02 jul

Är barn en handelsvara?

Jag sitter här och funderar runt barn. De senaste dagarna har det snurrat runt en liten femåring här hemma, vi väntar ivrigt på lillastesysters lilla bebis och naturligtvis är barnbarnet i dotterns mage ofta i tankarna. Häromdagen undrade min syster vad jag tycker om att ta hjälp av surrogatmödrar. Det är ett ord som inte ens existerade för inte särskilt många år sedan, men som nu dyker upp med jämna mellanrum.

Jag har alltid sett det naturligt att bli mamma. Jag hade stort ansvar för mina småsyskon, fick hjälpa till med allt från blöjbyte till passning, och gillade för det mesta att hänga med dem. Att ett vuxet liv inte skulle innebära föräldraskap kändes mycket främmande. Att det då gick så lätt för mig att få barn gjorde att jag inte behövde fundera på alternativ. Vi hade ett mycket tidigt missfall innan äldste sonen, men annars var det inget som satte käppar i hjulen för biologiska barn. Vid det här laget har jag mött flera olika alternativa sätt att bli förälder än det rent naturliga. IVF, äggdonation, spermiedonation, adoption, familjehemsplaceringar, både för par och ensamstående… Just surrogatmödrar har inte funnits på tapeten särskilt länge, men verkar idag vara lösningen på en hel del ofrivilligt barnlösas dröm att få ett eget barn.

Rättigheter och skyldigheter är något jag ofta tänker på. Det talas ofta och gärna om rättigheter i vårt land, men med varje rättighet kommer en motsvarande skyldighet. Om det är ens rätt att bli förälder är det någon annans skyldighet att ställa upp i andra änden. I det här fallet är det barnet som är skyldig att uppfylla förälderns rätt, barnet som ska uppfylla drömmen om någon att älska förbehållslöst och få kravlös kärlek tillbaka.

I Sverige diskuteras det sällan det komplicerade i ägg- och spermiedonation. Det är ju bara något litet, en snabb utlösning eller en intensiv hormonbehandling och skördande av ägg efter en kort tid. När donationen är gjord är det bara att glömma det som eventuellt händer härefter för donatorn. Samma för en livmoder som osjälviskt gräddar fram ett barn. Det tar lite längre tid, men sedan är det bara att gå vidare med sitt liv. Eller?

Ju mer forskning och ju fler studier jag läser, desto mer frågande ställer jag mig till att det tas så lätt på dessa frågor från vissa håll. I Sverige har vi Tobias Hübinette som väl får anses vara den störste experten på vad som gäller för de adopterade, men han har även uttalat sig då det gäller donationer. Det här är inte okomplicerat. Många är de barn som stulits för att någons barnlängtan skulle uppfyllas, många är de föräldrar som förlorat sin dröm. Vad vet vi om vilka konsekvenser det ger för de livmödrar som gräddar bebisar? Vi vet redan att det är lätt att bli utnyttjad och surrogatmödraskap är därför förbjudet här i Sverige. Det är mycket stora summor pengar inblandade. Den katastrofala intervjun av Micael Bindefelt och hans man i Carina Bergfeldt visar väl om något på att vi lever i en skruvad verklighet tänker jag. Och att det finns företrädelsevis män som överger sina telningar och skiter i sitt ansvar, betyder det att det är betydelselöst vem som stod för spermien som hjälpte till att skapa alla andra?

Gällande just surrogatmödraskapet vet vi som sagt inte mycket än om de rent biologiska konsekvenserna. Forskning visar att bebisens celler stannar kvar i modern under lång tid efter graviditeten. Vad ger detta för konsekvenser? Ingen vet faktiskt riktigt, men vi lär väl få större kunskap med tiden. Så länge människor längtar efter ”sina egna” barn och det finns alternativ kommer dessa att utnyttjas.

30 maj

Livet är en resa.

Tänk ändå, vad intressant det här med mors dag är. Igår pratade jag med och läste om glada mödrar, besvikna barn till dåliga mödrar, förtvivlade ofrivilligt barnlösa, någon som inte förstod grejen med att behöva fira mammor alls. Jag blev ihågkommen av ätteläggen, uppvaktade min svärmor, tänkte på min egen mamma, hjälpte småbarn att fira sina mammor och så tänkte jag att det där moderskapet ändå är en väldigt stor del av det mänskliga livet och påverkar precis alla som vandrar här på jorden. Jag läste en(s)a(m)stående mammors hyllning till sig själva och andra i samma situation, jag såg ett avsnitt av Call the midwife som handlade om abort och så hörde jag om skjutningar av unga män som säkert har mammor som sitter hemma och gråter idag. Jag såg en gammal mamma som var på café med två generationer och som blev så omhuldad, klappad på och fint behandlad att det var rent rörande. Jag såg en mamma som gapade och skrek på sin vildbatting. Jag försökte medla i en konflikt och tänkte att det väl var mamma i mig som gjorde att jag ens försökte. Det var helt enkelt en dag med ett genomträngande tema, en mors dag i alla aspekter.

Brorsdottern ordnade sin årliga mors dags-kiosk utanför sitt hem och sålde liljekonvaljer och småkakor för över 4000 kronor. Dessa skänker hon alla till mammor och barn i kris. Vilken åttaåring, va? Jag passade på att utnyttja hennes tjänster och for sedan vidare till min fina svärmor för att uppmärksamma hennes insats.

Sedan var det dags att hjälpa ett gäng gulliga och halvvilda älsklingar att göra vackra blomsterkransar av evighetsblomster, ja, eller i alla fall har de möjlighet att hålla åtminstone längre än några dagar. Nästa brorsdotter var mycket nöjd med sitt alster och gjorde även en krans till sig själv.

För ett tag sedan läste jag ett reportage om att det skulle öppnas ett nytt café i Bröms. Det såg så mysigt ut! I veckan som gick insåg jag att en gammal klasskompis från grundskolan (vi har inte setts på säkert trettio år, men är vänner på Facebook) har fått jobb här och bestämde mig för att ta en solofika där då jag ändå var på väg upp till Kalmar. Brömsehus café, vilken dröm! De har verkligen gjort det fint och jag hoppas att verksamheten kommer att gå bra. Perfekt läge precis vid E22 och historiskt viktiga platser, så visst finns det stora möjligheter!

Jag får nog säga att det bästa av allt, förutom den mysiga miljön, var Ulrik (han heter tydligen så) som gick omkring och spelade dragspel och gjorde så att det kändes som att Madicken och Lisabet skulle dyka upp runt hörnet! Alltså, dragspel kanske inte är mitt förstaval om jag ska prata om favoritinstrument, men just igår hade jag nog kunnat klämma till med just det. Åtminstone i kombination med solsken, glada människor, doften av socker och kaffe och en allmänt trevlig atmosfär.

En lyxig milkshake blev det för mig. När jag frågade om Mia jobbade fick jag ett jakande svar. Hon kom ut med en bekymmersrynka mellan ögonen då bossen hade sagt till henne att en kund hade klagomål på hennes kakor. Hehe. Det tog en sekund för henne att känna igen mig, men sedan såg hon inte längre särskilt bekymrad ut! Det är ju onekligen lite annat att träffas IRL istället för att bara se glimtar av någons Facebookliv. Kul!

Rapsfälten börjar långsamt blomma ut, men i Bergkvara stannade jag på en parkeringsplats och bara njöt av synen. Doften är en väl avvägd blandning mellan underbar och kvalmig, den kommer på köpet! Det här är verkligen svensk försommar för mig. Just igår var det faktiskt så varmt att jag kunde sitta ute i bara t-shirt, så nu börjar väl luften långsamt värmas upp.

Färden bar vidare mot Kalmar slott och slottsparken. Denna hängboken är min favorit! Så vacker. Lite för stor för en vanlig villaträdgård, men vem hade inte velat ha en koja till barn där under? Jag gissar att ungdomar också gillar den undangömda tillvaro man kan föra där under kronan, för det låg både kondom och spritflaska ”kvarglömda” på marken.

Halvtama kaniner, så söta, gick och betade på gräsmattan. Trots att jag tycker att de är så söta kan jag inte låta bli att vara glad över att de inte bor hemma hos oss och äter upp mina blommor.

Titta, vilken underbar rhododendron-plantering! Alltså, det verkar som att jag är den enda som gillar dessa skönheter nu för tiden. Jag vet att det inte passar med rhododendron i vår trädgård, men kolla själv hur vackert det kan vara! Bakom vårt föräldrahem stod en gigantisk rhodis, så det är säkert mitt lätt nostalgitriggade medvetande som reagerar på detta.

Till slut tog jag mig fram till själva slottet och förundrades återigen över det otroligt vackra koppartaket och hur välskött det är här. Ett besök på slottet är obligatoriskt om du kommer till Kalmar. Här kan du läsa om dess historia. Tänk vilka människoöden som är knutna till den här platsen! Jag ryser av spänning… Efter att ha närt min kungliga sida ett bra tag var det dags att plocka upp maken och extradottern vid tågstationen för vidare färd hemåt i kvällningen. Båda hade haft det ytterst trevligt på olika håll, men hade sammanstrålat i Linköping. Maken hade förundrats över hur häftigt det är med detta intrikata och ihopkopplade system som gör att man kan ta sig runt hela Europa, och mer än så. (Han var också pepp efter att ha umgåtts med likasinnade i flera dagar.) Extradottern hade i princip inte sovit sedan i onsdags, men är det inte så det ska vara då man är tonåring? Hon var lite nedstämd över att ha träffat många av de andra utbytesstudenterna för sista gången och jag förstår henne. Nu har hon två veckor kvar innan det är dags för henne att avsluta sitt Exploriusår. Jag är glad att hon har fått ha ett så utvecklande och spännande år!

09 sep

Har du någon dröm för vintern?

Så frågade hon igår, min lillasyster. Japp. Jag svarade ”Gå på julkonserter igen! Någonstans. Stilla Nätters Kapells avskedskonsert vid nyår. Åka pulka i Klackamåla. Hitta nytt ord till 2022. Fortsätta med min hälsoresa. Få fler klienter. Men först höst. Få ordning. Ensamresa/pilgrimsdagar. Lagra skörden. Börja bygga styrka.” Ajli sätter upp ”bucket lists” för varje årstid. Lagom tid för kortsiktigare mål och att skapa goda vanor tänker jag.

Kontakt fortsätter att ge mig mycket kraft! Jag förstår att det kan synas märkligt att ett litet ord kan påverka en människa på ett märkbart sätt, men det kommer inte av sig självt. Tänk bara på mobbade barn, hur en ”riktigt bra” mobbare jobbar med ord. Det gäller att hitta ord som agerar kniv och de ska sägas med rätt emfas och på rätt ställe. Usch, jag blir så upprörd på hur elaka både barn och vuxna kan vara! Fast nu var det denna effekts fullkomliga motsats jag var ute efter. Att hitta ord som bygger, stärker, entusiasmerar, driver på och får en att växa med hjälp av jobbet man får göra själv, mest effektivt ju bättre man förstår sig själv. Just nu jobbar jag mycket med ”kontakt med mitt inre”. Det är en i högsta grad både andlig och mental resa.

”Vad vill du bli när du blir stor?” kan hänvisa till saker du vill börja göra. Men det kan också vara det du vill sluta göra. Jag frågade en vän, ”nu när du blir äldre, vad har du slutat göra?” Han svarade: Jag har slutat kontrollera mina bankutdrag. På riktigt! Jag använder aldrig mitt skrivbord. Jag slänger bara skit på det! Jag bestämmer vad jag inte gillar att göra, och jag slutar bara göra det. Jag vet inte varför jag alltid kontrollerade mina bankutdrag till att börja med. Jag hittade aldrig några fel. Och du vet, nu när jag insåg när det gäller jobbet, du har tur om du kan planera 20% av allt som ska göras. Så varför planera in i minsta detalj? Vad mer gör jag inte nuförtiden? Känner mig inte skyldig. Jag har liksom slutat med det sedan mina föräldrar gick bort. Jag menar, när dina föräldrar är döda börjar du inse vad som påverkar beslut ibland. När du fortfarande i bakhuvudet strävar efter dina föräldrars godkännande. I 50-årsåldern! Jag vet inte om andra människor är likadana. Jag var iallafall sådan. Så att båda föräldrarna är borta ändrar perspektivet lite eftersom den omedvetna processen att imponera på dem inte längre finns kvar.

John Caddell

Denna text läste jag för några veckor sedan och har inte kunna släppa den. Det här är en tanke som både är jobbig och befriande. Igår frågade min faster om jag tycker att jag är lik Far, för hon tycker att det finns så mycket av honom i mig. Absolut! Och Mamma! Jag är stolt över att vara så lik båda två och känner att jag fortsätter lära känna dem även efter deras död. Jag tror att det som egentligen hänt nu när ingen av dem finns tillhands så kan jag helt släppa det som inte var så jättebra och bara fokusera på allt fantastiskt de var och gjorde. Jag är tacksam över allt de lärt mig. Jag är medveten om vad jag behöver slipa på. Men en sak håller jag inte med om. Jag vill fortfarande imponera på dem! Jag saknar att ha dem här vid tillfällen då de faktiskt hade varit imponerade! Jag vill ringa och berätta! Jag vill komma hem, hemhemma! Jag vill att de ska se hur bra det går för deras barn och barnbarn! Så den där friheten, den kom med ett mycket högt pris. Och eftersom jag ändå har betalat det känner jag att jag ska njuta mer av att fatta beslut som bygger på vad som är bäst för mig, inte på vad de skulle ha blivit imponerade av. Och den insikten gör mig friare.

12 aug

Om att vara mamma till vuxna barn.

Idag fejstajmade jag med sonen som stod vid KTH och väntade på sin kompis som också börjar idag, men på ett annat program. Han såg så glad ut, med mycket förväntan och en skopa nervositet. Bara tanken på att han ska läsa farkostteknik ger mig lite sug i magen. Sonen har alltid tänkt snabbt och i komplicerade banor. Det har han ärvt från sin far. Jag är glad över att han nu har möjlighet att bli utmanad på rätt sätt och samtidigt kan dela med sig av sina förmågor till omvärlden. Själv hade jag nog behövt kasta in handduken ungefär efter första nollningsveckan. Jag må vara ”tidigarelärare i matematik, no och musik”, men det där med att jag älskar att lösa ekvationer, alltid har varit en flitig elev och älskar att undervisa faller platt till marken då det gäller insikterna man behöver ha för att klara det här:


Jag har ganska vaga minnen av hur det var att komma upp till Växjö som 18-åring för att börja på lärarhögskolan. Tryggheten fanns hos min faster och hennes familj som jag fick bo hos den första tiden och ganska snart hittade jag det lilla gäng som jag sedan hängde med under resten av utbildningen. Jag klarade alla kurser utan att behöva skriva om några tentor och allt var liksom så självklart. Förutom en snabb sväng runt drömmar om att bli arbetsterapeut (det visade sig vara terapibiträde jag egentligen ville bli, tacksam över att det aldrig blev något med det) hade jag velat bli ”fröken” sedan jag själv började skolan. Jag trivdes under praktikerna, hittade fantastiska förebilder som jag fortfarande tänker på med värme och tänker att trots vissa kurser verkligen var blaj behövde jag de 3,5 åren på högskolan för att hinna mogna som människa.

Så där självklart har det inte varit för något av våra tre barn. Sonen behövde tid för att ens vilja studera, äldsta dottern gick en utbildning som visade sig innebära något helt annat än hon hade hoppats och 18-åringen vet inget utom att hon absolut inte ska jobba i restaurang- och livsmedelsbranschen (programmet hon går på) utan helst skulle vilja spela och sjunga dagen lång. Det blir bra till slut, det blir det alltid! På ett eller annat sätt och många gånger via vägar som man aldrig ens hade kunnat uppfinna under någon av sina konstigaste drömmar. Mitt jobb som mamma blir nu att peppa, stötta, vara bollplank, putta ibland och hålla tillbaka andra gånger. Moderskapet utvecklas och som förälder till vuxna barn är det kanske viktigare att vara coach än lärare, att stötta mer än att putta och att våga sitta stilla i båten när havet runt omkring stormar. Det är bara att hänga med i svängarna och njuta av åkturen!

13 dec

Om barn, feminism och dagens samhälle, del två.

Idag har jag äntligen lite tid att skriva ner mina tankar runt poddavsnittet jag blev så upprörd över häromveckan.

Häromdagen lyssnade jag på Träningspodden. Jag gör det med en viss oregelbundenhet (läs: när jag har bra träningsrutiner kan jag tycka att det är trevligt att lyssna på den podden medan jag tränar) och brukar tycka att jag känner mig peppad av deras träningstips. Avsnitt 151, Massmotionerande, provocerade mig dock otroligt mycket. Jag reagerade starkt på hur Lovisa talade om hur hon hade tänkt efter innan hon hade skaffat barn om hon hade vetat hur mycket det skulle påverka hennes personliga liv. Eh, say what? Jessica berättade om hur hon hade varit på en gymnasieåterträff där det framkom att sju av fjorton kvinnor hade varit utbrända. Nu ställde hon sig frågan vad det berodde på. Jag har svaret, tjejer. Både på varför Lovisa trodde att det inte särdeles skulle påverka hennes ”egentid” att ha barn och på varför Jessica och så många av hennes klasskamrater varit utbrända. Jag återkommer, men först låter jag dig fundera lite på vad du själv tror. Lyssna gärna på avsnittet själv först!

Det är en ynnest att få leva i Sverige 2018! De allra flesta får många av de basala behoven uppfyllda på ett helt annat sätt än för 100 år sedan.

Bild lånad

Vi har det bra. Kan vi inte ta hand om oss själva av en eller annan anledning finns det i Sverige (fortfarande) ett välfärdssystem som fångar upp oss. Eftersom man inte längre låser in lite väl fria själar finns det dock fortfarande hemlösa uteliggare. Tyvärr har vi varken hittat lösningen på vissa typer av psykisk ohälsa eller svårt beroende. För oss andra finns det stor frihet. Just i Sverige har vi möjlighet att åtminstone kunna sträva efter att komma hur långt vi vill.

Den feministiska rörelsen har drivit på olika sätt för kvinnor att själva kunna välja sin väg i livet. Våra kära politiker har också de öppnat vägar för att alla ska kunna bidra med sin del till välfärdskakan. Vi får ständig undervisning om hur viktigt det är att våra barn uppfostras av utbildade pedagoger, gärna så tidigt som möjligt. Tillhör du själv en av de kvinnor som gått på myten att någon annan skulle vara en bättre förälder till ditt barn än du själv och/eller din partner? Jag säger inte att det inte finns inkompetenta föräldrar, men min tro och förhoppning är att de flesta barnbidragande individer har kapacitet att visa sina barn vilken väg de bör vandra.

Sedan många år tillbaka har jag intresserat mig för vem som är barnens röst i samhället. Mina efterforskningar har lämnat en bitter eftersmak. Det hela började då jag var medlem i Haro och fick höra talas om Gordon Neufeld och hans forskning runt anknytningsteorier. Jag insåg att jag har blivit totalt hjärntvättad genom mina år som duktig elev i skolan och senare på lärarhögskolan. Maken bryr sig inte om vad andra tycker om honom och har lärt mig att stå på mig själv i mina åsikter, men inte utan att först se till att ha en väl underbyggd argumentation i ryggen. ”Därför” eller ”Jo, så är det visst” eller ”Du är ju dum i huvudet” är inte dugliga argument i en diskussion. Kanske har du också upplevt att det är lätt att ta till personangrepp då du förlorar kontrollen i en diskussion? Det gör man gärna då man inte har ordentligt på fötterna eller har argument som bygger på luftslott. När jag började läsa på mer om de här frågorna insåg jag att det var just här jag befann mig. När jag lärde mig mer om barns utveckling, barns och ungdomars psykiska ohälsa och försökte se vad som händer bakom larmrapporter om överfulla förskolor insåg jag att vi svenskar är grundlurade.

Går man ner på individnivå ser man idag att det är fler kvinnor än män som lider av utmattningssyndrom. Vem som helst kan drabbas, men väldigt många är drivna och ambitiösa. Oftast är det inte hårt kroppsarbete som är problemet, utan en mentalt ohållbar situation. Vi har förväntningar från oss själva, vår arbetsgivare, samhället… Det vore syndigt att inte ta upp sociala medier här. ”Den perfekta kvinnan” skildras gång på gång i bloggar, på Instagram, i tidningsartiklar. Vi vill ha allt. De stackars förtryckta kvinnorna på Medeltiden hade inte allt. Vi har faktiskt ingen aning om hur de upplevde sina liv. Ingen aning. Deras röster har inte blivit satta på pränt, men vi vet att de liksom dagens kvinnor levde längre än männen och att deras kroppar visade på att de utfört hårt arbete precis som männen. De hade naturligtvis en massa utmaningar på daglig basis. För de allra flesta låg svälten och lurade runt hörnet om något oförutsett skedde. Så många som tre av fyra barn dog innan de nådde vuxen ålder, så att kvinnorna födde många barn var inte konstigt. På den här tiden var barn en pensionsinvestering, inte den värsta ondskan som tänkas kan, den som dödar vår planet.

I våras drabbades jag själv av utmattningssyndrom. Det kan analyseras fram och tillbaka, bak och fram, in och ut vad som var orsaken till det. Jag känner själv vad som är (det komplexa) svaret, men jag vet också att jag mår mycket bättre idag då jag, min familj och fina vänner förstår att jag inte kan ha allt. Att leva i självförnekelse är det värsta någon kan göra för sig själv. Min kropp sa STOPP. Mina blodvärden visade det som jag själv kände: kroppen drog i bromsarna med hjälp av protesterande binjurar och järn- och mineralurlakning. Det värsta är att jag ser så många som är på väg åt samma håll. Så Jessica Almenäs: jag tror inte det bara är du och dina f d elitidrottande vänner som blir utbrända. Det är alla vi som gått på den feministiska myten om hur livet ska se ut. (I ditt fall kan jag säga att jag inte tror att veckopendling mellan två länder, tre barn med tre olika män samt ett grymt högt arbetstempo och höga krav på kroppsperfektion kunde leda någon annanstans än in i en tvärbroms. Och det säger jag inte för att jag är avundsjuk eller elak. Du verkar lyssna bättre på dig själv nu.)

Tillbaka till barnen. Här kommer lite tips från Gordon Neufeld. Min kompis berättade om hur det ser ut på förskolan hon jobbar på, men är sjukskriven från. Sedan maxtaxa och 15 h-barnen kom in i förskolans verksamhet ser hon hur situationen dramatiskt har försämrats, både för personal och barn. Om ett barn inte har tillräckligt många timmar i förskolan räknas det som ”ett halvt barn”, så står det att en grupp består av 18 barn stämmer inte det. Det är timmar som räcker till 18 heltidsbarn. Personalen är stressad, grupperna är för stora, men visst mår barnen bättre av att vara där än hemma? Här kan du läsa någon annans tankar om detta. Alla tekniska prylar som tagit över våra barns liv (alltså, mina barns också, vi var med i tidernas begynnelse och fattade inte vilken otjänst vi gjorde våra barn genom att låta dem haka på dator- och telefontåget) är rent farliga. Barn som inte kan gå riktigt själva med varsin telefon istället för att interagera med sin förälder? Bilden ger mig ont i magen.

Och Lovisa, barn påverkar sina föräldrars liv och förändrar dem för evigt. Jag förstår dina tankar om hur lätt det är att gå på myten om att vi kan få allt och att barnen bara liksom är en accessoar som vi ”skaffar” då vi känner att det passar in i vårt liv. (Det sista sa du inte, utan det är så jag själv uppfattade det under många år.) Det finns naturligtvis föräldrar som känner att de blir så överväldigade att de släpper taget, frivilligt eller i högsta grad ofrivilligt. De adopterar bort sina barn, barnen hamnar i fosterhem, en ny partner bestämmer att den nya familjen är viktigare än barn från ett tidigare förhållande, det finns föräldrar som försvinner ut i periferin eller puttas ut av den andra föräldern. Ibland blir man också utputtad av barnet självt. ”Barn som uppfostrar barn” är något som idag också existerar i vårt samhälle och som kan leda till att barn och ungdomar puttar ut de vuxna och inte längre lyssnar på sina föräldrar eller andra vuxna. Det finns många sätt för en förälder att försvinna ur sitt barns liv. Känner du att du, din karriär, din kropp och ditt självförverkligande är viktigast för dig, eller till och med för världen, så våga stå för det och ”skaffa” inte barn! Gör som Oprah.

För övrigt ser jag med sorg på hur storfamiljen förlorat sin roll i dagens samhälle. Vi är inte öar. Dagens samhälle uppmuntrar till individualism, men ensamma är vi faktiskt inte särskilt starka. Jag ser det som ännu en kvinno- och mansfälla att vi inte längre är ”en hel by” som uppfostrar våra barn. Se själv till dina barns nära nätverk och vilka de har stark anknytning till. Är det några av de relationerna som är extra utsatta och känsliga? Här är en dokumentär som kanske inte handlar om det här ämnet direkt, men som onekligen påverkar situationen vi befinner oss i. Du kan se den på SVT play tills 18 februari och jag tycker alla ska se den. Håller du med eller är det fel, fel, fel?

Jordan Peterson, älskad och hatad psykolog, pratar mycket om ”lika möjligheter” ställt mot ”lika resultat”. I Skandinavien har vi kommit längst i världen i jämlikhetsarbetet, men män och kvinnor väljer mer könsuppdelat än någonsin förut. Detta har framkommit i flertalet studier, men Margot Wallström använde ändå ”Han borde krypa tillbaka under den sten han kom ifrån” (ungefär som ”Du är ju dum i huvudet”, det där man drar till när argumenten inte längre håller) när hon skulle bemöta det Peterson pratat mycket om. Här kommer sålunda ännu ett problem. Ska en feminist hata kvinnor som väljer att stanna hemma längre med sina barn? Ska inte en feminist stötta de val en kvinna gör, oavsett hur de ser ut? Eller ska vi automatiskt utgå ifrån att hon är så tom i huvudet att hon inte kan ta vettiga beslut om de är kontroversiella och hon t ex tycker att karriären kan vänta eller stå på paus ett tag?

Slutligen ger jag dig den här artikeln att läsa. Det finns en hel del tankar här som lätt kan bemötas med ”Du är ju dum i huvudet” eftersom vi inte vill höra att de finns. Hjälp, det var länge sedan jag skrev ett så här långt inlägg. Jag är rostig och texten håller inte riktigt ihop, men dessa ämnen är för stora för att kunna ges rättvisa i en ändå så pass kort text. Har du orkat läsa ända hit får du gärna dela med dig av dina egna tankar!

06 dec

Om barn, feminism och dagens samhälle.

Häromdagen lyssnade jag på Träningspodden. Jag gör det med en viss oregelbundenhet (läs: när jag har bra träningsrutiner kan jag tycka att det är trevligt att lyssna på den podden medan jag tränar) och brukar tycka att jag känner mig peppad av deras träningstips. Avsnitt 151, Massmotionerande, provocerade mig dock otroligt mycket. Jag reagerade starkt på hur Lovisa talade om hur hon hade tänkt efter innan hon hade skaffat barn om hon hade vetat hur mycket det skulle påverka hennes personliga liv. Eh, say what? Jessica berättade om hur hon hade varit på en gymnasieåterträff där det framkom att sju av fjorton kvinnor hade varit utbrända. Nu ställde hon sig frågan vad det berodde på. Jag har svaret, tjejer. Både på varför Lovisa trodde att det inte särdeles skulle påverka hennes ”egentid” att ha barn och på varför Jessica och så många av hennes klasskamrater varit utbrända. Jag återkommer, men först låter jag dig fundera lite på vad du själv tror. Lyssna gärna på avsnittet själv först!

18 okt

Det var en gång en gång…

… och den gången kändes fantastisk och sedan var den förbi och hade fått sin plats i minnenas galleri.

Jag håller på att förbereda mig för Trettio Tacksamma Dagar i november. Jag har märkt vilken stor skillnad det gör för mig att skifta fokus mitt i den mörkaste och solfattigaste av tider.

Min lilla lillasyster påstår att det vilar ett vemod här i bloggen. ”Du är inte negativ, men vemodig.” Det är säkert sant. Jag är otroligt tacksam, men livet har onekligen känts lite vemodigt under en längre tid. I morgon åker Far in till sjukhuset för ännu en operation. Han har fullt förtroende för sin läkare, men nu börjar han ledsna på den långa raden mediciner, undersökningar, medicinuppföljningar, operationer och infektioner.

Någon frågade mamma hur sjuk hon egentligen är. Tja, vad säger man? En del dagar känns allt nästan normalt och andra dagar orkar hon knappt stiga upp. Tröttheten i en kropp som intagits av cancerarmén går inte över av vitaminpiller eller en extra löprunda. Ena föräldern orkar ibland hämta posten. Den andra tar bilen fram och tillbaka till brevlådan.

Jag skjutsade mamma och hennes kusin in till stan i morse. Mamma hoppade av för vidare färd mot väninnans sommarstuga i några dagar och kusinen skulle åka tillbaka till Sturkö. Vi talade om livet, döden och allt däremellan under bilturen och innan hon tackade och gick ut ur bilen kramade hon min hand så hårt, så hårt, började gråta och sa: ”jag vet inte hur jag ska kunna leva utan din mamma, hon kan inte dö på många år”.

Trots de ständigt närvarande hälsoproblemen finns livet här och nu och vars och ens liv kan bara levas av den person som blivit det givet. Det finns många ljusglimtar också och de styr stämningen här hemma långt mer ofta än det ledsamma! En dag i taget.

17_1

I fredags såg det ut såhär i köket ute i Uttorp. Sedan dess har brorsan byggt ihop vårt skafferiskåp Arkelstorp och några av köksmodulerna, naturligtvis samtidigt som han har byggt en vägg och pysslat med annat ”småplock”. Jag älskar verkligen tapeten i sovrummet! Tänk att få sova i ett skirt bladverk året runt…

Nu ska jag skicka en tanke till min stackars extrasyster och hennes familj som fått vattenskada i lägenheten. Fy sjutton för sådana! Må hantverkarna vara duktiga och effektiva. Och snälla, låt oss alla hitta frid i våra hjärtan. Peace.

04 aug

För tjugo år sedan…

… fick jag lägga titeln mamma till mitt namn. Vi befann oss mitt i en värmebölja och svärföräldrarnas flytt från Knivsta till Stockholm och jag hade gått nästan två veckor över beräknat födelsedatum. Jag hade stenkoll på läget med min stora erfarenhet av barn, både i form av sex småsyskon, de elever jag mött under min utbildning till lärare och de 2,5 års yrkeserfarenhet jag hunnit få. Jag gick igenom helvetestimmarna som tog mig från blivande till nybliven mamma med livet i behåll och kunde inte förstå varför maken nästan svimmade när han såg den vackraste varelse världen någonsin hade skådat ligga på mitt bröst alldeles nyfödd. (Efteråt har jag på fotografier kunnat konstatera att den vackra varelsen hade cone head, var lite lagom blodig över hela kroppen och hade en något mystisk hudton, något som säkert kan skrämma en ung man med inte fullt lika stor erfarenhet som min egen.)

De senaste tjugo åren har gått mycket fortare än jag någonsin hade kunnat ana. Det känns samtidigt som den där födelsedagen tillhör ett annat universum och ett annat jag. Så mycket erfarenhet, både önskad och oönskad, som jag samlat på mig hade jag aldrig kunnat drömma om.

Att bli förälder är som att kasta sig tämligen handlöst nedför ett stup. Det finns lyckligtvis skyddsutrustning att tillgå för de flesta av oss och kontrollerar man bara denna utrustning med jämna mellanrum kan man känna sig rätt trygg i sin roll. (Det visade sig att min erfarenhet mest hjälpte vid blöjbyte och annat praktiskt, långt mindre då det gällde allt det känslomässiga man får uppleva som förälder.)

3_1

Samtidigt som man själv svävar fritt finns det alltid åskådare som tycker och tänker väldigt mycket om hur man tar sig framåt som förälder. Det gäller att komma ihåg att det är man själv som håller i kontrollerna och inte någon annan. Mitt barn, min kunskap, min erfarenhet brukar räcka rätt långt. Vissa gånger finns det dock personer med bättre koll på läget som kan se problem bättre än en själv. De kan tolka vädrets makter, ser vad som finns runt hörnet eller har kanske till och med gjort en och annan felmanöver själv. Det gäller sålunda att sålla bland åskådarna och veta vem som kan vara värd att lyssna på.

3_2

Ibland uppstår problem som gör att man trillar ner i djupaste mörker, kanske med bara en liten livlina att hålla i. I dessa stunder gäller det att inte släppa taget, att veta att någon annan snart kommer till undsättning eller att adrenalinet ska kicka in och ge en oanade krafter. ”This too shall pass”, min väninnas favoritcitat, har till exempel hjälpt mig mycket i min roll som tonårsförälder.

3_3

Allt för många gånger står vi föräldrar med bullpåsen mitt framför näsan. Vi lockas av dess förföriska doft, av värmen som strålar ut från den och av saliven som rinner till i munnen. Vi vet så väl att vi inte borde stoppa i handen, dra upp den där nybakade bullen och stoppa in den i munnen. Det känns ju fantastiskt just då, men konsekvenserna är inte lika roliga att ta ansvar för… Denna känsla gör att jag alltid tänker till en extra gång innan jag dömer andra barn eller föräldrar för deras handlande. Till dig förälder som har svårt att motstå den nybakade bullen vill jag bara säga: du är starkare än du tror! Låt oss hjälpa, inte stjälpa, varandra!

3_4

Själv hävdar jag att föräldraskapet är det mest fantastiska och det svåraste jag upplevt i mitt liv. I de bästa av stunder känns det som när alla instrument spelar som de ska, en stilla bris lyfter håret och temperaturen är helt perfekt. Dessa stunder vårdar jag med stor omsorg för att sedan ta fram dem då och då för att påminna mig själv om hur välsignad jag är och hur glad jag är för våra barn. Grattis, käre son, och grattis till din pappa och mig som fick bli dina föräldrar. Livet, alltså.

3_5