bygga

16 aug

En blick i backspegeln och framtidsvisioner.

Igår fyllde min fine lillebror år och jag gick för att se om han uppehöll sig på sitt bygge så jag kunde gratulera. Det gjorde han nu inte, men jag lämnade en present och tog mig sedan en runda för att se vad som hade hänt sedan sist. De flesta av oss har nog lättare se vad andra har åstadkommit än att se sina egna framsteg. Det ligger lite i sakens natur eftersom man matas med sina egna aktiviteter i små doser och ofta.

Vad hade då hänt sedan sist? Tja, flera av fönstren har kommit på plats. Det underbara ljuset är detsamma, men huset har fått ett helt annat uttryck utifrån. Detta upplevs bäst om man byter utsiktsplats och tar sig…

…hit istället. Vilka vackra fönster! De är fått gyllene snitt-proportioner och ger huset ett utseende som minner om svunna tider. Dörrarna är återvunna från ett bygge inne i Karlskrona, något som lurar betraktaren lite rent stilmässigt. Former inspirerade från Ronneby Brunnspark, förra sekelskiftet och åttiotalet, praktiskt enplan, uppvuxen trädgård och hemliga utrymmen. Det här huset är inte självklart på annat sätt än att det är väldigt lätt att tycka om! Jag älskar att komma hit och kan, trots att jag älskar vårt hem över allt på jorden, vara lite avis på dem som så småningom får flytta in.

Återvinningen fortsätter. Kakelugnen i vardagsrummet har jag redan visat, här står dörrar som ska få ta plats och ge huset karaktär. Varje gång jag ser den gröna dörren tänker jag att jag vill ha en ny färgskala i i vardagsrummet där soffan ska ha exakt den här färgen. Jag är uppvuxen med en grön hörnsoffa i vilken synnerligen viktiga samtal har gått av stapeln. Det var stor sorg den dagen den hamnade på tippen, men samtidigt var det en lättnad. Inte för de samtal som nu aldrig skulle gå av stapeln, utan för att sparsamhet in absurdum inte är något att upphöja. Soffan var vid det laget inte ens särskilt skön att sitta i. Samma gäller för övrigt vår soffa, så sedan flera år har jag hållit ögonen öppna efter en arvinge. Det är inte lätt kan jag avslöja! Djupa och låga soffor är snygga, men varken sköna eller ergonomiska. Soffor med hög rygg är ofta jättefula. Jag drömmer om min första soffa i grå skai. Ful redan i början på 90-talet då den inhandlades, men grymt praktisk och jätteskön att sitta i. Tänk den i en snygg version och i utbytbar textilklädsel. Drömma kan man ju.

14 maj

Rosenportalen.

När vi flyttade in i vårt hem var det inte vårt. Vi hyrde av brorsan och hans fru. Det innebar att vi inte riktigt kunde ta egna beslut, även om det naturligtvis uppmuntrades att ”känna oss som hemma”. När huset så gick över i vår ägo 2019 befann vi oss mitt i kaos och det dröjde till 2020 tills vi började göra lite större projekt i trädgården. Eller vi och vi. Som med så mycket här hemma är det jag som funderar ut och kommer med idéer och Ingenjören som genomför dem praktiskt. När han är klar tar jag över igen, målar eventuellt det som byggts och tar hand om allt det praktiska planttantsjobbet som att planera, förså, gräva ut, vattna, gödsla och allt vad det nu är. 2020 fick jag pelargontrappan, vi grovrensade det som skulle bli en rabatt mellan huset och ladan och det var också då som trädgårdslandet växte fram och kom på plats. 2021 var det dags att börja jordförbättringen i lådorna och jag började testa om växthus var något för mig i en miniversion från Lidl. Kryddhjulet kom på plats efter att syrran hittat gratis ölandssten till oss. 2022 tillkom det lite större växthuset från Bauhaus (som visade sig inte tåla vind). Vi grovrensade även vid trädgårdslandets stenmur för att få till ännu en rabatt med lite bättre förutsättningar och det sista maken gjorde innan vintern var att gräva ner plank som fick bli en gräns mellan rabatt och gräsgång.

Förra året fick jag en Prinsessan Marie-ros som syrran drivit upp själv från stickling. Den hade hennes son i sin tur fått i ettårspresent av vår mamma (som för övrigt älskade rosor), så det kändes viktigt att ge denna gåva de bästa förutsättningar. Jag planterade den förra året efter konstens alla regler. Stor grop, rosjord och ”rätt” slags gödsling. Rosen vattnades lite extra för att verkligen kunna acklimatisera sig, men den fick sin plats med tanken att den skulle slingra sig upp i en rosenbåge. Efter en del googlande och bläddrande hittade jag denna bild på Pinterest och skickade till Ingenjören. Han hade börjat fundera på en svetsad version med armeringsjärn, men efter lite testande insåg han att den inte skulle uppfylla hans krav på stabilitet. Plan två blev att bygga något mer liknande rosenportalen/minipergolan som jag hade hittat bild på. Projektet blev lite större än någon av oss hade tänkt, men oj, vad nöjd jag är! Jag valde att måla in träet i falu rödfärg för att binda ihop huset med ladan.

Nu känns drömmen om ett renoverat sommarviste ännu lite närmare. Det kommer att bli jättefint när det blir klart.

Jag är så nöjd med detaljer och proportioner! Här är det tänkt att rosen ska kunna bindas upp vid armeringsjärnet på sin väg upp. Rosen ska även få sällskap av en klematis, men det gäller att välja rätt sort och rätt färg! För mig är en riktigt blålila en ”riktig” klematis. Vi hade en fantastisk sådan utanför dörren i vårt barndomshem, men jag tycker inte riktigt att färgen blir rätt här. När jag har tänkt klart blir det säkert bra.

Det ska slingra sig upp något även på andra sidan. En mer permanent lösning är på gång, men just nu blir det några överblivna luktärter. Får se om de blommar något här då det är lite väl skuggigt egentligen. De har i alla fall fått ordentligt med gödsel. Ja, det var den rosenportalen, det. Lite i taget. Som min kompis som var här i förra veckan sa: ”Det är så inspirerande att se att det här stället växer fram lite i taget. Jag är ’allt eller inget’ och då blir det ingenting gjort eftersom varje projekt känns så stort. Man kan ju måla lite åt gången, allt behöver inte bli klart på studs.” Sanningen är att jag är precis likadan. Det är ju detta som gör att jag ibland blir lite låst! Men tänk! Nu är till och med listerna till verandan målade och snart även monterade. Eftersom ändå verandan är fullproppad med växter just nu och funkar som något slags provisoriskt växthus så är det ingen brådska. Vi ska nog få tid att sitta där i lugn och ro en vacker dag. Lite i taget.

10 maj

Att orka vänta.

De som tar sig tid att läsa resultaten efter de senaste årens forskning om brottslighet kommer att hitta tämligen samstämmiga röster. Marie Torstensson Levander, seniorprofessor vid Malmö universitet, sammanfattar det så här i en intervju i Kvartal: ”Resultaten bekräftar det man tidigare funnit i liknande studier – att synen på regler, eller att värdera regelefterlevnad positivt, skiljer ungdomar som väljer att begå brott från andra ungdomar. En annan viktig faktor är förmågan till självkontroll, att kunna motstå frestelser och provokationer i en situation där brottsbeslutet är nära. En tredje faktor är de miljöer man väljer att vistas i. Resultaten visar att det är betydligt vanligare att ungdomar med svag moral och självkontroll väljer att röra sig i miljöer som kan vara brottsalstrande. Sådana miljöer karaktäriseras exempelvis av brist på vuxenkontroll. Brottslighet är alltså resultatet av ett samspel mellan moralvärderingar, självkontroll och exponering för riskfyllda miljöer.” Jag tänker på mina egna oförmågor och tillkortakommanden och tackar, återigen, mina föräldrar för den grund de lät mig bygga mitt liv på. Då det gäller just förmåga till självkontroll svajar det lite, eller snarare spretar. Jag vill gärna äta något frestande NU, men har å andra sidan inga problem med att vänta och vänta på att olika projekt ska förfärdigas här hemma. Det senare delar jag med min make. Vi är helt enkelt ganska förnöjsamma. Baksidan med detta personlighetsdrag är att vi kan gå så länge med ofärdiga eller önskade projekt att det liksom inte händer något.

Vi började fundera över en rosenportal förra året. Eller, jag började fundera och överlämnade sedan till maken att välja någon typ av lösning som skulle fungera. Vi hade redan kommit en bit på väg eftersom vi planerade för en pergola nere i trädgårdslandet redan för tre år sedan, men enades till slut om att den på den planerade platsen skulle ge onödig skugga till de bästa odlingslådorna. Där visade det sig vara bra att vänta med genomförandet. I många fall är det ju det, så jag vill inte klaga för mycket. Hur många hem och trädgårdar har inte blivit upprivna och ”fulrenoverade” då nya ägare inte har kunnat hia sig och bo in sig för att hitta för- och nackdelar med sitt nya boende? Naturliga indelningar för de olika trädgårdsrummen, naturliga genvägar, hur ljuset går genom huset under de olika årstiderna… Den här lösningen känner jag mig glad och nöjd över. Den kommer att smälta in med rödfärgen på hus och lada och den fyrkantiga formen kommer att mjukas upp av detaljer och själva växtligheten.

Det har sina fördelar att ha en brorsa som kan nästan allting som granne. Eller, han håller i alla fall på att bygga nytt på granntomten och är mycket behjälplig på alla sätt och vis. Jag skickade meddelande för att fråga om vi fick sno färg från hans bygge och fick tummen upp. Med det fick detta projekt fart på riktigt. Jag tror att det här kan bli jättefint. Rosen har tagit sig sedan den planterades för ett år sedan och kommer förhoppningsvis att börja växa på sig riktigt ordentligt med sitt nya stöd. Min syster tog en stickling från den ros som ger hennes stadsinnergård fantastiskt vackra och prunkande tak och väggar under sommaren och jag ser fram emot att få en liknande effekt här. Inget är som väntans tider!

17 dec

Tjugotvå år med dennadär.

Dagen inleddes med att fortsätta festligheterna genom att fira då lillan kom till jorden för tjugotvå år sedan. Dramatiska scener utspelade sig på Huddinge sjukhus med en förlossning i renoveringskaos. Jag hade tänkt riva av tredje barnets ankomst i en snabb vända då jag ville hem och jula i vårt nyinflyttade hus, men så blev det inte. Vi fick uppleva akutsnitt och en vecka på sjukhus istället och jag var tacksam över hur tiderna förändrats och att vi alls fick med oss en fin liten bebis hem.

Flaggan i topp en dag som den här! Maken har koll på sin flaggstång, jag är dålig på att komma ihåg det här trevliga sättet att fira.

Vi fick till en trevlig promenad i det vackra vintervädret och började med inspektion hos brorsan som håller på att få sin kakelugn installerad. Den här kakelugnen har stått i ett hus på Ringö på annat ställe i Karlskronas skärgård. Kakel-Janne har full koll på sina kakelugnar! Lillastebror har en kakelugn från Hantverkargatan inne i Karlskrona i sitt hus på Bergåsa, men våra två kakelugnar tror jag bara har stått i vårt hus sedan början av 1900-talet. (Det är för övrigt Kakel-Janne som har satt om de två ugnarna också.)

Vet du hur en kakelugn byggs upp? Själv hade jag dålig koll. Det är mycket lera inblandad iallafall och man använder inte eldfast tegel som jag trodde. När bygget är klart finns en huvudkanal och fyra mindre på plats innanför kakelplattorna. Så fascinerande! Vem kom ens på att detta skulle bli ett smart sätt att tillvarata energin i veden? Det eldas i vår kakelugn tidigt på morgonen med bara några klabbar ved och sedan fortsätter den avge värme hela dagen.

Efter inspektionsrundan tog vi oss ner till campingen för att inspektera isen. Den var på plats längst in, men kommer att släppa taget under veckan som bara ska bjuda på plusgrader. Det känns märkligt att vi har kunnat gå över till Jerkö (ön i bakgrunden) härifrån!

Dottern visade upp balansakter som är mig helt främmande. Jag är både för svag och för tung för att fixa det här.

Nej, hon brås på sin far som utan större problem svingade sig längs dessa monkey bars anpassade till betydligt kortare människor. Jag blev ju sugen på att åtminstone försöka ta mig an en plan som avslutas med att jag kan göra detsamma, men har tänkt samma tanke många, många gånger. Blir det av nu under Hälsans År 2023?

Solen var redan på väg ner igen fast det bara var strax efter lunch, men så är det ju på vintern. Sol som kämpar, is på vattnet och båtar på land.

Det filmades och fotades till dotterns kråkan-utmaning som hon håller i genom sin yogagrupp på Facebook. Jag är så imponerad! Hur är det ens möjligt?

Nej, kråkor bemästrar jag inte, men jag är rätt bra på att baka tårta. Och äta densamma. Hela livet har vår goding ofta firat sin födelsedag tillsammans med Farmor vars dag infaller dagen innan. I år firade vi i lugn och ro själva, men eftersom det fanns så mycket tårta kvar efter kalaset dagen innan blev det favoriter i repris. Dagen avslutades sedan med att vi tittade på Scrooge tillsammans med popcorn i bunkar. Den här unga damen gillar traditioner lika mycket som jag… Hurra för att vi får ha henne i våra liv!

30 okt

När morgonen möter dig med solsken i blick och en extra timme sömn i ryggen.

Jag gillar verkligen att sova och vakna med kroppen synkad till vad som är morgon och kväll. Det är mig inte främmande att ta en tupplur, helst i 5-10 minuter efter lunch någon gång när kroppen håller på att jobba med matspjälkningen. När jag är sjuk sover jag vanligtvis jättemycket. Det känns som att kroppen har lättare att reparera sig om den får vara ifred. Jag vet i alla fall att jag igår kände livet i mig, så till den grad att jag gasade på från morgon till kväll med allt som stod på önskelistan. Kanske var det just gasandet som gjorde att jag imorse, trots en extra timmes sömn, inte vaknade förrän 6.40. Det låter kanske inte så sent, men i ”den gamla tiden” hade det varit en timme tidigare och vanlig uppstigningstid är någon gång mellan 6 och 6.30. Att vakna till varmt solljus har vi inte varit bortskämda med de senaste veckorna. Det var underbart! Hade det funnits utrymme hade en morgonpromenad varit på sin plats. Vintertiden kommer att innebära mörka, långa kvällar, men samtidigt är detta ”normalläge”. Det borde väl vara värt något.

För den som gillar att zooma finns det här möjlighet att kika lite närmare på vad detta är för någon märklig konstruktion. Vi vet ännu inte om den funkar, men sätter stort hopp till att detta kan bli en härlig vinterhalvårsbonus! Att mata småfåglar har blivit ett fint sätt att hjälpa till här hemma. Fåglarna får mat och vi får uppfyllas av fascination över dessa märkliga och vackra varelser. Alla som matar småfåglar får bannor av Anticimex – gnagarna lockas till fröresterna som samlas på marken nedanför matarstationerna. Det får vara så! Den här fågelmatarstationen är en julklapp från maken. Han har utgått från mått som släpper in de små och lämnar de större utanför. Bli inte sur, de större ska få sitt i päronträdet i bakgrunden där vi vanligtvis hänger upp fröer och frukt. Aldrig har väl en svepask använts på det här viset, eller vad tror du? Det ska upp en lite mindre svepask till, men den håller jag på att måla om i vitt istället för blått och rött. Konstruktionen är sinnrik! Jag älskar att fronten bara är att lyfta upp och ut. Det blir lätt att sopa ut, göra rent på botten och fylla på maten. Jag tror att vi, förutom den andra svepasken, också ska lyfta in lite grenar eller liknande för att göra ”buren” mer attraktiv. Nu återstår det bara att vänta på gästerna. Kommer det att bli hiss eller diss?

Gårdagen tillbringades inte helt oväntat i trädgårdslandet. Jag fyllde på bokashi, rensade ogräs och skördade selleri, persilja, gräslök, salvia, oregano och timjan för att göra örtsalt enligt Underbaraclaras recept. Helst hade jag velat ha rosmarin i, men hade glömt att jag satt in rosmarinbusken i köket i Bredavik. Det fick bli en lite annan touch än planerat. Italienskt luktar det ändå, både rosmarin och salvia används friskt i det italienska köket. Jag hämtade också in vitlök, för det tycker jag är gott. Vår selleri har vuxit på nu mot slutet och eftersom den tåler lite frost får den stå kvar i landet. Också bladpersiljan är gigantisk! Jag hoppas att den kommer tillbaka nästa år. Persilja är tvåårig, så det borde funka. Det beror dock på hur kall och blöt vintern blir. När jag grävde ner bokashin såg jag hur mycket daggmask som helst. Det bådar gott för framtiden! Jag tänker att trädgårdslandet blir liiiite bättre för varje år, i takt med att vi lär oss vad som funkar och inte.

Från grannhuset hör vi då och då hur det spikas. Brorsan kommer och bygger på sitt hus när det finns tid och ork. Jag älskar planlösningen, det här blir ett toppenhus! Undrar just vem som ska bo där. I veckan ska det tydligen byggas kakelugn. Vi hade inte flyttat tillbaka än då kakelugnarna i vårt hus sattes om, så jag ser fram emot att försöka vara en fluga på väggen och kolla hur kakel-Janne jobbar. Yrkesskicklighet är spännande att betrakta från utsidan.

07 jul

Evig sommar.

Som gammal lärare vet jag hur olika somrar kan se ut. Våra egna barn har fått tillbringa sina sommardagar med storfamiljen i Småland och i Karlskrona. Somrarna har varit bad, lek, spel och häng, god mat, sena kvällar och långa sovmorgnar. Numera är det sommarjobb eller ”vanlig” semester som gäller och vuxenlivet ser kanske inte helt likadant ut. Å andra sidan har alla tre härliga minnen att plocka fram. Andra barn har helt andra upplevelser. Fritids hela sommaren, kanske någon eller några veckor med mor- eller farföräldrar, storasyskon som får passa småsyskonen, bråk mellan skilda föräldrar om var barnen ska vara, föräldrar som ägnar sig mer åt alkohol än sina barn, oroliga föräldrar som inte får ekonomin att gå runt i vanliga fall och därför knappast har något extra till roliga sommaraktiviteter. Detta är barnen som längtar tillbaka till skolan, oavsett om de är öppna med det eller ej. Sådant tänker jag på ibland. Jag är tacksam för att min vardag blir ännu bättre på sommaren, att jag faktiskt vill vara här hemma och inte längtar bort. Det ska dock bli mer än roligt att hänga mer med syskonen ”i förskingringen” och deras familjer senare i juli.

Haha, mina naglar ser ut som att jag målat dem slarvigt med Tipp-Ex! Varje dag nya blommor. Igår plockade jag in säsongens första luktärt, något som gjorde mig löjligt glad. Tillsammans med alunrot, rosenskära, dahlian som har över hundra år på nacken (ja, eller dess moderplanta) och lite annat smått och gott blev det en ljuv och väldoftande bukett.

Jag rensade i rabatter och fyllde på en av lådorna med material (vi har för lite jord i de flesta lådorna i trädgårdslandet, men det får åtgärdas vid tillfälle och inte då grödor växer i dem). Bokashihinkarna får jobba hårt under den här tiden på året trots att vi är så få i hushållet. Jag är så glad för de små mikroorganismerna som ger oss näringsrik och lucker mat till växterna! När jag rensade i perennrabatten kunde jag plocka in årets enda ros från den här stackars plantan som aldrig verkar ta sig. Varje år äter något upp bladen, olika varje år. Det blev i alla fall en perfekt ros, så den får stå som en solitär och påminna mig om att aldrig ge upp!

Maken ägnade hela eftermiddagen åt att göra klart allt han kan på den inbyggda soff-förvaringen i verandan. Millimeteranpassning – det blir så, så bra. Nu ska jag bara måla allt ute i ladan så blir det väl slutmontering om några veckor när linoljefärgen torkat klart. Jag ska också måla de delar av verandan som inte är klara än – runt fönster, väggarna och taket. Inte min favoritsyssla, men ser fram emot att få det ännu finare än det redan är. Jag passade på att ligga på vårt nya sofflock för att testa lite och kände mig mycket nöjd och glad. Maken har alltid pratat om en kökssoffa. Vi har en som tyvärr inte har fått plats i vårt lilla hus. Tänk att detta är åtgärdat, även om det kanske blir lite kallt att lägga sig på sofflocket under vinterhalvåret… Som jag sagt förut, lite i taget. Ser man själva livet som ett projekt som aldrig blir färdigt, utan uppdateras med jämna mellanrum, så tror jag att man kan ge sig själv störst förnöjsamhet. Det ger ett lugn att vila i väl förrättade värv innan man drar vidare med nya drömmar om förändring.

26 maj

Tomaterna är på plats!

Jag har försökt få till boende i Dalarna till en grej i augusti de senaste dagarna. Det första avslaget oroade inte, inte heller det andra eller tredje. När det visade sig att det fortsatte likadant började jag inse att svensk hotellnäring i Dalarna verkar få en bra sommar. Det kommer att lösa sig för vårt lilla gäng, men visst är det här en påminnelse både om hur viktigt det är med förberedelser, att se till att ha koll på läget. Impulsivitet har sin charm, men den kan också komplicera saker och ting.

När det gäller odlandet finns det inte mycket utrymme för impulsivitet. Jag hade behövt skola om tomaterna en extra gång och därför är bladen längst ner på plantorna gulgröna av näringsbrist. Jag har dock vattnat med näring, så för övrigt ser plantorna bra ut. Omskolning är inte min favoritsyssla och dessutom har jag inte utrymme för mängder av större krukor. Ny näringsrik jord runt fötterna och gräsklipp ovanpå jorden brukar göra tomatplantor glada så jag hoppas på samma effekt i år! Nu har jag fört ”odlardagbok” sedan 2018 och kan jämföra olika tillvägagångssätt. Frilandstomater har jag bara haft ett år och de gav oväntat bra skörd. Jag aktar mig dock för att hålla tomater och potatis nära varandra p.g.a. risken för bladmögel. I år blir det spännande att se om draget att bara sätta fröer från egna tomater var bra eller dåligt. Vinbärstomaterna har redan frukt, så något blir det i alla fall.

Efter allt regn de senaste dagarna hade gräset redan vuxit sig långt igen. Jag använder gräsklippet som näring och det är det här tidiga gräset som är bäst sägs det. Maken tog en runda med gräsklipparen igår eftermiddag och det blev så fint! Jag hoppas han hinner en runda nere i trädgårdslandet också idag.

Faster Malin tipsade mig om att rensa syrenblommorna från blad och sätta egna kvistar med bara blad, allt för att få syrenbuketterna att hålla längre. Så här efter en dag ser det ut som att detta var ett bra tips! Syrenbuketter brukar ju annars sloka efter bara några timmar. Jag sätter alltid vedartade stjälkar i lite ljummet vatten, det är något jag plockade upp för länge sedan med inte vet huruvida det egentligen är särskilt bra.

Jag är så tacksam över hur gott det luktar ute just nu. Syrenerna borta vid brorsans bygge är fantastiska, så det är trevligt att gå dit och hälsa på. För övrigt läggs det tak för fullt och jag är säker på att målet att vara färdig med taket innan den sjätte juni kommer att nås. Igår var jag där uppe och skulle ta lite foton till ett projekt, men jag tyckte det var för läskigt. Jag är inte höjdrädd, men gillar inte alls när det inte finns ett helt golv under fötterna! Det är iallafall mycket imponerande att se den här mannen i farten. Det går undan och han vet liksom vad han ska göra! Detta är ett område som jag själv inte behärskar över huvud taget…

14 maj

Drömmen om en kombinerad sittmöbel/förvaring i verandan.

Jag vet inte om du lagt märke till hur jag skriver mina rubriker. Jag gör det knappt själv, det är bara något jag börjar eller slutar mina blogginlägg med innan jag skickar ut dem i sajberrymden. Dagens rubrik var dock lätt att formulera. Vår glasveranda är så otroligt fin, men den är också praktisk. Dessvärre, eller jag vet inte precis om det är särskilt dåligt egentligen, är det i princip alltid praktisk som vinner. Det här är ingången hela sommarhalvåret, rummet mellan inne och ute. Är vädret bra står ytterdörren uppställd, när jag springer ut och in med vattenkannor, ankmat och annat är det här både förvaring och avställningsställe. På vintern är det här ett fantastiskt extrakylskåp och lagerutrymme, så som du märker blir det inte ofta utrymme för vår stackars glasveranda att visa sig från sin vackraste sida! Just nu står till exempel tjugofem pelargonier och väntar på att det ska bli dags att leva livet på och runt den gröna pelargontrappan:

Det är ju alls inte fult, vem kan klaga över ett grönt hav? Däremot känns det ju lite onödigt att det inte finns utrymme ens för den minsta lilla barnrumpa att sätta sig på bänken och njuta av det vackra ljuset och växthuskänslan. Vänder man sig om kommer man att se bokashihinkarna, en låda med sittdynor, planttantsgrejer, Pims mat, lådan med fröer och allt annat som jag använder i trädgårdslandet, men som inte kan stå ute… Det är en ständig kamp! Städar vi undan tar det ungefär en timme innan något hittar tillbaka igen. Det känns lite som en omöjlig kamp, men jag vägrar ge upp. Det finns nämligen inte bara en dröm om bättre (dold) förvaring i detta vackra utrymme, utan även en bod i trädgårdslandet för mycket av det som idag står inne i verandan. Det handlar om praktiska lösningar. Ungefär som att om man ska ha någon nytta av att organisera och sortera måste den som ska leva i utrymmet vara ansvarig, det måste finnas möjlighet att faktiskt rent praktiskt använda sig av olika förvaringslösningar och system.

Jag väckte tanken om en förvaringsbänk med lock à la kökssoffa för länge sedan. Ingenjören har klurat och nu är det dags att gå från tanke till handling. Kugghjulen har jobbat klart och ritningen har hamnat på papper. Vi har tillsammans kollat på inspirationsbilder för att hitta något som är en ekonomiskt försvarbar, vacker och praktiskt genomförbar idé. Jag tror att det här blir jättebra!

En ingenjör måste ju få lite positiv förstärkning, så som en pryl som gör jobbet lättare och roligare. Till det här projektet är det en ställning för borrmaskinen som funkar som just detta. Ibland måste man borra en en särskild vinkel (oftast vinkelrätt) och då är detta en fantastisk uppfinning. Hurra för det! Och så håller vi tummarna för att det här projektet blir precis sådär bra som jag hoppas.

08 maj

Vårstädning i Bredavik och lite annat smått och gott.

Jag gör antagandet att de flesta som har fritidsboende någon gång har brottats med gnagare. Även om de flesta inte brassar på i elementen under vinterhalvåret håller man tillräckligt varmt för att rören inte ska frysa, och detta är lockande för de stackars små djuren. Detta gäller också i Bredavik, så när vårsolen börjar regera försöker vi alltid samordna en städdag för att ”köra igång” säsongen.

Igår var det de tre äldsta från storfamiljen och delar av våra familjer som sopade ut musbajs, skurade köket uppifrån och ner, slängde ut kylen i köket (en ny är på ingång då denna varit dålig i många år), lagade möbler, fönster putsades, textilier plockades ner/hem för att tvättas, golv skurades, gräs klipptes och studsmatta monterades. Ja, och så åt vi isig glass och smarriga festkakor från förra säsongen.

Den här stolen och dess kamrat har orsakat irritation i flera år. Båda saknar en av sittplankorna och då de var fastborrade från undersidan har många fastnat med diverse klädesplagg och kroppsdelar i exponerade skruvspetsar. Igår drog Ingenjören till alla skruvar och monterade fast nya brädbitar, så nu kommer stolarna att hålla ett tag till. (Vi fyller på med andras avlagda utemöbler med jämna mellanrum, så vi har en ”eklektisk” blandning soffor, stolar och bord.)

Lillebror fortsätter klippa gräset i Fars anda. Gullvivorna förskönar gräsmattan. Igår grävde jag faktiskt upp en liten planta och satte ner den här hemma, för vi har inga gullisar. Vi får se om den tar sig.

Den här synen triggar sommarkänslor! Jag vet inte riktigt hur många studsmattor vi gått igenom vid det här laget. Vet bara att många barn har hoppat många hopp på de här tomten genom åren. Våra barn har i alla fall tillbringat en stor del av sina somrar i anordningar liknande denna. Jag ska ta med mig grejer för att laga nät och fästa en del grejer nästa gång jag kommer ihåg. Just denna modell var lite dyrare, men har hållit ovanligt bra. Ett gästande barn klarade den inte att hålla stången, han var väldigt våldsam. Men, men, bara jag kan laga nätet med björntråd och fästa ett par lösa delar så ska det nog bli bra!

Eftermiddagen tillbringade jag i trädgårdslandet. Maken körde jordfräsen i ”ettårsrabatten” och slog gräset i trädgårdslandet. Jag rensade ogräs i de sista lådorna och fixade inför fröerna som ska i. Jag har fått gå igenom gamla anteckningar mycket noga för att ge så bra förutsättningar som möjligt till plantorna. Växelbruk är nödvändigt om man inte vill få in skräp som är jobbigt att bli av med. Jag vet många som inte är så noggranna med detta, men när vi nu har goda förutsättningar att få till ett fungerande system vill jag anstränga mig lite. Sparrisplantorna från Bredavik satte jag i den enda lediga lådan förra året. (Den andra från tulpanerna sett.) Sparris mår inte bra av att flyttas runt, så även om det var ett dumt ställe (björkdungen i grannens hage drar vatten och skuggar lite för mycket) har jag bestämt mig för att låta dem stå kvar. Sparrisar ska inte skördas de första åren för att de ska kunna etableras ordentligt, så det känns lite surt att se dessa godingar stå i lådan utan att kunna skörda. Ett år till bara, sedan så! Kryddhjulet har fyllts på med fasters gåvor. I krukor på annat håll driver jag upp andra örter som ska i lite senare i sommar. Gräslöken som står där ska också bytas ut mot fräscha plantor som står i verandan tills de vuxit till sig lite.

Jag måste ju passa på och visa hur långt brorsan kommit med sitt hus! Det är så spännande att följa bygget… Gaveltakstolen restes med en hjälp av en sinnrik anordning, grannen Bosse och Ingenjören. Japp, det gick helt enligt planerna, och brorsan är nog lite stolt över att inga kranar eller andra maskiner var inblandade.

Det sista jag gjorde innan jag gick in var att plocka in en ny tulpantrio och lite annat skröfs. Ljuvligt vackert i allt det skira, så härligt att mötas av detta på morgonkvisten.

Sedan måste jag ju fnissa åt detta. Varje kväll tvättar jag av ansiktet. Igår tog jag snabbvägen, nämligen Biodermas micellärvatten på en bomullsrondell. Jag fick snabbt överge den idén och dra till med en rejäl tvätt, för så här såg det ut efter en avsvepning. Att storstäda och gräva i torr jord kostar på! Ibland känns det extra lyxigt att ha tillgångar till moderniteter som duschar och vattenklosetter… Den mänskliga kroppen har förmåga att hålla sig okej ren med bara små hjälper, men tanken på att lägga skit i lager på lager är faktiskt inte särskilt tilltalande för mig. Med det hälsar jag over and out.

29 mar

Några nedslag i min måndag.

Efter skrivbordsjobb hela förmiddagen var det skönt att ha eftermiddagen öppen för trädgårdslandet samtidigt som vädret var perfekt lagom. Jag var trött efter att ha letat telefonnummer och undrade varför det ska vara så himla krångligt med byråkrati? …utan så ska ert tal vara, att ja är ja, och nej är nej (Matt 3:37) passar in på så många ställen. Varför inte ge klara och tydliga instruktioner? Nej, långa och slingriga gångar med ett oändligt antal om… så… får mitt stress-svett att bryta fram och jag får känslan av att orsaka att företaget är på väg åt fanders bara för att jag kryssat fel någonstans, eller ofrivilligt gett fel uppgifter då jag inte förstod frågan. Jaja, nu är det så det byråkratiska livet ser ut och just det har jag väldigt liten möjlighet att påverka. Jag får därför praktisera det jag själv lär, nämligen acceptans.

När jag satt och åt lunch hörde jag Gamla Bettan (brorsans hjullastare som står här hos oss) dra igång och gick ut på trappan för att se att ingen obehörig hade bestämt sig för att flytta på henne. Det var brorsan som satt i hytten, så ingen fara på taket. Snabbt drog jag på mina trasiga gummistövlar (uppfinn gärna ett par vattentäta stövlar som håller säsong efter säsong, som andas och som inte får strumporna att korva ihop sig framför tårna) och drog efter Bettan. Vi hamnade uppe vid kyrkans parkeringsplats där en lastbil med två långa släp och många takstolar höll på att placera sig. Bettan, lastbilschaffisen (han hade gigantiska solglasögon med kornblå skalmar som såg ut att ha inköpts i en leksaksaffär) och brorsan bjöd sedan på en otroligt spännande show. Jag är djupt imponerad av i snart sagt all yrkeskunnighet. Jag fattade bara inte hur det skulle gå till att få takstolarna på plats där de ska förvaras fram till resning, men jag hade inte behövt vara orolig.

Nu står de i tryggt förvar och jag kan titta på filmerna och fotona jag tog då jag följde processen och imponeras stort av min lillebrors oerhörda kompetens! Han är verkligen klurig på ett mycket praktiskt sätt. Dessvärre kan jag inte säga detsamma om mig själv, men det är okej. Jag speglar mig i hans strålglans, hehe.

På väg hem plockade jag upp posten, den här gången bestående av ett gäng handskrivna kuvert, bästa sorten! Äldsta dottern hade skickat ett matchande fodral till den underbara handbroderade lavendelpåse jag fått av henne vid tidigare tillfälle. Den här ska vara till en ögonpåse liknande de jag visade här i bloggen för ett tag sedan.

Eftermiddagen var vikt åt hårt arbete i trädgårdslandet och i trädgården. Jag är tacksam över att skottkärran klarat sig undan punktering hela våren (hoppas jag inte jinxar nu), den är verkligen ett av de hjälpmedel jag har mest användning av. Det är för torrt för att elda, men nu ska vi visst få lite nederbörd. Jag håller tummarna och förbereder mig för att få gå eldningsvakt (mysigt). Har sett flera bränna av både diken och ängar här på ön, men det hade jag inte vågat i det här läget.

Rätt vad det var dök de här sköningarna upp. Faster och farbror är gamla åkare och Gamla Bettan var deras innan brorsan köpte henne av dem. De hade sett filmen jag lagt upp i släktgruppen på Facebook på äventyret jag nyss beskrivit. Nu var de väldigt sugna på att få jobba lite med Bettan och kom så fort de kunde med rulltårta och solsken i blick. Brorsan hade ju redan åkt hem då han har flera nätters jobb framför sig, så de fick nöja sig med mitt sällskap, Nescafé, mackor och inspektion av tomten. Faster fick med sig nyskördade palsternackor och ett gäng småplantor av olika slag hem, så nu hoppas jag att hon får stor framgång med dem!

Efter det oväntade besöket fanns det fortfarande lite solljus kvar, så Pim och jag jobbade på. Det bor mycket mask i lådorna, så det är ju bra! Däremot är jorden lite väl torr efter den här tidiga och torra våren. Vi får väl se hur det blir med allt. Det löser sig väl, tänker jag och skickar en tacksam tanke till det kommunala vattnet. De borrade brunnarna är förvisso väl påfyllda, men jag vet att det vattnet aldrig räcker särskilt länge här hos oss. Det kanske är läge att införskaffa en ”luft till vatten”-manick? Vet bara inte om de säljs för privat bruk.