02 Okt

Gröna fingrar och bondedrömmar.

När vi hade haft torka i nästan fyra månader på raken bestämde jag mig för att lägga ner mitt känslomässiga engagemang i trädgårdslandet. Jag gav inte upp själva bonderiet, men jag åkte med familjen till Tyskland i två veckor och brydde mig inte om att be någon vattna eller kolla till något alls. Krukväxterna körde jag in på kollo till min systers fantastiskt fina stadshusinnergård, så dem var jag inte orolig över. Det var skönt att släppa taget lite. Jag fick tänka på Gandhis citat ”Vägen är målet.” Alltså, jag kunde släppa förväntningarna på dignande tomatplantor, mängder av stora, söta lökar och perfekta morötter. Jag kunde se hur bra jag hade mått av att tillbringa alla dessa timmar i trädgården. Det var verkligen terapi för mig!

Förra veckan bestämde jag mig för att skörda det som fanns kvar i jorden. Det blev lite lök, några rätt fina kålrötter (plantorna drabbades ju av kålfjärilslarver, men tydligen hjälpte behandlingen jag gav dem för att sedan låta dem sköta sig själva), många höstmorötter, några av potatisarna som låg kvar i potatislandet och trots att rådjuren käkade av mangolden för ett tag sedan tog den sig bra och vi har kunnat skörda flera omgångar. Skördedagen firades med en delikat vegetarisk måltid bestående av rotmos med brynt smör, ugnsstekta rödbetsklyftor med fetaost och balsamico samt gräddstuvad mangold. Just då kände jag mig faktiskt mycket nöjd och familjemedlemmarna verkade smaska i sig maten med lika stor glädje som jag!

Det har till och med växt upp några fler kronärtskockor efter augustiskörden! Idag skördade jag också några jordärtskocksknölar. Bara för att smaka lite, jag hoppas på en rejälare skörd nästa år.

Jorden är inte på långa vägar så näringsrik som den ska vara. Jag har fyllt på med nässlor, återbördat blast och rens i de land jag har skördat och rensat och redan innan jag sådde i våras hade jag vänt ner hönsgödsel och halm. Jag ger inte upp. Jag vet att det kommer att bli bra om jag bara ger det tid! Under en fin Ölandsresa med syskonen i somras investerade jag i Trädgårdsboken om jord då vi var på Capellagården. Att läsa en bok hjälper ju inte den stackars jorden, men då jag bygger upp min kunskapsbas kan jag göra rätt(are) val medan jag fortsätter mina trädgårdsäventyr. Jag har kämpat på med en kompost till exempel, men jag kanske skulle ha vattnat den under sommaren? När jag sätter spaden i den känns det ändå väldigt näringsrikt och jorden som ligger i botten ser ut som rena dundermedicinen.

Blomsterlandet längs stenmuren längst ner i trädgården tog sig rejält så fort det började regna. Idag grävde jag upp dahliaknölarna. De har blivit dubbelt så många, minst! Dessvärre har det inte alls gått lika bra för gladioluslökarna… Jag har bara ett fåtal kvar. Far satte dem till min lillebrors bröllop för några år sedan och jag hade gärna fortsatt vårda dem! Får se om det blir ett bättre gladiolusår 2019!

Igår sprang jag inom Blomsterlandet då jag behövde några småkrukor till min elefantöras ”bebisar”. Ett par utsädesvitlökar slank med i korgen. Jag ser det nämligen inte som troligt att vi får en lika lökfientlig sommar nästa år som i år. Jag har hållit koll efter lerkrukor överallt (loppis, second hand osv) sedan i våras, men tror du inte att när jag precis hade köpt de här tre så hittade jag ett gäng övergivna krukor vid återvinningsstationen! Surt, men inget att hänga läpp över. Varje tillskott är välkommet.

Slutligen måste jag nämna mammas novemberkaktus och lillasyster palettblad. Båda har tydligen mått mycket bra av att stå ute på trappan under sommaren! Än så länge har kaktusen inte tappat några knoppar, bara fått fler och fler. Palettbladet har jag toppat två gånger. Alla sticklingar som kommer från moderplantan ser olika ut. Så spännande! Jag älskar både de lite buckliga bladen och färgen på bladen. Kanske sätter jag en ny stickling i en av de återvinningsstationsfyndade lerkrukorna?

27 Aug

Tid för nystart.

Hösten är min favorittid på året. Jag känner många som har ångest inför att gå tillbaka till jobbet, gå tillbaka till skolan, börja nytt eller fortsätta samma gamla vanliga tunga, så jag är tacksam över hoppet jag känner. Den här sommaren har känts evighetslång, men nu är den verkligen över. Hög luft, skiftningar i färger, färre turister, nya tidtabeller, nya öppettider och inte minst chans till något nytt, något annat, något mer innerligt…

Att vara människa är komplext. Vi har så mycket gemensamt och ändå känner man sig sällan riktigt nära någon annan. De basala behoven är desamma och på olika sätt och med olika framgång lägger vi förmodligen vårt största fokus på att tillfredsställa dessa. För oss som slipper svälta, har någonstans att bo och allt det andra nödvändiga finns det möjlighet att dessutom fylla våra liv med något mer, något större, något mer spännande. I dagens Sverige verkar väldigt många vara stressade över just denna bit. Det finns för lite tid, pengar och möjlighet till allt man skulle vilja göra! Sociala medier visar andras bara delvis sanna verklighet. Trots det jämför vi våra dokumentärer, de där som ligger helt öppna och ofullständiga för våra egna ögon, med dessa sagor. Jag har själv varit på botten och vänt. ”What doesn’t kill you makes you stronger” har visat sig stämma rätt bra. (Kanske inte fysiskt, men mentalt.) Jag har genomskådat bluffen. Ingenting är perfekt. Detta liv bjuder mest på enhörningar, men det betyder inte att vi inte kan ha det bra!

Jag har haft lång tid på mig att planera för just idag, måndagen den 27 augusti 2018. När det nu visar sig att jag inte alls har full koll eller vet precis vart jag är på väg är jag kanske lite besviken, men inte förvånad. Vill man ha specifika resultat är det i princip nödvändigt att göra något slags plan, sätta mål och delmål, ifrågasätta sig själv och sin omgivning, bekräfta vilka som kommer att ingå i ens stödgrupp och bestämma hur lång tid man har på sig för att nå fram. Jag tar stödgruppen för given, men annars har jag inte uppfyllt något av dessa krav. Jag har surfat runt efter utbildningar, kollat på fasta lärartjänster, uppdaterat min LinkedIn-profil till bonde, fortsatt rensa, pratat med familj, vänner och högre makter, funderat fram och tillbaka. Innan veckan är slut ska jag använda mitt ”tomma utrymme” (se bilden längst upp) till att få tummen ur. Fokus! Motivation! Ögonen riktade framåt, uppåt och inåt! Ja, det sista blir kanske det svåraste, men jag vet att det går.

Lycka till, du! Hoppas att din höst blir fin, att det finns sådant som lyfter dig, ger dig livslust och hopp. Livet är för kort för att slösas bort.

Huvudsaken är att man är gripen av livet,
gripen av de möjligheter man har och kan förverkliga…

Att arbeta
och gå upp i nuet
och allt som är gott och härligt.

Att man gör saker
som är präglade av ens vilja, tanke och känsla…

Carl Malmsten

15 Apr

Drömmar.

Jag kommer nästan aldrig ihåg vad jag drömmer, men ibland vaknar jag med väldigt närvarande känslor som jag antar har att göra med vad mitt känsloliv har roat sig med medan jag trodde att jag sov. De enda gånger jag vaknar av själva drömmarna handlar det om otäckheter och mardrömmar, men jag är glad över att det inte händer så ofta.

I morse vaknade jag av att jag hade ord hos mig, kanske något som kan liknas vid en dikt, så jag skrev faktiskt ner det jag kom ihåg. Väldigt sorgligt… Jag undrar vad som var upprinnelsen? Eller är det fortsättningen som är det viktiga? För övrigt har jag blivit besatt av vitt Rapidographbläck och mina kalligrafispetsar. Min favorit pajade jag i går genom oaktsamhet, men den här funkar också okej.

15_1

06 Mar

Kalifornien.

Som nygifta bodde vi i Palo Alto, Kalifornien. Tony Bennett var inte den enda som lämnade sitt hjärta i San Francisco… Vilket underbart ställe! Stanford Campus är ett av de vackraste ställen jag varit på. Jag älskar doften, museet, stilen och bokhandeln. Hade det inte varit så erbarmligt dyrt att bo hade jag gott kunnat tänka mig att sätta mina bopålar där! Uppe i norra Kalifornien finns ett annat av mina guldställen, nämligen Yosemite National Park. Gillar man fart och fläkt, solstränder och silikoninlägg är det södra Kalifornien man ska besöka. Där ligger Disneyland, Hollywood och andra ställen som visar att USA är stället för ”the more, the better”.

6_1

E nedanför Hollywoodskylten, oktober 2012.

Nu har min gamla vän från Philadelphiatiden bjudit in det ”gäng” jag och maken hängde med där till sitt semesterställe i Balboa om två veckor. Inte grabbarna, bara brudarna. Det är inte klart att jag kan åka än, så du får gärna hålla en tumme eller två för att det går att ordna. Trots att det är den övre halvan av Kalifornien jag brinner mest för skulle jag inte alls ha något emot att få ta en sväng till sol, värme och sandstrand.

California Dreaming med The Mamas and The Papas

Vad drömmer du om just nu?

29 Okt

Om att drömma och att göra.

Idag fick vi en inbjudan till The Christmas Crèche Exhibit i Palo Alto. Utställningen av julkrubbor håller på den 7-11 december. Vi får bo hemma hos vår extramamma M om vi kommer… Jag älskar Palo Alto, jag älskar Kalifornien, jag älskar M och jag älskar den där utställningen (som tydligen har blivit ännu bättre sedan vi såg den senast för nitton år sedan). Det finns egentligen ingen orsak att vi inte skulle åka, förutom … Maken ser inga problem, jag börjar räkna upp anledningarna till att vi inte ska kunna åka innan jag ens funderar på om det kanske faktiskt skulle kunna vara möjligt.

Om du i morgon fick göra precis vad du ville och slapp tänka på praktiska grejer som ekonomi, semester och barnvakt, vad skulle du göra då?

Om jag fick göra precis vad jag ville i morgon skulle jag kanske göra något av följande:

sitta och sträckläsa eller lyssna på böckerna i min hög
åka runt och dela ut kramar till några som jag tror behöver sådana just nu
ta in på spa med maken
bjuda barnen på sushi till frukost, lunch och middag
ringa en byggfirma som skulle få fixa väggarna, golvet, köket, toaletterna och innertaken
åka till Sverige och fixa släktträff
köpa en gård
simma längd efter längd efter längd i en lagom varm bassäng eller i ett hav utan hajar
åka till Australien och hälsa på hjärtana där
skriva en bok
gå på konsert

Det är bra att skriva av sig så här ibland. Det gör det lättare att ta beslut om vad som är viktigt och vad som är värt att kämpa för. Det blir ännu bättre om man också skriver en lista med saker som man kan göra med de begränsningar man faktiskt har. Den listan kommer antagligen att bli lättare att bocka av vad det lider.

Peace.

28_9

Det finns en annan sida
Det finns nånting jag aldrig ser
Men jag vill inte veta vad
För därifrån syns längtan mer
Men om jag tar mig från en sviken dröm och hit igen
Så kanske jag kan känna meningen med tystnaden 

Svalkar vinden, värmer solen
Ser du något bakom molnen?
Känner du lyckan genom sorgen?
Jag har inget mera än mina 

Svalkar vinden, värmer solen
Ser du något bakom molnen?
Känner du lyckan genom sorgen?
Jag har inget mer än mina tankar 

Har fått lovord och mordhot,
Piska och morot,
Ångest och oro,
Som om jag vore av stål och glas
Borde gå men stanna kvar
Jag har lovat och glömt, förlåtit, fördömt
Försent för att ångra men tid nog att tänka om
Och leva med det 

Svalkar vinden, värmer solen
Ser du något bakom molnen?
Känner du lyckan genom sorgen?
Jag har inget mera än mina 

Svalkar vinden, värmer solen
Ser du något bakom molnen?
Känner du lyckan genom sorgen?
Jag har inget mera än mina tankar 

Jag saknar de som inte finns
Och sprider ut mig själv i vinden
Bara du kan bära det
Som gör så ont i mina ögon
Vi har nåt stort på gång
Så länge ingen bryr sig om
Vilka höjder vi kan nå
På vilken sida som vi står 

Svalkar vinden, värmer solen
Ser du något bakom molnen?
Känner du lyckan genom sorgen?
Jag har inget mera än mina

Svalkar vinden, värmer solen
Ser du något bakom molnen?
Känner du lyckan genom sorgen?
Jag har inget mera än mina tankar

23 Jul

Allmän väg?

Idag fick jag lust att blogga för första gången på länge. Jag har inte känt för det på ett par veckor trots att det har hänt en massa spännande i mitt liv under tiden. Ett tag tänkte jag att det kanske är dags att lägga ner bloggandet, men jag vet att jag kommer att sakna det för mycket lagom till att vardagslunken sätter in igen. Jag har tänkt på allt jag skriver, vad jag delar med mig och hur jag bjuder på det. Kanske är det dags att byta format? Ska jag fokusera på något av allt det jag brukar skriva om? Ska jag lyda rådet på den gamla vägskylten som säger att ”Här slutar allmän väg”? Uppriktigt sagt vet jag inte. Jag vet inte ens varför jag berättar det här för dig.

20130723-222841.jpg

13 Mar

Jag längtar till Italien.

När yngsta dottern var ett drygt halvår gammal bestämde jag mig för att göra slag saken. Det var äntligen dags att läsa italienska! Italienskastudier på studieförbundsnivå torde vara lätt som en plätt. Jag hade ju ändå varit hyfsat duktig i skolan.

En kväll åkte jag in till Stureplan med alla tre barn i bilen, mitt i rusningstrafiken, och insåg förvånat då jag var framme att detta äventyr varken dödade mig, barnen eller någon annan. Maken bytte plats med mig och körde sig och barnen hem medan jag lite nervöst tog mig fram till kurslokalen. Lärarinnan var ung och fräsch och resten av studenterna var ännu yngre och ännu fräschare. Själv kände jag mig som något katten hade släpat in. Trebarnsflabbig, amningstrött och lite lagom förvirrad sjönk jag ner i min stol, hejade lite på mina medstudenter och hann knappt blinka innan ”fröken” hade dragit igång kursen på full fart! Första kurstillfället svischade förbi fortare än kvickt och snart satt jag i tunnelbanevagnen på väg hem igen. Vi fick mycket läxa, men med tre småbarn hemma blev det inte mycket pluggat. Äh, vem är jag att skylla på dem egentligen…

Tiden gick. Jag gjorde bort mig gång på gång då jag skulle läsa högt eller svara på frågor under lektionerna och jag insåg rätt snart att jag inte hade de rätta förutsättningarna för att lära mig ett nytt språk just då. Jag har för mig att jag höll ut i knappt två månader. De få ord jag lärde mig har jag redan glömt bort. Däremot lärde jag mig att sluta ängslas över att köra inne i Stockholm. Ja, jag gillar det fortfarande inte, men jag svimmar inte längre om jag måste göra det. Någon italienskadiplom fick jag aldrig, men bil kör jag fortfarande och gärna, bara jag slipper fickparkera. En dag kanske jag lär mig det också av bara farten?

Hur som helst. Italienska är fortfarande ett språk som fascinerar mig. Franska är förvisso mer passionerat och finska är mer spännande, men italienskan får mig att drömma om världens godaste mat, intressant historia och vackra människor. Har du inte varit i Italien hoppas jag att du snart får komma dit. En tur runt Colosseum, upptäcktsfärder nere i katakomberna, känna med Pompejiborna som överraskades av Vesuvius utbrott för snart 2000 år sedan… Italien bjuder på den ena fullträffen efter den andra. Orem i all ära, men eftersom jag alldeles nyss fick hälsa på hemma i Sverige är det nu till Italien jag längtar tillbaka. Följer du med om jag åker? 😉

Lite italiensk musik då kanske? Paola och Chiaras Non Puoi Dire di No blir jag glad av. Vill du bli lite ledsen i ögat är det bara att lyssna till nästan vad som helst av Laura Pausini, men särskilt den här, En Cambio No. När italienska musikmaffian går samman kan det låta så här. Annars gillar jag den italienska kompositören Albinoni. Oboekonsert no. 2 i D moll op. 9 – förstår du att jag var glad över att ha min oboestuderande vän som inneboende då jag bodde i Tumba? Hon spelade kanske inte alltid Albinoni då hon övade, men jag älskade oboens vackra och mjuka sång då och jag gör det fortfarande.

Idag borde jag väl ha haft en fin bild på mammas underbara väninna B-M som bott i Italien hela sitt vuxna liv. Det var hos henne jag fick smaka kyckling tillagad med färsk rosmarin första gången. (Det finns inget som slår det. Ingenting. Jo, kanske hennes svärmors vitlökspackade lasagne, förresten. Eller gelato. Eller färsk pestoslungad spaghetti. Eller grillad svärdfisk. Eller…) Nu har jag ingen bild på B-M, så du får hålla tillgodo med en ful amerikansk bilskylt istället.

Amerikanerna är experter på skumma varningsskyltar på allt och inget. Denna skylt satt på en skåpbil som låg framför mig och sonen då vi kom körande. Vi började genast fundera över vad som hade hänt innan den här skylten fick sin plats. Hade någon i företaget blivit påkörd vid en järnvägsövergång? Ska man anmäla en förare som inte följer det som står på skylten? Vill företaget som äger dessa bilar utmärka sig lite? Vad tror du?

08 Mar

Allt från grått till solgult.

Alldeles fantastiskt vackert – Spem in alium från Fifty shades of Greys soundtrack.

Jag började läsa Fifty shades… alldeles efter att den kom ut efter ett tips från någon. När jag läser tipsböcker brukar jag börja läsa utan att göra några efterforskningar. Efter den här floppen ska jag nog ändra mina rutiner. Fifty shades… visade sig nämligen vara rena porren och jag tyckte att den var så osmaklig att jag lämnade tillbaka den innan jag hunnit speciellt långt. (Min kompis glömde tala om vilken typ av bok som rymdes innanför pärmarna på boken.) E L James har skrivit en hel trilogi om Mr Grey och hon har sålt hur många miljoner böcker som helst översatta till 37 olika språk. Jag gissar att E L James skrattar hela vägen till banken och att Fifty shades-böckerna är 2010-talets Grottbjörnsserie. Suck!

I går fick jag en jättespännande fråga. Vad svaret blir vet jag inte än. Det lär dröja ett tag innan beslut kan fattas, men under tiden fram tills dess kan jag gå omkring och småmysa lite. Jag har för övrigt en lång lista på olika projekt jag skulle vilja ta tag i. Det är dags nu. Det är en sak att drömma och planera, något annat att göra slag i saken.

Förresten pratade jag med fina grannarna på Sturkö och mamma idag. Hej V! Tänk att man kan prata med någon som är på andra sidan jorden, där tiden är en annan och temperaturen skiljer sig 20-30 grader. Visst är det alldeles fantastiskt?

Jag känner våren i mig, lagom i tid för sommartidsomställningen. Vädret visar sig från sin finaste sida och folk går omkring i shorts och flipflops. Nu kan jag tala om att det finns många som gjort det också i -20°, men ändå. De avklädda är ännu fler nu och solen värmer så skönt, så skönt. Livet återvänder sakta och snart är det väl dags att gräva ner fingrarna i jorden. Se, det blir något annat det! Vi får kanske ta hjälp av någon som kan tala om för oss vad det är vi har i rabatterna egentligen…

12 Jun

Tänk ändå…

Dagen jag inte trodde skulle komma är här. Vi har en yttertrappa och trappan inne är på god väg att få mattan på plats. Undrens tid är sannerligen inte förbi. Det blir väldans fint här hemma för den familj som ska flytta in. Undrar just vilka de är, vad de tycker om här och vad de genast vill ändra på? Jag rekommenderar en låtsasflytt. Då hinner du kanske bo så som du drömmer om! 😀

05 Mar

När tankarna börjar leva sitt eget liv.

Jag känner själv att jag läst tankeväckande böcker och pratat med spännande människor mer än vanligt sedan en tid tillbaka. Jag har börjat tänka på ett mer positivt sätt och även om jag aldrig har varit någon stor ”ältare” känner jag att det här har bidragit en hel del till mitt lyftande (årets ledord om ni kommer ihåg). På något undermedvetet sätt tror jag att det här har påverkat mig mycket mer än vad jag insett.

Mitt i natten vaknade jag med bultande hjärta och var alldeles kallsvettig. Jag kan tala om att jag väldigt sällan kommer ihåg vad jag har drömt, men de drömmar som stannar är oftast smått surrealistiska och rätt trevliga. Drömmen som väckte mig i natt var långt ifrån trevlig. Jag dog. I drömmen fick jag veta att jag skulle dö och att jag bara hade några dagar på mig att reda upp mitt liv. Det konstiga är att jag kommer ihåg massor av detaljer. Först rädsla. Sedan en bottenlös sorg. Mina barns förtvivlan. Min egen otillräcklighet. Min klarsynthet. Känslan av att vara ett med något mycket större, förmågan att släppa taget och känna att det inte tog slut. Min kropp slutade fungera, men jag fanns kvar. Jag var arg, för min begravning blev inte alls vad jag ville att den skulle vara. Frustrationen över att vara där, men att inte kunna kommunicera med någon…

Vill ni veta vad jag använde mina sista dagar i livet till? Jag tröstade min familj och lyssnade på en massa musik. Jag skrev små meddelande till snart sagt varje människa som gjort mig till den jag är. Jag började med min man och mina barn, mina föräldrar, syskon med respektive och syskonbarnen, mina svärföräldrar, svägerskor, svågrar och barnens kusiner. Hela min stora släkt. Efter det började jag om från början av mitt liv. Barnflickor. Lärarna. Klasskompisarna. Kyrkisarna. Vännerna. Kärlekarna. Kollegorna. Grannarna. Föräldrarnas vänner och bekanta. Ni kan ju gissa hur många meddelanden det blev! Inte bara blev det massor av meddelanden, men jag kommer ihåg vad jag skrev på många av dem. (Alltså, hjärnan är så fantastisk och komplicerad att jag önskar att jag förstod mer än en bråkdel av hur den funkar.) Sedan åt jag kroppkakor och de där goda apelsinmördegskakorna som min syster brukar göra. Japp. Om någon skulle fråga mig vilken favoriträtt jag har skulle jag nog inte kunna välja en, men tydligen löste det undermedvetna det med lite tryck på sig…

Jag bestämde mig för att göra en del saker som jag inte tagit tag i ordentligt förut. Som att skriva hur jag vill att min begravning ska vara. 🙂 Kanske borde jag skriva alla de där små meddelandena på riktigt. Eller inte. En del saker gör sig bättre i drömmen än i verkligheten. Kanske är det inte så dumt att få sig en sådan här påminnelse då och då. Livet är alldeles för dyrbart för att slösas bort på bitterhet och elände, ilska och frustrationer. Det finns så mycket kärlek här! Ibland finns den på oväntade ställen. Kom ihåg att tala om hur viktiga människor runt omkring dig är. Ge en komplimang. Säg något snällt. (Mamma – jag ska bli mycket bättre på att skicka kort, brev och paket!) Köp en bukett vackra blommor. Hälsa på din gamla granne. Och glöm inte att lyssna på mycket musik.

När våren gör intrång blir skopan en vacker installation.

Utnyttja träningstiden för att se hur vackert det kan vara också bland förortsgrus och torra löv. Skönhet i det lilla!

Det som göms i snö kommer upp i tö. (Hoppas att festen var trevlig!)