21 Sep

Till eftertanke.

En av de få bloggar jag följer nu för tiden är Annukkas. För ett tag sedan lade hon upp ett gäng tankeväckande frågor som hon hade hittat under Hemavan Fjällstations projekt Livsvandring. Nu är det många år sedan jag var i Hemavan. Jag vann en resa dit 1998 i en tävling som Kavli hade anordnat, en alldeles oförglömlig resa där skidåkaren Stig Strand och hans hjälpreda Jörgen var våra guider under några dagar. Vi fick uppleva vintriga äventyr i fjällen och jag hörde talas om Anja Pärson, då 16 år, för första gången. (”Kom ihåg var ni hörde det först! Där uppe bor Anja Pärson. Hon kommer att bli större än Ingemar Stenmark.”) Efter flera dagar i skoteroverall och mer än 20 minusgrader kände jag mig rätt färdig med Hemavan trots allt roligt jag hade fått vara med om, men Annukkas tips fick mig att bli sugen på att åka tillbaka under någon av de varmare årstiderna.

Hur som helst, tillbaka till Livsvandingen.

  1. Vilka förväntningar har du på den vandring du just börjat? Vilka förväntningar har du på livet?
  2. Vilka källor har du som ger liv, kraft och släcker din törst?
  3. Vad händer när du blir stilla? Vad hör du när du lyssnar till dig själv? Vad vill du samtala med andra om i förtroende?
  4. I livet möter vi också motlut, det blir inte alltid som vi tänkt oss. Då kan man behöva ta hjälp av andra eller ge hjälp, då kan man behöva tänka vad man lärt sig genom motgångarna. Vad har du lärt dig av livets motlut?
  5. Vilka vyer har du i livet? Vad längtar du till?
  6. Vi behöver ett hem, en fast plats i livet där vi får ha vår förankring. Var har du din fasta plats, din förankring?
  7. Hur väljer du din egen väg? Vad tar du hjälp av för att orientera dig i livet?
  8. Vem lyssnar du till och vad följer du?
  9. Vilka äventyr söker du? Vilka är dina utmaningar?
  10. Vi kan odla intressen, relationer och annat i livet. För att detta ska växa behövs skötsel och omvårdnad. Vad odlar du? Hur gör du för att det du odlar skall växa?
  11. Vad känner och tänker du när du ser bakåt i livet? Vad är du glad och tacksam över?

Dessa frågor har jag haft i bakhuvudet sedan jag läste dem. Jag blev tillfrågad att skriva något om ”Trettio Tacksamma Dagar” till min kusins projekt. Detta tillsammans med Livsvandringsfrågorna och det läge jag befinner mig i fick mig att sätta mig ner och skriva i min vanliga dagbok. Det gör jag inte så ofta eftersom jag har bloggen. De här frågorna gav dock tankar som är alldeles för privata för det här forumet. Jag kan varmt rekommendera att ta en timme eller två att sätta dig ner med en varm kopp te och fundera med papper och penna i högsta hugg. Det gav i alla fall mig en känsla av tacksamhet, acceptans och lite extra skjuts. Lycka till!

10 Apr

Jordad.

Mina fötter bor i gummistövlar, fars militärskjorta skyddar från naturelementen och naglarna är brutna och smutsiga. Det är nya tider, men i gräsmattan syns fortfarande skuggan av snögubben som hade trillat framför köksfönstret. Törnebuskarna river hål i min vinterbleka hud och det som snart blir valkar i mina nävar gör fortfarande ont. Tänk om jag kunde bo i trädgårdsböckerna istället för i det som överväldigar mig så! Tillfälliga planteringar, uppätna tulpanknoppar och buskar som inte längre får vara kvar – nu gäller det att samla mod och jobba hårt. Vi ses på andra sidan. När allt känns För Mycket rymmer jag till Bredavik. Tur att det numera bara ligger några minuters bilresa hemifrån! Ja, det är sannerligen nya tider.

 

26 Sep

Här slutar allmän väg.

Jag undrar hur många gånger jag har sett den här skylten. ”Här slutar allmän väg”… Vi barn blev instruerade om att uppföra oss, inte sätta tårna innanför stenmuren borta på näset, inte störa någon av grannarna eller göra något för att uppröra någon då vi tillbringade somrarna i Bredavik på Sturkö. Jag tycker att vi var ganska duktiga på att lyda dessa instruktioner. En sommardag cyklade en av grannkillarna och hans kompisar förbi och ropade ”Mormondjävlar!” och jag funderade en stund på hur snacket gick hemma hos dem för att leda fram till detta, ja, vad? Förolämpande? Konstaterande? Skojiga utrop? När man inte längre befinner sig på allmän väg är det kanske okej att uppföra sig hur man vill och säga allt man tycker utan att ta ansvar för konsekvenserna?

Kanske har jag missat att en sådan här skylt sitter över hela cyberrymden? Min make är expert på att utnyttja rätten att uttrycka vad han vill hur han vill både då han befinner sig på sin egen mark och på allmänna vägar. Bjuder man in till diskussion får man väl tåla sanningen oavsett hur den framförs? Och vet man att man har sanningen är det väl ens plikt att upplysa alla andra att de kör på fel sida vägen?

Befinner man sig idag på allmän väg gäller det att man håller sig i rätt fil och att man kör med rätt bil. Poliser, sjukvårdspersonal och lärare drunknar i byråkratiska fjantigheter, allt för att kunna friskriva sig den dag någon har kört i diket. Bilarna som har tilldelats dessa tjänstemän håller inte måttet. De låter en inte ens komma upp i rekommenderad hastighet och händer något oturligt kan man vara rätt säker på att ingen kommer till ens undsättning även om man vänt sig ut och in för att försöka göra rätt, köra på rätt sätt, sköta bilen enligt konstens alla regler.

En lärare i min bekantskapskrets lade ut ”Ingenting i lagen säger att vi ska ha föräldramöten” på sin Facebook. Hur kommer det sig att folk är mer stressade och utbrända än någonsin? Har statens vägunderhåll och fordon tappat stinget? Ska vi skylla alla problem på våra vägar på Putin och Trump? Eller alla vita män, förresten? Jag vet inte, jag. Nu ska jag iallafall gå och lägga mig och sova och hämta lite kraft inför morgondagen. Det kan jag behöva. Peace.

 

05 Apr

Döden, döden, döden.

Helgen som gick hade jag och döttrarna förmånen att kunna tillbringa i Nynäshamn och Stockholm. Det var en härlig helg, ljus och glad. Trots det hängde ändå ett bekymmersamt moln över mig, en slags dimma som jag gled in och ut ur.

En buss med åttondeklassare välte på väg till en efterlängtad skidresa och tre tonåringar fick avsluta sina liv här på jorden. Vi träffade min fina väninnas familj, de som är kvar fast hon fick gå vidare. I några timmar hade jag förmånen att få sitta ner och prata med en av mina gamla elever, en fin ung kvinna som råkat ut för ovanligt många och svåra utmaningar i livet men som ändå satt på andra sidan bordet och utstrålade styrka och hopp. Vi besökte Medeltidsmuséet och påmindes om att vi lär oss av historien att människan inte lär sig av historien. Ytterligare händelser tryckte på det som jag på grund av mina föräldrars situation känt mer intensivt än någonsin förut under de senaste månaderna: Livet är här och nu!

Som för att knyta ihop helgens intensiva upplevelser var det idag dags att ta farväl av mormors storasyster, moster Elin, som skulle ha fyllt 101 år i juni. Min väninna blev inte ens så gammal som jag är nu, men min gammelmoster levde mer än dubbelt så många år som jag levt så här långt. Vi vet ingenting om vad som ligger framför oss. Jag ser det som min plikt att försöka göra det bästa av det jag har blivit given. Nu kör vi!

IMG_8997

När du är trött, när du vill fly,
och oron viskar att din dag ska aldrig gry.
Jag är hos dig, känn handen kring din hand.

Var stilla, var ej rädd.
Som en bro över mörka vatten
ska jag bära dig,
som en bro över mörka vatten
ska jag bära dig.

När skuggan faller kall där du går fram,
när fågeln inte längre syns och solen dör.
Jag tänder ljus, jag tänder himlens ljus.

Var trygg och tro på mig.
Som en bro över mörka vatten
ska jag bära dig,
som en bro över mörka vatten
ska jag bära dig.

Styr mot havet nu, segla bort.
Nu är din korta stund, det liv du väntat på.
Följ vågens väg. Se, djupen skrämmer ej,

För jag är här hos dig.
Som en bro över mörka vatten
ska jag bära dig,
som en bro över mörka vatten
ska jag bära dig.

Text och musik: Paul Simon
Svensk text: Åke Arenhill

16 Jan

Med chans till något nytt.

Nystart. Sug på ordet. Tänk dig att öppna en ny anteckningsbok, att komma tillbaka till skolan efter sommarlovet, nyårsdagens första skälvande timmar, måndagsmorgnar, hur man lägger ner sin plånbok, pennskrinet och necessären i sin nya väska, första dagen på semestern när man har all tid i världen… Det finns så mycket outforskat när man har ynnesten att få börja något nytt eller börja om. Det är jag tacksam över.

15_6

Egentligen är hösten min favoritårstid, men våren har onekligen sina höjdpunkter. Att komma ut i trädgården och se att påskliljor och tulpaner har kommit upp är fantastiskt. Jag tror att vi människor glömmer bort vår del i livets kretslopp när vi är så fokuserade på onaturliga saker som att vara uppkopplade 24/7, när vi opererar bort och till för att uppnå en yta som ljuger om vilka vi egentligen är och när vi strävar efter att köpa helt meningslösa saker för pengar som skulle kunna hjälpa en medmänniska till ett drägligare liv. (Och som vanligt undrar jag hur rådjuren hinner nafsa på tulpanerna innan jag ens upptäckt att de kommit upp…)

15_4

Mina favoriter nyponen. Där samsas de, frukterna i olika grader av förruttnelse och knopparna som står för hopp och framtidstro.

15_5

”Av jord är du kommen. Jord skall du åter bli.” Även i denna del av kretsloppet finns skönhet och liv.

En kompis till mig gick till en terapeut som frågade vad hon fick ut av att bete sig på ett sätt som fick henne att må dåligt och hennes familjemedlemmar att må ännu sämre. Hon hade fram tills dess skyllt på sina föräldrar. Det var minsann deras fel att hon valde att hantera konflikter på ett destruktivt sätt… Nu hade denna terapeut mage att påstå att hon fortsatte för att hon vann något på kuppen. Hon fick gå in i sig själv och ifrågasätta sina bortförklaringar och kom fram till att hon visserligen lärt sig av sina föräldrar, men att hon nu hade valet att göra annorlunda. Hon valde att ta tag i sig själv och med hjälp av sin familj (och sin terapeut, inget fel i att ta hjälp av Gud eller en neutral medmänniska när man själv har svårt att reda upp ibland trassliga tankar och beteenden) fungerar hon nu mycket bättre. Min vän gjorde stora förändringar som gav nödvändiga och positiva effekter. Kvävs du av alla måsten, förväntningar och fixa idéer eller inlärda beteenden som styr ditt liv? Kom ihåg att du är din egen kapten. Du är den som måste bestämma nästa rutt för den gamla skutan.

Jag vet att det är svårt att göra sig av med nappar och snuttefiltar, men ibland är det nödvändigt för vår hälsa eller själsfrid. Man kan ge sina nappar till kattungarna på Skansen. Kanske kan du gå dit om det skulle kännas allt för jobbigt att bara slänga just din napp i soptunnan… Lycka till!

11 Nov

Bumps ahead!

7_9

Vad tänker du när du ser den här skylten? Själv ser jag den varje dag, åtminstone om jag har tagit mig ut, eftersom den står precis utanför vår trädgård. Häromdagen fick jag en aha-upplevelse. Jag tänkte att det vore bra om någon satte upp en sådan här varningsskylt innan en tuff period i ens liv drar igång. Hur skulle det hjälpa? Tja. Mer eller mindre jobbiga saker händer de flesta då och då. Ganska ofta, faktiskt. Ibland råkar man direkt ut för något och andra gånger får man rollen som medpassagerare när det är andra som har råkat illa ut. Inom loppet av några dagar har jag samlat ihop följande ”tråkigheter” bland familj, vänner och bekanta:

höstdepression
ångest
cancer
familjefejd
arbetslöshet
fattigdom
misshandel
skoltrötthet
äktenskapskris
svajande Gudstro
ofrivillig barnlöshet
ofrivillig graviditet
förlust av någon nära
ME
Parkinson
MS
tonårskris
bilolycka
att bli ”dissad”
beroende
för tidigt fött barn

Jag har säkert glömt något, men den där listan räcker väl gott och väl? Hur hanterar du problem? Är du en sådan som är duktig på att hålla näsan precis över vattenytan medan du jobbar på med fötterna tills du inte orkar mer och därmed sjunker? Är du en sådan som tar på dig flytväst så att när du väl trillar i vattnet så klarar du dig rätt bra tills hjälpen kommer? Är du den som alltid har ett skyddsnät som tar emot och hindrar dig från att ens hamna i vattnet? Är du i så dåligt skick redan från början att du sjunker och får bli upplivad varje gång du råkar illa ut? Hade du blivit hjälpt av att få möta den här skylten redan innan det jobbiga händer för att på så vis göra dig redo? Det tål att tänkas på, eller hur?

När saker känns jobbiga för mig tenderar jag att vända mig inåt. Jag får aktivt välja att ta in sådant som bygger upp mig igen. En av de rent praktiska saker som hjälper mig är att skriva tacksamhetsdagbok och att fotografera allt vackert jag har omkring mig. Jag delar oftast inte med mig till någon annan förrän något är genomarbetat för mig, eller då det har hållit på ett tag och jag har haft tid att vänja mig vid situationen. Hur reagerar du?

7_8

01 Jun

Den första dagen i juni!

Idag vaknade jag upp av solljuset som sken in igenom den öppna balkongdörren. Underbart frisk och sval luft i hela rummet – vilken lycka! Att ligga i en varm och skön säng i ett svalt rum är något jag verkligen njuter av. När jag hade vaknat till ordentligt insåg jag att jag behövde skutta upp på en gång eftersom någon skulle komma och byta ut våra varmvattenberedare. Vilken lycka II! Den här gången behövde vi bara vara utan varmvatten och vattenmaskinerna i tre dagar. När varmvattenberedaren i Segeltorp gav upp gav det effekter som varade från april till december. Jag pratade med rörmokaren om att jag inte gillade att masonitplattan under mattan hade blivit blöt. Då hoppade han omkring lite på golvet och sa ”it’s not rotten or anything, so don’t worry”. Det är skillnad på hur man hanterar skador i Sverige och här. Hm. Nåja, börjar det lukta mögel är jag väl den första att märka det med min näsa.

För mig är det lite jobbigt att inse att det redan är juni. Tiden har gått så snabbt i år! Det har hänt mycket sedan den första januari och har jag inte lärt mig något annat så har jag i alla fall insett att i morgon kommer aldrig tillbaka. Att skjuta upp saker och ting hjälper inte. Man vinner inte någonting på det. ”Attitude is everything, pick a good one.” Man kan diskutera huruvida detta citat är klämkäckt eller ej, men nog hjälper det att se på livet med insikten att det inte hjälper att kämpa emot. När det stormar och utmaningar kommer störtande är det bara att hänga med i svängningarna! Det är nämligen mycket lättare att hålla sig flytande då man arbetar med i stället för emot dem.

För övrigt lyssnar jag på Muse – Follow me.

When darkness falls
And surrounds you
When you fall down
When you’re scared
And you’re lost
Be brave
I’m coming to hold you now
When all your strength has gone
And you feel wrong
Like your life has slipped away

Follow me
You can follow me
And I will not desert you now
When your fire’s died out
No one’s there
They have left you for dead

Follow me
You can follow me
I will keep you safe
Follow me
You can follow me
I will protect you

I won’t let them hurt
They’re hurting you, no
Ooh yeah
When your heart is breaking

You can follow me
You can follow me
I will always keep you safe
Follow me
You can trust in me
I will always protect you, my love

Feel my love
Feel my love

1_1

Ära den som äras bör. Tyvärr har jag inget namn på den som har gjort denna inspirerande bild. Det är i alla fall inte jag.

18 Maj

Det där med gröna fingrar och lite annat smått och gott.

Jag har inga gröna fingrar. Jag har däremot naglar med trasiga nagelband som flisar sig och har svarta sorgränder. Jag låter inte det hindra mig från att göra vad jag kan för att få en vacker trädgård, särskilt med tanke på att de som bott här innan oss har lagt ner mycket tid, pengar och energi på att få till något slags helhet.

17_3

Jag kanske inte har gröna fingrar, men jag har fina, gröna trädgårdshandskar med vita prickar. De får mig att känna mig som en engelsk dam och jag förväntar mig samma resultat som en sådan efter mina timmar bland allt det gröna.

17_5

Jag berättade att jag var orolig för persikoskörden eftersom det frös till riktigt illa precis då persikoträden hade gått i blom. Jag kanske inte hade behövt oroa mig så mycket, för det har börjat växa små luddiga frukter som förhoppningsvis kan göra vårt liv lite mer njutbart då vi kommer hit igen efter sommaren i Sverige.

17_6

Päronträden dignar av små päronkart. Det blir nog till att rensa ut lite om det ska bli så där fina, stora päron som jag har hört att vi borde få.

17_7

Vi håller på att få ett hav av blå irisar. Dessa vackra och ståtliga blommor gör mig nästan lite tårögd och jag kommer att tänka på Maja och hennes alfabetssånger. Kommer du ihåg Iris?

17_4

Efter flera dagar med riktig sommarvärme har vi idag haft det lite småruggigt och kallt. Jag har inte tänt ett ljus på flera veckor, men i kväll satte jag mig i ”finsoffan” (så fin är den inte, men den står i ”audiensrummet” och används sällan om vi inte har gäster), luktade på syrenerna som jag hade snattat från ödetomten vid sidan om oss och tänkte på min vän som gått vidare. Det blev en fin stund. Eftertanke är underskattad.

17 Apr

Om att kunna, att vilja och att välja.

16_2

Vi har haft en högst normal dag, men den slutade lite extraordinärt. Sonen fick tillbaka kommentarer från läraren i American History-klassens halvtidsinlämning. Det var idel lovord och betyget A på varenda uppgift i kursen! Det som är lite speciellt är att han verkligen är en matte/NO-kille. Han ”älskade inte” SO-ämnena, vilket jag alltid har tyckt var lite synd eftersom hans analytiska förmåga är lite utöver det vanliga. Kul att se honom riktigt glad och stolt över sig själv. Vi har som mål att ge barnen självförtroende nog att klara trycket från livet där alla medmänniskor inte är mamma-som-tycker-man-är-bäst-i-världen, men det är inte alltid lätt att veta hur vägen dit går!

Våra tre barn har väldigt olika personligheter och styrkor. I en värld som mer och mer verkar tycka att det enda som räknas är hur många akademiska poäng man lyckats samla på sig är det lite svårt att veta hur man ska göra med ett barn som inte passar in i akademimallen. Det finns olika anledningar till att man inte passar in i skolvärlden tills man fyller 28. Vi kämpar hårt för att hjälpa fram barnen på en väg som förhoppningsvis leder till lycka. Ju äldre vi blir, desto mer inser vi hur viktigt det är att man får jobba med något som inte dränerar en själsligt. Vissa människor klarar monotona uppgifter dag in och dag ut. De lyckas koppla in autopiloten och slipper också tänka på sitt jobb då de går hem för dagen. Andra människor kräver stor omväxling. Åter andra behöver utmaningar, eller bekräftelse, eller lugn och ro, eller bara lycka.

Om någon säger ”om inte om fanns…” till mig säger jag alltid ”men om finns”. Om finns, och om gör att vi ibland hamnar i situationer vi inte valt, i liv vi låtit andra styra upp. Jag fick möjlighet att byta karriär för ett antal år sedan. Jag kommer alltid att vara lärare. Jag älskade mitt jobb, men mitt sista år var riktigt, riktigt tufft. Ett sådant år längtar jag inte tillbaka till. Kanske hamnar jag i skol-skolvärlden igen, kanske inte. Idag är jag ju faktiskt merarbetande då jag hemskolar på heltid och samtidigt sköter mitt jobb för You Do. Finge jag möjlighet att byta inriktning igen skulle jag vilja samtala med människor, hjälpa uppåt och framåt, helst familjer. Jag kollade för några år sedan vad som krävdes för att göra det valet, men då jag insåg att enda vägen till familjeterapeut gick genom socialhögskolan slog jag bakut. Aldrig, tänkte jag då. Aldrig, tänker jag nu. Om ett tag fyller jag 43. Jag har nästan 3/5 kvar av mitt aktiva arbetsliv. Ja, för jag räknar med att jobba på något sätt fram till 70. Jag hoppas att jag orkar, att jag vill och att jag kan. Det verkar som att många tar för givet att någon räknat ut att forskare bestämt att vid 65 kan inte människor längre jobba. Spännande, särskilt med tanke på hur många som mår bra långt upp i åldrarna idag. Nåja. Nu hamnade mina tankar någon helt annanstans än jag hade tänkt.

I morgon ska jag och K på dubbeldate med våra kompisar. Vi ska gå på någon ”fancy Italian restaurant” och så får vi väl se vad Salt Lake City har att bjuda på efter det.

Livet är för kort för att sörja bort. Må du ha livet du har önskat dig. Annars hoppas jag för din skull att du hittar en väg som gör dig lycklig på sitt eget lilla vis. Kram!

12 Apr

Child Sexual Abuse Awareness Month.

Jag har lätt att känna med människor och gissar att jag skulle få ganska höga empatipoäng om jag gjorde ett test om just det. Jag får ständigt jobba på att inte låta mig absorberas allt för mycket av andras olycka och sorg. Jag vet inte om det är min ålder som gör att jag blir mer och mer medveten om livets baksida, eller om det bara är så att jag har öppnat mig för att ta emot det som andra inte orkar bära själv.

Döttrarna har fått det stora förtroendet att sitta barnvakt till ett par barnfamiljer här i grannskapet. En av dessa familjer håller på att gå igenom något som är varje förälders mardröm. Ashlynn har bett alla hon känner dela med sig av deras berättelse för att öppna ögonen på alla, just för att hon inte vill att någon, någonsin, ska behöva råka ut för samma sak som de har gjort. Jag har gråtit över det som har hänt, men inser också att ”bad things happen to good people” och när dessa saker händer så får vi som finns runt omkring hoppas att vi har styrketränat tillräckligt för att orka ta emot då de drabbade behöver bäras!

Ett av mina syskons vänner tog emot fosterbarn i många år. De var fantastiska och mycket generösa och det gick bra tills de fick ta emot en pojke som hade blivit sexuellt utnyttjad. Det visade sig nämligen att han bearbetade detta genom att utsätta yngste sonen i familjen för samma sak. Detta är en av anledningarna till att jag, eller vi, inte tagit emot några fosterbarn trots att jag vet att det finns många som behöver en kärleksfull familj. Inte på bekostnad av mina egna barns välmående… Jag vet att det kan låta själviskt, men vi har valt att hjälpa vuxna människor istället. Jag har varit kontaktperson i många år och uppmanar alla som har möjlighet att dela med sig av några timmar varje månad att göra det. Du kommer att få så mycket tillbaka! Här gör jag volontärarbete för WoW och jag har redan berättat om att det ibland känns som det är kvinnan som jag är mentor till som ger mig mer än tvärtom.

Ta hand om dig och dina kära. Och du, varsågod. Här kommer Ashlynns historia.

This month is CHILD SEXUAL ABUSE AWARENESS MONTH & I feel very moved to share how I feel about the subject. Over the last 5 months we have been coping with the fact that someone we love & trusted sexually abused our daughters in our own home. The emotions we have gone through & continue to go through are quite the spectrum & in the end we have been reassured that the road we have taken has been the road less traveled by many but it is the right one to take {even though the consequences of losing family members & their love is at stake}. I don’t know if you are a church going friend or not but either way sweeping this issue under the rug is not the answer. It won’t go away.

How could something like this happen you might ask? We taught our girls from the beginning the correct anatomy of bodies, we let them know they could tell us anything no matter what & we educated them on what is appropriate behavior. If we had not done this I fear my daughter would have never come to me that December night & told me what had happened to her & her sister. (FYI the LDS church & text books encourage all parents to teach this because if you don’t how will your child know something bad is happening). We decided long ago sleepovers with friends would never happen in or outside our home, but we did allow family to stay in our home. We were cautious of who we let our kids play with, who we had babysit & we even put our kids to bed before babysitters arrived feeling like this was a safer route. I don’t feel like we did things wrong … we tried to protect our girls but the problem was that the person we loved, trusted & most importantly who our girls trusted made us feel safe. This person didn’t fit the creepy, stranger lurking in the van role, it was someone close.

The last few months for us have been HUGE growing pains for us as a family & individuals. We go to therapy 2-3 times a week because we know that professionals can help us & they have. Sitting in group therapy as parents of victims bonds us with strangers as we cry together sharing our stories, feelings & heartache. Don’t be embarrassed to reach out & ask for help, it doesn’t mean you are weak, it means you are strong.

My daughter is courageous, she is beautiful, she is strong, she is a truth teller & she is smart. In her 5 years of life I have been told by people that she is the most ”people aware” child they had met, she remembers names & who goes with who. I believe my daughter with every fiber of my being & I will continue to protect them both for the rest of their lives.

I am a member of the Church of Jesus Christ of Latter Day Saints & I am not perfect & the person who did this to my girls is not perfect. I love my church & continue to cling to it seeking peace, humility to forgive, hope & strength. As we seek to forgive those who have hurt us we realize the consequences will still be there & that we must also prevent future abuse. Forgiveness will come & we are working on it daily. To quote President Gordon B. Hinckley ”Little children are innocent and precious in the eyes of God. Jesus Christ experienced some of His most tender moments with children and reserved His strongest language for those who abuse them. ”Whoso shall offend one of these little ones which believe in me, it were better for him that a millstone were hanged about his neck, and that he were drowned in the depth of the sea” (Matthew 18:6).” The Prince of Peace spoke these harsh words, what does that say about abuse? The Church’s role in the community war against the evil of abuse is to learn what we can, deal with the problem as it exists, and share our experiences with others who are equally motivated.

So for those out there who can empathize with what we are going through or what my daughters are going through know that there are many resources to find that strength & guidance to get through it. For those of you who are family members of victims or perpetrators please seek understanding on their behalf. Although you may not be affected physically you are making an effect on them.

I appreciate all my family & friends who have reached out to us, shared their stories of abuse & who have supported us in this hard road we are on. My girls are doing good & are healing but we still see the affects of abuse in small everyday things. It is part of our lives & will be forever. Be aware – 90% of sexual abuse is by a loved family member.