18 Okt

Det var en gång en gång…

… och den gången kändes fantastisk och sedan var den förbi och hade fått sin plats i minnenas galleri.

Jag håller på att förbereda mig för Trettio Tacksamma Dagar i november. Jag har märkt vilken stor skillnad det gör för mig att skifta fokus mitt i den mörkaste och solfattigaste av tider.

Min lilla lillasyster påstår att det vilar ett vemod här i bloggen. ”Du är inte negativ, men vemodig.” Det är säkert sant. Jag är otroligt tacksam, men livet har onekligen känts lite vemodigt under en längre tid. I morgon åker Far in till sjukhuset för ännu en operation. Han har fullt förtroende för sin läkare, men nu börjar han ledsna på den långa raden mediciner, undersökningar, medicinuppföljningar, operationer och infektioner.

Någon frågade mamma hur sjuk hon egentligen är. Tja, vad säger man? En del dagar känns allt nästan normalt och andra dagar orkar hon knappt stiga upp. Tröttheten i en kropp som intagits av cancerarmén går inte över av vitaminpiller eller en extra löprunda. Ena föräldern orkar ibland hämta posten. Den andra tar bilen fram och tillbaka till brevlådan.

Jag skjutsade mamma och hennes kusin in till stan i morse. Mamma hoppade av för vidare färd mot väninnans sommarstuga i några dagar och kusinen skulle åka tillbaka till Sturkö. Vi talade om livet, döden och allt däremellan under bilturen och innan hon tackade och gick ut ur bilen kramade hon min hand så hårt, så hårt, började gråta och sa: ”jag vet inte hur jag ska kunna leva utan din mamma, hon kan inte dö på många år”.

Trots de ständigt närvarande hälsoproblemen finns livet här och nu och vars och ens liv kan bara levas av den person som blivit det givet. Det finns många ljusglimtar också och de styr stämningen här hemma långt mer ofta än det ledsamma! En dag i taget.

17_1

I fredags såg det ut såhär i köket ute i Uttorp. Sedan dess har brorsan byggt ihop vårt skafferiskåp Arkelstorp och några av köksmodulerna, naturligtvis samtidigt som han har byggt en vägg och pysslat med annat ”småplock”. Jag älskar verkligen tapeten i sovrummet! Tänk att få sova i ett skirt bladverk året runt…

Nu ska jag skicka en tanke till min stackars extrasyster och hennes familj som fått vattenskada i lägenheten. Fy sjutton för sådana! Må hantverkarna vara duktiga och effektiva. Och snälla, låt oss alla hitta frid i våra hjärtan. Peace.

11 Sep

Mammas resa.

På nyårsafton fick Mamma ett besked som ingen vill få. Någonsin. Hon hade cancer i hela buken. Alla urinvägsinfektioner, lunginflammationer och värken över ryggen fick äntligen en förklaring, så samtidigt som det var jobbigt att få reda på vad som orsakat alla besvär så var det skönt att det kanske fanns en väg ut ur alla dessa fysiska utmaningar.

Under hela tiden som cancerbehandlingen pågick skrev Mamma anteckningar som hon delade med sig av på Facebook så att familj och vänner skulle ha koll på var hon befann sig i processen. Dessa anteckningar har hon nu sammanställt i en bok som nu är på väg hem till brevlådan. Solentro heter företaget som låter ”vanligt folk” ge ut böcker i liten upplaga. Vill man ge ut ”riktiga” böcker blir det väldigt dyrt, men pocketböcker med svartvita inlagor blir helt klart prisvärda! När ska du ge ut din bok? (Jag tyckte det var jätteroligt att fundera ut ett bokomslag och gör det gärna igen!)

10_8

28 Maj

Kamasi Washington.

27_4

27_5

När man känner sig lite Claire de Lune i Kamasi Washingtons tappning. Nu för tiden känner jag mig inte ofta särskilt jazzig, men när jag hörde det här smälte jag. Vackert!

I kväll tänker jag lite extra på mamma som ligger inlagd med dropp då hennes kreatinvärden var för höga för att hon skulle få något cellgift. Bu… Jag önskar att de kommer på vad som är galet med hennes njurar. Det verkar vara problem som inte har med cancern att göra, men det påverkar i högsta grad hennes behandling. Har du en god tanke eller en bön till övers får du gärna dela med dig av den. Peace.

20 Mar

Inspiration sökes.

Ja, har du något bra tips får du gärna komma med det. Fast i kväll var jag på en härlig föreläsning av en man som specialiserat sig på att renovera gamla fotografier från Utah. Han har utvecklat sina Photoshopkunskaper i femton år och han visade ”före- och efterbilder” och berättade anekdoter om alla människor och ställen som visades på bilderna. Otroligt! Han påminde oss alla om vådan av att ha alla sina bilder på bara en hårddisk. Kraschar den och det inte går att reparera filerna är de bilderna borta för evigt. Det finns så många fina fotoböcker nu för tiden. Det gäller bara att ta sig tiden att välja ut de bästa bilderna och skriva texter (minst lika viktigt). Ja, och så se till att alla foton finns på ytterligare två ställen förutom på ens egen dator. En annan dag… Kanske när inspirationen återvänt?

Mammas andra cellgiftsomgång med det nya cellgiftet gick dessvärre inte bra den heller, men hon klarade åtminstone det cellgift som gick bra förra gången nu också. Om tre veckor försöker de sig på ett tredje huvudcellgift. Hopp! Hopp.

19_6

19_5

19_1

19_2

19_3

19_4

24 Feb

Den här veckan…

… börjar min mammas cellgiftsbehandling. Det finns väl inte så mycket roligt att säga om den, men mamma är en fighter och har kämpat på genom alla bulor och gropar i vägen så här långt! Det kommer att bli många jobbiga dagar under de närmaste månaderna, men när jag sa adjö till mina föräldrar kände jag mig inte rädd eller förtvivlad. Tvärtom. Jag har väl aldrig sett på maken då det gäller alla fantastiska brev, meddelande, vykort och presenter mamma har fått sedan hon fick reda på att hon är sjuk. Den kärlek som hon bärs av är fantastisk. Tillsammans med naturen hon omgivs av i vardagen tror jag att hon får den kraft som behövs för att orka.

Här kommer nu en Sturkö overload för dig som eventuellt har missat hur otroligt vackert det är på min sommarö. (Till dig V, du som har blivit lite blind för det som funnits framför dina ögon i alla år. Visst är det lite makalöst?)

20_13

20_14

20_15

20_16

20_17

20_18

20_19

20_24

20_25

20_26

20_28

20_31

20_32

20_33

20_34

20_35

20_36

20_39

20_41

07 Sep

En dag i Stockholm.

Jag och barnen hade en ”Stockholmslektion” idag. Vi åkte in i det vackra vädret, strosade, tittade uppåt, gick från ena änden till den andra och hade det allmänt mysigt. Hade jag haft en annan kamera hade du fått en massa foton. Vilken härlig huvudstad! Det är så vackert där – blandningen mellan det nya och det gamla, vackra människor, renhet, vattnet, mycket grönt… Åk dit!

M – som du ser snodde jag idén med Svenskt Tenns grytunderlägg till amerikanerna vi ska våldgästa i några dagar. ”Bless this House oh Lord we pray, make it safe by night and day.” Svenskt, men på engelska, och något som man faktiskt kan använda. (Jag gissar att idén på att ge bort de här underläggen är rätt populär, för de hade en hel hög färdiginslagna.)

Jag älskar ju grottdoften i tunnelbanan. Vi åkte hem från Östermalmstorg och jag hann sitta och njuta en stund av känslan av att vara just där och då. Grymt.

Den här reklamen berör mig varje gång jag ser den. Jag har vänner och bekanta som har förlorat sina barn i cancer och idag tänker jag extra på er, på dem. Jag hoppas att Barncancerfonden hjälper till att lösa gåtan med tiden. Du kan hjälpa till genom att ge ett bidrag här.

För övrigt är det fredagskväll och jag tänker umgås med syster och svåger när Skvalan har svamlat färdigt.

Jag har tipsat om The Piano Guys förut. De gör andras poppislåtar (One Direction) till sina egna. Jag vill också vara med och trasha en flygel. Är du med? (Musik alltså. Behöver jag säga mer?) Lite Harry Potter kanske? (Hm. Arrangemanget jag gjorde till mina högstadieelever på Hedwig’s Theme känns plötsligt, tja, rätt fånigt.) Jon Schmidts All of Me är ingen cover. Pianofingrar som trillar fram över tangenterna… Jag skulle ha övat mer. Jag skulle ha övat mer!