06 Jan

När stort kommer ur det lilla.

Varsågod. Här får du en gratis väderrapport från den senaste veckan här i Orem, Utah. Jag tror banne mig att vi har haft det vackraste vädret sedan vi flyttade hit. Sitter jag i ena soffhörnan på eftermiddagen kan jag både njuta av ljuset som faller in bakifrån och njuta av bergen genom fönstret till vänster om mig. Inte dåligt! Jag har till och med varit ute, i alla fall ute ur huset. I torsdags började skolan igen och då jag höll på att förtvina inomhus haltade jag ut till garaget, använde den automatiska garageportsöppnaren för att släppa ut oss, stängde garageport med hjälpmedlet, körde barn dit de skulle, körde hem och upprepade öppnings- och stängningsproceduren. Yihaa! Det var svettigt, men det gick bra. Jag bröt inga fler ben och jag kände solen genom bilrutan och önskade till och med att jag inte hade glömt mina solglasögon i Hawaii. Ah! Det är underbart att ens ha förmågan att njuta ”små ögonblick av ro ibland”. Tacksamhetsövningarna hjälper mig långsamt upp ur träsket. Tjoho!

Min faster tyckte tydligen att jag har varit väldigt mycket på Facebook. Tja, det kan hända att jag bläddrat igenom uppmuntrande ordspråk, glada vinterlovsbilder, ledsna och ensamma uppdateringar och annat mindre viktigt väldigt mycket mer ofta än vanligt. Det har dock sin naturliga förklaring. Jag har suttit på ungefär samma plätt, med vissa undantag, i drygt en vecka nu. Jag hasar mig upp för trappan på kvällen och ner för trappan på morgonen. Dessemellan blir jag väl omhändertagen av make och tre barn. Tur att jag har sluppit någon oempatisk slusk vid min sida. Vem skulle klara att tömma kastrull efter kastrull med mina, hm, uppkastningar? Eller springa som en skållad råtta varje gång jag behöver det minsta lilla? Eller sköta hushållet lika bra som jag? (Ja, nu är de fyra och jag är en, men tillsammans blir de både starka och duktiga.)

Här ser du en av de aktiviteter jag återupptäckt. Yatzy. Underskattat spel… Jag pusslar, läser, surfar Facebook i telefonen, tittar på gråtfilmer och har också hittat en ny favoritteveserie som jag aldrig ens hört talas om förut (Drop Dead Diva). Tja, kanske det finns en anledning till att jag aldrig har hört talas om den förut? Fast jag var ju väldigt förtjust både i Lagens Änglar och Ally McBeal förstås. Teveadvokater är allt mycket mer spännande än de verkliga, eller vad säger du A?

Jag har en nyckelharpa. Den fick jag av en gammal man som jag blev väldigt god vän med då jag flyttade upp till Tumba för en massa år sedan. Fine G lät meddela att om han hade varit 60 år yngre hade han lagt in en stöt på mig, men nu fick vänskapen duga. 🙂 Han lärde känna min man också. Jag är så glad över att vi hann berätta för G att vi väntade barn och att detta barn skulle få hans namn om det blev en pojke. Strax efteråt försvann vår vän in i demensdimman och några månader efter vår lille Gs födelse gick G den äldre bort. Alltid då jag lyssnar på Åsa Jinders musik skickar jag en tanke till min gamle vän och är tacksam över allt han lära mig under den relativt korta tid vi hann känna varandra. Den här är till dig som jag inte längre kan prata med.

För övrigt kan jag säga att om man spelar fiol och bor i Utah ser man ut och låter så här. Eh. Hon är duktig, lilla Lindsey Stirling! Och hon skriver sin egen musik. Om jag var du skulle jag därför ta mig till Köpenhamn den 25/1 eller till Stockholm den 26/1 då hon spelar där.

03 Jan

Behöver massor av uppmuntran!

Influensa och en del annat lade sig som ett lock över mina första nyårsdagar. Nu önskar jag massor av tips på musik som gör dig riktigt glad. Massor! Tack på förhand.

Tacksamhetslista:
Jag fick en gratis detox genom influensan.
Det finns fantastiska människor runt mig. Bara erbjudanden om hjälp gör mig jätteglad!
Jag har mycket tid att läsa.
Vi kan sitta i soffan och sköta skolan både jag och barnen.
Vädret är underbart och njutbart inifrån huset också.
Barnen visar sig vara hejare på att sköta hushållet. Jag trivs som koordinator.
Jag har äntligen sett hela säsong ett av Downton Abbey! Andra säsongen på gång.
Jag hann klippa håret innan benet gick av.

31 Dec

Snart är 2012 ett minne blott.

Nog för att vi hade trevliga grannar i Segeltorp, men hade jag brutit benet där tror jag inte vår familj hade erbjudits hjälp från höger, vänster och rätt över. I eftermiddags kom en omgång soppa med nybakat bröd och telefonen har ringt flera gånger med omtänksamma människor i andra änden. Fina små gåvor har också överlämnats. Vi har verkligen hamnat i rätt grannskap!

Idag har jag vilat precis hela dagen. Att göra mig i ordning morgon och kväll är en inte helt okomplicerad ritual. I går duschade jag. Det tog nog 1,5 timme från start till mål, så jag bestämde mig för att vänta några dagar innan jag försöker igen. Det går ju inte att hoppa in på ett ben i duschkabinen och jag kan inte heller sätta mig i badkaret utan att belasta det brutna benet. Däremot går det att krypa in och ut ur duschkabinen. Ja, jag förstår att du flinar nu. Det gjorde inte jag när jag höll på…

I morgon är det sista dagen på det här välsignat fruktansvärda året. Jag ser fram emot att lägga det bakom mig trots att mycket spännande och roligt också har hänt under de senaste tolv månaderna. Då jag skrev årets ”bokslut” insåg jag att det verkligen är dags för gladare tongångar överlag. Jag skriver om mitt liv här i bloggen, men jag har också en bok av mer privat karaktär. Den uppdateras inte särskilt ofta. Då och då händer det, till exempel idag. Så här blev mitt lilla ”årets ord-collage” i den boken. 2012-ordet LYFTA fick plats både i ord och bild, men det är FÖRÄNDRING som är viktigt. Stopp och sätt fart valde jag som inspirationsord. Är det inte så man gör med allt som man vill förändra? Antingen vill man sluta med något eller så vill man få tummen ur. Jag ser verkligen fram emot den här resan. Jag tror att den kan bli rätt spännande. Hur går det för dig? Vad vill du med ditt liv? Jag undrar just hur mycket hjälp man får av terapi och hur mycket man kan klara att reda upp själv genom att prata med vänner, familj och läsa sig till förståelse för det som inte funkar? Härom dagen pratade jag en del med min moster som jobbar som terapeut. Hennes jobb verkar otroligt intressant, men jag undrar hur man lägger andra människors smärta och oro bakom sig då man går hem från jobbet…

Tja, det var väl det. Jag vill inte att årets sista inlägg ska vara så fult som detta, så i morgon kanske jag gör ett ryck och hittar på något kul. Jag ska också sitta i soffan och få familjen att förbereda nyårsfesten vi ska ha med våra vänner. De ska få baka och laga mat och förbereda lekar så det brinner i deras bakar. Hur firar du nyår? Här brukar man nog inte smälla så mycket raketer själv, men uppe vid BYU har de tydligen ett tjusigt fyrverkeri varje nyårsafton. Jag tror jag överlever utan krutröksdoften också.

Så – Gott Slut! Må 2013 ge dig allt du drömmer om, eller i alla fall det mesta. Det är du värd, eller hur? Och så får jag nog klämma in lite Lasse Winnerbäck och önska att du följer med mig i fortsättningen också.

30 Dec

Det är för jobbigt att gå upp för trappan.

Det är därför du inte får några bilder. Bloggapparna vägrar fortfarande ladda upp foton och datorn står på övervåningen.

I går kom morbror, moster, två kusiner och två kusinbarn på besök. Min morbror är Godiskungen själv. Han hade letat upp sisådär tre kilo gott godis. Det var allt från Mariannekolor till Yorks mintgodisar. Han fick ytterligare pluspoäng för det. Jag överlevde det faktum att jag satt som en pascha i fyra-fem timmar och lät alla andra fixa grejer.

Idag hoppade vi över att vara ”the dessert house” på vår progressive dinner-runda. Vi stannade alla kvar i huvudrättshuset istället. Tänk. Det gick också bra! Trist bara att inte kunna göra något. Jag får helt enkelt fortsätta sitta här i soffan och pussla och läsa och kommendera familjen att göra saker.