”Jaha”, sa jag. ”Jag älskar min man. Jag tycker han är toppen.” Det var totalt fel kommentar. Det här var en tävling i vem som hade det värst, och den som hade det bäst hade ingenting att säga till om. Det blev kalla handen, eller kanske snarare kalla blicken. Behöver jag tala om att jag packade ihop mina grejer, klädde på min son och gav mig iväg därifrån ganska omgående?

Du, Eva Franchell. Det handlar faktiskt om att välja rätt man. Det handlar om att välja rätt kvinna. Det handlar om att se längre än till en utlösning eller en orgasm. Har man en omogen partner som inte kan ta ansvar och som inte är smart innan hen blir förälder, eller en karriärskåt partner som bara vill ha ett avelsresultat att visa upp, ja, då kan man nog inte förvänta sig mycket mer än just detta också när barnet kommer. I vissa fall kanske det händer ett mirakel. I många fall gör det det inte. Som sagt. Det gäller att välja rätt från början.

Ps: Jag tycker inte att ensamstående mammor ska skylla sig själva för att de vabbar. Jag vet också att ”shit happens”. Det finns relationer som börjar i dur och slutar med död eller elände. Jag tycker fortfarande att man ska välja rätt från början.

27 Maj

Mors dag i bilder.

Ingen vanlig dag, nej minsann. Åh, vad jag gillar att bli uppvaktad!

Jag åt filen med god aptit, tog glatt emot rosor, kramar, kort och teckningar som delades ut och drack till slut upp teet som hade hunnit bli perfekt tempererat. (Kanske fixade jag till rosorna lite efter det. Skar snittytor, plockade bort skrynkliga och för lågt sittande blad och arrangerade dem lite snyggt sådär.)

Eftermiddagen tillbringade vi på Pong Buffé. Det var så gott med alla dessa asiatiska läckerheter – dumplings, gyoza, sushi och perfekt chicken satay! Att de sedan bjöd på inte så asiatiska desserter som smakade ljuvligt gjorde inte saken sämre. Behöver jag tala om att vi satt länge, länge? Och att nej, vi skämdes inte trots att vi åt flera desserter var. (Låt mig påpeka att dessa serverades i miniglas, så en portion förslog helt enkelt inte.) Det bästa var inte ens maten. Det var att ha flera timmar tillsammans utan en massa måsten, att kunna sitta och prata om allt och inget, skratta tillsammans och bara ha det bra. (Jag har som sagt insett att det där med att njuta intensivt då och då är som ett slags försäkringsinbetalning. När de jobbiga stunderna kommer får man helt enkelt plocka fram dem och neutralisera det dåliga.)

Den här bilden tog jag till dig S. Redan Strindberg, den gamle token, hade insett att det där med dumhet kanske inte nödvändigtvis har just med Amerikat att göra. (För er som inte ser står det ”… jag behöver resa för att laxera Sverige och svensk dumhet ur mig…” Oj, vad vi skrattade då vi läste det när vi strosade längs med Strindbergs del av Drottninggatan!)

Denna härliga Mors Dag, jag tror det faktiskt är den bästa jag har haft på alla dessa 15 år, avslutades med en promenad med K i vår svenska regnskog där jag hittade några nyutslagna liljekonvaljer. Dessa är till dig, mamma!