23 Dec

Ett Litet Ord 2015 – FEARLESS.

Jag hittade den här listan på vad folk ångrar då de närmar sig döden och tänkte att den verkar vara rätt bra att utgå ifrån då jag ska försöka bli lite mer frimodig och orädd.

1. Jag var rädd för att säga ”Jag älskar dig”
2. 
Jag reste inte när jag hade chansen
3
. Jag lärde mig inte fler språk
4
. Jag stannade i en dålig relation
5. 
Jag missade mina favoritband
6
. Jag var rädd för att göra saker
7
. Jag struntade i att träna
8
. Jag lät mig fastna i könsrollerna
9. 
Jag glömde använda solfaktor
10
. Jag stannade på ett dåligt jobb
11. 
Jag ansträngde mig för lite i skolan
12
. Jag tyckte inte jag var vacker
13
. Jag slarvade med mina tänder
14
. Jag lyssnade inte på mina föräldrar
15
. Jag var självupptagen som ung
16
. Jag brydde mig för mycket om vad andra tycker
17
. Jag satte andras drömmar före mina egna
18
. Jag agerade inte tillräckligt snabbt
19
. Jag var arg på mina närmaste
20
. Jag stod inte upp för mig själv
21
. Jag ställde inte upp tillräckligt
22
. Jag lät mig bli definierad av kulturella förväntningar
23
. Jag lärde aldrig känna mina mor- och farföräldrar
24
. Jag byggde aldrig upp ett nätverk
25
. Jag oroade mig för mycket
26
. Jag lärde mig aldrig något partytrick
27
. Jag fastnade i ett meningslöst drama
28
. Jag framträdde aldrig offentligt
29
. Jag var inte tillräckligt tacksam
30
. Jag gav mina älskade för lite tid
31
. Jag tog aldrig en riktigt stor risk
32
. Jag höll fast i vänskap som var över
33
. Jag lekte inte nog med mina barn
34
- Jag jobbade för mycket
35
. Jag fullföljde inte det jag påbörjade
36
. Jag lärde mig inte laga bra mat
37
. Jag stannade aldrig och njöt av ögonblicket

16 Okt

Reach – Projekt Ta Hand Om Kroppen.

Hör maken och sonen diskutera cash flow i bakgrunden. Yngsta dottern tar hand om disken i köket och äldsta dottern tar en dusch. Själv är jag alldeles mör i kroppen, på ett bra sätt, efter ett fantastiskt yogapass. Ja, jag älskar yogan. Jag älskar att känna hur min kropp har fått bättre styrsel, blivit starkare och blivit smidigare det senaste året. Det går inte att jämföra! Kunde jag bli smidigare finns det hopp för alla. Nu gör jag två lärarledda pass i veckan. Får se hur länge jag orkar hålla på med PiYo-passen här hemma. Skulle jag fixa dem ända tills årsslutet då jag byter fokus från REACH till något annat borde jag verkligen ha nått målet att vara tillbaka där jag var då jag bröt benet för ett par år sedan. Det vore rätt fint! Har du börjat fundera lite över vilket ord du vill jobba med nästa år?

14_8

30 Apr

Reach – Projekt 6.

To reach out – att räcka ut en hjälpande hand, del 2.

Förra lördagen flyttade ett par i grannskapet in från Nevada och på söndagen föddes deras lille son. Idag var jag förbi och hälsade dem välkomna. Vilket mirakel en liten bebis är! Eftersom jag inte känner familjen än vågade jag inte be om att få hålla i lille M, men jag njöt av att få titta på det fjuniga huvudet och de graciösa händerna som viftade på för fullt.

Jag kommer ihåg hur klurigt det kändes att komma till ett nytt land, en ny stad och en ny typ av boende med en fem veckor gammal bebis och en tvååring. Maken hade redan hunnit lära känna lite vänner eftersom han flyttade några månader innan oss andra, så något slags snålskjuts in i det sociala livet fick jag, men det var sannerligen inte lätt. Jag kan inte ens tänka mig att flytta till ett alldeles nytt ställe och utöka familjen på samma gång utan att känna en enda människa. Jag har en mission att utföra här! Nu är det naturligtvis så att man inte kan kasta sin hjälp på någon annan och det här paret kanske inte alls uppskattar uppmärksamhet från någon annan, men jag ska försöka se om det finns något jag och min familj kan göra.

Är du en sådan som helst har lugn och ro och njuter av rutiner och ”same, same but different” eller är du mer äventyrlig med myror i brallan? Det mest äventyrliga med mig är mina röda naglar, men jag måste säga att när jag väl har vant mig vid alla konstiga förändringar är jag oftast ganska nöjd. Någon frågade mig i går om jag ångrar vår flytt hit eftersom hon visste att jag var lite motvalls i frågan. Sanningen är att jag är mycket tacksam över den chans vi fick att göra saker som vi aldrig hade gjort om vi inte hade hamnat här. Därmed inte sagt att vi blir kvar här för evigt, men det är ett senare problem. Inte för att detta hade något med själva inläggets tema att göra, men ändå.

12 Mar

Det känns i luften.

En bekant kom förbi med några jordgubbsplantor i shorts. Solen skiner obarmhärtigt på de smutsiga fönstren. Maskarna dyker upp när man drar upp överflödiga grästuvor och ogräs. Stora snöflingor ena dagen och tio grader nästa känns fullkomligt normalt. Det är vår nu!

12_4

Jag försöker nu utmana mig själv då det gäller mina kunskaper i Photoshop och Illustrator. Det ingår i mitt årsprojekt Ett Litet Ord (reach). Jag har alltid utgått från att jag har haft ett problem eller ett uppdrag att lösa. Nu funderar jag istället på vilka kunskaper jag saknar och har bara de senaste veckorna lärt mig nya kortkommandon (som jag hade haft nytta av för länge sedan) och annat klurigt. Dessvärre verkar det som att den äldsta dottern håller på att gå förbi mig när det gäller dessa tekniska utmaningar, men det är något som jag bara uppmuntrar!

Bra sätt att fira våren:

SMASKIGA REVBEN!

Dry Rub:

4 msk chilipulver
2 msk vitlökspulver
2 msk malda senapsfrön
1 msk havssalt
2 msk spiskummin
1 msk koriander
2 msk paprikapulver
1 msk torkad, malen chipotlepeppar (vi tar mycket mindre, och vi drar gärna ner till ca hälften av chilipulvret för tjejernas skull)

Pulvret räcker till två stora revbensspjäll eller tre ”baby back ribs”. Se till att skära bort hinnan på baksidan av revbenen som ev. inte har skurits bort av slaktaren innan du gnuggar in köttet ordentligt med pulver. Låt gärna ligga och dra i kylen väl inpackat i plastfolie några timmar innan de åker skjuts in i ugnen i 150°C. Lägg spjällen med benen neråt över ett galler på en aluminiumfolieklädd djup bakplåt och ringla lite olivolja över. Grädda i en timme. Vänd plåten (inte spjällen) en gång i halvtimmen efter det tills du har gräddat dina revbensspjäll i 3,5 h. (3 h för baby back ribs.) Smaklig spis!

05 Mar

Reach – Projekt 5.

To reach – to extend as far as, som i att utmana mig själv till det yttersta.

4_1

En av mina systrar fyller snart jämnt och jag har lovat henne en spetsstickad sjal. Det är tur att det är långt kvar till höstens kyliga vindar, för den här skapelsen kommer att ta ett tag att göra färdig! Jag stickade en annan sjal för några år sedan som jag använder jämt och garnet jag stickade i sist, Drops Lace, var så skönt att jag bestämde mig för att göra något liknande till M. Hm. Efter att ha läst igenom beskrivningen ordentligt, plockat fram rätt stickor och nystat upp härvan känns plötsligt projektet långt svårare än då det bara var ett hjärnspöke. Jag tror det blir roligt i alla fall och får jag bara fart på stickorna och kommer ihåg att markera var jag är i mönstret ska det nog gå bra.

Vad har du gjort för att utmana dig själv på sistone?

15 Jan

Reach – Projekt 3.

13_1

To reach a goal – att nå ett mål (som i det här fallet innebär att slutföra något).

Ibland tänker jag att jag är hemskt bortskämd. Jag är uppväxt i ett hem där hemlagad mat var självklar, där vi fick lära oss vettiga saker som att läsa, sy, sticka, laga mat, vad träden i skogen heter, hur man ympar tre sorters äpplen på samma träd och mycket annat matnyttigt. På fotografens foton på mig och syskonen från 80-talet matchade vi alltid och man kan se att Mamma visste hur man styrde både stickor och symaskin. Far vägrade Lätt & Lagom och krävde smör då när alla trodde att plastmargarin på något vis skulle vara bättre än ”the real deal”. Vi hade hela fiskar i frysen och då och då kom Fars slaktarkompis och slängde upp halva grisar eller kalvar och styckade i rasande fart medan vi försökte hänga med och märka de olika bitarna rätt. Att det skulle vara så här tog jag inte för givet, men det ska erkännas att jag avundades både köpelimpa och sockrade flingor som förekom hos Andra.

När jag träffade maken var det nästan skrattretande att jämföra våra bebisalbum (samma sort, hans blått och mitt rött) där vi såg likadana ut i sjuttiotalsfärger, likadana sängkläder som våra ömma mödrar sytt, våra hemstickade tröjor och allt det andra. Det visade sig att min kära svärmor var minst lika flink i fingrarna som min mamma. Våra barn har också blivit bortskämda med stickade strumpor, lovikkavantar, tröjor och koftor och det verkar inte som att de tycker det är konstigt att slänga ut ”Kan du sticka en Pippitröja till mig?” till sin farmor. Med tanke på hur få som verkar hålla vissa hantverk levande känner jag mer än någonsin att det inte bara är viktigt för mig att hålla mina kunskaper levande, utan också att jag delar med mig till våra barn. Jag vill inte att de ska se mina projekt liggandes på hög. Jag vill att de ser och lär sig själva.

Idag plockade jag upp det näst sista projektet som behöver slutföras innan jag får börja sticka vantar. Det ska bli en sjal i DROPS Lace, ett alldeles underbart garn i alpacka och silke. Härvan förvandlades snabbt till ett fint nystan (jodå, det är också ett hantverk som sätter sig i fingrarna om man gör det många gånger) och det visade sig att jag hade nästan de stickor som behövdes. Jag bestämde mig för att sticka med de lite mindre stickorna jag redan hade eftersom en sjal inte direkt har någon passform. Mönstret är superenkelt. Rätstickning med en ökad maska i början på varje varv så man får en fin spetskant. Jag har redan stickat tio centimeter. Kanske ska det nämnas att det ju går fort i början då man bara har sju maskor plus en ny varje varv, men jag gissar att ett varv snart kommer att kännas väääääldigt långt. Ja, det var väl det. Hoppas att du mår bra och att dina projekt inte heller ligger på hög.

12 Jan

Reach – Att bära ordet med mig.

11_1

Den plan jag har gjort över hur ”reach” ska få genomsyra mitt liv hittar du här. Här har jag citatet som fångar mitt ord. Under några dagar har jag också haft på mig det silverhalsband som jag tänkte ska hjälpa mig komma ihåg att verkligen leva efter årets devis. Jag tycker det är enkelt och vackert.

Jag har förstått att många är trötta på ord och citat i heminredningssammanhang. Själv kan jag inte med alla dessa Utah-citat (Pinterest) med sjutton olika typsnitt, men det är ju bara jag. Jag hittar fortfarande mycket inspiration i starka citat, i musiktexter, i poetiska texter, i brev och i vacker kalligrafi. Det finns hundratusentals bloggar ute i cyberrymden, personliga projekt ligger på var mans (kvinnas) inspirationstavla på Pinterest efter en dag, Fifteen Minutes of Fame har gått ner i tid, tempot är tufft och det gäller att hänga med. Ja, om man är intresserad. Det är jag inte. Det här fortsätter vara min dagbok och min ventilationskanal.

Jag tänker med jämna mellanrum igenom varför jag bloggar och om det finns någon anledning att fortsätta. Jag tycker det är ett strålande sätt att hålla kontakt med nära och kära även om det naturligtvis vore att föredra att jag orkade och hann skriva massor brev och e-brev till samma personer. En av mina favoritbloggare under många år lade precis ner sin blogg. Hon skrev inte vad anledningen var, men hon har tidigare hintat bl a om att det är tråkigare att blogga när man inte får lika många kommentarer. Skulle det vara en anledning att inte skriva borde jag ha gett upp för länge sedan. Hoho. Så där ja, nu blev det här inlägget inte bara om mitt nya halsband. Hos Erik kommer du inte att få läsa om några halsbandsinköp. Erik är min kusin. Han är en synnerligen spännande och fin människa som har många kloka ord att säga. Jag har bett honom tala på min begravning. Hoppas att han är hundra år när den är aktuell. Som sagt. Kika in i hans blogg. Jag kan lova att den kommer att bjuda på många tänkvärdheter och en del gapskratt.

07 Jan

Reach – Projekt 2.

To reach – att nå fram.

Idag skickade jag ett riktigt brev, ett handskrivet, som på den gamla goda tiden. Det var till någon som har fått många brev av mig och som har skickat många till mig. Att skriva två sidor gav mig skrivkramp och jag tänkte att det är riktigt sorgligt att jag låter min kalligrafihand förfalla så totalt. En hand ska skriva för att hålla sig i form… Jag hoppas inte det dröjer lika länge mellan detta brevet och nästa som mellan detta och mitt förra!

Jag tänker ofta på att göra iordning ett fint paket till någon som betyder mycket för mig, men det blir liksom aldrig av. Idag stoppade jag i alla fall ner något kul i ett kuvert, något som jag hoppas att hon uppskattar så mycket som jag tror. Kanske kommer brevet fram en dag då det är precis vad hon behöver, kanske kan hon spara innehållet till en dag då det regnar och allt känns trist och tråkigt.

Två reach-projekt avklarade och det är bara den sjätte januari. Det känns bra. Har jag fått några fantastiska aha-upplevelser, har jorden skakat under mig, är REACH ett mantra som alla borde leva efter? Nja, jag är försiktigt nöjd med mitt val. Allra mest nöjd är jag över att inte ha gett några nyårslöften som jag ändå redan skulle ha brutit vid det här laget om jag känner mig själv rätt.

04 Jan

Reach – Projekt 1.

När jag hade valt mitt ord för 2013, förändring, bestämde jag mig för att fokusera på tolv olika teman. Det funkade ganska bra, bra och otroligt bra beroende på hur engagerad jag var när jag väl kom fram till det tema jag hade bestämt i början på året. I år har jag därför bestämt mig för att inte hugga allt i sten redan nu. Jag tänkte genomföra små projekt under året och dessa kommer jag sedan att redogöra för här i bloggen.

To reach out – att räcka ut en hjälpande hand.

När vi hade små barn bodde vi ofta långt ifrån släktingar. Det innebar att vi då inte hade några ”naturliga” barnvakter och vi fick klara oss så gott vi kunde. Det gick bra för det mesta, men ibland behöver föräldrar en date för att inte glömma bort varandra. Vi bytte barnvakt med andra par i samma situation, men det blev aldrig riktigt fart på rutinerna. Jag har flera gånger tänkt att en av de mest uppskattade gratispresenterna borde vara några timmars barnvakt. Jag erbjöd därför helt sonika några vänner med fyra barn, fem år och yngre, hjälp med storstädning, en middag eller en barnvakt. De blev överraskade och hemskt tacksamma. ”Två kvällar ute tillsammans på två år, vi kan bara inte tacka nej!”

När jag satt här i soffan med två småkillar som hade valt varsin saga och läste och njöt av stunden kände jag tacksamhet över att ha fått möjligheten att uppfostra tre själar, över att ha fått följa med dem en bit på livets stig och över att mest av allt ha fått lära mig mer om mig själv och hur jag reagerat och reagerar i de allra mest känslointensiva stunder som mödraskapet har bjudit på. Jag tänkte också på att jag saknar godnattsagorna och att jag måste bli bättre på att lägga mig en stund hos mina stora barn då och då för att tala om funderingar som man har. Då kan man få höra följande till exempel…

Jag: You know, your aunt A is the same age I am.
L: I know! She is Super Old!!! She looks like an old teenager, really old. And she’s really kind. Super Kind!

Eh… Hur var det nu? Av barn och idioter får man höra sanningen?

02 Jan

REACH – citatet.

Idag har jag valt det citat som ska få följa med under tiden som jag jobbar med mitt ord. Franklin D. Roosevelt sa:

To reach a port,
we must sail.
Sail, not tie at anchor.
Sail, not drift.

För att nå en hamn
måste vi segla.
Segla, inte lägga ankar.
Segla, inte driva.

Det känns som ett aktivt citat som jag lägger i inspirationsbanken för att ta fram om jag skulle tröttna lite på vägen.

1_20