Tag Archives: begravning

14 jan

Det här är också livet.

Morgonen började i blommornas förlovade land. Jag skulle på begravning för en släkting här i grannkyrkan och band ihop en bukett i vas. Vanligtvis binds liggande buketter till begravningar, men jag ville ha den så här, fräsch och full av liv. B gillade rosa och efter alla svårigheter hon behövt bära på genom livet ville jag komma ihåg den lilla flicka hon en gång var då hon sprang omkring här på ön. Då fick det bli den här färgen. Begravningsentreprenören blev lite förvirrad då jag kom med bukett och vas och allt. Det var en av mina gebort-vaser, jag tänkte att den kunde ha fått stanna med blommorna. Då vi gick ut från kyrkan mot gravsättningen fick jag den dock lite diskret i handen. Den tomma vasen som stod i en av urnorna utanför kyrkan var alltså min, om nu någon undrar.

”Roligt att se dig, tråkigt att det är i sådana här situationer det blir nu för tiden.” Maken tycker att det är märkligt att jag har full koll på mina sysslingar på mammas sida, men för mig är det helt naturligt. De fanns alltid med i olika situationer då jag växte upp. Tyvärr känner jag inte en enda av sysslingarna på Fars sida, vet inte ens vad de heter eller hur många de är. Jag antar att det är mer vanligt att det är på det viset. Igår slogs jag än en gång över hur konstigt det blir att höra någons liv presenteras som en inköpslista. Jag är glad att jag visste mer. Musiken var dock underbar!

Min moster och morbror följde med hem på lunch. Alltid lika roligt! Den perfekta bjudmaten med flera goda ostar kvar i kylen efter jul var ost- och skinkpaj. Blandningen av cheddar, präst och Västerbotten blev delikat. Julskinkans rester hade använts till annat, däremot funkade det utmärkt också med spillbitar av rökt skinka som skurits fint. Efter alla moln och regn kände jag att en promenad var mer eller mindre obligatorisk då solen var så generös med sitt kalla ljus. Det blev ingenting med skogsturen jag tänkt mig då stigen presenterade sig som rena gyttjan.

Tänk ändå, vilken skillnad det blir för själen så fort vi möts av detta! Jag som ändå inte lider av vinternedstämdhet känner stor förståelse för alla med SAD och hur svårt det måste vara att fysiskt och mentalt lida av det långa mörkret. Det märks redan att det har vänt, även om det på papperet inte är så stor skillnad på tiden med solljus per dag. Ja, åtminstone de dagar då solen behagar visa sig. Tack för allt regn, vi behövde det verkligen! Och tack solen för att du inte alldeles glömt oss.

07 maj

Ett långt liv tillända.

Så var Du en länk till en tid som var.
En epok, sedan länge förliden.
Med hjärtat varmt och med tanken klar
levde Du alltid helt i tiden.
Och finge vi be om en gåva ännu.
Det vore att åldras så vackert som Du
och möta vårt öde lika värdigt
när också våra liv levts färdigt.

Pär Lagerkvist

För några dagar sedan fick jag reda på att min gamla klassföreståndare Inga Bergström har gått bort. Hon hade hunnit uppleva nittiotvå år på jorden och hade huvudet på skaft så pass att hon under våren fortfarande undervisade en grupp i engelska. Hon var mycket engagerad i allt från sina elever till scouterna och Hembygdsföreningen i Rödeby. Här kan du lära känna Inga lite du också. Vilken fin levnadsberättelse prästen gav oss, inga begravningsfloskler, utan så där bra var Inga! Vackra psalmer som präglades av hennes tacksamma och inkännande personlighet, en ljus stund för att hedra ett långt och fint liv.

Det här är ”min” avslutningskyrka från högstadietiden. Den ligger precis bredvid Rödebyskolan och eleverna ses fortfarande gå i lämmeltåg till Rödeby Allivs för att köpa godis på rasterna. Allt är som det alltid har varit, och ändå är ingenting detsamma. Den här avslutningen sjöngs ”lär mig, du skog, att vissna glad” till samma melodi som ”i denna ljuva sommartid” och hoppen som sommarlovsglada barn skuttade ut från kyrkan med var utbytta mot tyngre steg.

Inga och jag träffades förra sommaren då en gemensam vän gifte sig. Det var så fint att prata med henne en stund. En tid innan hade jag ringt och skrivit till personer som har påverkat mig på ett extra positivt sätt genom livet. Inga var en av dessa, en sådan förebild som man önskar alla som man älskar. Hon hade skrivit ett brev tillbaka, men vid bröllopet uttryckte hon hur mycket hon verkligen hade uppskattat det. ”Jag har minsann plockat fram det flera gånger med varma känslor.” En god tanke i all sin ära, men somliga tankar gör större nytta om de delas med andra. Det tar jag med mig från denna dagen.

16 mar

Ett långt liv till ända.

För många år sedan kom en vän till mina föräldrar till Bredavik på besök och Far förvarnade mig: ”Ta tillfället att prata med G! Han är en mycket spännande och intressant person.” Visst hade han rätt! G var både spännande och intressant. Han har levat ett liv i framkant. Redan som ung blev han vegetarian och friluftskämpe. Mycket intellektuell med böcker i snart sagt varje hörn av sitt hus, vägingenjör med blicken ut på den stora världen, byggnadsvårdare (på sextiotalet flyttade han ett gammalt timrat hus och alla tyckte han var galen eftersom flytten kostade lika mycket som en ny villa), valde cykel framför bil då det gick, köpte närodlat och ekologiskt – det var väl inte helt oväntat att han fick uppleva nittiofem födelsedagar tänker jag. Hans spännande hus som innehåller en välbevarad lanthandel med tidsenliga förpackningar och allt köptes för en tid sedan av hans ena dotter, så jag hoppas att det han brann för fortsätter vårdas.

En begravning blir alltid lite märklig. Egentligen borde ju folk få höra alla lovord medan de lever, men så blir det sällan. Att det bara är det positiva som skildras är väl inte så konstigt, nyanserade bilder hör inte hemma vid dessa tillfällen. Prästen uttryckte detta så fint, att alla vi som var där ju visste att det fanns mer till historien bakom alla lovord.

Jag älskade den underbara kistprydnaden från G:s barn med vårblomster. Det är den som syns lite i bakgrunden här. Han anordnade bl.a. blomstervandringar i hembygden där han delade med sig av sin stora artkunskap. Vid dessa tillfällen lästes det även dikter av olika slag. G har nämligen skrivit mycket, både forskningsrapporter, böcker och dikter.

Några av alla som mött G på hans vandring genom livet är musikern Jörgen Axelsson och hans mor Iris. De är båda kyrkomusiker och var med flera gånger då G hade musik och diktläsning vid backstugan i Totasjö. Deras vackra musikaliska bidrag till minnesstunden uppskattades mycket av oss som var där.

När jag såg vad som serverades fnissade jag lite. G älskade landgång, naturligtvis vegetarisk, och hade en egen hovleverantör i närheten. Hon brukade ställa upp med personlig catering då G skulle ställa till med kalas. Jag undrar just om det var hon som hade gjort dessa också. Så var det med detta. Ett långt liv här på jorden till ända och vi som är kvar får minnas det fina och glömma det andra.

01 feb

Begravningsdag med ljusa toner.

Efter en orolig natt var det dags att stiga upp tidigt och förbereda sig både mentalt och praktiskt på att följa svärfar till sista vilan. Maken är duktig på att sköta sin flaggstång. Det är tråkigt att behöva flagga på halv stång, men jag tycker det är en fin sed. Som att bära ett sorgband på armen och tala om för andra att idag är inte rätta dagen att börja rota i mina tillkortakommanden. Idag har vi fullt upp med sorgen.

Den här bilden är nog den finaste gåva som Manfred skulle kunna få. Det är första gången sex av åtta barn är samlade. Det saknas även några partners och några barnbarn, men så här många har aldrig varit samlade någon gång. Begravningen blev både ljus, värdig, sorglig och rolig, precis som det ska vara. Historier som var så typiska för Manfred, hans arv i form av kärlek till brädspel och naturen. Fint att vi kunde stå för musiken, att hans barn hade så fina tal. Vår underbara tyska extrasyster simultanöversatte hela begravningen till den tyska släkten. Om något så har dessa coronaår gjort oss mer medvetna om hur vi bäst kan utnyttja tekniska hjälpmedel också för att överbrygga avstånd vid liknande tillfällen. Nej, det är inte samma sak som att vara på plats, men mycket bättre än att bara sitta och undra hur det gick till.

Här tyckte jag det var jobbigt och fint på samma gång. Sönerna och barnbarn som fick lägga sin pappa och farfar till sista vilan. En sista tjänst.

Vi bor ju bara några hundra meter från kyrkogården och bjöd in på lite mat och fika efter jordfästningen. Här är ungdomarnas bord, hehe. Jag skrev just till en vän att begravningsdagar ofta inbjuder till både den mest hjärtskärande sorgen och härliga skratt då man minns tillsammans. Tre av sönerna höll tal och de var så fina! Många tårar, många skratt. Som maken sa i sitt tal. ”Vi pratade om hurdan begravning vi trodde att du ville ha. Vi kom överens om att den skulle vara rolig. Isåfall måste det bli på din bekostnad.” Så var det under begravningsgudstjänsten. Över maten diskuterades högt och lågt. Släktforskning, minnen, choklad och te. Ja, för så ser ju livet ut. Det är högt och lågt.

När gästerna hade begett sig hemåt tog vi en promenad i den kyliga men vackra kvällningen. De hade ställt iordning graven och det var så fint med blommorna. Född i Bayern, sista vilan på Sturkö. Så kan ett liv också börja och sluta.

Efter flera stormiga dagar var det så igår helt lugnt och så otroligt vackert. Det går ju inte att fånga, men känslan var helt rätt. Härligt att få den här promenaden och sedan kunna sitta och prata i många timmar med våra ungdomar. Underbart, trots de tråkiga omständigheterna. Och idag är de redan på väg tillbaka till Stockholm tillsammans med maken som jobbar där vissa dagar. Sonen kunde tyvärr inte komma eftersom han fick covid.

Vår duktige begravningsentreprenör kommer väl dessvärre att komma ihåg den här dagen av andra anledningar än vi. Han trampade snett i trappan vid kyrkan och haltade omkring tills allt var klart. Jag frågade hur det egentligen var och han sa ”jag behöver nog se till det när vi är klara här”. Det visade sig att han hade fått en spricka i benet och kommer att få gå gipsad i sex veckor framåt! Tänk hur hängiven han är sitt arbete, ansträngde sig för att fortsätta ge de sörjande utrymme i lugn och ro utan att rubba på sitt lugn trots att han måste ha haft fruktansvärt ont. Vilken gåva!

31 jan

Vecka 5 2022.

Idag går vi redan in i vecka fem. Många år har gått sedan mitt liv kretsade runt veckonummer. I lärarvärlden är det helt naturligt, men uppenbarligen är det inte många andra som insett storheten i veckoenheten. ”Vecka åtta” triggar drömmar om snö och klarblå himmel just för att detta veckonummer är så intimt förknippat med sportlovet till exempel. ”Vecka fem” triggar ingenting, den bara är. Den ger insikt om att vi nu närmar oss februari, att vi är lite närmare våren, att de värsta veckorna på året ligger bakom oss. Den betyder också att vi har nått dagen för svärfars begravning. Helgen har inneburit ett intensivt färdigställande inför dagens datum. Storstädning av huset, bakning, matlagning, talskrivande, orgelövande, kyrkorumsmöblerande… Covid har uppenbarligen ställt till det bl a för sonen (så tråkigt att han inte kan vara med), men annars verkar det som att alla utom två av svärfars barn kommer att delta vid begravningen. Min man kommer att träffa ett av sina syskon för första gången. Det är spännande, samtidigt som anledningen är sorglig.

Nu hoppas vi att allt faller på plats och att vi kan fira Manfred på ett värdigt, vackert och roligt sätt. Jag är tacksam för alla timmar jag lade på att öva på musik i min barndom, det verkar som att det betalar sig denna dag trots att vi inte ens har kvar ett piano här hemma. Man vet aldrig när det kan komma till användning. Jag hade aldrig tänkt mig att vara organist på svärfars begravning, så jag hoppas han håller i mina händer och att han stillar mitt rusande hjärta. Det ska nog bli fint. Jag ser fram emot att få sjunga med våra döttrar och tänker att på en begravning har man liksom sista chansen att kunna hjälpa till. Senare i veckan ska jag göra honom ett eget ”kyrkfönster” till honom. Min tyska syster gjorde ett så vackert till maken och skickade som kondoleanskort. Hon har även skickat bilder från boken som hon lärt sig göra dessa skapelser från. ”To each their own” som amerikanerna säger. Alla gör som det passar dem bäst och mig passar det att sorgpyssla. Hoppas att du får en fin uppstart på veckan.

30 okt

Vad ryms i ett liv?

Det är svårt att samla tankarna ikväll av flera olika anledningar. Jag har precis varit på begravning via länk. Våra vänners lilla barnbarn kom och gick innan hon fick leva sitt liv här på jorden. Hennes begravningsgudstjänst var så varm och vacker. Farmor, farfar, mostrar, morbröder, fastrar, farbröder, föräldrar och syskon delade på olika sätt med sig av tankar och musik och trots alla tårar fick vi ta del av en innerlig stund.

Ju längre jag har levat, desto fler personer har fått plats i minnenas galleri. Sorg fortsätter att göra ont. All denna tacksamhet som ryms i hjärtat över alla som gått före mig och det intryck de gjort på mig tröstar. Nästa helg svämmar kyrkogårdarna över av levande ljus som får symbolisera hoppet som vi som finns kvar står kvar med.

17 jun

And so it goes.

Igår var det dags för begravning igen. Fars kusin såg dagens ljus på julafton 1931 och har levt ett långt liv kantat av både vedermödor, kärlek och dålig hälsa. Jag kände inte R särskilt väl, men mina två yngsta syskon tillbringade jättemycket tid med honom, hans sambo och hans syster.

Det är intressant, det där med begravningar. Vi människor mår bra av seder och traditioner. Vi firar start och landning, jublar vid födelse och sörjer vid död. Vi som var närvarande igår hade lite olika syn på hur begravningen var, precis som det ska vara. Vi har alla våra personliga referenser och reagerar därför olika på det som sägs och presenteras. Själv tyckte jag det var en fin begravning. Prästen hade en personlig relation till R och det är alltid en bra början. Själv var jag ovanligt oberörd. Jag fick en tår i ögat då jag såg R:s gamla vänner i raden framför mig och undrade om de satt och tänkte ”Är det jag nästa gång?”.

I sedvanlig ordning tog vi en liten runda på kyrkogården. Min faster hade gjort så fint på farmor och farfars grav. När jag ser den pampiga stenen och läser ”Thure Lambert” får jag alltid känslan av att här ligger en godsägare och hans hustru begravna. Min farfar och farmor ägde visserligen sin lilla gård, men de hade det ekonomiskt knapert och fick kämpa hårt. När jag ser på den rika skatt de lämnat efter sig tänker jag på Abraham i 1 Mosebok 22:17 och löftet ”därför skall jag rikligen välsigna dig och göra din säd talrik såsom stjärnorna på himmelen och såsom sanden på havets strand”.

Bakom farmors och farfars gravsten hittar vi också gravarna efter farfars far Sven August, hans bror Ernst, farfars bror Håkan och min farfars farfar Håkan Håkansson med hustru Kerstin ”samt deras trenne barn”. Håkan och Kersti(n) fick nio barn, varav bara sex levde till vuxen ålder. Hur klarar man ens det? Äldste sonen Gustav Adolf blev tre veckor gammal, Ingejerd dog samma dag hon föddes och Selma dog fem år gammal i scharlakansfeber. Dottern Selma d.y. dog sedan 15 år gammal i lungsot. Sonen Mattis blev förvisso vuxen och hann gifta sig, men mer blev det inte. Han dog i lunginflammation 1898. Sedan fanns det bara fyra barn kvar, varav en alltså var min farfars far Sven August.

För att sluta med lite mer ljus i sinnet vill jag dela med mig av farfars farfar Håkans friarbrev till Kersti(n). Håkan var mycket duktig på att ”skriva och uttrycka sig” och var traktens emigrantombud. På den tiden fanns ju inget internet och ville man ha kontakt fick det ske via brev. Tänk, vi som tyckte det var jobbigt att vänta på modemets uppkoppling! Hur som helst, här kommer delar av den text som Håkan skrev som nittonåring till den 21-åriga Kerstin den 28 december 1860:

”Kärleken är lifvets stora hemlighet, och grundorsak. Ungdomens mest berusande nöjen, och ålderdomens mäst samlade Glädje. Du är mig kär från ungdomens dagar, Du warit solen i mitt lif. Och hän till Dig min tanke jagar. Att finna frid från werldens kif, Du är mig kär! må mina öden, Bli ljusa eller möka här. Jag dock vill hviska in i döden. Du är mig kär! Du är mig kär. Du är mig kärast, af allt hvad lifvet egen kärt. Hwad renast gifs, vad högst, hvad skärast.

…

Älskade Kerstin! Tag i övervägande hvad Du här läser och belöna denna trofasta kärlek. Ett svar Kerstin! Jag vill icke bedja derom som om en nåd, Då Du finner av dessa rader att det är en rätt som jag fordrar. Swara mig innan detta årets slut. I annat fall tager jag det för ett afgörande nej. Förlåt mig denna otålighet Goda Kerstin, den är ju endast ett bevis av lifligheten i mina känslor. Jag har nu uttalat mina önskningar och förhoppningar, och vill till slut tillägga en bön:

Om Kerstin tycker att tiden är för kort, för att besvara mitt bref, eftersom före nämt år. Så kom Du och Dina Föräldrar Hem till wårt nästa Söndag kl: 11 fm.

Glad i sinnet, ännu gladare i hoppet slutar jag mitt brev.

Din Tillgifne Wän.”

Ps: Håkan och Kerstin gifte sig den 27 februari 1863.
Pps: Jag kunde lika gärna ha vuxit upp som en Svensson istället för en Håkansson då Sven Augusts barn ibland fick heta Svensson efter honom själv enligt gammal sed. Hur mycket av min identitet ligger inte i ”att vara en Håkansson”? Hehe.

And so it goes. Den här boken vill jag ha!

28 mar

Vårvinter med många avsked.

Igår var det dags för ännu en minnesstund, denna gången för min väninnas mamma. Det blev en fin eftermiddag i hennes ära! Barnen, livslånga vänner, f d pojkvännen och exmaken, församlingsmedlemmar, barnens vänner… En inkännande livsteckning, vacker musik, god mat, skratt och gråt. Begravningar är så märkliga. Jag vet inga andra tillfällen där livets hela komplexitet blir så påtaglig.

I fick en stroke för elva år sedan och var sedan sängliggande fram till sin bortgång. Innan stroken var hon alltid så tjusig. När jag hälsade på henne första gången efter att ha flyttat hem från USA funderade jag på hur jag skulle kunna bidra med något slags guldkant för henne och tänkte då att lite nagellack kanske skulle vara något. Det visade sig att det var precis rätt! Hon älskade nog handmassagen som ingick mer än själva nagellacket. Efter det brukade jag försöka hinna med en stunds ”handvård” när jag hälsade på.

Människan behöver närhet. Om all interaktion sker i samband med överlevnadens nödvändigheter, som att få hjälp att sköta hygienen och undvika liggsår, kan annan mänsklig beröring hjälpa till att bekämpa hopplöshetskänslor och få en att kanske kunna drömma sig bort en stund. Det får bli dagens tips till dig som undrar hur du ska kunna hjälpa någon i en liknande situation.

Nu hoppas jag att det inte blir några fler begravningar på mycket lång tid. Årets vårvinter har varit galen. Sist ut är min vinst-SAAB (jag vet, det är nästan osmakligt att jämföra en bil med människor) som fick sin dödsdom av Mekkas duktiga mekaniker häromdagen. Den är en dödsfälla! Motorn läcker olja ner på katalysatorn som blir 600° och det kan börja brinna när som helst. Det går att fixa, men kostar mycket. Eftersom vi länge har funderat på en mer bränslesnål bil har vi bestämt oss för att nu göra slag i saken. Vi förbereder oss därmed för skrotning och ett varmt farväl. Livet går vidare, vare sig vi vill eller inte.

21 dec

Hur förvandlar man Folkets Hus…

… till en värdig lokal för en minnesstund/kistbegravning? Man tar ett stort gäng syskon, ingifta och avkommor och kör järnet i en hel dag. Till slut hittas rätt ljud både för orgelspel och komppiano, marimban är balanserad mot tvärflöjten, det står närmare 200 stolar på plats (somliga framtrollade ur dolda vrår) och blomsterdekorationerna på plats hade minst passat på Nobelfesten. Jag är glad och tacksam över att få tillhöra det här gänget. Att få ha varit del i allt det kreativa bakom mammas minnesfest har varit en fin pusselbit i sorgarbetet. Nu får vi se om många får stå upp i morgon eller ej, men det löser sig nog med det.