24 mar

Dagbokens vara eller icke vara.

Vari ligger värdet i ett minne, i någons upplevelse av en viss händelse, i historien som ligger bakom oss som individer, som folk, som hela mänskligheten? Vad händer i processen mellan nu och sedan? Min systers gamla blogg hette ”yesterday you said tomorrow” – igår sa du imorgon. Imorgon ska jag börja mitt nya liv. Eller på måndag. Kanske efter nyår? Nej, efter påsklovet, då är solen tillbaka och allt blir så mycket lättare, DÅ ska jag vad-det-nu-är-jag-ska-göra, helt säkert. Alla dessa planer, drömmar och mål som uttrycks i tankar, på papper, i dokument, i ord som sedan går till att bli allt från flyktiga ångor som aldrig får luft under vingarna till livsomvälvande händelser. Kanske är det de förra som är mest vanligt förekommande? Ord som man knappt vågar uttala så någon hör. Vad skulle hända om… Hur skulle jag kunna… Skulle vi kunna nå ut till fler om… Gör det någon skillnad om… Varför gör vi inte… Om inte om fanns, hur skulle det se ut… Varför fortsätter jag… När x händer, då ska jag y, z, å, ä och ö…

Igår hittade jag en dagbok som jag påbörjade 2015. Vi åkte hem till Sverige på semester och uppenbarligen fick dagboken inte följa med och rutinen rann ut i sanden. Kan detta ha varit senaste omgången med vanlig dagbok? Jo, så kan det vara. Jag blev när jag läste påmind om hur värdefullt det kan vara att skriva lite längre texter angående privata göromål, vardagsrutiner, personer som är en del i ens liv. Egenterapi? De dagboksanteckningar jag skriver nu, på max fem rader per dag, är relativt rensade från känslor. De kan närmast liknas vid ett slags ”vad var det jag gjorde idag”-sammanfattningar. Visst finns det lite extra utrymme om något trycker på, men nä, det blir inte samma sak. Jag har ju också en tacksamhetsdagbok som används rätt ofta och en bok där jag skriver av mig, men den känns lite mörk eftersom jag tydligen sällan känner behov att skriva av mig om något varit extra härligt. Det klassiska dagboksskrivandet är något jag återkommer till med stor oregelbundenhet och var det viktigaste som fick följa med förra årsordet RUTIN in i 2024. Nu är jag lite trött på det kortfattade formatet bara, eller jag ifrågasätter vad det ger mig. I en ”tjockdagbok” finns det ingenting som begränsar mängden ord, men det går fortfarande bra att skriva bara några rader om det är allt som orkas med. Ska jag bara spola den nuvarande dagboken då, den där varje vecka bara får en sida allt som allt? Eller ska jag vänta in den här lusten att skriva mer till 2025?

28 feb

Anslagstavlor och Filofaxer.

Jag önskar fler riktiga anslagstavlor i mitt liv. Det är så trist med en cyberrymd där enorma mängder information guppar omkring, många gånger utan mening eller mål. Numera ska det hållas koll på events på Facebook, Google docs-inbjudningar och skärmdumpar som alla ska åka in i den digitala kalendern.

Jag minns den ökade pulsen då jag hittade någon spännande lapp på en sådan här tavla. Hur min rejäla och väl uppdaterade Filofax åkte fram från väskan så jag kunde skriva in konserten, bokpresentationen, föreläsningen eller vad det nu kunde vara. Jag lade bara in sådant som jag verkligen planerade att uppfylla mitt liv med, medan jag upplever att många viktiga och intressanta begivenheter numera glöms bort i villervallan av dessa kopiösa informationsmängder. När jag anmäler intresse för ett Facebook-event har jag verkligen intentionen att gå, men många gånger kommer jag sedan på det när det är för sent. Flera gånger har jag funderat på att återgå till en papperskalender, men de praktiska vinsterna i att bära omkring hela livet i fickan har hittills vunnit varje gång. Vi får väl se om det fortsätter så.

30 jan

Har min rutin blivit en vana än?

Idag är det den 30 januari. Vi har två dagar kvar innan det är dags att byta ut månaden på kalendern och det känns bra att stanna upp vid mitt årsord RUTIN. Vad funkar, vad funkar inte? Känns det fortfarande rätt? Vad har jag lärt mig så här långt?

För det första har jag äntligen lärt mig skillnaden mellan en rutin och en vana. Det visade sig vara mycket klokt att ge mig själv chansen att ta mig an en rutin i taget. Rent definitionsmässigt är en vana (eller ovana) något som jag gör helt utan att behöva göra någon ansträngning. För min del handlar det om att borsta tänderna till exempel, att tvätta händerna efter toalettbesök eller innan matlagning, att ha blomvård på måndagar eller kanske ordningen som jag torkar mig efter en dusch. (Försök torka dig i ”fel” ordning – det känns verkligen märkligt!) En rutin är något som jag kanske gör relativt vanemässigt, men jag måste fortfarande göra en ansträngning för att genomföra den. En vana kräver:

  • en trigger
  • en rutin (en handling som triggern sätter igång)
  • en belöning

Hur lång tid tar det att bygga en vana? Tja, det kan ta en dag eller nästan ett år, det beror helt enkelt på hur komplicerad eller hur belönande den är. Det pratas om ett medel på 66 dagar, men det finns hur många förespråkare för olika antal dagar som helst. Hur lång tid tar det då att bryta en vana? Samma där. Det kan ta en dag eller närmare ett år. Vi är många som har upplevt hur lätt det varit att upprätthålla goda vanor gällande träning ända tills vi råkade ut för en flera veckor lång influensa med efterföljande komplikationer. När det sedan varit dags att återuppta de gamla träningsrutinerna har det helt enkelt känts omöjligt att hitta tillbaka.

I det här hushållet lever vi enligt ”var sak på sin plats”. För att bygga goda vanor behövs goda placeringar av triggers. Det kan vara ett dagligt alarm på telefonen, en pryl placerad på rätt ställe, små lappar med påminnelser eller kanske en packad gympapåse vid ytterdörren. Allt som underlättar hoppet mellan tanke och handling är fördelaktigt.

Den första rutin jag valde att jobba med i år var alltså att skriva dagbok. I många, många år under den tidigare delen av livet skedde dagboksskrivandet helt utan ansträngning. Så småningom kom annat emellan och de senaste 30 åren har jag mest skrivit då många känslor (ofta negativa) varit inblandade, i samband med årsavslut/nya livsutmaningar eller av tacksamhet (både i projektform, som Trettio Tacksamma Dagar, och bara-för-att). Jag vet inte vad jag egentligen hade för förväntningar på hur lång tid det skulle ta innan rutinen att skriva dagbok skulle bli en vana. Min gissning är att det låg så nära gamla goda upplevelser att jag kom in på en mycket generös omväg. Det tog alltså inte ens tre veckor innan jag upplevde att dagboksskrivandet kom helt utan ansträngning. Otroligt! Triggern jag använde mig av var att både ha larm i telefonen och att lägga dagboken på kudden. Det fanns ingen väg runt att åtminstone se den. På 29 dagar har jag missat en dag, men det var inte för att jag glömde utan för att jag helt enkelt hade varit uppe alldeles för länge och verkligen behövde sova.

För att dagboksrutinen skulle kännas genomförbar köpte jag en liten pocketdagbok som inte skulle kräva så mycket text. Jag får skriva tills utrymmet tar slut helt enkelt. Dagarna har redovisats väldigt olika, men alltid i flödande text. Jag har gett mig rätten att fortsätta i den gamla dagboken som jag haft i många, många år och där jag knappt skrivit alls om det nu skulle trycka på för mycket. Än så länge har jag inte känt behovet.

Med detta är det dags att utforska fler drömmar och mål gällande Hälsans år 2023. Vad finns det för vanor jag önskar att jag hade och vilka rutiner behöver jag jobba med för att kunna komma dit? Ikväll ska jag titta igenom min lista och försöka komma till beslut. Hur går det för dig? Har du något årsord och hur känner du isåfall för det så här en månad in på året? Eller nyårslöften? Det hade varit roligt att höra.

09 sep

#skapandeseptember, individuell.

Jag vet inte riktigt vad jag tänkte med det här ordet, det har satt griller i huvudet på mig. Det enda jag har fått upp i huvudet är ”individuella studieplaner” och det känns inte kreativt någonstans. När jag städade i arbetsrummet häromdagen samlade jag ihop diverse böcker som låg på lite fel ställen och hittade ett par dagböcker. Ah! En dagbok kan i högsta grad benämnas ”individuell studieplan” om man skriver om sådant som jag gör. Planer, genomförande och utvärdering, fast kanske inte uttalat eller organiserat. Detta får därför bli dagens lite långsökta tolkning.

Igår gick Storbritanniens drottning Elisabeth bort, 96 år gammal. För något år sedan dog hennes man, nästan 100 år. Om deras liv har skrivit en hel teveserie, The Crown, som är riktigt bra gjord. Jag undrar hur mycket som verkligen skulle stämma om man fick följa de kungligas privata och ocensurerade dagböcker? Det måste vara så konstigt att leva sitt liv inför öppna dörrar, att ha så lite utrymme för att bara vara sig själv. Individen slukas upp av gruppens krav. Det kommer naturligtvis många fördelar av att tillhöra den kungliga familjen, men hjälp, ibland tycker jag riktigt synd om dem!

Skapande september-listan med alla ord finns här.

19 dec

Något om att ha en blogg.

”You are one of my nicest thoughts.” Vilket vackert uttryck! Så är det ju verkligen. Tanken på att Någon läser mina tankar, funderingar och vardagsrapporter gör det lite roligare än om jag bara skriver samma saker till mig själv. I min ”vanliga” dagbok skriver jag inte särskilt ofta och där hamnar bara saker som är väldigt privata och som jag inte är säker på att jag vill att ens mina barn ska läsa en dag då jag inte längre finns… Hur är det med dig? Har du en blogg som du skriver i? Skriver du dagbok? Klottrar du små anteckningar i kalendrar som du sparar? Sparar du alla brev och kort som kommer i posten? Skickar du efter fotoböcker? Scrappar du foton och minnen? Låter du livet gå och njuter medan det varar och kommer ihåg det som är värt att lägga energi på?

Jag är så glad över att jag hittade scrapbookingen och att jag lade så många timmar som jag gjorde på det medan barnen var små och halvstora. Fotoböcker är något som jag verkligen uppskattar, men jag har varit dålig på att skicka efter sådana. Fina, handgjorda kort som kan skickas eller ges bort tillsammans med presenter uppskattar jag själv, men jag har varit dålig på att pyssla de senaste åren. Kanske blir det bättre nästa år?

18_1

31 dec

Snart är 2012 ett minne blott.

Nog för att vi hade trevliga grannar i Segeltorp, men hade jag brutit benet där tror jag inte vår familj hade erbjudits hjälp från höger, vänster och rätt över. I eftermiddags kom en omgång soppa med nybakat bröd och telefonen har ringt flera gånger med omtänksamma människor i andra änden. Fina små gåvor har också överlämnats. Vi har verkligen hamnat i rätt grannskap!

Idag har jag vilat precis hela dagen. Att göra mig i ordning morgon och kväll är en inte helt okomplicerad ritual. I går duschade jag. Det tog nog 1,5 timme från start till mål, så jag bestämde mig för att vänta några dagar innan jag försöker igen. Det går ju inte att hoppa in på ett ben i duschkabinen och jag kan inte heller sätta mig i badkaret utan att belasta det brutna benet. Däremot går det att krypa in och ut ur duschkabinen. Ja, jag förstår att du flinar nu. Det gjorde inte jag när jag höll på…

I morgon är det sista dagen på det här välsignat fruktansvärda året. Jag ser fram emot att lägga det bakom mig trots att mycket spännande och roligt också har hänt under de senaste tolv månaderna. Då jag skrev årets ”bokslut” insåg jag att det verkligen är dags för gladare tongångar överlag. Jag skriver om mitt liv här i bloggen, men jag har också en bok av mer privat karaktär. Den uppdateras inte särskilt ofta. Då och då händer det, till exempel idag. Så här blev mitt lilla ”årets ord-collage” i den boken. 2012-ordet LYFTA fick plats både i ord och bild, men det är FÖRÄNDRING som är viktigt. Stopp och sätt fart valde jag som inspirationsord. Är det inte så man gör med allt som man vill förändra? Antingen vill man sluta med något eller så vill man få tummen ur. Jag ser verkligen fram emot den här resan. Jag tror att den kan bli rätt spännande. Hur går det för dig? Vad vill du med ditt liv? Jag undrar just hur mycket hjälp man får av terapi och hur mycket man kan klara att reda upp själv genom att prata med vänner, familj och läsa sig till förståelse för det som inte funkar? Härom dagen pratade jag en del med min moster som jobbar som terapeut. Hennes jobb verkar otroligt intressant, men jag undrar hur man lägger andra människors smärta och oro bakom sig då man går hem från jobbet…

Tja, det var väl det. Jag vill inte att årets sista inlägg ska vara så fult som detta, så i morgon kanske jag gör ett ryck och hittar på något kul. Jag ska också sitta i soffan och få familjen att förbereda nyårsfesten vi ska ha med våra vänner. De ska få baka och laga mat och förbereda lekar så det brinner i deras bakar. Hur firar du nyår? Här brukar man nog inte smälla så mycket raketer själv, men uppe vid BYU har de tydligen ett tjusigt fyrverkeri varje nyårsafton. Jag tror jag överlever utan krutröksdoften också.

Så – Gott Slut! Må 2013 ge dig allt du drömmer om, eller i alla fall det mesta. Det är du värd, eller hur? Och så får jag nog klämma in lite Lasse Winnerbäck och önska att du följer med mig i fortsättningen också.