01 Aug

Svettiga kvällstankar från Uttorp.

Min morbror har mestadels bott utomlands sedan 80-talet. Hans bild av Sverige är höljt i ett rosa skimmer och han längtar tillbaka till något som inte längre finns kvar. Ibland undrar jag lite över mig själv och min tendens att bli nostalgisk. Då får jag påminna mig om att det verkar som att vi människor begåvats med ett slags skyddsmekanism som sätter rosa moln på både det ena och det andra ju längre tid som rinner mellan broarna. Drägg har väl alltid varit drägg, men dagens drägg har onekligen vridit upp kaxigheten några varv. En av mina favoritlärare från högstadietiden blev ihjälkörd av ett par bensinslangare för tio år sedan. Jag kommer ihåg att jag blev chockad över hur något så fruktansvärt kunde hända i lilla Torhamn. Numera reagerar jag knappt då tonåringar skjuts ihjäl, men jag blev väldigt störd över en artikel i dagens lokaltidning BLT. Vad är det för muppar som gör såhär? Är jag nu officiellt så gammal att de rosa molnen tagit över mitt medvetande?

Vår lilla håller på att försöka övervinna sig själv genom att övningsköra. Jag är så stolt både över henne och mig. Ja, för jag vågar faktiskt sitta bredvid i passagerarsätet! Jag är så tacksam över den frihet som mitt körkort gett mig de senaste tjugonio åren. Tjugonio år? Tjugonio år! 9 juli 1989 fick jag den fina komplimangen ”Du kör som en kärring” och detta kärringkörande har tagit mig längre än jag någonsin hade kunnat tro. Nästa mål är att köra lite längre sträckor själv i vänstertrafik. Det kommer nog att gå bra när det väl är dags! Heja, heja.

Annars är jag mest tacksam över att äldsta dottern kom på den briljanta idén att köpa en sista minuten-tågbiljett hem till oss då det visade sig att hennes kontor i Göteborg var i det närmaste tomt. Hon bestämde sig för att ta med sig datorn och jobba hemifrån i några dagar. Hurra! Jag saknar vår stora pia, men jag vill ju att hon ska flyga högt och få stark vingmuskulatur. Den här balansen mellan att vilja släppa och hålla kvar är mycket svår för mig att jonglera med. Hur känner du?

13 Jul

Energi.

De senaste månaderna har jag känt mig som en duracellkanin i batteriets slutskede. Jag har varit så trött att jag vissa dagar ”sovit middag” tre gånger och fortfarande somnat utan problem på kvällen. Upp för trappan? Flåsgaranti. Joggingtur till havet? Otänkbart. Genomförda planer? Minimalt antal. Efter flera månaders läkarbesök, provtagningar och medicinering börjar jag nu kravla mig ut ur denna grotta. Inga attackdykare har behövt hjälpa till, men jag är tacksam för engagerad vårdpersonal och att hjälp har funnits. Än kan jag inte ropa hej och helt ”frisk” är jag inte, men jag tar tacksamt emot positiva besked! Fortsatt vila är ordinerad tillsammans med promenader, väl genomtänkt kost och uppmärksamhet på eventuella bakslag. Än är det inte dags att räkna ut denna gamla bondmora!

04 Jul

Den goda manligheten och den kvinna som är jag.

Idag var jag med min syssling/goda vän på äventyr. Vi var och såg en fantastisk utställning på Skarhults Slott som jag varmt kan rekommendera, nämligen ”Den goda manligheten”. Har du chansen så åk dit! Det är så vackert där slottet ligger inbäddat i den skånska grönskan som liksom här håller på att torka bort till en guldfärgad öken. Slottet som under lång tid huserade en välrenommerad hushållsskola är mycket vackert och välskött. All ära till dagens slottsfru Alexandra von Schwerin som med rätt hjälp visar upp en spännande historia som på många sätt både berättar om och berör människor med mycket olika bakgrund.

Vår guide (klockan 12 och 14 visas just Den goda manligheten med guide, rekommenderas varmt både av slottet självt och oss som blev guidade idag) var mycket påläst och medryckande och jag kände hur den svenska manligheten genom århundradena verkligen tog form på ett sätt som fick mig att känna varmt med alla de som gått före mig här på jorden. Det var så spännande att se hur mansidealet har gått fram och tillbaka till ytterligheter från 1500-talet tills nu. Vad viktigt det är att komma ihåg att det vi ser som ”en evighet” ofta bara är en liten bula i tidslinjen!

Jag har varit mycket intresserad av historia sedan tidiga tonåren, men jag är usel på att komma ihåg årtal och namn. Detta gör att jag har rätt bra hum om den stora bilden och vet ungefär var alla historiska kändisar hör hemma, men den här utställningen förklarade mycket som jag varken funderat över eller vetat förut. Sådant gillar jag! Inte bara mer av samma…

Idealet som Bellman och co. stod för, sprätthöken, får en att tänka på Stureplanbrats. Vin, sång och kvinnor. Utseendefixering och viktiga statusmarkörer. Jag kände att jag ändå är rätt nöjd med att vara bonde på Sturkö och glida omkring i mina gummistövlar och mitt Lindexlinne.

Martin Luther och Axel Oxenstierna, två män som har påverkat långt mer än de flesta vågar drömma om. Är det en bedrift att vara någon som man fortfarande pratar om många hundra år efter att man har gått bort? Är vårt liv här på jorden mer värt om våra tankar, idéer och handlingar får genomslag hos andra än bara våra närmaste? Har vi en plikt mot mänskligheten att sprida vår kunskap om vi begåvats med särskilt fantastiska gåvor?

Min syster frågade oss syrror om Mouna Esmaeilzadeh (sommarpratare 26/6): ”Vilken kvinna! Men gav hon er också mindervärdeskänslor?” Ja, visst gav hon mig mindervärdeskänslor! Men mest tänkte jag att jag inte är Mouna utan Monnah, så vad har jag att känna mig mindervärdig om? Jag kan inte säga till mina barn att de bara ska jämföra sig med sig själva om jag inte tänker leva efter det själv. Ha en fin dag! Peace.

Här är allt så nära
Jag stannar här ett tag
Tar det jag kan bära
och det som är idag

Jag vill bara andas
Se färgerna igen
Sol och regn som blandas
med ro i skymningen

Jag har orden och jag följer dem
Till min plats på jorden
Jag tror jag kommit hem

Här skall dimman lätta
Och ljuset bryta in
Lägga sig tillrätta
på platsen som är min

Jag har orden och jag följer dem
Till min plats på jorden
Jag tror jag kommit hem

Får jag orden och jag följer dem
Till min plats på jorden
Då har jag kommit hem

Hör du orden och du följer dem
Till din plats på jorden
Då har du kommit hem

Py Bäckman

09 Maj

Var börjar man…

… när ens nystan är ett enda kråkbo? Det är ju så lätt egentligen, bara man får tag i rätt ände. Idag har jag inte tid att leta efter några förlorade ändar, för min att göra-lista är fullbokad från nu till klockan 21:30 ikväll. Jag började iallafall dagen med att fortsätta läsa om Tomas Sjödins ”Detta händer när du vilar”, en riktig pärla med många fina insikter och påminnelser. (Tack Annukka!) Då kändes det helt plötsligt inte jobbigt att tvätta om en tvätt för att någon hade glömt att ta ut en pappersnäsduk ur fickan.

Mitt ledord för 2018 är NU. Hur långt har jag kommit? Ärligt talat är det en dans med två steg fram, ett tillbaka och ett steg fram, två tillbaka. Det känns mest som att jag dansar runt med mig själv utan att direkt komma någonstans, men kanske är det verkligen det jag behöver just nu? Jag njuter av växtkraft och kan lägga mycket av ”så länge” åt sidan utan att det stör lika mycket som det har gjort förut. Och är inte ”så länge” också en viktig del av NU? Peace.

01 Maj

Hej från hänggungan.

Yngsta dotterns rum blir mer och mer en liten oas. Hur löser man problemet med söderläge och stort fönster utan att behöva sätta en markis på huset? Jag röstar på mörkläggningsgardin och öppna fönster och hoppas att det funkar när väl sommaren kommer. Verandan fortsätter vara lite väl kylig för att kunna fungera som extrarum, men det verkar som att tomater, pelargoner, chili och physalis fortsätter växa trots att de inte får uppleva någon riktig växthuseffekt.

Idag lekte maken vidare med sin röjsåg och fixade till runt grönsakslandet. Innan jag åker imorgon förmiddag ska jag hinna finrensa i stenmuren och slänga diverse taggiga grenar som jag rensat bort i häcken på eldningshögen. Vi fortsätter fundera lite över hur trädgårdsrenoveringen ska gå till rent praktiskt, men nu har vi åtminstone en plan att utgå ifrån. Ett liv utan riktning rinner snabbt iväg, det vet jag av erfarenhet. Hur lever du ditt liv? Inrutat och med utvärderingssamtal med dig själv, med ambitiösa mål och planer utan praktiskt struktur eller låter du kanske livet ta dig dit vinden blåser? Själv är mitt liv lite för mycket ”så länge” för att jag ska vara helt nöjd, men jag är samtidigt otroligt tacksam. Mina demenssymtom har i det närmaste försvunnit och DET är något att fira. Peace!

24 Apr

Hur jag blev jag.

Efter att bland annat ha hittat min farfars farfars (eller annan nära släktings) utomäktenskapliga dotter genom DNA-test (och därmed en avlägsen släktlinje), följt båda mina föräldrar till sista vilan, läst Karin Bojs bok ”Min europeiska familj”, fascinerats av en gravsten här på kyrkogården och upptäckt att mannen som var begravd där var min gammelmorfars bror samt besökt Kata gård i Varnhem inom loppet av ett år känner jag att min dragning till rötterna är starkare än någonsin. Jag har insett att jag är en salig kombination av alla som gått före mig och har också delat vidare delar av detta till mina barn, nu i en kombination med något helt nytt. Mina barn är än så länge sista länken i ett sammanhang som sträcker sig så långt tillbaka att det är lite svårt att processa. Något jag är säker på är att allt blir så mycket lättare när jag försöker jobba med istället för mot mig själv.

Morot eller piska? Tja, jag väljer för det mesta morot, för sådan är jag. Det har nu visat sig funka till och med i trädgårdsarbetet! Vi har mängder av kirskål i ena hörnet av vår gräsmatta. Kirskål har odlats i Sverige åtminstone sedan förromersk järnålder, så det är ju lätt att gissa att det är en kraftfull växt vi har att göra med här. I Segeltorpsträdgården slogs jag i tolv år mot detta ogräs. Först nu har jag förstått att det är en tillgång, en delikatess! Till och med trädgårdsexperten som var här på besök sa ”äh, kirskål, bara att köra över med gräsklipparen”. Idag fick sålunda de ovanligt matintresserade förfädersgenerna jobba hårt samtidigt som familjen fick en ruskigt god paj att smaska på. Se där. Jag är jag. När jag gör sådant jag tycker om och arbetar med istället för mot mig själv mår jag bra och i förlängningen är det positivt både för mig själv, familjen och samhället runt omkring! Jag undrar om förfäderna också gjorde kirskålspaj och var höll de isåfall till? Jag gissar att de inte använde färdig smördegspaj, men alla har väl hört berättelsen om hur man kokar soppa på en spik? Det låter lite kaxigt att säga att man har gjort en gourmetpaj med kirskål då sanningen är att kirskålen bara var en liten del av allt det där smaskiga. Vill du också testa så använd dig av det här receptet. (Jag använde en stor pajform, gjorde lite mer äggstanning och gräddade kortare tid på knappt 200° då vår ugn är så effektiv.)

12 Mar

Idag om ett år.

Just nu går ett teveprogram som heter ”Idag om ett år”. Om det nu blev som det var tänkt kommer vår gamle granne Ingemar Stenslätt att vara med i något av de kommande programmen. Idén är enkel. Varje deltagare har haft ett mål att uppfylla på ett år och i studion pågår lite trolleri (de går efter en intervju förra året ut genom en dörr och kommer in igenom en annan dörr i år). Vissa har lyckats med sina målsättningar, men för andra fortsätter livet på något sätt ändå. I det första programmet handlade det bl a om att hitta en partner, gå från otränad till att tävla i kroppsbyggning, göra hela tjejklassikern, utöka familjen med ett barn och lite annat stort och smått. Själva programmet kändes lite forcerat då det skulle hinnas med så många ändå rätt stora bedrifter på relativt kort tid, men jag har ändå inte kunnat sluta tänka på vad som hände dessa människor på grund av en medveten målsättning. Hur mycket kan livet förändras på riktigt? Hur kommer det sig att vissa människor verkligen gör något åt en situation de inte är bekväma med medan andra ältar samma saker om och om igen, sådant som de säger sig vilja göra (något åt) men som det aldrig blir något av?

Själv gick jag igenom den här bloggen för att se hur mitt liv hade gestaltat sig den här dagen under de senaste sex åren. Kunde jag hitta några tecken på att det var förändring på gång, eller rent av ältande? Är jag nöjd med hur mitt NU ser ut idag, eller vad tänker jag annars göra åt saken? Hur är det med dig? Känner du att du skulle kunna göra ditt NU bättre genom att göra det medvetna valet ”Idag om ett år…”?

12 mars 2017

I kväll kom min fina, fina Oremkompis hit och jag fick flera timmar i soffan tillsammans med henne. Orsaken till Sverigebesöket var varken rolig eller inplanerad, men då det jobbiga ”slutade lyckligt” är jag ändå jätteglad att hon kom hit. Ibland är det lätt att känna sig självisk.

12 mars 2016

12 mars 2015

En av grannfruarna hade förut blomsterbutik här i närheten, men bestämde sig för att satsa bara på bröllop och fester istället. Numera kör hon därför sin verksamhet hemifrån (garaget). E och hennes kompisar fick i går en blomsterarrangemangskurs som hette duga av henne. Hon gick igenom både hur man binder buketter och hur man gör de blomsterdekorationer som tonåringarna brukar ha på sig till sina skoldanser. Buketten som fick följa med hem gick inte alls av för hackor! Den är en riktig vitamininjektion på alla sätt och vis. Bra jobbat E!

12 mars 2014

Jag försöker nu utmana mig själv då det gäller mina kunskaper i Photoshop och Illustrator. Det ingår i mitt årsprojekt Ett Litet Ord (reach). Jag har alltid utgått från att jag har haft ett problem eller ett uppdrag att lösa. Nu funderar jag istället på vilka kunskaper jag saknar och har bara de senaste veckorna lärt mig nya kortkommandon (som jag hade haft nytta av för länge sedan) och annat klurigt. Dessvärre verkar det som att den äldsta dottern håller på att gå förbi mig när det gäller dessa tekniska utmaningar, men det är något som jag bara uppmuntrar!

Bra sätt att fira våren:

SMASKIGA REVBEN!

Dry Rub:

4 msk chilipulver
2 msk vitlökspulver
2 msk malda senapsfrön
1 msk havssalt
2 msk spiskummin
1 msk koriander
2 msk paprikapulver
1 msk torkad, malen chipotlepeppar (vi tar mycket mindre, och vi drar gärna ner till ca hälften av chilipulvret för tjejernas skull)

Pulvret räcker till två stora revbensspjäll eller tre ”baby back ribs”. Se till att skära bort hinnan på baksidan av revbenen som ev. inte har skurits bort av slaktaren innan du gnuggar in köttet ordentligt med pulver. Låt gärna ligga och dra i kylen väl inpackat i plastfolie några timmar innan de åker skjuts in i ugnen i 150°C. Lägg spjällen med benen neråt över ett galler på en aluminiumfolieklädd djup bakplåt och ringla lite olivolja över. Grädda i en timme. Vänd plåten (inte spjällen) en gång i halvtimmen efter det tills du har gräddat dina revbensspjäll i 3,5 h. (3 h för baby back ribs.) Smaklig spis!

12 mars 2013

Min dag idag kan sammanfattas med orden Bounce, Svett och Tårar. Jag har skrattat också, så det var inte så illa som det kanske lät vid första öronkastet… Jag har tvättat, haft ont i magen, gått utan att känna av benskadan alls för första gången sedan olyckan, sett gamla bilder och blivit ruskigt nostalgisk, lagat god och äcklig mat, haft ont igen, jobbat, skjutsat, lärt ut, umgåtts… Jag har däremot inte haft någon tid att leta efter musik, så jag bjuder på några självklarheter:

Agnetha Fältskogs nya singel When You Really Loved Somebody.

Totos I’ll Be Over You. Bara för att.

Pigram Brothers Nothing Really Matters. Maybe time will right the wrongs…

12 mars 2012

Jag känner att jag fylls med lite mer liv för varje dag som går. Solen, ljuset, grönskan – åh, vad jag har saknat det! För varje år som går blir jag mer och mer känslig för mörkret och kylan. Är det dags att överge fäderneslandet till förmån för ett ställe där man slipper denna evinnerliga vinterseghet? Jag har egentligen ingenting emot snön och det är otroligt mysigt med brasor och levande ljus, men det är fortfarande tungt att ta sig igenom allt det andra. Barnen är så mycket mer villiga att stiga upp då det faktiskt är ljust i rummet klockan sex då de ska upp och det är ännu en i raden av alla fördelar. Vi är gladare, mer positiva och ser mer av det fina runt omkring oss… Jag vet att det finns ljusterapilampor och att kost och motion påverkar den mentala hälsan också, men om man inte utsätter sin kropp för de här vinterutmaningarna alls? Vad händer då?

21 Jan

En dag i taget.

Det är allt vi behöver klara av, vare sig det gäller tunga eller härliga saker. Vi kan inte alltid styra över vad som händer i våra liv. Faktum är att vi väldigt sällan kan styra detta. Igår blev jag påmind om något som en väldigt klok man som jag tyckte (tycker) mycket om sa. Denne man var som en virvelvind. Stor, stark, bullrig, inte alltid helt smidig, men otroligt kärleksfull. Fler än en gång kom han att säga helt rätt saker till mig precis då jag behövde det. Jag vet att han inte bara är otroligt saknad av sina familjemedlemmar, utan också av många, många andra som kom i hans väg. Tillbaka till hans kloka ord:

Det är inte våra omständigheter vi mår dåligt av. Det är våra tankar om våra omständigheter vi mår dåligt av.

Det är så lätt att glömma precis detta. Vår grannes klämkäcka ”Det är inte hur man har det, utan hur man tar det” klingar falskt då man är mitt uppe i något svårt, men faktum är att vi kan styra vårt mående långt mer än vi kanske är medvetna om. Ibland är det svårt. Vissa människor är benägna att älta saker in absurdum och det krävs då större ansträngning att ta sig ur sina dåliga tankebanor. Andra har utsatts för så många svårigheter att medvetandet helt som badar i tjära. Hur ska man då kunna tänka en enda ljus och klar tanke? Jag ser människor omkring mig med hurtiga fasader som jag vet bär tunga bördor inuti. Det är känt att många av våra mest kända komiker t ex är några av de mest tungsinta av våra medmänniskor.

Idag ger jag dig en uppgift. Hitta något ljust i ditt liv, något som är påtagligt och verkligt, något som finns här och nu. Ägna en stund åt att vårda detta ljus, vare sig det är en människa, en aktivitet, en plats eller något annat. Känn tacksamheten mjuka upp klumpen i magen eller skingra det svarta som invaderat ditt hjärta. Livet är här och nu och hur det nu är kan vi inte säga annat än att vi som vuxna människor till syvende och sist är ansvariga för oss själva och hur vi lever våra liv. Allt ljus till dig. Peace.

17 Jan

Mångsidig.

Det här är jag…

Det här är också jag…

Detta är en del av ett hologramvykort från Lagerhaus som står på mitt nattduksbord. Varje kväll vickar jag det fram och tillbaka. ”Wild at heart”, absolut stillhet, ”Wild at heart”, absolut stillhet. Dessa ytterligheter är jag, båda två. Det ena har jag inte nått fram till och det andra har jag inte vågat släppa fram. Än. Att vara människa är otroligt mångfacetterat i all sin enkelhet.