16 mar

Om att försöka förstå sig själv.

Morot eller piska? Drivs du mest av känslan av att känna dig uppskattad/duktig, av rädslan att bli utnämnd till ett pucko, av det som helt enkelt känns bra i stunden eller drivs du av logik snarare än känslor?

Tänk dig att du har fått en uppgift som ska vara klar på lördag. Du har lovat att leverera något. Andra är beroende av att uppgiften genomförs. Du närmar dig dagen för leverans och inser att det krävs långt mer än du hade tänkt då du lovade att ställa upp. Vem är du rent känslomässigt i den stunden? (Jag menar inte att du ska svara i kommentarsfältet, mer att fundera över hur du själv funkar.)

1. Du kommer inte att vara i den situationen eftersom du är plikttrogen/betar av uppgifter i god tid. Du behöver varken morot eller piska för att genomföra uppgifter i livet.

2. Du struntar i allt annat och jobbar som en gnu, struntar i sömn och låter barnen äta Snickers till middag för att uppfylla löftet för att imorgon stå stolt respektive lättad över att ha uppfyllt löftet du avgav.

3. Din situation har förändrats sedan du gav löftet och något annat som känns roligare eller mer relevant har erbjudits. Du hör av dig till den som bett dig utföra uppgiften och säger att du tyvärr fått förhinder och släpper taget om det som du förut lovade utan att fundera vidare över det. Eventuellt hör du inte ens av dig alls, konsekvenstänkande är inte ditt forte.

(4. Ett scenario kan vara att du helt glömt bort det du lovade eftersom du lider av hjärndimma och/eller glömska pga utmattning, demens, övergångsbesvär eller något annat som påverkar dig neurologiskt. Det har alltså inte att göra med vilket slags personlighet du har.)

12 mar

När ChatGPT får uppgiften att röra om i grytan.

Jag har fullt upp i livet, men varken kamera eller telefonkamera har fått jobba särskilt hårt sedan vi kom hem från Stockholm. Att det inte finns bilder betyder inte att livet varit händelselöst. Tvärtom skakas det runt hos många runt omkring mig, både nära och längre ifrån. Så är det ju med livet, det pågår vare sig vi är nöjda med handlingen eller ej. Det finns ingen regissör att avskeda, ingen kompositör som kan ändra från soundtrack i moll till dur, ingen scenograf som helt plötsligt fixat vårfint och putsat ens fönsterrutor. Måsbajset sitter där det sitter om inte jag torkar bort det och är jag missnöjd med något kan jag klaga (sällan en bestående situation till det bättre) eller agera med handlingskraft (bättre chans till förändring).

OM det nu var så att jag kunde förändra inte bara min egen livssituation, utan även mina medmänniskors, hur skulle jag gå tillväga? Frågorna kom från ChatGPT efter att jag önskat ”frågor om sådant som är viktigt på riktigt”. Sanningen är att de tre första omgångarna frågor var urtrista och inte alls ”viktiga på riktigt”. Det handlade om resor i tiden, superkrafter, att träffa nu levande eller döda personer, att äga vad som helst i hela världen osv, osv. Den fjärde omgången tycker jag har något. Inte är frågorna särskilt lätta att svara på, men eftersom det inte finns något facit och jag inte behöver ställas mot väggen efteråt så försöker jag ändå.

  1. Om du kunde ändra ett samhällsproblem över en natt, vad skulle det vara och hur skulle du lösa det?
    Jag skulle trolla bort människors egoism. Så mycket av mänsklighetens elände skulle försvinna per automatik.
  2. Hur tror du att världen skulle förändras om alla människor plötsligt hade total öppenhet och ärlighet gentemot varandra?
    Oj, det hade varit revolutionerande både rent mellanmänskligt och samhälleligt. Om det ingick en känsla av tvång att tala sanning oombedd hade livet blivit mycket tuffare, skulle det finnas möjlighet att inte i alla stunder uttrycka det man tänker hade det lett till färre problem.
  3. Om du hade makten att omstrukturera utbildningssystemet, vilka förändringar skulle du införa för att förbättra det?
    Alla skulle definitivt inte gå i skolan på det sätt den är strukturerad nu. Mindre grupper, större frihet att nivågruppera, fler lärlingar, möjlighet att hemskola sina barn, färre som skulle fortsätta med högre studier.
  4. Hur påverkar teknologins framsteg ditt sätt att skapa och upprätthålla meningsfulla relationer?
    Jag talar med barnbarnet via FaceTime nästan varje dag, kan upprätthålla kontakt med släkt och vänner som befinner sig på alla möjliga platser i världen och är tacksam för andra plattformar genom vilka kontakt kan upprätthållas. Mobiltelefonsamtal i bilen är ju också toppen! Jag har också fina vänner som jag träffat genom gemensamma intressen i nätforum, vissa vänskaper har hållit i över tjugo år.
  5. Om du kunde eliminera en form av orättvisa eller diskriminering från världen, vilken skulle det vara och varför?
    Att alla barn skulle få känna sig älskade och trygga från första stund. Så mycket elände orsakas i förlängningen av att det inte är på det viset.
  6. Hur tror du att vi bäst kan hantera de utmaningar som klimatförändringarna medför?
    Jorden har visat sig vara en mycket motståndskraftig skapelse som gått igenom mängder av olika katastrofer och fortfarande är en plats för liv. Vi får helt enkelt hjälpa till genom att göra anpassningar som leder till gott för oss alla som lever i detta ekosystem!
  7. Om du hade möjlighet att påverka världens politik, vilka grundläggande principer eller värderingar skulle du försöka främja?
    Se svaret på fråga ett. Inga vidare utvecklingar behövs.
  8. Hur ser din vision ut för en idealisk framtid, och vilka steg tror du skulle leda oss dit?
    Idealisk för vem kan man undra… Jag har tyvärr ingen nydanande John Lennon-text med visioner om en omänskligt kärleksfull mänsklighet i bakfickan. När människor sätter sig själva som gudar över universum verkar det leda till ännu mer elände. Homo sapiens utan visioner om något mer, något större, något mer balanserat, det känns som att det är där vi är. ”Om alla bara var lika smarta som jag skulle vi bara ta livet av oss allihop, då skulle jorden få chans till läkning.” Typ den kommentaren läste jag från en klimatkämpe för några år sedan. Bli vegan, sterilisera dig, utrota de onda människorna. Jag kan tyvärr inte hitta artikeln, men det behövs kanske inte, för jag tror verkligen inte att det är rätt väg att gå. Acceptans för att livet är orättvist och att vi ändå kan göra mycket för att göra det bättre, att det finns hopp, det är min önskan för mänskligheten. Hur vi skulle kunna komma dit har jag dock svårt att ens börja sortera tankarna runt.
  9. Om du kunde ge en enda insikt eller lärdom till alla människor, vad skulle det vara?
    Du är värdefull.
  10. Hur skulle världen förändras om människor övergav materialism och istället prioriterade andlig utveckling och personlig tillväxt?
    Om glitchar som narcissism, psykopati, PTSD, psykisk ohälsa och liknande samtidigt försvann skulle vi nog få något slags kollektivistiska småsamhällen där människor mest strävade efter att göra gott. (Kloster, amishliknande samhällen osv.) Vad nu ”gott” innebär är ju beroende på vilken kultur man kommer ifrån, så vi får kanske fortsätta den diskussionen en annan dag.
11 mar

Frågor och svar om musik med hjälp av SB och ChatGPT.

Sandra Beijer bad ChatGPT om hjälp att hitta tjugo frågor till ett blogginlägg om musik som skulle kunna ge underhållande svar. ChatGPT var i vanlig ordning mycket hjälpsam(t). Sandras svar är till viss del underhållande, men framför allt blev jag sugen på att sno frågorna rätt av och svara på dem jag också. Särskilt underhållande blir kanske inte mina svar, men jag ser personligen fram emot att för en stund snurra runt i en av de världar jag trivs bäst i.

→ Vilken låt har en speciell plats i ditt hjärta och varför?
Jag inser redan på första frågan att de här svaren kommer att bli allt annat än okomplicerade. Jag lyssnar jättemycket på musik. Känslorna styr om det ska upplevas, tröstas, ges kraft eller något helt annat och ibland kan jag bara nöta samma gamla spellista dag ut och dag in i veckor. Hur ska jag ärligen kunna svara på den här frågan? Av någon anledning var den första låt som kom upp i huvudet Rajatons Butterfly. Åren med våra barn i Adolf Fredriks musikklasser bjöd på så många omvälvande musikupplevelser. Denna hörde jag framföras av en äldre klass på en av sonens konserter och blev golvad. Fortfarande tillhör den mina favoritfavoriter.

→ Om du kunde vara frontfigur i vilket band som helst för en dag, vilket skulle det vara och varför?
Jag vill absolut inte vara frontfigur, aldrig någonsin! Jag hade velat vara basist eller trummis om jag nu ska befinna mig i en låtsasvärld. Det hade dock varit roligt att få skriva låtar med gubbarna i Rush då det begav sig.

→ Vilket är ditt tidigaste musikminne och vilken känsla väcker det?
Att sjunga ”Du lilla bäck” tvåstämmigt med min mamma! Åh, älskade det och var forever hooked på att sjunga andrastämmor.

→ Finns det en låt som alltid får dig att dansa, oavsett situation?
Jag är känd för att inte vara av det dansanta slaget, men drar du igång Queens Don’t stop me now så kan jag inte låta bli att vicka på tårna.

→ Vilken är den mest oväntade låten i din spellista?
Tja, jag får väl utgå från hur jag ser på min egen musiksmak. Eftersom jag och mina brorsbarn gillar att ha dansparty tillsammans har jag en del av deras låtar som jag tycker är rätt, hm, märkliga. En sådan är Niellos och Lisa Ajax Tror du att jag bryr mig. Den hade jag aldrig lagt till själv.

→ Om du kunde välja en låt att lyssna på för resten av ditt liv, vilken skulle det vara?
Beethovens pianosonat no. 8 i C moll, op. 13, den som också har fått namnet Pathétique. Detta stycke fyller mig med all världens vemod, men ger mig också den tröst jag behöver.

→ Vilken låttext har påverkat dig mest och på vilket sätt?
Under tiden som jag har gått igenom stora och bestående förändringar har jag alltid lyssnat mycket på musik. Att välja bara en text känns futtigt och otillräckligt, så jag får välja den som först tryckte sig igenom gyttret av livsomvälvande texter: Carpenters Top of the world. Vi spelade den högt och ofta i bilen under en period i barnens tonår då det ofta var ”spänt läge” hemma. Alla brukade sjunga med och under de stunderna kände jag verkligen trösten i ordspråket ”this too shall pass”. Och det gjorde det ju!

→ Har du någon musikalisk guilty pleasure? Berätta!
Hahaha, vem har inte det? Jag brukar säga att jag kan osedvanligt många texter till dansbandslåtar för att påstå att jag ”hatar dansband”. Mina föräldrar älskade dansbandsmusik och under deras sista tid i livet då jag till och från bodde hos dem på heltid blev det mycket dansband. Vad kan jag säga? Det är trallvänligt! Dessutom älskar jag country och dansband ligger inte långt ifrån, varken stil- eller textmässigt. Att en av de sista låtar som åkte upp på min Gillat-lista på Spotify var Arvingarnas Inbjudan till Bohuslän hade jag aldrig känt mig manad att berätta utan denna fråga…

→ Vilken är den bästa livekonserten du någonsin har varit på och varför?
Hjälp, dessa frågor är så svåra! Kent? Dolly Parton? Visfestivalen i Västervik någon gång på 90-talet? Sonens avslutningskonsert i nian? Bon Jovi? Globens Lucia? Gardners Lamb of God? Nej du, den här frågan kan inte få något vettigt svar. Jag älskar livekonserter, vare sig småglin sjunger falskt med känsla eller världskändisar levererar som om deras liv hängde på just denna konsert! Jag skulle kunna fylla ett lyxhotells största pool med tårarna som trillat de gånger jag upplevt livemusik genom åren. Musik är livet!

→ Om du kunde transporteras tillbaka i tiden för att bevittna ett historiskt musikevenemang, vilket skulle du välja?
Lätt! (Äntligen…) Premiären för Händels Messias i Dublin.

→ Vilken låt var den första du lyssnade på imorse?
Sias Courage to change. Den har de senaste åren betytt mycket för mig och känns som en bra start på dagen.

→ Har du någonsin gråtit till en låt? Vilken och varför?
Hahahahahahahahaaaaaaaaa! Hahaha. Om detta är första gången du läser något jag skrivit ber jag om ursäkt för mitt gapskratt. Maken har uppfunnit ordet ”gråtknarka” efter att ha blivit inspirerad av mitt sätt att ta mig an konstformer av olika slag. Jag är kanske lite ovanlig så till vida att jag är väldigt jämn i humöret i vardagslivet för att känna mina känslor så intensivt som jag gör genom musik, film och böcker. Svaret är att jag nästan varje dag (sedan jag fick vårt första barn, innan dess grät jag sällan) gråter till musik.

→ Vilket musikinstrument önskar du att du kunde spela och varför?
Jag önskar att jag hade varit bättre på att öva på min fiol och på pianot. Jaja, nu gav dessa instrument mig mycket glädje under min uppväxt, så jag får vara glad över det. Annars hade jag gärna spelat elbas, cello eller trummor. Eller oboe, det är så vackert. Förresten, jag har alltid fascinerats av duktiga barockmusiker, varför inte bli blockflöjtsproffs?

→ Finns det en låt som förändrade ditt sätt att se på världen? Berätta!
När min moster i slutet av sjuttiotalet ledde barnkören i kyrkan i ”Över jordens buller” så taket lyfte upptäckte jag hur härligt det är med körsång. Jag har sedan dess varit en trogen körsångare och hoppas att jag får fortsätta sjunga med andra forever and ever.

→ Vilken låt påminner dig om en specifik person eller tid i ditt liv?
George Michaels hela CD Listen without prejudice är den första som kommer upp i huvudet, men jag lyssnade på den så, så mycket under några år (kom ihåg, detta var innan jag ens hade kunnat uppfinna Spotify i fantasin) då jag gick från att vara en ung lärarstudent som trots allt levde ett otroligt skyddat liv till att bli en ganska ung vuxen som hade skakats om på många olika sätt på bara några år. Alla dessa Sliding Doors-tillfällen kan ju ge vem som helst hicka…

→ Vilket är ditt favoritalbum? Berätta mer.
Mamma brukade ärva LP-skivor av sin tvillingsyster. En av dem var Dolly Partons Jolene, den som ledde till en livslång kärlek till countrymusik. Detta var alltså anledningen till att jag visste att Whitney Houstons kändisskap byggde på någon annans skapelse. (Inte för att det gjorde något, jag älskade Whitney av hela mitt tonåriga och kärlekskranka hjärta.)

→ Vilken artist eller band skulle du helst vilja se återförenas?
Båda systrarna Nilsson i Ainbusk är ju döda, men deras musik är odödlig. Deras livekonsert som jag och lillasyster gick på precis när hon skulle åka jorden runt (tror jag det var, hon skulle i alla fall ut på resa) gick inte av för hackor. Där kan man tala om passion och närvaro!

→ Om ditt liv var en film, vilken låt skulle spelas i öppningsscenen?
Salem Al Fakirs Keep on walking eller Jumpers Solen stiger upp även idag. Jag är pessimisten som verkligen vill vara optimist, så dessa realistlåtar med positiv pepp gör mig alltid lika full av hopp. Jag är nöjd över att kunna plocka bara två att välja mellan.

→ Om du kunde skriva en låt med någon, levande eller död, vem skulle det vara och vad skulle låten handla om?
Georg Riedel, Kenneth Gärdestad, Sofia Karlsson eller någon annan fantastisk kompositör som inte nödvändigtvis är så känd. Låten skulle naturligtvis handla om livets komplexitet, högt och lågt, men den måste sluta med solsken i blick.

→ Vilken är din favoritmusikvideo och varför?
Det finns inget annat val än detta. Vad kan jag säga? Jag var tonåring på åttiotalet, Morten Harket var så ruskigt snygg och hela upplägget är och var sjukt läckert.

Här har du alltså en liten del av mitt musikaliska hjärta, komprimerat med hjälp av ChatGPT. Så kan en måndag i mars också börja.

06 mar

Att stanna upp och kalibrera sig själv.

När allt ruskas om och trillar åt alla håll och kanter, ordningen störs och kontrollen förloras, vad gör vi människor då? Tja, det beror helt och hållet på hur situationen ser ut, vilka som är inblandade och om resultatet är organisatoriskt, känslomässigt eller bara allmänt oredigt.

Jag har den senaste tiden följt flera oredor på lite närmare håll, både privat och yrkesmässigt. Något som alltid händer när saker och ting förändras mycket och snabbt är att människor verkar bli medvetna om den pågående förändringen på ett helt annat sätt än om allt bara lunkar på som vanligt i vardagen då förändringen sker långsammare. Anders Hansen påminde om hur vi människor lätt kan se hur vi har förändrats då vi ser tillbaka på vårt liv, säg 15 år, men om någon frågar om vi kommer att förändras de kommande femton åren så tror de flesta inte att det är så.

Ibland tänker jag att både dagböcker och många års bloggande påminner mig om att saker sällan har varit precis som jag minns dem. Minnen förändras lite varje gång vi tar fram dem. Ibland tar de en alltmer ohälsosam form ju längre tiden går, andra gånger bortförklarar och slipar vi till dåliga minnen och gör dem bättre än de faktiskt var då det begav sig. Sällan håller vi dem exakt överensstämmande med verkligheten. Den här påminnelsen har uppmuntrat mig att verkligen ta tillvara på all min vardaglighet och allt det vanliga, att det finns en vinst i att dokumentera de små oansenliga upplevelserna, de stuvade makaronerna med chilisås och rårivna morötter, te med havremjölk och nysådda, helt vanliga och ohippa fröer. Vinsten behöver inte ligga i någon annans intresse än mina egna och det gör mig lugn och får mig att bli ännu mer förnöjsam.

På bokrean köpte jag bara två böcker. Den ena är till mitt lilla barnbarn. Den andra är Bodil Malmstens Det här är hjärtat. Jag har av någon anledning alltid älskat Bodil Malmstens texter, även de konstigaste. Det finns något i dem som påminner om det vanliga, ”det stora i det lilla” (klyschigt som det må vara), komplexiteten i att vara människa och, ja, något drar i mig. Sorgedikten Det här är hjärtat ger mig allt det. Den påminner mig om det jag har idag. Jag vill inte slösa bort livet och jag vill inte ha känslan av att jag slösar bort livet om jag inte gör något storslaget, hippt eller annorlunda. Jag vill kunna känna att norrsken över hustaken är en fantastisk upplevelse, men vårvindar i tallen på gårdsplanen är väl så förunderliga. Jag vill tänka att om jag går upp för backen till kvarnen en dag och faller knall och fall död ner som min mormors mor gjorde då hon var 58 år så kan jag göra det utan ånger, ångest eller skam. De flesta dagar är jag där, andra inte. Så får det vara just nu. En sak kan jag dock konstatera. Jag håller ingen annan än mig själv ansvarig för mina ageranden och vet att jag har mycket mer att slipa på. Det gör mig förväntansfull inför det som ligger framför mig och jag hoppas verkligen att jag får vara med länge, länge, länge än.

13 feb

Tankar runt tillväxt.

Kristin Lagerqvist har bloggen Krickelins. Jag läser den då och då, mest för vackra bilder och intressanta texter. Hennes årsord TILLVÄXT har tydligen väckt ont blod hos vissa. Jag borde inte vara förvånad. Det är klart att det finns mycket att uppröras över gällande världens och mänsklighetens tillstånd. Det finns en girighet och ondska som är väl utbredd över hela jorden. Människor luras, är korrumperade, skor sig på jordens och medmänniskors ändliga resurser, krigar… Vi vill ha och vill ha och vill ha sådant som vi inte behöver. Det är då lätt att tänka att TILLVÄXT per automatik skulle betyda ”vill ha mer på någon annans bekostnad”, men det är ju bara en tolkning! Hos mig väcker detta ord istället tankar på personlig utveckling och jag tycker det är ett starkt och spännande ord. Jag ger rum för just TILLVÄXT på olika sätt i mitt liv, bl a dessa:

  • läser böcker av olika karaktär och med olika teman
  • umgås med olika slags vänner för att vidga mitt sinne
  • har en ganska ny amerikansk vän som har introducerat en bestämd tid varje månad för spännande samtal med olika teman av utvecklande karaktär
  • vårdar personliga relationer på olika vis då jag inser att familj och vänner ger mig en stabilitet och trygghet som ger mig utrymme att nå min fulla potential
  • läser gratiskurser på Coursera för att hålla min hjärna igång
  • väljer varje år ett ledord som hittills alltid fått mig att växa
  • lyssnar på Kvartals veckopaneler och fredagsintervjuer där människor med en stor vidd på politiska ställningstaganden representeras

Det är lätt att bli alltför snäv i sitt sätt att se på världen. Man umgås med människor som tycker likasamma som en själv, blockar öronen då någon med avvikande åsikter än en själv talar, blir lätt bekväm i sin bubbla där man känner sig hemma. Jag hävdar att man antingen blir visare eller bittrare då man blir äldre. Ibland känner jag mig missmodig över hur illa ställt det är med mänskligheten. Sådana dagar är det lätt att få känslan av att ”alla är idioter”. Andra dagar är jag full av hopp och längtan, älskar att det alltid finns mer att lära mig och nya vinster att vinna. Lyckligtvis är de senare dagarna mer ofta förekommande, de som faktiskt ger mig möjlighet att fortsätta sträva efter den där visheten, kärlek och inre styrka. Vad händer om vi lever ett liv där utgångspunkten är att människor som det går bra för per automatik är onda och att alla som det går mindre bra för är det stackars synd om och måste tas omhand? Inte leder det till tillväxt i alla fall, det är jag tämligen övertygad om.

31 jan

Orden och jag, en kärleksbetraktelse.

Alla som möter mig inser ganska snart att jag är pratglad. Jag älskar att prata, precis som att jag älskar att skriva. Jag gillar ord, gillar hur de lever sitt eget liv i huvudet och hur det alltid finns fler att lära sig. Dessutom på många olika språk! Jag gillar hur ord kan trilla ut i ett dokument eller på ett papper och helt plötsligt inte bara vara ord, utan en dikt, en berättelse, en novell, ett blogginlägg, en roman… Jag gillar hur tankar uppstår så snabbt att man ibland inte hinner registrera dem innan de kommit ut ur munnen utan att ha gått via medvetenheten. Jag gillar att skriva för hand, långsamt och vackert, men uppskattar verkligen att jag lärt mig skriva på tangentbord i rasande fart. Jag gillar etymologi och jag gillar att förstå varför ett ord bör väljas framför ett annat i olika sammanhang. Jag gillar språkutveckling, men får ständigt kämpa med min inre språkpolis. Jag gillar att läsa andras ord, jag gillar att lyssna på andra, jag gillar att försöka förstå vad andra menar då de säger något. Jag älskar att vara samtalsterapeut, då mitt fulla fokus ägnas åt den andra personens ord och vad de egentligen betyder. Jag älskar möten med människor som vågar prata om meningsfulla ämnen och har samlat på mig ett pärlband av kära personer som ständigt utmanar de sammanhang som mina egna ord skapar i huvudet. Jag gillar gamla ord bättre än nya, men har fortfarande som mål att få in ”gråtknarka” i den svenska vokabulären. Jag fortsätter läsa, jag fortsätter skriva, jag fortsätter prata och jag fortsätter lyssna. Och tycker du att jag tar för mycket plats är det bara att säga som min kära släkting för några år sedan: ”Nu har du för f*n hållit låda hela kvällen!” Jag lovar att genast justera orden som går ut mot de som går in. Om du inte håller med om de ord som bildar mina åsikter är det dock inte en god nog anledning att hålla tyst. Däremot lovar jag att lyssna på dina argument för en eventuell revidering! I den processen kanske vi båda får lära oss ett och annat som kan komma till nytta längre fram.

En legendarisk musikvideo passar väl perfekt att avsluta med?
29 jan

Elva år i backspegeln.

Jag känner behovet av att göra bokslut i slutet av perioder för att kunna gå vidare med det som ligger framåt. Mellandagarna, sista suckande dagarna på året, när hälsan efter lång sjukdom börjat vända, när någon som man trodde alltid skulle finnas har gått bort… För att kunna göra dessa bokslut är det nödvändigt att se övergången ligga inom rimligt avstånd. Ibland märker man inte att en ny tid börjat förrän man befinner sig mitt i allt det nya. Det ger utrymme för en annan slags tillbakablick då man redan fått känna på vad ”framåt” innebär. Jag känner att detta har hänt mig gällande min hälsa.

Efter många, långa år med ett ohälsosamt förhållande till min kropp och hälsa hände något när vi 2012 flyttade till USA av alla ställen. Man kan tro att chips och pommes frites förlovade land skulle leda till grav ohälsa, men där läkte jag istället. Jag bröt benet nästan det första jag gjorde. Då kändes väldigt påtagligt vad som händer med kroppen då den inte rastas. Hela familjen valde dessutom att följa en mer ”paleobaserad” kost, något som var bra för oss alla. (Den innehöll dock för mycket kött, så numera äter jag och maken mindre kött, mindre fett, men fortfarande mest kolhydrater från grönsaker). Långa promenader med underbara grannar ledde till både förbättrad mental och fysisk hälsa. Är det något jag saknar från åren i Orem är det just dessa promenader. 2016-2017 levde jag så mycket i mina föräldrars ohälsa att det av olika anledningar tyvärr (eller faktiskt inte tyvärr, jag lärde mig så otroligt mycket i denna process) ledde till utmattningen som följde deras död. Lagom till att jag kände att jag hittat fram till ett bra ställe fick jag sedan uppleva det som jag kallar helvetesåret, 2019. Efter en operation i oktober samma år vände det dock och sedan dess har acceptans blivit en mycket större del av mitt liv. Covid kom och gick året vi skulle fira min och makens 50-årsdagar, ett bröllop, en student och en 20-årsdag i familjen. Acceptansen gav ett lugn till en period som för många innebar kaos och katastrof. På något vis känns det som att samhället inte riktigt har hämtat sig och att jag fortfarande gungar omkring i min rätt förnöjsamma bubbla. Frågar någon hur jag mår kan jag säga ”jag mår bra” utan att ljuga det minsta. Visst finns det saker jag borde förändra för att verkligen ge min åldrande kropp chansen till de bästa förutsättningar, men grunden är bra. Ännu en runda med borrelia gjorde mig trött under hösten, borreliaknät har inte riktigt återhämtat sig och flera av mina och makens kära syskon och andra nära släktingar har fått kämpa hårt med livets orättvisa i närtid. MEN. Jag mår ändå bra.

Någon sa att det kan vara bra att bryta ner en längre, jobbig tidsperiod i veckor, dagar och stunder för att hitta guldkornen som också finns där. Jag tror att det är precis det jag lärt mig göra i processen. Medveten tacksamhet hjälper mig när utmaningar hotar välbefinnandet och det sociala nätverket håller mig uppe då marken rämnar och jag får gå i gyttja. Detta gör att jag kan säga att jag mår bra trots att alla detaljer inte ligger tillrätta. Idag kände jag detta så tydligt. Jag vill dock lägga in en brasklapp och säga att jag förstår att detta förhållningssätt inte funkar för alla! Din väg till frid och förnöjsamhet ser kanske helt annorlunda ut än min. Jag hoppas dock att du hittar dit oavsett hur den ser ut.

27 jan

Mittemellan.

Inte vinter, inte vår. Inte morgon, inte förmiddag. Inte moln, inte sol. Inte pepp, inte opepp. Tulpanerna piggar upp, liksom hallonrooibos, men jag måste ta mig i kragen. Jag har en lång, härlig lördag framför mig och kan inte sitta här och vältra mig i det apatiska mittemellanlandet. Det leder inte till något produktivt, men ger inte heller vila. Jag ska väcka kroppen med en omgång yoga så får jag den kanske på min sida. Och är det inte det man behöver en sådan här dag? Få över sig själv på sin egen sida?

15 jan

Inspirationsinjektioner.

Livet är lite för kort för att slarvas bort. Jag lyssnade på Andrew Hubermans intervju av undret David Goggins i förra veckan. David Goggins är lite för mycket på alla sätt och vis och jag blev duktigt trött på hans negativitet och alla hans svordomar under tiden jag lyssnade, men det som stannade kvar hos mig var en känsla av inre kraft och att jag kände mig stark! Goggins lägger det på bordet som det är: ”hej du, är du missnöjd med din situation så sluta skylla ifrån dig och bara sätt igång med det du behöver göra på det sätt du kan”. Jag vet inte vad jag tycker om en vecka, men just idag gillar jag hans budskap!

Jag fortsätter försöka äta sådant som redan finns i skåp och lådor. Igår blev det ett av mina favoritrecept, ett som känns enormt nyttigt, men som också exploderar av goda smaker och olika konsistenser. Jag har delat receptet massor av gånger, men vad gör väl det? Det är värt att dela om och om igen. Underbara Claras recept på perfekt kokta ägg faller mig helt i smaken till Fridhem Farms läckerheter. Mums. För övrigt går målet att äta mycket mer fibrer betydligt bättre än jag hade trott. Egentligen är den enda förändring att jag äter mycket mer morötter och vitkål, hahaha.

Även efter David Goggins svador om att ta ansvar och bara göra saker behöves lite söndagsvila. Jag passade på att både njuta av solnedgången och prata med ungarna framför kakelugnen. Det måste väl ändå anses vara mycket viktigt? Jag kände mig iallafall full av energi då jag studsade uppför trappan för att skriva mejl till min systerson i Sydafrika och till min goda vän i USA. Jag satsar fortfarande på riktiga brev också, men jag har inte riktigt kommit dit. Min mammas syssling i USA väntar sedan ett år på att jag ska svara henne, men vad vet jag? Kanske har hon redan hunnit gå bort vid det här laget… Usch, nej, det får jag verkligen ta tag i.

Jag använde i vanlig ordning FaceTime för att skärmgosa med lilla barnbarnet, men jag fick också detta vilsamma foto att lägga till min vid det här laget mycket digra samling barnbarnsfoton. Tänk, vilken fördel det är med den tekniska utvecklingen då det gäller hur man kan hålla kontakt nu för tiden! Jag fick också ett fantastiskt foto på mina berg från Utah att njuta av och en annan granne därifrån, som just nu befinner sig i Australien på Bali, skickade en fantastiskt solnedgångsfilm och ett uppmuntrande meddelande som gjorde mig glad. Att telefonen får vara med och läggas till listan av inspirationsinjektioner ser jag som mycket positivt! Och med det är veckan igång och jag hoppas att du hittar egna inspirationsinjektioner att fylla ditt liv med.