Imorse lyssnade jag tyvärr på nyheterna. Tyvärr som i att jag vet hur dåligt jag ofta mår av det som rapporteras, men också tyvärr som i vad som sedan hände i mig. En otroligt tragisk nyhet fick mig att bokstavligen rycka på axlarna… Jag hörde att sex unga män hade blivit nerskjutna utanför ett internetcafé och att två av dem var döda. ”Offren är sedan tidigare kända av polisen.” Det var det som fick mig att rycka på axlarna. Gängkrig. Det fick mig att rycka på axlarna och det är det som fick mig att rygga för min egen reaktion. Hur kan det ha gått så långt att jag inte ens bryr mig när jag hör att två unga män har blivit ihjälskjutna?

”Tänk om jorden går under?!”, sa min syster då vi var ute och gick för några veckor sedan. ”Det skrämmer inte mig”, var mitt svar. Nej, jorden går inte under, den klarar sig nog, men visst är det lite tragiskt att människorna för umpte gången i ordningen fört sig själva till kaos trots all kunskap vi idag besitter? Det vi lär oss av historien är att vi inte lär oss av historien…