drömmar

13 jan

Om jag hade en-miljon-eller-många och världen inte höll på att gå under (och jag därmed slapp ta hänsyn till ångest knuten till diverse företeelser).

Häromdagen frågade maken mig just det första. Vad skulle du göra med en miljon? Han visste redan svaret. Betala av skulder och/eller hjälpa andra. Det finns inget annat för mig. Med en miljon kommer man dessvärre inte så långt i dagens läge, men nästa tanke var att ett Attefallshus på tomten skulle göra det ännu bekvämare för våra barn att komma hit på längre besök och det hade verkligen varit trevligt.

Tänk om verkligheten inte såg ut som den gör, eller att jag inte funkade som jag gör, hur skulle jag välja då? Tänk om jag var tvungen att välja att lägga pengarna på något som bara var för mig, hur skulle tankarna då gå? Jag var tvungen att skriva detta och gå och göra något annat en stund för att få igång tankarna. Här landade jag i drömmarnas drömvärld där också miljonen räckte oändligt långt, eller prioriteringar och hänsyn inte var nödvändiga. Och jag insåg att det är svårt för mig att vara lycklig om jag inte inkluderar andra.

Jag skulle gå på lymfmassage en gång i veckan.

Konserter! Varenda gång någon kom till stan skulle jag gå, oavsett genre. Det är bra att vidga sina vyer och lajvmusik är faktiskt nästan alltid givande på något sätt.

All mat som inte odlas här hemma skulle köpas genom REKO-ring eller genom andra lokala leverantörer. (Gäller naturligtvis inte mat till viss asiatisk mat osv, men du hajar.)

Jag skulle ta med vår ”lilla” familj på en musikalresa till London eller New York och så skulle vi riva av en musikal om dagen i en vecka.

En tripp till svägerskorna i Australien och Nya Zeeland hade varit självklar och naturligtvis hade vi tagit med makens familj och våra ungar också.

Syskonen och deras familjer skulle bli glada då jag fixade till Bredavik så det blev supermegabra för oss alla.

Jag hade anställt en trädgårdsmästardräng: stark, uppfinningsrik, kreativ och villig att sköta trädgården om vi är i Stockholm hos ungarna under en längre tid.

Ladan hade renoverats med mycket bättre förvaringsmöjligheter, men också med extra sommarboende.

Här kommer den. Lägenheten i Vasastan i Stockholm.

Maken hade fått ett eget flygplan.

En ny bil hade hittat hem hit. Den skulle vara bränslesnål, stark, med bra transportmöjligheter och skulle vara härlig att köra.

Min garderob skulle definitivt få sig en översyn av någon som kan sin grej och som skulle förstå hur viktigt det är för mig att vara bekvämt klädd utan att se slafsig ut (det sista missas eventuellt av somliga som det ser ut nu, hehe).

Jag skulle dra iväg på kompisspa med mina nära vänner, en i taget så vi hinner prata klart innan det är dags att åka hem igen.

Blommor och riktigt god choklad skulle följa mig vart jag än gick. Inte till mig, utan till mina medmänniskor.

Och tänk att gå på fin restaurang lite mer ofta, det hade varit trevligt! (Men inte allt för ofta, jag gillar mitt kök.)

Jag lever ett välsignat liv. Önskedrömmar är något som jag inte ofta drivs framåt av, jag är förnöjsam till den grad att jag verkligen borde sätta en spark i rumpan på mig själv då och då. Jag inser dock att övningar liknande den här kan få igång hjärnan på ett sätt som den faktiskt mår bra av. Är du någon som drabbas av avundsjuka då andra har vad du vill ha tror jag inte den här övningen är det minsta hjälpsam, men jag piggades upp av den. Det var ett kul sätt att börja helgen på!

08 jan

Om allt möjligt och förmågan att drömma stort.

Helgen har ägnats åt fina möten med familj och vänner, något som jag verkligen känner mig tacksam över. Min lilla systerdotter döptes och hennes pappa sjöng Bo Kaspers ”Vad ska du heta?” så de sista pappersnäsdukarna från förpackningen jag öppnade då lillans föräldrar gifte sig gick åt. Det var fint att komma till lillastesysters nya hem i Höllviken. Syrran är så duktig och det är underbart att se den lilla familjen kämpa på och nå mål av olika slag. Våra föräldrar skulle vara så stolta över dem!

Igår hade vi våra kompisar över på en bit mat och trevlig samvaro. Deras småttingar är otroligt charmiga, inte minst balettdansösen på bilden här ovan som med stor säkerhet deklamerade att hon ”ska bli sjungerska och danserska och stå på alla de största scenerna i hela världen”. Efter sin sju nummer långa konsert är jag tämligen övertygad om att hon kommer att gå långt, oavsett vilken väg hon väl bestämmer sig för att slå in på då hon har några fler år innanför västen.

Idag hade jag inga bokade samtal, så jag ägnade största delen av dagen åt att städa undan julen. Det gav mycket tid till reflektion över bland annat den energi som den lilla musikalartisten så självklart visade upp. Jag sög i mig den som en torrlagd svamp, ville så gärna få ta del av den och låta den ge mig kraft att känna samma självklarhet i mitt liv. Nytt år, nya ambitioner, men samma gamla kropp och samma utmaningar. Må självklarheten slå följe med mig detta år, låt mig ta den i hand och låta den bära mig när jag inte ens har styrfart framåt. Jag önskar ibland det var lika lätt att ladda upp mina egna batterier som de som sitter i den bärbara högtalare som finns här hemma. Bara att plugga in i datorn, den går ju till och med att använda medan den laddas! Jaja. Nu ska jag dra iväg och få till några piruetter innan det är dags att ta en tidig kväll för att häva de dåliga jullovsvanorna jag lagt mig till då jag stannat uppe alldeles för länge. Jag hade tänkt skriva något helt annat, men du vet hur det är. Det är som det är och det blir som det blir. Även så med texterna i Monnahs blogg.

16 aug

En blick i backspegeln och framtidsvisioner.

Igår fyllde min fine lillebror år och jag gick för att se om han uppehöll sig på sitt bygge så jag kunde gratulera. Det gjorde han nu inte, men jag lämnade en present och tog mig sedan en runda för att se vad som hade hänt sedan sist. De flesta av oss har nog lättare se vad andra har åstadkommit än att se sina egna framsteg. Det ligger lite i sakens natur eftersom man matas med sina egna aktiviteter i små doser och ofta.

Vad hade då hänt sedan sist? Tja, flera av fönstren har kommit på plats. Det underbara ljuset är detsamma, men huset har fått ett helt annat uttryck utifrån. Detta upplevs bäst om man byter utsiktsplats och tar sig…

…hit istället. Vilka vackra fönster! De är fått gyllene snitt-proportioner och ger huset ett utseende som minner om svunna tider. Dörrarna är återvunna från ett bygge inne i Karlskrona, något som lurar betraktaren lite rent stilmässigt. Former inspirerade från Ronneby Brunnspark, förra sekelskiftet och åttiotalet, praktiskt enplan, uppvuxen trädgård och hemliga utrymmen. Det här huset är inte självklart på annat sätt än att det är väldigt lätt att tycka om! Jag älskar att komma hit och kan, trots att jag älskar vårt hem över allt på jorden, vara lite avis på dem som så småningom får flytta in.

Återvinningen fortsätter. Kakelugnen i vardagsrummet har jag redan visat, här står dörrar som ska få ta plats och ge huset karaktär. Varje gång jag ser den gröna dörren tänker jag att jag vill ha en ny färgskala i i vardagsrummet där soffan ska ha exakt den här färgen. Jag är uppvuxen med en grön hörnsoffa i vilken synnerligen viktiga samtal har gått av stapeln. Det var stor sorg den dagen den hamnade på tippen, men samtidigt var det en lättnad. Inte för de samtal som nu aldrig skulle gå av stapeln, utan för att sparsamhet in absurdum inte är något att upphöja. Soffan var vid det laget inte ens särskilt skön att sitta i. Samma gäller för övrigt vår soffa, så sedan flera år har jag hållit ögonen öppna efter en arvinge. Det är inte lätt kan jag avslöja! Djupa och låga soffor är snygga, men varken sköna eller ergonomiska. Soffor med hög rygg är ofta jättefula. Jag drömmer om min första soffa i grå skai. Ful redan i början på 90-talet då den inhandlades, men grymt praktisk och jätteskön att sitta i. Tänk den i en snygg version och i utbytbar textilklädsel. Drömma kan man ju.

25 apr

Tulpaner och sparris, sådant som gör mig glad.

Ja, men nu händer det! All tid jag ägnar åt drömmar, planering, förberedelser, plantering, rensning och vattning börjar ge frukt. Eller blom kanske? Efter John Taylors information om hur holländska tulpanodlare slår sina tulpanfält för att få de nya flashiga sorterna att bli starka ser jag alltså nu mitt nya tulpanland, Lilla Rotterdam, som ett rent snittblomsförråd. Första blommande sort är den här söta varmgula/orangea skönheten. (Tror det är Orange Emperor, men den har inte alls den intensiva färg som hade utlovats på bilder.) I Lilla Amsterdam kommer jag också att kunna plocka till buketter, där verkar det vara stor skillnad mot tidigare år med fler återkommande lökar. (Visste du förresten att en tulpanlök aldrig blommar om, utan den skickar ut nya lökar efter att ha blommat klart? Tulpaner kan även frösås, men då tar det många år innan plantan blommar.) Eftersom jag för första gången gödslade efter förra säsongens blomning gissar jag att det är den stora skillnaden.

Jag trodde att mina sparrisplantor gett upp lagom till i år som skulle bli stora skördeåret, men icke! När jag påtade runt lite i jorden hittade jag flera kraftiga knoppar på väg upp. Jag inser att fel låda fick uppdraget att agera permanent sparrisland då det är en av de tre som får flest skuggtimmar per dag. Sparrisar vill nämligen ha massor av sol, något som mina plantor inte riktigt fått tillgång till. Alltså, solen når dit, men inte under lika stor del av dagen som hos de flesta andra lådor i landet. Detta gör att skörden blir sen och antagligen mycket klenare än den hade varit med mer sol. Jag ska se till att leta upp ett bättre ställe och funderar på rabatten vid stenmuren utanför trädgårdslandet. Där växer redan jordärtskockor väldigt bra och den sandblandade jorden och skyddet/värmen från stenmuren hade nog varit mycket behjälplig. Det handlar bara om hur väl jag rensar. Vi har så stora ytor att ta hand om och även om jag fått bättre kläm på hur man bäst hanterar ogräs har jag bara en viss tillgång till tid. Nåja, jag ska tänka lite på det och eventuellt införskaffa nya plantor till detta uppdrag. En sparris tar ju ändå 3-4 år på sig innan den låter sig skördas. Tulpaner och sparris står för övrigt båda på min Topp 10 i trädgården-lista.

Monnas topp 10 i trädgården, utan inbördes ordning, i april 2023

dahlia (för dess skönhet och långa blomning)
sparris (godaste grönsaken)
tulpan (har funnits med som min favoritblomma i alla år)
lök (använder lök mer eller mindre dagligen)
slingerkrasse (underbart vacker och jättegod i sallader)
tomat (hemodlade är bäst)
vitkål (jag har nästan kommit över min kålodlingsfobi och tycker kål i alla former är jättegott)
sockerärt (så tacksamt att odla och jättesmarrigt)
luktärt (som kärlek, ju mer du delar med dig, desto mera har du kvar)
äpple (apelsin må vara min favoritfrukt, men äpple är en riktig trotjänare)

Jag inser att jag har många fler ”måsten”, men dessa var de första som kom till mitt sinne. Vilka har jag missat som du hade valt?

07 okt

Att samtidigt vara nöjd och längta bort.

Häromdagen tog jag mitt vackraste palettblad och ställde den i bilen för en sista resa. Jag hoppas att dess liv fortsätter länge och att det fortsätter ge glädje till min systerdotter, men här hemma fanns inte riktigt någon plats nu när det blir trångt om dagsljuset för krukväxterna som förut stått ute eller i verandan. Jag fick en märklig känsla av att växten var spänd på ett positivt sätt, att äventyret lockade. Jaja, vi kan väl diskutera huruvida växter kan känna förväntan, men jag vet att känslan fick mig att fundera över mig själv. Kanske har det inte bara med den där förväntanskänslan att göra, jag blir alltid mer eftertänksam runt mina födelsedagar. Man kan gilla att fylla år och ändå känna behov av att reflektera över livsval och status i livet.

För tre-fyra år sedan började jag titta på hur en roadtrip längs Oregonkusten skulle se ut. Den skulle börja i Seattle (av någon anledning har jag alltid längtat dit) och sluta i SLC där vi har både familj och vänner efter våra år i Orem. Jag såg verkligen fram emot den här resan och tyckte att den skulle bli ett utmärkt sätt att fira min och makens femtioårsdagar. Inga biljetter beställdes och vi velade lite fram och tillbaka över om vi kanske skulle börja på andra hållet och resa norrut istället, och när skulle egentligen bästa tiden för resan infalla? Tack och lov för att det blev så. Som du vet stannade världen i samband med pandemin och efter det har egentligen ingenting varit sig likt.

För några veckor sedan kunde jag äntligen hämta upp mitt nya pass. Det gamla gick ut förra året och jag har inte gillat att stå utan möjligheten att resa även om det inte har varit aktuellt. När jag väl stod där med passet i handen började långsamt den där reslusten väckas till liv igen. Oregonresan känns dock otroligt långt bort. Mina drömmar går till Storbritannien, till Irland, till Italien och kanske till Norge. Jag är så nöjd här hemma, men något annat har väckts. Jag ser mig själv strosa omkring i Bodleys bibliotek i Oxford. Jag drömmer mig tillbaka till Aranöarna (sanna mina ord, denna plats finns i mitt DNA). Att sitta på en av Roms kullar en varm vårdag och följa akvedukter med ögonen medan man drömmer om en perfekt grillad bit svärdfisk känns lockande, för att inte tala om att höra det där underbara språket som ljudkuliss överallt. En musikalresa till London kanske och sedan en trädgårdstur som sträcker sig över flera dagar. Ja, alltså, det känns ändå bra att reslusten inte helt försvunnit. Jag märker dock att jag filtrerar på ett nytt sätt. Äventyr har aldrig varit min grej, det är sällan jag längtar till något helt nytt, men riktigt så här fokuserat på ”best of” brukar inte mina tankar vara.

I takt med att blommor plockas in, krukor diskas, växthus monteras ner och sista paprikan hittat in i köket blir tydligen inte kroppen helt fokuserad på tända stearinljus, brasor och en stickning i händerna. Det finns utrymme för något som skulle kunna kallas reslust och det gör mig glad. Förnöjsamhet i all ära, men när man slutar drömma tror jag livet förlorar en viktig drivkraft. Har du någon längtansdröm?

12 maj

Nu blomstrar det lite försiktigt.

I baljan lyser små solar av glädje. De senaste nätterna har det regnat. Inte mycket, men tillräckligt för att allt med rötter har fått leva upp! Krispigt överallt.

Syrran skickade en stor påse aklejafröer för ett par år sedan. Några av dem satte jag i en fin trälåda från ladan som har fått agera uteblomkruka sedan vi flyttade hit. De där fröerna verkade inte ta sig riktigt på hela året, kanske för att det var så torrt och jag inte alltid hann eller orkade vattna mer än det absolut nödvändiga i trädgården. Nu står det dock små aklejaplantor runt kanten på hela lådan. Jag ser fram emot att få se vilken färg eller vilka fröer som kommer upp. Också i perennrabatten står en stor akleja från grannen Linda redo att visa färg.

Igår kväll såg lilla tulpanbuketten i vardagsrummet ut såhär. Alltså, den där laxfärgade tulpanen är alldeles extra speciell. Den har skiftat färg genom hela processen. Gul, rosa, orange. Pastell, intensiv, mjuk. Vacker i allt från detaljer till helheten.

Jag drömmer om prunkande rabatter och mängder av blommor som en i taget tar vid då någon annan spelat sitt solo. Blomsterlin med atlasblommor och brudslöja. Klättrande slingerkrasse. Ståtliga solrosor bakom dahlior i olika färger. En böljande ettårsrabatt som surrar av humlor och bin, mängder av färger i olika höjder. Fars ringblommor. Pelargontrappan. Ja, innan något har slagit ut går det utmärkt att drömma och se allt som kan komma att bli!

18 nov

Carl Malmstens Herrgården i nya kläder.

I trettio år har jag gillat Carl Malmsten-möblemanget Herrgården. Jag har skrivit här i bloggen om hur jag hittade det på en nätauktion och köpte det för en billig peng. Det var i risigt skick (hade stått i hem med rökare någon gång i sitt liv), så jag visste redan från början att vi inte skulle kunna betala så mycket för det för att det fortfarande skulle vara ”fyndigt”. Ett nytt bord med sex stolar går på närmare 60 000 kronor, så efter överläggning med maken landade jag i att 10 000 inklusive allt (reparation, professionell omlackering och omklädning av sitsarna) borde vara ett skäligt pris. Efter vunnen auktion, slagavgift, lackeringsavgift och nytt möbeltyg landade alla utlägg på 10 200 kr, så jag är mycket nöjd. Tycker du inte att det är fantastiskt snyggt? Eller tillhör du skaran av folk som inte kan lägga på ett automatiskt drömfilter?

Det känns ändå fantastiskt att stolar som tillverkades 1957 fortfarande håller formen perfekt. Inga glapp någonstans, något som obönhörligen hänt med alla IKEA-möbler vi haft i vårt hem genom åren, ofta efter kort tid.

Däremot hade färgen släppt på sina ställen och nikotinnyansen som alltid lägger sig hos rökare har aldrig varit min favorit. Jag är otroligt känslig för dofter och tyckte det var intressant att möblerna trots allt nästan inte luktade (mina föräldrar brukade ”ärva” möbler från mammas rökande kusin och usch, de luktade alltid otroligt otäckt), så jag gissar att de stått i något förråd eller liknande i många år innan de auktionerades bort.

Stolsitsarna monterades bort och bord, iläggsskivor och stolar lämnades in till lackeringsverkstad. Jag kan varmt rekommendera Ramströms lackering här i Karlskrona. De var så proffsiga och hjälpsamma och resultatet blev fantastiskt snyggt. Vi fick betala lite extra för rengöring, grundbehandling och lagning av ett par hack, men mycket prisvärt! Att ta hand om sitsarna blev däremot mitt jobb.

Det blommiga Sandersontyget Rose and Peony hade sett sina bästa dagar. De tidigare ägarna måste verkligen ha gillat detta klassiska mönster, för de flesta av sitsarna var omklädda med två lager tyg. Det var tydligen inte samma häftpistol som använts, för det första lagret tyg (andra för mig) var mycket svårare att få loss.

Sitsarna var fläckiga och lite slitna, men här syns vilken fantastisk kvalitet det är på originaltyget från 1957. Wow!

Två lager stoppning, ett fastare och ett ”luddigare”, behövde plockas bort. Sedan var det dags för…

… montering av skumgummi och mellanlägget som jag använde senast då jag gillade att sy lapptäcken för MÅNGA år sedan. Påminnelse om hur viktigt det är med ordning och reda så man hittar ”bra att ha-grejer” då man väl behöver dem.

Löpande band-principen funkar ofta bäst och är mest tidseffektiv. Här står sitsarna redo att monteras fast på själva stolarna.

Usch, efter att ha skjutit på det sista steget alldeles för länge frågade jag maken om han kunde bli mitt moraliska stöd och ansvarig för att sätta häftorna medan jag var ansvarig för själva monteringen. Som vanligt lade jag alldeles för mycket tid på att oroa mig över att det inte skulle bli bra istället för att bara göra och tänka ”om det blir fel så gör vi om”. Det blev ju jättebra!

Efter alla dessa bilder kan jag nu visa slutresultatet. Hurra! Ljust och fräscht, men hädanefter blir det alltid duk på bordet. Jag hade beställt en tygvaxduk (ser ut som linnetyg, men har en yta som gör att det är lätt att torka bort spill och fläckar) som inte alls hade rätt färg då den kom, så nu väntar vi på en ny sådan. Tills dess får vi äta på golvet. Hehe, skojar bara. Det känns bra att kunna lägga ett halvårslångt projekt till handlingarna och ser fram emot många härliga stunder vid köksbordet framöver.

03 aug

Välkommen tillbaka!

Kära du! Jag vill hälsa dig tillbaka till bloggen. Vilken sommar det har varit! Det verkar som att inte bara jag har haft möjlighet att tänka över ett och annat. Förhoppningsvis har också du fått ny energi, större lust, mer inspiration, en känsla av hopp och kanske ett driv framåt som inte fanns där för ett tag sedan.

Semester… Vilket ansvar det ligger på denna västvärldsuppfinning! Så många av oss lägger alla våra drömmar i en låda för att sedan hoppas att de ska uppfyllas under några ynka veckor då vardagen har lagts på is och vädret förväntas leverera varje dag medan alla skrotar omkring med rosor på kind och solsken i blick. Ju äldre jag blir, desto mer inser jag att orealistiska förväntningar kan slå krokben på den bästa av oss. Kanske är det inte så konstigt att det slår över här och där då projekt drar ut på tiden, väder slår om vid fel tillfälle, sjukdomar drabbar oss eller någon helt enkelt inte är på humör. Vikten av vilan som var så hett efterlängtad förminskas och kvällarna blir sena medan hängmattan glöms bort och telefonen fortfarande hänger med överallt.

Med det sagt ser jag fram emot det som ligger framför mig. Denna tid på året ligger mig varmt om hjärtat. Oskrivna block, en svag doft av nyvässade blyertspennor och stunder av fotvård för att ta hand om trädgårdsskitiga fossingar får mig på gott humör. Jag är tacksam för många timmars meditativ trädgårdsvattning, umgänge med alla våra härliga ungdomar, storfamiljstid och sköna bad. Ladan är fortfarande inte målad, men för ett par dagar sedan köpte jag färg och penslar och sonen blev igår färdig med förberedelserna inför uppfräschningen. Maken och svärsonen har grävt lite grus och vi är lite närmare den fina grusgången än vi var i juni. Trädgården dignar av rikedomar och både blommor och ”härodlade grönsaker” har välsignat vårt hem under stora delar av sommaren.

Nu är det dags att sortera igen, både bokstavliga och mentala högar. Jag börjar med att sträcka på gamnacken och förbättra positionen i arbetsstolen för att ge mig själv en chans. Det står ett par flyttkartonger redo för grejerna som står i rummet här bredvid och i mitt sinne har jag börjat fila på bättre strukturer för min verksamhet. Jag önskar dig och mig en njutbar sensommar och en förmåga att landa i det som är, inte uppehålla oss bara i det som var eller det som ligger framför oss.

Jag tror
När vi går genom tiden
Att allt det bästa
Inte hänt än
Håkan Hellström

11 feb

Vinterland.

Såhär såg det ut när jag skulle försöka få upp dörren igår förmiddag. Tur att jag kom på att det kanske var dags att leta upp snöskyffeln i stenkällaren när jag hörde att det skulle komma en hel del snö. Den här gången behövde inte jag skotta av mer än stentrappan. Annat var det i Snättringe då barnen var små och maken åkte till jobbet tidigt, tidigt och inte hann skotta på morgonkvisten. Skottning är en supereffektiv träningsform, så mycket kan jag säga!

Det är alltid samma sak då omgivningarna kläs in i snö. Landskapet förändras och man ser nya saker. Igår påmindes jag om vårt söta lilla sommarviste/bakbod/vedbod. Det är spännande med potential, men också lite störigt. Tänk vilken fin mottagning och gäststuga det här skulle kunna bli!

Ladan är så fin! Jag blir fortfarande förvånad varje gång jag påminns om att vi faktiskt bor på en liten gård. Det faller mer och mer på plats, detta är verkligen hemma. Detta är min trygga plats på jorden. Vilken ynnest det är att få bo såhär. Jag är mycket tacksam!

En skatas snöängel? Mönstret var så vackert, jag ville fånga stunden. Det går inte att se de glittrande snöflingorna, men detta blev som ett flyktigt konstverk.

Samma sak med denna snöhög. Snö som har drivit, naturliga former. Skyddande täcke för djur och växter, vatten till våra törstande grundvattenförråd. Jag kan inte se detta som något otyg. Dessutom är det alldeles makalöst vackert!

Den här lådan med fröer, sedan? Planttantsdrömmar. Jag har bestämt mig för att inte dra igång tomater, paprika och det andra allt för tidigt i år. Det blir bara krångel. Jag blir inte stressad av några Instagramodlare som hetsar eftersom jag knappt är inne där, men ett par odlargrupper på Facebook visar tydligt och klart att folk är på gång för fullt! Vi har precis blivit av med sorgmyggor och spinn här hemma och jag måste vila från besvikelsen av att ha mist de fina orkidéer som har trivts och frodats, spridit så mycket glädje. (Vi fick hem en trojansk häst, en gåvoorkidé som visade sig bära på elände.) Mammas orkidé, svägerskans inflyttningsorkidé – det fanns flera med affektionsvärde. Trots diverse planttantstips och tricks fick jag inte till det. Jaja. Sånt är livet. Och snart kommer jag att sätta igång med försådden och glädjas igen.

27 mar

Olycka i arbetet.

Igår höll vi på att landa i ”han hann iallafall fylla 50”… Maken och brorsan höll på att riva ut det ruttna golvet över gödselstan i ladan. Tanken är att höskullen ska bli ett mysigt sommarrum så småningom. Well, det kommer det säkert att bli också. Igår höll det dock på att sluta med förskräckelse.

Ta en ordentlig titt på denna bild. Mitt i bild ser du dörren in till dasset. Spegeln stod inte där då dramat utspelade sig, men högen med takpannor och bråte låg där och mellan högen och dassdörren flera kvadratmeter med betonggolv. I bild finns bara ”extra takhöjd” kvar, men vid tillfället låg ett golv/tak på plats. Detta brakade alltså maken rätt igenom, med rumpan först. Människan landade rätt på rumpan och fick inte ens ett skrapsår! När han kom in och berättade om det blev jag så adrenalinstinn att jag började skaka. Usch! Eller tack och lov att det gick så bra! Det här blev ännu en påminnelse om att byggarbetsplatser kräver varsamhet och uppmärksamhet. Det här äventyret hade kunnat sluta på ett helt annat sätt.

Här ligger nu det ruttna och farliga golvet, redo att förgylla den allt mer imponerande rishögen på det som ska bli binas blomsteräng. Varje litet projekt som klaras av är en vinst. Jag vill helst inte se det som ”ett steg närmare målet” då denna lilla gård egentligen är ett evighetsprojekt med tanke på alla spännande förutsättningar som finns. Vad sägs om festlokal, snickarbod, sommarrum, Attefallshus, växthus, terapeutmottagning… Sedan är det allt det andra. Farstukvist, fixa trädgården och ny häck, måla ladan, nytt tak på äldsta delen, byta ut de flesta av dörrarna på ladan – tja, det finns att göra! ? Så roligt att få ge denna gård upprättelse och kärlek.