16 Maj

Om du inte orkar bry dig ska du nog sluta läsa nu.

Idag bjuder jag på ett inlägg om sådant som jag tycker är intressant. Grejerna jag tar upp har direkt eller indirekt med varandra att göra och de rör alla det där med att vara människa i dagens samhälle. Vi lever i en fantastisk tid! För mig och andra som lever under trygga omständigheter finns det inget praktiskt att direkt oroa sig över. Vi behöver naturligtvis planera, jobba, pussla och anstränga oss, men vi behöver inte leta i soptunnan efter mat till våra barn eller hoppas att bomben inte slår ner i vårt hus under nästa anfall.

Jag följer med spänning den ständigt pågående debatten om hur det kommer sig att så många barn, ungdomar och vuxna mår så dåligt då vi har det bättre än någonsin rent materiellt. Själv har jag kommit fram till att det beror på flera saker. De flesta av dem ska man inte tycka. Som att om man väljer att ha barn så är det viktigare att se till barnens behov än att se till sina egna och att man därför inte ska ha små barn (läs små barn, ett- och tvååringar) i förskolan. Många föräldrar har inte en susning om vad deras barn ser och lär sig på internet. Porr är därför på väg att förstöra en hel generation. (Porr – erektionsproblem för män, hjärnan omprogrammeras så man får svårt att ”tända” på samma person, kvinnor har fått ett porrinfluerat skönhetsideal, tonåringar tycker det är normalt att skicka nakenbilder på sig själva till andra människor, gruppvåldtäkter blir vanligare…) Män och kvinnor är biologiskt olika – inga genusbestämmelser kan ändra på de olikheterna. Män och kvinnor har lika värde. Människor i det västerländska samhället är bortskämda. Om man har många rättigheter och få skyldigheter blir det liksom så. And it goes on and on and on…

Häromdagen skrev min kusin ett ”jag tycker”-inlägg på Facebook. Diskussionen som följde var väldigt intressant. Här kommer kusinens inlägg: Jag önskar fler föräldrar vågar tro på sin egen förmåga att ta hand om barnen. Jag önskar man ej fick lämna småbarn under 3-4 år (gärna mer) när man är hemma med bebis om det ej är komplikationer eller andra bekymmer. Jag önskar personalen o samhällets subventioner kunde gå mer till de barn som måste lämnas. Jag önskar staten kunde garantera barnen en plats in på sin ”gamla” Förskola sen om man önskar i god tid.

Här kommer utdrag ur några av kommentarerna hon fick:

Håller inte alls med dig. De korta stunder som X var på förskolan när Y var nyfödd var enda gången jag överhuvudtaget fick vila eller sova.

Jag önskar att de 15 timmarna kunde utökas istället så att man slapp stressa halvt ihjäl sig mellan lämning och hämtning, och så att barnen kunde komma in i gemenskapen bättre. Alla som har haft 15-timmarsbarn vet att de blir en särskild grupp av barn som inte riktigt blir del av gemenskapen. De är dömda till ett visst utanförskap.

Barnen behöver båda föräldrar och kompisar. Däremot är barngrupperna alldeles för stora och säkerheten på dagis är därmed inte optimal. Dessutom har inte de vuxna den tid med varje barn som behövs.

Du minns väl, precis som jag, Z, när vi hade små barn och gick hemma med bebisar. Alla föräldrar, dagmammor och barn träffades på lekparkerna och andra ställen och ungarna hade massor med barn i närområdena att leka med. Inte konstigt att barnen saknar kompisar hemma när alla barn ska vara på dagis istället trots att de har föräldrar hemma, känner jag.

Ni har glömt hur det var. Punkt. Låter som en härlig fin solskensbild över att vara småbarnsförälder. Jag har alltid mina barn med mig överallt och älskar att umgås med dem, men jag är inte deras allt och de kan inte alltid hänga i mina kjolar.

Det är en skrämmande utveckling man ser. Vi har barn hos oss som kommer till morgonfritids vid 7:00 o äter frukost, sedan är de i skolan 8:00-13:15 och så fritids igen till 17:30. 🙁 Dödströtta när de går hem och även när de kommer på morgonen…. Umgänget med föräldrarna är i princip obefintligt under veckorna (o då har de båda föräldrarna). Dagens föräldrar med barn i den åldern är så upptagna med att förvekliga sig själva, träna, renovera, planera resor att de glömmer det viktigaste de har…barnen! Småbarnstiden kommer ALDRIG tillbaka så ta tillvara på den!!

Jag trivs inte att vara föräldraledig, inte att barnen är besvär utan för att det innebär en isolerad bubbla helt utanför resten av verkligheten.Men klart, hade ingen haft rätt till de där 15 timmarna så hade vi inte heller haft behovet. Fast de första 4 månaderna efter bebis så behövs avlastningen för oss som inte har mormor hemma.

Innan jag ger dig de intressanta länkarna som tar flera timmar att titta och lyssna igenom om du nu känner för det någon regnig dag vill jag tala om att jag inte har glömt hur det var att ha små barn. Jag har många gånger varit både trött och slut och tyckt att livet varit jobbigt, men jag är otroligt tacksam över att jag inte gav efter för trycket utifrån.

Många kan vara hemma med sina egna barn när de är små (Jag skjuter inte på dig som är ensamstående mamma eller vad det nu är.) men de väljer att inte vara det. De orkar inte vara hemma med barnen. De vet inte hur man gör då man är förälder på heltid. De vill ha råd med en livsstil som kostar kosing. De tror att de ska få pension från staten då de fyller 65 och därför är det bäst att fylla på sitt pensionskonto. Väljer man att stanna hemma med barn får man räkna med att det blir jobbigt. Det värsta är inte barnen, utan frågorna och kommentarerna från Messerschmitzar: Hur kan du låta bli att gå tillbaka till jobbet, alla måste väl bidra till samhället? Är du inte rädd att förlora skärpan? Hur står du ut att vara så där mycket ensam med dina barn? Förskolepersonal är ju ändå utbildad för att ta hand om barn, varför ska du göra det?

Föräldrar behövs till större barn också. En kompis skrev på Facebook att vi kanske ska fråga våra barn och ungdomar hur de har haft det på nätet varje dag. Sätt dig och titta på roliga klipp tillsammans! Ha datorerna i allmänna utrymmen och var försiktiga med smartphones. Tro inte att din gulleplutt till nioåring aldrig skulle kolla på porr. Det gör han rätt säkert. Både på skolgården med kompisar och hemma i sitt rum. Tycker du det är okej vill jag att du tittar på ”the great porn experiment” med länk här nedanför innan du fortsätter tycka att det är okej.

Var inte rädd för att erkänna både dina styrkor och dina svagheter. Jag är så trött på att folk skyller på allt och alla och att de tycker att ”någon annan” ska fixa. Men det är ju jag. Och ja, jag gillar att vara positiv och se det vackra i världen och bjuda på härlig musik och stämningsfulla bilder, men det här ÄR min blogg och jag får bestämma vad som skrivs här. Ha det gott, korvkompott! Kram på dig och tack för att du finns.

Allt fler ettåringar i skolan

Barnen tillhör staten/samhället

Multisexuella statyer av förskolebarn

Turning children into medicated zombies

Dåliga intagningspoäng på lärarlinjen

Ordlösa ungdomar

Arbetslösa ungdomar

The Great Porn Experiment

Om porr

Hur kvinnor ser på sig själva

De är bra på Unisex…

15 Apr

Jo, Maria Arnholm. Jag tycker som du.

Alltså, vilken ogenomtänkt krönika. Eller muppig. Eller, tja, det kanske är tänkt att den ska vara provocerande? Eva Franchells resonemang räcker för mig inte längre än till nästippen.

Låt mig berätta om en något som hände mig i tidernas begynnelse då jag var nybliven mamma och bodde i det oändligt trista området Visättra/Flemingsberg. (Måtte mina barn slippa bo där igen. Å andra sidan är blåbärsskogarna fantastiska och man har nära till Huddinge sjukhus. Fast jag var inte välkommen dit för att föda då det var dags, så den där närheten ger jag inte mycket för.) Jag blev placerad i en mammagrupp då äldste sonen var nyfödd. Jag gick till öppna förskolan (eller det kanske var någon annan lokal, jag kommer inte riktigt ihåg) och träffade denna grupp unga kvinnor två gånger. Den andra gången kom samtalet in på papporna. Där satt de, de andra nyblivna mammorna, och rackade ner på papporna till barnen. Den ena karlen var tydligen värre än den andra. De drack för mycket, de tog inte hand om sin sambo eller barnet, de spelade med sina kompisar, de drällde grejer omkring sig och de var allmänt ”värst”. ”Jaha”, sa jag. ”Jag älskar min man. Jag tycker han är toppen.” Det var totalt fel kommentar. Det här var en tävling i vem som hade det värst, och den som hade det bäst hade ingenting att säga till om. Det blev kalla handen, eller kanske snarare kalla blicken. Behöver jag tala om att jag packade ihop mina grejer, klädde på min son och gav mig iväg därifrån ganska omgående?

Du, Eva Franchell. Det handlar faktiskt om att välja rätt man. Det handlar om att välja rätt kvinna. Det handlar om att se längre än till en utlösning eller en orgasm. Har man en omogen partner som inte kan ta ansvar och som inte är smart innan hen blir förälder, eller en karriärskåt partner som bara vill ha ett avelsresultat att visa upp, ja, då kan man nog inte förvänta sig mycket mer än just detta också när barnet kommer. I vissa fall kanske det händer ett mirakel. I många fall gör det det inte. Som sagt. Det gäller att välja rätt från början.

Ps: Jag tycker inte att ensamstående mammor ska skylla sig själva för att de vabbar. Jag vet också att ”shit happens”. Det finns relationer som börjar i dur och slutar med död eller elände. Jag tycker fortfarande att man ska välja rätt från början.

10 Feb

En ytlig debatt.

Idag var jag och dottern och klippte oss. Tjejen som tog hand om mig var så trevlig och söt och glad och bra på alla sätt och vis. Hon hade hår med dip-dye i lila och rosa, ett par strategiska tatueringar och en glittrande sten på överläppen. Behån var leopardmönstrad i lila och rosa, blusen var lite lagom sexig och jeansen var för små (du vet, så där så mullet flyter ut lite grann över lågt skurna byxor). Vi pratade om än det ena och än det andra och på något sätt kom diskussionen in på hennes jobb, att ge människor ett yttre som de gillar bättre då de går därifrån än då de kom till henne.

Jag önskar att jag var i samma form som för ett drygt år sedan då jag mådde toppen efter både rätt kost och träning. Jag mådde inte bara fantastiskt psykiskt och fysiskt, utan var också nöjd med min kropp. Jag var inte särskilt smal och inte särskilt tjock, men jag kände mig frisk. Här hemma pratar vi mycket om hälsa och vad det egentligen innebär. Människor är komplexa varelser. Vi behöver bra kost, utmaningar, lugn och ro, fysiska aktiviteter, sömn, andlighet, kärlek och en plats att kalla hemma. Jag vill att mina barn ska vara stolta över sig själva, att de ska känna sig starka och att de ska våga ge sig ut i världen på egna ben! Vi är inte riktigt där än, men som tur är har de några år kvar innan de anses vara vuxna på riktigt.

Hur som helst, tillbaka till diskussionen med hårfrisörskan. I hennes jobb är kroppsfixande och kroppsfixering något naturligt. Jag tror att frisörer, tatuerare och personliga tränare många gånger ser på människor som kroppar (läs kött) mer än varelser (läs själ). Vad tror du? Vi är lättmanipulerade och ser vi vissa typer av kroppsideal dag ut och dag in (läs megasmala, vältränade, rynkfria, tatuerade kroppar med löshår och silikonbröst) i synliga positioner tror vi, och tycker kanske till och med, att det är så man ska se ut, att det är det där som är skönhet. I går visade jag på Facebook ett foto på en makalöst vacker kvinna med en makalöst grotesk tatuering i armhålan. De senaste åren har tatueringar blivit lika vanliga som hål i öronen, fast för både män och kvinnor. Till och med min gamla faster gick och tatuerade sig häromsistens då hon var ute och reste. Någon skrev kommentaren att ”No tattoo is the new tattoo” eller något liknande i det där Facebookinlägget. Själv är jag med andra ord så gammeldags att jag hunnit bli modern!

I grannskapet bor ett synnerliget lyckat par. De är båda publicerade och erkända inom sina yrken, jobbar ofta utomlands och är i ungefär samma ålder. Mannen ser ut ungefär som farbrorn i filmen UPP! med glasögon och allt medan hans fru inte har en detalj som inte är fixad. Hon är eventuellt smal av egen maskin, men annars är silikontuttar, uppblåsta läppar, botox, uppstramade ögon och blonderat hår allt man ser. På håll ser hon fin ut, står jag närmare än ett par meter kan jag inte riktigt titta på henne. Hon kan inte prata ordentligt heller eftersom överläppen är så pumpad, men hon sjunger vackert. Hade folk låtit bli att lyssna på henne om hon inte hade fixat sig så där? Hade hennes man älskat henne mindre? Hade hon varit mindre framgångsrik?

Här nedanför ser du en bild på nyaste numret av magasinet Shape. Jenny McCarthy, gammal Playboy-brutta och numera Engagerad Autistmamma No. 1, lyser upp framsidan med en kropp som inte liknar min i något skede av livet. Jag undrar mest hur mycket som är på riktigt, hur mycket som är opererat och hur mycket som är Photoshop. Det som stör mig är att jag tittar på henne och tänker att jag önskar att jag hade den där kroppen. Och det hatar jag. Jag önskar att jag kunde se bilden och tänka att Jenny McCarthy är en vacker kvinna, att hon ser stark och hälsosam ut och att det kunde räcka med det. Jag önskar att jag slapp känna något enda uns av avundsjuka. Och så tänker jag än en gång att jag måste, måste, måste fortsätta att arbeta med mina barns självkänsla, mentala styrka och livsglädje. Hur tänker du om dessa frågor?

09 Jan

Källor, gästbloggare och lite Americana.

Idag har jag hyrt in en gästbloggare. Ja, alltså, jag har inte frågat henne om lov och jag har inte gett henne betalt. Jag citerar henne åtminstone utan några försköningar. (Regina Brett har blivit något av en ”urban legend”.)
”Källa på det”, brukar maken säga till mig då jag kommer med en av alla mina tusen frågor och saker jag undrar över eller är irriterad på. Ibland får jag skicka tillbaka samma uppmaning. Nu för tiden kan man få vilken slags fakta man önskar. Det är bara att gå till en källa som ger det svar man vill ha. Benjamin Disraeli tillskrivs citatet ”Det finns tre slags lögner: lögn, förbannad lögn och statistik.”. Googla och du ska finna. Som tur har jag inte förlorat hoppet helt och hållet. Jag inbillar mig att de flesta människor vill gott även om många inte riktigt klarar av att hålla sin lust, girighet eller självinsikt i schack när det börjar brinna i knutarna av en eller annan anledning. Det är lättare att skylla på någon annan än att ta ansvar själv. (2.18 in i YouTube-klippet t ex.) Grannens gräsmatta är grönare – fy, vad orättvist. Gamla vänner bortprioriteras då nya, bättre hittas längs vägen. En gammal kärleks glans falnar när man träffar någon ny och spännande.
Livet är sannerligen komplicerat. Jag har direkt eller indirekt fått uppleva så många av de där sakerna som jag trodde och hoppades att jag skulle slippa bekymra mig om under det senaste året. Just därför känns den här listan otroligt upplyftande, inspirerande och hoppingivande! Har du inte tid att läsa den just nu tycker jag att du ska skriva ut den och ta med dig den i väskan, i telefonen eller sätta upp den vid datorn. Här finns massor av inspiration för att välja alla kommande ”årets ord”!
”Kom till skott”, tänker du säkert nu. Okej! Jag har inte orkat översätta, men jag inbillar mig att de flesta av mina läsare är tillräckligt bevandrade i det engelska språket för att förstå kärnan. Annars är det bara att skicka mig ett litet meddelande så hjälper jag till.
Regina Brett, The Plain Dealer
May 28, 2006
To celebrate growing older, I once wrote the 45 lessons life taught me.
It is the most-requested column I’ve ever written. My odometer rolls over to 50 this week, so here’s an update:
1. Life isn’t fair, but it’s still good.
2. When in doubt, just take the next small step.
3. Life is too short to waste time hating anyone.
4. Don’t take yourself so seriously. No one else does.
5. Pay off your credit cards every month.
6. You don’t have to win every argument. Agree to disagree.
7. Cry with someone. It’s more healing than crying alone.
8. It’s OK to get angry with God. He can take it.
9. Save for retirement starting with your first paycheck.
10. When it comes to chocolate, resistance is futile.
11. Make peace with your past so it won’t screw up the present.
12. It’s OK to let your children see you cry.
13. Don’t compare your life to others’. You have no idea what their journey is all about.
14. If a relationship has to be a secret, you shouldn’t be in it.
15. Everything can change in the blink of an eye. But don’t worry; God never blinks.
16. Life is too short for long pity parties. Get busy living, or get busy dying.
17. You can get through anything if you stay put in today.
18. A writer writes. If you want to be a writer, write.
19. It’s never too late to have a happy childhood. But the second one is up to you and no one else.
20. When it comes to going after what you love in life, don’t take no for an answer.
21. Burn the candles, use the nice sheets, wear the fancy lingerie. Don’t save it for a special occasion. Today is special.
22. Overprepare, then go with the flow.
23. Be eccentric now. Don’t wait for old age to wear purple.
24. The most important sex organ is the brain.
25. No one is in charge of your happiness except you.
26. Frame every so-called disaster with these words: ”In five years, will this matter?”
27. Always choose life.
28. Forgive everyone everything.
29. What other people think of you is none of your business.
30. Time heals almost everything. Give time time.
31. However good or bad a situation is, it will change.
32. Your job won’t take care of you when you are sick. Your friends will. Stay in touch.
33. Believe in miracles.
34. God loves you because of who God is, not because of anything you did or didn’t do.
35. Whatever doesn’t kill you really does make you stronger.
36. Growing old beats the alternative – dying young.
37. Your children get only one childhood. Make it memorable.
38. Read the Psalms. They cover every human emotion.
39. Get outside every day. Miracles are waiting everywhere.
40. If we all threw our problems in a pile and saw everyone else’s, we’d grab ours back.
41. Don’t audit life. Show up and make the most of it now.
42. Get rid of anything that isn’t useful, beautiful or joyful.
43. All that truly matters in the end is that you loved.
44. Envy is a waste of time. You already have all you need.
45. The best is yet to come.
46. No matter how you feel, get up, dress up and show up.
47. Take a deep breath. It calms the mind.
48. If you don’t ask, you don’t get.
49. Yield.
50. Life isn’t tied with a bow, but it’s still a gift.
Förresten är det rätt bra att bo i det här landet när man har brutit benet och behöver ta ut kontanter. Bilbankomater, liksom. Bara i de Junajted Stejts ov Amerricka!
19 Sep

Har ni fest elle?

”Jag har aldrig var’t på snusen
aldrig rökat en cigarr, halleluja.
Mina dygder äro tusen,
inga syndiga laster jag har.”

Det där är nästan alldeles sant för mig. (I alla fall de två första raderna…) Under lärarhögskoletiden var jag sällan med i studentbegivenheterna eftersom så mycket snurrade runt att vara alkosocial och jag inte drack. Det gör jag fortfarande inte. Jag har av olika orsaker valt att inte dricka alkohol och är fortfarande nöjd och glad över det beslutet.

Mänskligheten måste ha ett glapp i hjärnan någonstans. Hur kan man annars förklara valet att stänga av allt vett och sans, frivilligt? Jag förklarade för en brorson hur fester med fulla kompisar i tonåren (och en bra tid framöver kan tilläggas) brukade avlöpa. För de flesta går det här över så småningom, men jag tror de flesta känner igen sig:

Först är de flesta lite blyga och det kan kännas lite spänt. Lite dricka på det så börjar det släppa. Stämningen blir god och ljudvolymen ökar. Det känns roligt och trevligt och alkoholen öppnar vägar för de som i vanliga fall inte riktigt ”vågar vara sig själva”. Ja, ni vet. Det är trevligt att vara med och även om man själv inte dricker känner man hur glädjen lite stiger en åt skallen. Här önskar jag att det alltid stannade. Då skulle jag kanske dricka själv? I takt med att glasen fylls på (eller flaskorna sänks, en efter en) ändras stämningen. En del blir ”buhubuhu, han vill inte ha mig, hon är bara dum”. Andra blir ”hihihihihihihih, hahahahahaha, moahahaha”. Sedan blir det de pinsamma, de som verkligen inte kan hantera alkoholen och vill mucka gräl. (Dessa ser de flesta ner på. ALLA vet väl att man ska dricka lagom?) Slutligen finns ”snaaarrrrrrkkkkk”, de som somnar i soffan, i sängen eller i famnen på någon. Naturligtvis är det här en parodi på drickande, sådär går det ju inte till bland vuxna, vettiga människor. Eller hur?

Jag förstår de personer som dricker vin och annat för att det är gott och ett spännande intresse. (Jag gillar vissa nykteristvarianter som hittas på Systemet, maken tycker allt sådant smakar spya. Hm. Varför då?) Det senaste året har jag då och då önskat mig en riktig fulfylla bara för att få försvinna från verkligheten ett tag. Då jag bara har upplevt sådana från utsidan kan jag också säga att de verkar måttligt intressanta då de också bjuder på otäcka biverkningar – minnesluckor, humörsvängningar, ett förlorat omdöme, utsatthet för våld och överfall, sprängande huvudvärk, illamående, den torra munnen och detta suuug efter något kolhydratrikt. Jag har använt den snällare metoden ”lägga sig i sängen och dra täcket över huvudet”. Den funkar utmärkt! Jag har flera gånger lagt mig med känslan att allt har varit hopplöst för att vakna till en ny dag, full av nytt hopp, nya möjligheter och ny historia som ska skrivas.

Idag känns livet fint. Jag har så mycket att vara tacksam över. Våra barn har mycket spännande framför sig och jag hoppas att jag får vara med länge, länge på den väg de vandrar i livet. Så länge de lyssnar på mina goda råd är jag glad och tacksam. Föräldrar vet rätt mycket. Vissa föräldrar ska man kanske ta med en nypa salt (ett svin är ett svin är ett svin). Jag vill inte vara en sådan förälder. Jag vill vara någon som mina barn kan se upp till, någon som kan erkänna att jag inte kan allt och inte kan bestämma vad de ska göra, utan någon som de ska kunna komma till när som helst för att få stöd och goda råd. Till mina godbitar vill jag säga – drick inte. Gå med i IOGT istället. De värvar just medlemmar! Eller läs Hillevi Wahls utmärkta texter, en av dem här. Puss!

27 Aug

Underbart!

När jag läste det här hoppade jag upp från stolen och tjoade, eller i alla fall nästan. Jag har själv börjat ifrågasätta min egen inställning till att man inte ska kunna acceptera sitt utseende som det är (jag pratar nu inte om brännskadade, canceropererade o s v, o s v) då fler än ”ett par” i min omgivning opererat brösten, sprutat fillers i läppar och botox i panna och andra ställen. Jag accepterar deras val, men jag är lite ledsen över att mina döttrar, och sonen för den delen, växer upp i en värld som är på låtsas. De jämför sig med andra som visar en fasad av perfektion, vilket gör att deras egna kroppsliga tillkortakommanden blir ännu större. Vad tycker ni? Är det här en sådan fråga som är allt för jobbig att debattera?

Uppdaterat:

Så här kan det bli om man har otur. (Kvinnan på bilderna är den mycket populära, spanska hertiginnan av Alba. Hon vill visst gifta sig med mannen på bilden. Han kunde vara hennes son, men kärleken är väl blind. Bilder från Aftonbladet.)