16 Apr

När bokstav läggs till bokstav.

”Skriver du fortfarande?”

Nej. Eller jo, i huvudet. Hela tiden. I verkligheten inte så mycket som jag hade velat. Men idag är det måndag och du vet väl att dessa dagar är magiska på många sätt och vis. Efter en hel helg i sjuksäng vaknade jag till en extra vacker soluppgång och kunde tänka en tanke klar innan den trillade i golvet, så nu kör vi!

Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna skriva som jag skrev förut, då när jag älskade att trolla med ord och lät dem rulla fram ur mitt innersta… Kärleken till orden kommer från farfars farfar Håkan Håkansson, morfar Karl Forsman och därigenom mina föräldrar.

Utdrag ur farfars farfar Håkans friarbrev till sin blivande fru Kerstin. Håkan hade ingen särskild skolning och var vid detta brevs tillkommelse nitton år gammal:

”För ty. Kärleken är en plåga för en, en lycka för två och strid och fiendskap för tre. Det är en Trollkraft som drager twå warelser till hwarandra, förenar dem genom en ljuf sympati, och gör deras förening till en lycka, men deras skilsmässa till en olycka.”

Denna insikt var inte dålig för en nittonåring och fint kunde han också uttrycka sig! Jag älskar att följa spåren som leder fram till hur jag blev den jag blev. Släktforskning är fantastiskt intressant! Har du några spännande släkthistorier att förtälja?

11 Apr

Lullull.

Mittenbarnet är klar med alla obligatorium på sin utbildning på Hyper Island och hon firade detta med några veckor ”hemma” i Orem. Jag var lite avundsjuk, men mest jätteglad för hennes skull. Tanken var från början att hon skulle spika sju månaders praktik för att få ut sitt examensbevis, men hon landade i tanken att göra praktiken i Sverige istället strax innan det var dags att åka iväg till USA. Nu har hon fått hälsa på vänner, känna nostalgi, gå på date (Vem gör ens det i Sverige?), känna av höjdskillnaden, skugga en utbildning hon är sugen på och lite annat smått och gott. Idag kom hon hem igen och får nu träffa en av mina bästa vänner från gatan ”hemma” och hennes två tonårsdöttrar. De bor här på Sturkö ett tag under sin Europe Tour 2017-2018.

Så märkligt det är att dra med min amerikanska promenadkompis på Uttorpsrundan och diskutera högt och lågt som om två år och hela Atlanten aldrig hade hänt… Samtidigt har så mycket förändrats i våra liv sedan senaste promenaden att samtalen i mångt och mycket har ändrat både form och innehåll. Det känns fortfarande helt naturligt, som om det var igår vi träffades och att allt det där andra aldrig hade hänt. Vad vore vi utan våra upplevelser? Tja, vem vet. Ikväll ska jag skriva i min tacksamhetsdagbok med glädje medan jag vet att någon annan gör samma sak med sorg i hjärtat. Peace.

06 Apr

Ibland behöver man en påminnelse.

Så fint! Jag tackar en fin vän för detta citat som hädanefter kommer att betyda något alldeles speciellt för mig.

Min kusin jobbar på tidningen Dagen och tipsade om att någon av oss syskon kanske ville berätta om fars önskningar kring vad som skulle hända då han hade gått bort i samband med en artikelserie de kör just nu. Här hittar du artikeln om du vill läsa.

04 Apr

Mer om Swan Olof Swansson.

Nog för att Sturkö är en liten håla (vi bor i Uttorp och du kan också hitta Hålan här på ön), men när jag hittade den spännande Swan Olof Swansson hade jag inte kunnat tro att det skulle vara min gammelmorfars storebror!!!

Jag fick en förfrågan om att komma och hämta en tavla som min morfar målat hemma hos mammas äldsta kusin. Tanken var att jag bara skulle in och vända, men jag blev sittande där i över en timme och pratade om gamla släktingar som hon har stenkoll på. Rätt vad det var kom jag på att jag skulle kunna fråga om denne Swan Swansson som hade varit gift med en Charlotta. ”Sven Svensson och Charlotta? Det var ju morfars storebror som emigrerade till Amerika! Men han kom väl inte tillbaka, det vet jag ingenting om…” Jag fick veta att sagde Sven hade köpt min gammelmorfars hus och sedan sålt det tillbaka då han emigrerade med sin familj. Nu är mysteriet ännu större och jag måste få reda på mer, mer, mer!

01 Apr

Glad påsk!

Ja, just i detta nu är väl påsken i det närmaste över, men jag hoppas att du som läser här har haft en fin påsk! Är du kristen har kanske denna helg varit den viktigaste högtiden, gillar du ägg och/eller godis har du förhoppningsvis fått lite lagom mättnad och arbetar du i skolans värld kom säkert påsklovet som en välkommen andningspaus. Nu är det några år sedan jag senast jobbade i skolan, men jag kommer ihåg hur påsklovet betydde ny energi innan sista ruschen fram till sommarlovet. Det är lätt att tro att två månader är lång tid. Inte i skolmått mätt.

Äldsta dottern for iväg till USA efter sin sista redovisning, medan resten av familjen har latat sig, umgåtts med släkten, städat och ätit lite för mycket av både det ena och det andra. Jag har trots dessa härliga dagar känt mig riktigt låg idag. Kanske är det efter att ha varit i Bredvik och städat iordning lite mer i mina föräldrars hus? Det var i alla fall härligt att sjunga i Fredrikskyrkans påskmässa och visst är det en ynnest att få stå på läktaren tillsammans med andra musikälskare och sjunga Händels Hallelujasats ur Messias! Ren glädje. Jag önskar dig en fin vecka och en härlig vårmånad!

Bruschans hus (mina föräldrars) har fått en pimpad kökssoffa tack vare min syster och våra ”gamla” gardiner. Jättefint tycker jag.

Makens födelsedagsbukett fortsätter leverera efter över en vecka.

Jag älskar att ungdomarna är med på att upprätthålla våra traditioner!

Vår påskhöna värper godis hela påskveckan, i ur och skur. Detoxdags?

Vi målar alltid ägg på påskaftons morgon. Tillhör du också de äggmålande svenskarna?

Tre systrar med familjer lyckades få till en riktigt bra påskbuffé. Skönt att vara några stycken så man inte behöver göra allt själv. Vi var hemma hos lillasyster. Hon skulle ha sin 25-årsfest då mamma låg för döden, så den blev aldrig av. Nu var det dags att använda festtallrikarna och låta dem slå klackarna i taket.

När familjen träffas är det alltid några som sätter sig och spelar i ett hörn. Så trevligt! Ju äldre kusinerna blir, desto bättre låter det.

Älskar, älskar, älskar! Jag är tacksam över att vi syskon har en så bra relation. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: det är ingenting jag tar för givet. Tack för det, Televerket!

28 Mar

Borta, men ändå hemma.

    S och jag vinkade av Elina som ska tillbringa de närmaste veckorna i USA på Kastrup och fortsatte sedan till myspysstaden Köpenhamn. Det är inte lätt för lillasyster att vänja sig vid att bli ”ensambarn”, men vi får göra vad vi kan för att göra processen lite lättare att hantera. Några timmar i Köpenhamn är alltid trevligt, så också denna dag.

    Igår hann vi med några ”måsten” och några spontanbesök. Arnold Busck (bokhandel), Illums Bolighus, Lagkagehuset, Søstrene Grene till exempel. Och eftersom S ÄLSKAR Joe and the Juice åt vi lunch där trots att det kanske finns mer spännande ställen. Varför överge ett vinnande koncept? Om jag fick välja skulle jag sitta och prata med S (min fina Hillerødsvän) i timmar, men det fanns det inte tid till igår. Hur skulle din bästa dag i Köpenhamn se ut?

19 Mar

Vårvintersol.

Den här tiden på året är magisk. Solen börjar värma igen. Först känner man det i bilen, då det blir för varmt att åka in till stan med vinterjackan på. En sådan dag var det idag! Underbart livgivande. Jag bad tjejerna hjälpa till att sätta lite fjädrar i ”häcken” utanför. Påsken är mindre än två veckor bort! Får nog köpa en påse till, för det ser lite tomt ut jämfört med förra året. Jag gillar dock den färgglada känslan!

Snödropparna står precis lika fina efter alla minusgrader och all snön som de gjorde för några veckor sedan innan ”the beast from the east” slog till. Tänk så märkligt det är! Vissa växter tåler ingenting, andra reser sig starkare än någonsin även efter en riktig knäpp på näsan. Det är med andra ord ungefär som med oss människor.

Stackars alla allergiker! Nu drar det igång, eländet.

Vi kanske inte har någon havsutsikt, men promenaden ner till Östersjön verkar alltid vara precis vad jag behöver. Det som möter en när man väl är framme är väl värt knatandet.

18 Mar

Stockholmsblues.

Vad händer när man släpper ut sex syskon på galej? De har det bra, njuter av livet, äter gott, är kulturella, promenerar (och/eller åker taxi beroende på omständigheter), stöttar varandra, njuter av musik, skrattar och gråter och somnar som klubbade sälar. Den här dagen ska jag vårda länge, länge i mitt hjärta.

Berwaldhallen i bakgrunden, lantisar på vift. Det var länge sedan jag var här och det kändes bra att vara tillbaka. Rätt så iallafall. Jag är mer känslig för mycket folk och trängsel och det är något som Stockholm i allmänhet och Djurgården en lördag specifikt är bra på. Vi hade bokat brunch på Hasselbacken, mitt i smeten av alla inplanerade aktiviteter. Har man inte så mycket tid på sig är det skönt att slippa onödig transporttid.

Liljevalchs Vårsalong. Trevlig tradition för svenska folket sedan 1921. Kreti och pleti bjuds in för att vårsalongens jury ska kunna välja ut en trevlig kompott av kända och okända konstnärers verk. Konstnärerna sätter själva pris och allt är till försäljning. Det var kö in till kassan hela tiden även såhär i slutet på utställningstiden. 18 maj öppnar Lars Lerin-utställningen jag är så sugen på, så jag kommer snart tillbaka!

För övrigt tyckte jag det var märkligt att ”alla” säger ”Liljevalls” då jag alltid sagt ”Liljevalks”. På hemsidan kan man upplysas om vad som gäller (hälsningar tant Besserwisser):

Konsthallen är precis nyrenoverad, något som märktes. Fräscht och luftigt, nya golv och rena väggar! Härligt. Vår lilla grupp delade upp oss för att få ta till oss den här upplevelsen på egen hand, något som jag rekommenderar. Alla har ett eget förhållande till konst och jag har märkt att jag gillar att diskutera dessa upplevelser efteråt. Jag gillar att man ges möjligheten att följa med på en guidad visning och tjuvlyssnade några gånger på guiderna. Här ser du lillasyster lyssna på information om Eva Larssons ”Dream carrier”. Jag berördes över påminnelsen om hur vi alla bär på våra egna paket och hur viktigt det är att försöka förstå bakgrunden till att alla är som de är.

Ett av mina favoritfoton från den här helgen, mitt eget konstbidrag. Ibland är det väldigt spännande att betrakta andra ur ett nytt perspektiv och kanske kan man få nya infallsvinklar för att se sådant som förut varit dolt. (Lars Nyberg har gjort trycket i tavlan.)

Stefan Bennedahls ”Andas in – andas ut” tror jag alla besökare imponerades av. Bennedahls gjorde en ny lerfigur efter sitt yogapass varje dag i ett helt år. Vilken grej! Hoppas att detta verk hittar sin plats i ett offentligt rum.

Det verk som berörde mig mest känslomässigt var Pauline Franssons ”Jag hugger ved tills jag inte längre kan”. Fransson har under ett år jobbat med temat Skov (skog på danska men också namnet för uppflammande sjukdomstillstånd på svenska) och detta är en av hennes tolkningar. Tavlan gillar jag egentligen inte alls, men jag började gråta då jag tänkte på Far och hur frustrerande det var för honom att till slut inte ens orka lägga in ved i spisen för att elda. Symboliken är viktig för mig och för att verkligen kunna ta sig till konst är det ibland nödvändigt att veta mer än precis bara vad man ser.

Utsikten från Djurgårdsbron är magisk emellanåt. Strandvägen är en av Stockholms gräddhyllor och det är inte svårt att förstå varför. Hade vi haft lite mer tid hade jag gärna tagit en runda inne på Svenskt Tenn, men 1. vi har allt vi behöver här hemma och 2. att ”shoppa” hade stört dagens fina känsla.

På väg hem till vår kusins lägenhet på Söder passerade vi det enorma projekt som man väl ändå kan kalla Slussens ombyggnad till Nya Slussen som beräknas stå klart 2025. Fotot togs igenom en av rutorna som sitter i de skyddande byggstaketen. Inte så vackert jämfört med Strandvägen, men det blir väl bra vad det lider. Jag gillar ändå att det faktiskt händer något efter alla års diskussioner och bråk om vad som skulle göras åt den i längden ohållbara situation som Slussens underdimensionering ändå lett till.

Efter fotoalbum, nostalgikickar, sushi, äventyr, borttappade favoritvantar och lite annat smått och gott var det dags att göra något riktigt roligt! Barnens grannkompis från Segeltorp satsar numera på musiken. Han är med i bandet Swayday som råkade ha Releasefest på Pop House mitt över gatan från vår inplanerade kvällsaktivitet! Så härligt det är när människors drömmar uppfylls efter hårt arbete och medvetna val! Vi hann bara med att lyssna på Curious innan det var dags att springa över till Cirkus, men jag hann åtminstone krama lite på våra gamla grannar och insupa den härligt positiva atmosfären runt scenen bland bandets släkt och vänner.

”Behöver du en huvudvärkstablett” frågade jag brorsan, men jag misstog hans min. Han satt och såg intelligent ut.

Småsyskonen är inte så små längre. Inte alls, faktiskt. Fina människor som jag älskar.

För att inte störa då vi behövde gå tidigt stod vi näst intill backstage, haha. Sixten tvåa från vänster. Han var äldsta dotterns kompis under småbarnsåren, men blev sedan slagverkskompis med sonen under tonåren tills vi flyttade till USA. G satsade helt på melodiinstrument (marimba och oljefat) medan Sixten blivit en riktigt duktig trummis. Jag ser fram emot att se vart det här projektet leder!

Slutligen var det dags för dagens höjdpunkt, Allt ljus på oss, Bo Kaspers Orkesters krogshow. Så bra! Jag gillar att kunna hänga med i gamla favoriter som målats med nya färger. Grymma musiker och en fantastisk scenografi. Ljudet var det enda som jag då och då hade lite att grymta över, men nej, överlag var det faktiskt fantastiskt.

Här snyftades det friskt runt omkring och hos mig. Jag hade helt missat ”5:e juni” som kom 2015. Texten var som skriven för mig och mina syskon då far (och mamma) båda har sina födelsedagar i början av juni. Akustiskt och mycket nära, en av kvällens favoritstunder.

Det är i början utav juni.
Den dan min far skulle fyllt år.
Folk har börjat att klä av sig.
Börjat tina upp efter en obefintlig vår.
Sitter med en av mina vänner och några glas på hans balkong.
Och säger skål till de vi älskar, som inte längre finns och för att sommaren är på gång.

Det är i början utav juni.
I almanackan står mitt namn.
Kan också vara nåt att fira, ett skäl att vara glad att man en gång har kommit fram.
Att vara stolt från vart man kommer.
Och för allt vad de åstadkom.
Snart skulle de ha sin semester,
åka hem till byn till stället där de kom ifrån.

I mobilen ligger gamla sms och nummer kvar.
Jag önskar att jag kunde ringa och säga nånting till min far.

Det är i början utav juni.
På barnens skolgård övas sång.
Flaggorna ska dammas av, imorgon är det deras dag.
Och alla verkar vara överens att vintern den var alldeles för lång, men sommaren verkar vara på gång.

Tack livet och alla inblandade för en fantastisk dag! En viktig påminnelse om att det går att hinna med riktigt mycket på en dag med en bra plan och gott sällskap.

04 Mar

Oväntat besök.

Idag hade vi ett gäng gäster som just skulle hugga in i en stor lasagne då vi utanför huset såg min kusin som numera jobbar nere i Bryssel och som jag mest träffar på midsommardagens släktfejd i fotboll om jag har tur. Han var nere i Blekinge snabbt för att hälsa på föräldrar och syster, men ville se hur huset såg ut inuti efter att vi hade flyttat in. Han skulle inte ha någon mat (var ju på väg till Banes kebab), så vi gick husesyn och stod sedan och pratade i övre hallen i sisådär två timmar. Så kan det bli. A, det var inte meningen att vara ogästvänlig, men du hade dig själv att skylla, haha!

Hur som helst kom vi in på nostalgins irrvägar och pratade om både det ena och det andra från barn- och ungdomsår, vad som hänt med med gamla vänner och bekanta och hur framtiden ser ut för oss båda och våra familjemedlemmar. Han bekände några ungdomssynder för yngsta dottern (tur att hon är så ordentlig, jag tror inte hon inspirerades av vansinnesdåden), men kunde också peppa och bygga upp.

Våra liv delade så många gemensamma punkter våra 19 första år på jorden. Vi föddes med några månaders mellanrum, växte upp några kilometer från varandra med två tvillingsystrar som mammor, men vi var så otroligt olika. Det vi numera delar är en hel del gener, vår kärlek till släkten, våra traditioner och gemensamma minnen. Kusinen frotterar sig i jobbet med högt uppsatta politiker, kungligheter och kändisar, men han talar sig varm om att läsa morgontidningen i lugn och ro och tennis på tisdagar kl 18. Själv är jag numera någon som jag inte ens själv kan definiera, men jag talar mig lika varm för frukostteet vid levande ljus och kören på torsdagar kl 19. Jag är en hemmaråtta med vidlyftiga helgdrömmar (kulturtanten i Vasastan lever), en kvinna med en tonårings sinne och tantens värkande leder, en drömmare med fötterna på jorden och händerna på jakt efter nästa projekt (även om jag sedan ett bra tag tillbaka sällan når ända fram).

När människor frågar ”Och nu då?” och jag inte har något svar känns det inte längre lika skrämmande. Jag fyller mina dagar och mitt sinne med allt som fått ligga i träda och om tre veckor kommer trädgårds-Kristina hit för att hjälpa oss bena upp våra tankar lite. Jag försöker att inte ha för stora förhoppningar, men hoppas i alla fall att hon kan erbjuda ”yay or nay” och ge vissa kommandon med rak hand. (Snälla, tala bara om för mig vad vi borde göra!) Ibland räcker helt enkelt inte NU till även om jag skulle vilja det.

A A 1971: lite kortare, lite mindre muskulös och lite mer hår på huvudet än idag, men med samma blick.