28 Okt

Så var den helgen över!

28_1

Rosenbusken framför huset blommar som bara den! Jag gillar det där med kontinuerlig blomning. Nu ser det illa ut rent vädermässigt framöver, men vi plockade in den här kvisten och kan förhoppningsvis njuta i många dagar.

28_2

Jag älskar att kunna sätta fräscha blommor på bordet. En av fördelarna med att ha egen trädgård är definitivt den att man alltid har något fint att plocka in, till och med på vintern.

28_5

I går kväll plockade jag fram fiolen igen. Först spelade jag och sonen marimba tillsammans, men jag är helt enkelt för seg på marimba för att det ska vara roligt. Fiddelin funkade mycket bättre! Nu är det julmusik som gäller. Mysmys.

28_6

Mitt älskade instrument… Visst är fioler vackra?

28_3

I lördags kom en försenad födelsedagspresent från svärmor (och svärfar). NU är jag sugen på att sticka vantar, men först måste jag läsa in mig lite på teorin. Makens mormor stickade de vackraste vantar jag har sett. Jag är så glad att jag har ett par kvar efter henne!

28_8

14 Mar

Det ligger i namnet.

Idag har jag känt behov av att klona mig, men som vi alla vet brukar det sluta illa för kloner. Därför har jag bitit i sura äpplen, dribblat med bollar och legat på topp om vartannat. Jag avslutade min kväll med en halvtimmes fiolgnidande. Låt mig säga att det inte längre låter som det gjorde en gång i tiden. Å andra sidan kan jag spela med slutna ögon så länge jag ska spela något på gehör och det är väl bra? För att komma in i renspelade noter spelade jag lite ”Klinga mina klockor” och ”Gånglåt från Äppelbo”. Sverige kändes alldeles nära…

Från Äppelbo till Utah är det långt, så också från Anna-Lisa till Aynslee. Utahföräldrar är kända för att hitta på roliga stavningar på vanliga namn. De har också en faiblesse för att använda förstavelsen Mc, Mac eller Mack till tjejnamn. Det tycker jag tyder på en längtan att närma sig det neutrala hen-stadiet. Den här videon får mig att fnissa hejdlöst varje gång, men kanske är det mest för att jag bor här och har träffat personer som stavar sina namn precis som huvudpersonerna?

För gps-löst folk som ska hitta hem till oss från Provo eller Heber City är Will’s Pit Stop ett Viktigt Ställe. För folk som har gps är trädstolpen minst lika viktig. Den är också så finurligt utformad att vi skulle kunna ha den i skogsdungen bakom huset utan att någon skulle reagera. Fast vem vill ha en mobilsändare rakt ovanför huvudet? Inte jag i alla fall, inte ens när den är så här läcker.

10 Feb

Om att tro att man kan.

Om du fick önska att du kunde göra vad som helst, vad skulle du göra då? För några månader sedan läste vi i familjen om ”10 000-timmarsregeln”, eller att i princip vem som helst kan bli expert inom i stort sett vilket område som helst genom att träna på rätt sätt och med en duktig lärare. Det här satte griller i 11-åringens hjärna. Sedan vi andra sedan länge lagt dessa intressanta middagsdiskussioner bakom oss tänker hon fortfarande på hur hon ska bli expert. Hon nöjer sig inte med att bli proffsig pianist. Nej, hon ska också bli jätteduktig på engelska, tyska, franska, italienska, spanska, mandarin, japanska och thailändska. S övar på sin pianoläxa mellan 15 och 30 minuter per dag, oftast längre på helgerna. Hon har insett att hon ligger efter och att hon borde lägga ner några timmar per dag och mål för att hinna med alla de där tiotusentals timmarna som lär krävas, men tror ni hon låter det tynga sinnet? Inte då! Härom dagen letade hon upp det spanskläromedel med cd-skivor och allt som svärmor skänkte till maken efter att han uttalat önskemål om att lära sig spanska. (Han hinner dock aldrig riktigt med något annat än sitt programmerande och sina två stora intressen.) Inifrån S sovrum kunde man sedan höra följande:

Hola! (Jag vet att man ska sätta ut sådana där upp-och-ner-utropstecken, men vet inte hur man får till dem på tangentbordet.) Cómo estás? (Eller ska frågetecknet också vara upp och ner?) Längre hängde jag inte med. Jag har aldrig läst spanska och det enda jag kan har jag lärt mig genom min chilenska kompis…

Nu vill jag komma till det som gjorde att jag ville skriva om just det här idag. S har aldrig varit ”tidig” med annat än sin empatiska förmåga. Hon får kämpa med alla teoretiska ämnen i skolan, men hon ger ALDRIG upp. Hon lägger ner massor av tid på sina matteläxor till exempel, men jag har aldrig, vad jag kan komma ihåg, hört henne säga ”Nej, jag hatar detta!” eller ”Det är ingen mening med att jag fortsätter!”. Hon kämpar på. Inget får sänka henne. Jag har så mycket att lära mig av henne! Hon lever verkligen enligt måttot att ”The sky’s the limit”. Går det inte idag så går det en annan dag.

Ser ni fiolen på pianot? Den är min. Ser ni också strängen som har gått av och som reser sig som ett sorgligt monument? Den ska bytas ut. Det är också en del annat som behöver fixas. Es f d fiollärare var snäll och tipsade om var man kan renovera sitt instrument. Det var för flera månader sedan. Tror ni att något hänt? Det är lätt för mig att säga att jag önskar att jag inte hade slutat öva, att jag hade lyssnat på min duktige fiollärare som fick iväg flera elever till diverse musikhögskolor eller att jag skulle vilja börja spela i en orkester igen… De två första önskningarna kan jag inte göra något åt. Om inte om funnes... Den sista kan jag faktiskt göra något åt, i alla fall försöka. En bra början är att få iväg mitt instrument till fioldoktorn. Jag måste tro att jag kan. Jag ser min dotter och inser att den som stoppar mig är jag själv. Nu är det dags att göra något åt det! Det finns 24 timmar på ett dygn. Om jag bara ägnar en timme om dagen åt sådant som får mig att växa har jag om jag som mormor och farmor lever tills jag blir ungefär 90 år gammal närmare 18 000 timmar på mig att bli expert på att växa som människa. Vad sägs om det? Visst låter det som en bra plan?