29 jan

Hur skriver du din livsberättelse?

Igår tittade jag på klockan exakt 6.23. ”Är det mollon nu, Monna?” Jo, det var det ju. Morgon, alltså. Det gick inte att förneka. Det var lite kyligt i sovrummet och varmt under duntäcket, men jag och han-som-älskar-frukost skuttade upp och vips, så var den dagen igång. Vi hjälptes åt att fixa eld i vedspisen. Han var mest moraliskt stöd, men sådant ska icke förminskas. Jag undrade om han kunde tänka sig att vänta lite med frukosten tills storasyster hade kommit upp, men han höll förståeligt nog på att svälta ihjäl och fick därmed en banan att stilla systemet med. Vi gjorde det ena och det andra, som att stoppa tvätt i tvättmaskinen, bygga om vardagsrummets hoppborg/hinderbana och ifrågasätta varför vårt hus är så litet när man faktiskt skulle behöva bygga några rum till.

Med ljus som detta och två barn med skutt i rumpan fanns det bara ett alternativ till aktivitet. Ut! ”Måste vi ut?”, frågade storasyster. Nej, visst finns det många måsten i världen, men att gå ut är väl inte direkt något sådant. Jag sa att jag vet att hon helst håller sig inomhus, men lovade att vi inte skulle vara ute så länge om det var helt outhärdligt. Lager på lager till denna för oss för denna vinter ovanliga dag med minusgrader och en kall fläkt om öronen.

Alltså, hur vackert var inte ljuset? Jag njöt verkligen, men passade också på att fånga det på kameran. Tycker det ser ungefär ut som jag minns det, men ändå gör det sig inte riktigt. Det här gick direkt in i hjärtat! Vi laddade upp fågelmataren riktigt ordentligt! Det är fågelräknarhelg (Häng på du också!!!), så det kändes extra viktigt att våra matgäster hade ett ordentligt smörgåsbord att välja ifrån. Själva fortsatte vi mot…

… Andréns bageri. Aktiviteten var kanske inte lika myrstacksliknande som alla morgnar om sommaren, men roligt ändå att de har många kunder om lördagarna då de har öppet resten av året. Doften där inne i den lilla butiken är obeskrivlig. Är det någon gång jag saknar bröd och mjöliga bakverk är det väl just då jag befinner mig där. Mestadels står jag för bakandet själv, men det här är en upplevelse som tillhör barndomen. Jag vet att varken vaniljbullarna vi köpte till fikat eller de kanelbullar som barnen fick bara för att de följde med (Hur kunde jag glömma?! Eller trodde jag kanske att de hade slutat med detta?) tillhör någon önskvärd matpyramid, men livet består icke av måsten allena.

Utflykter till Uttorps naturreservat tillhör dock de måsten som tillhör en lycklig Sturkö-barndom. Om man kan krossa is precis överallt är det extra härligt. Inte bara jag har en inneboende iskrossar-gen. Det är något i ljudet som är extremt tillfredsställande, förutom om man befinner sig på öppet vatten där man räknar med att isen ska bära en.

Storasyster letade konstmaterial och hackade fram diverse isskulpturer. Det visade sig vara svårare än vad man kanske tror, men icke desto mindre roligt.

Andra roade sig med att ”skridska” på alla isfläckar som var tillräckligt stora och genomfrusna. Vi lekte också skeppsbrott och skurkar som inte hittade till öde öar, galopperande dillesaurier jagade oss över den snåriga marken. Just igår var de dock förkylda, så de kunde inte riktigt känna doften av oss skrämda och flyende människor. Vilken TUR!

Det var naturligtvis inget av barnen som gav upp när vi väl var ute. Nej, till slut var det jag som hade frusit fingertopparna av mig trots dubbla vantar och jag lockade med brasa, inomhusfika och roliga spel. Phu, tur att de hakade på! Vi skulle även förbereda lunch till pappan som var på ingång. Pannkakor, plättar och ugnspannkaka var önskat, jag lyckades omförhandla till enbart pannkakor och plättar. Vi övar på att laga mat och baka varje gång de är här. Är det något jag och maken kan erbjuda nu när vi inte själva är småbarnsföräldrar är det tiiiiid, att saker och ting får ta den tid det tar. Nog skämmer jag bort, men mitt stränga storasysterjag har icke försvunnit. Jag gillar ordning och reda i hur man behandlar andra människor och för sig i sitt sammanhang, mat- och sovklockan ringer på bestämda tider, men jag bryr mig inte längre om ifall det blir hur stökigt som helst i leken. Däremot kommer ingen undan att städa när det är klart!

När pappan kom blev han invigd i det nya favoritspelet SET. Vilken hjärngympa! Se, det här måste vara mer demensförebyggande än vilket korsord som helst. Kul att se storasyster briljera. Lillbrorsan aka pappan blev lika imponerad som hjärnutmanad. Undrar just om inte detta spel dyker upp i ett annat hushåll den närmaste tiden.

Det blev så tyst och tomt när gästerna dragit sig hemåt. Jag tog tag i den spännande högen jag fått av svärmor och bläddrade i tyska magasin och googlade på mönster passande chenillegarnet som hon fått så mycket över av. Jag blev jätteglad över stoppsvampen som hon hade hittat och ser fram emot att få använda den alldeles snart!

De senaste dagarna har jag då och då lyssnat på ett gäng Tony Robbins-föreläsningar, en serie han brukar hålla i början av varje år. Jag orkar inte riktigt med hans stil, men samtidigt är det väl något i den supermegaamerikanska nidbilden som jag känner mig hemma i. Dessutom kände jag verkligen att jag behövde en push framåt. Förnöjsamhet i all ära, men jag känner att jag inte bara är nöjd, utan också saknar lite driv. Kanske har jag fått tag i vad som behövs för att börja nysta i vad det är som är roten till det. Jag har bra koll på varför jag mår så bra som jag gör jämfört med, säg, 10-15 år sedan. Det går inte att förklara på något enkelt sätt, men delvis skriver jag idag min livsberättelse annorlunda. Jag lyssnar på hur människor pratar om sina liv på ett helt annat sätt än jag gjorde förut. Det har naturligtvis att göra med min nuvarande yrkesroll, men beror inte bara på det. För att leka Tony Robbins vill jag dela med mig av de frågor som verkligen förändrade mitt sätt att se på livet:

Är du på väg från något i ditt liv som inte känns bra, eller är du på väg mot något som är bättre än det du har idag? Och vad är du tacksam för just nu, i denna stund?

Den som alltid är på väg bort kommer aldrig att bli nöjd. Det finns hur mycket som helst som är dåligt i de flestas liv. Har en motgång överkommits så finns det med säkerhet en ny som kan ta dess plats. Så hur skriver du din livsberättelse? Handlar den om allt dåligt som hänt, eller handlar den om det du lärt dig/de människor som betytt mycket för dig/stunder av lycka etc.? Det tåler att tänkas på.

10 jul

När lugnet lägger sig.

Denna stund på dagen, en av mina favoriter. De flesta är fullt upptagna med avslut, avslappning eller uppstyrning och de yngsta får aldrig uppleva den eftersom de redan sover gott sedan länge. Jag älskar solnedgångar. I Bredavik har vi fri tillgång på första parkett, här i Uttorp får vi mest bara gissa. ”Ikväll är nog solnedgången säkert spektakulär.” Jag nöjer mig med det. Tacksamheten har gott om utrymme även om det bara blir gissningshimmel kvar till oss, skymningsljuset ger allt så vacker färg och tystnaden som långsamt tar plats tillsammans med nattdaggen får en att släppa taget om sådant som ändå inte hunnits med.

Igår var det min extrasyrras födelsedag. Jag hade som plan att ringa, men det blev bara ett meddelande i syskonchatten. Det var full rulle precis hela dagen, och när dagen börjar tacka för sig ringer jag inte upp någon. Maken, jag och sonen har haft det roligt och intensivt i två dagar. Två syskonbarn har varit på plats och vi har alla jobbat hårt. Jag hann skriva ner några roliga citat, men de flesta har jag redan glömt. Nioåringen gillade familjespelet som består av spännande frågor som är tankeväckande och får alla deltagare att lära känna varandra bättre. ”Vad skulle du göra om du hade fyra extra timmar varje dygn?” Fyraåringen var först ut att svara: ”Dammsuga!” Hahahaha, jag kan säga att det inte direkt ens fanns i horisonten för mig, men visst är det tur att vi alla är olika, och roligt också. När hela vardagsrummet hunnit bli en gigantisk koja och matberedaren höll på att jobba fram en bröddeg knackade det på dörren och vi fick oväntat besök. Faster och farbror hade tagit med sig min underbara kusindotter och hennes pojkvän. En lång, lång tids utlandsvistelse har gjort att vi bara haft kontakt via datorn och det var så härligt att få krama om och prata en stund. Detta och mycket annat hann jag tänka på när jag gick min lilla skymningsrunda här hemma, tog in dagen och gjorde mig reda för nattvilan. Jag är så glad att jag tog mig tid att titta upp och stanna en stund i den goda känsla som uppfyllde mitt sinne i den stunden.

23 maj

Helgen.

Och så var det måndag igen! Extradottern är nästan ensam kvar tillsammans med ett fåtal klasskompisar då de flesta ettor och tvåor på estetiska programmet i stan är i Spanien. Själv åker hon på utbytesstudentresa till Dalarna om ett par dagar, så det går ingen större nöd på henne. Det reses på många olika håll i min bekantskapskrets. Det låter härligt på alla sätt och vis, men trädgårdslandet gör faktiskt att jag inte riktigt kan tänka utanför den lilla lådan. Det är så mycket roligt som händer där, även om det också växer ogräs som ska rensas. I helgen har vi, ÄNTLIGEN, fått en hel del regn. Det lovas mer av den varan under den kommande veckan. Inget vattnande alltså, utom i växthuset!

I helgen har det inte bara regnat. De här godingarna har också hängt med faster. De tillför så mycket mental energi, men de vaknar väldigt tidigt om morgnarna! Igår sov jag därför middag som värsta tanten. Så skönt, haha! Jag är så tacksam över de här pysslarkompisarna som håller mig på tårna. Min brorsa sa att han gillar att jag har fördragsamhet med allt som tar så lång tid när de är här. Alltså att de får vara med och göra allt även om det tar tid. I vardagen ska man ju ofta skynda sig till skolan, bli färdig med middagen innan alla hungrar ihjäl, hinna någon annanstans. När ungarna är här är det de som är själva ”aktiviteten”, så om det tar en timme att baka ut ett par plåtar bullar så får det göra det. Det är en bra övning för mig också, det där att vara här och nu.

Jag vet inte hur gammal jag var när mamma lärde mig att göra en flätad krans, men det känns bra att jag har fört vidare det till nästa generation, inte bara i rakt nedstigande led. Jämt antal bitar, lägg en till vänster och en till höger hela vägen runt. Det blir så fint, men tyvärr glömde jag att ta bild. Jag fick ett samtal under gräddningen och missade alarmet, så kransen blir lite mörk (framför allt på undersidan). Men den smakade tydligen perfekt ändå, särskilt varm. Det är ett bra tips i alla lägen. Har man något slags vetebröd som är torrt eller för välgräddat är det bara att värma lite för att få tillbaka känslan av nybakat.

Åttaåringen var som ett litet plåster på den coola tonåringen och var mycket nöjd med sin söndagsfrisyr. Två fiskbensflätor, så snyggt! Jag var glad över att se hur uppmuntrande de två yngre personerna var mot tonåringen som uttryckte hur lite hon har pysslat genom åren. Lillebror sa: ”Du ljög när du sa att du inte kan pyssla!” (Han är för tillfället mycket fokuserad på att koppla ihop det människor säger med hur verkligheten ser ut eftersom hans mycket livliga fantasi leder till otroliga berättelser som äldre i hans omgivning inte riktigt tror på.)

Treåringen ville också ha flätor, men jag sa att det inte riktigt skulle funka med hans frisyr. Jag lovade istället lite gelé och fixade en tuppkam. Han blev väldigt upprörd och tyckte det var superfult. Därefter fick jag tydliga instruktioner genom att han drog handen för att visa hur kammen skulle gå. ”Det ska vara rakt fram och åt sidan.” Så här, alltså. Det här är en ordningssam ung man, tuppkammar göre sig icke besvär. Denna frisyr var han dock mycket nöjd med och egentligen skulle jag ha filmat då han stod framför spegeln och kände sig fin. Tårögonframkallande. Jag tänker ofta på vad det är som gör så många av oss människor missnöjda med oss själva. När slutar vi tycka att vi är fina och bra? Varför är inte känslan av att vara oövervinnerlig starkare än känslan att vara otillräcklig?

03 feb

Coronafaster.

Häromdagen pratade jag med min lillebror. Han gav uttryck för viss frustration (VAB, Covid, stängt dagis, du som känner familjer med småfolk vet väl hur den här historien går nu) och jag sa att jag 1. längtade efter godingarna och 2. hade en ”ledig” dag på onsdagen. Vi bestämde att jag skulle komma på besök. Två dagar sedan hade saker och ting utvecklats och det fanns två friska barn och två sjuka föräldrar. Ibland kan en gammal faster vara precis vad som behövs.

När jag träffar brorsdottern har jag alltid laddat upp med pyssel. Den här gången tog jag med mig en förpackning krympplast som legat sedan någon utförsäljning. Kommer du ihåg krympplast? Man målar ett motiv på denna specialplast, klipper ut och lägger i ugnen i några minuter. Hux flux har motivet krympt till 40% storlek och blivit stadigt och hållbart. Mycket roligt. Storasyster gjorde flera detaljrika och noggrant färglagda skapelser och lillebror gjorde lite mer spännande tolkningar. På bilden håller han på med en skattkarta och han gjorde också en mycket vacker ”ellemant” (han älskar ädelstenar med passionerad övertygelse). Jag fick i uppdrag att göra pyjamashjältarna, något som jag fick ta hjälp av Google för att få till. Jag är hopplöst bakom då det gäller vilka figurer som gäller för tillfället.

Jag har ju flaggat för vår, men så blev det februari på riktigt dagen till ära. Alltså, det är ju jätteroligt med perfekt kramsnö! Med två sjuklingar inne i huset var det också behändigt att barnen frivilligt ville uppehålla sig utomhus i flera timmar. Jag tog snöskyffeln och hämtade upp snö från hela gräsmattan medan storasyster var arbetsledare. Målet var en hårt packad ”igloo” som skulle grävas ut. Jag hade lite svårt att se visionen, men följde instruktionerna.

Så småningom var det ju lätt att förstå hur slutmålet skulle te sig!

Så här blev slutresultatet! Ett luftigt boende med plats för två (hur många som egentligen får plats kan ju diskuteras) med nödutgång och huvudentré i ett. Möjligtvis kan det upplevas som lite dragigt, men de båda byggentreprenörerna var mycket nöjda.

Det går naturligtvis inte att fånga, men det här ljuset var så vackert! Jaja, februari, men jag lovar, vårljuset är på väg! Dessutom låter fåglarna helt klart annorlunda nu.

På eftermiddagen satte vi lillebror i en vagn och tog en långsam promenad till Willys förbi Blekinge Tekniska Högskola (mitt gamla evakueringsgymnasium då Chapmanskolan genomgick stora renoveringar på 80-talet och innan dess militärförläggning) och ett evigt byggande som förfular miljön riktigt mycket. Jag kan för mitt liv inte förstå varför det byggs så mycket fula och tråkiga byggnader! Jag förstår att förtätningen är ett naturligt steg då en stad växer, men att det måste bli fulare är absolut inget jag tänker acceptera. Väl framme vid Willys stod valet mellan ”Maxikakor” (lillebror beskrev en skapelse som låter ultimat god, men jag förstod inte riktigt vilka han menar mer än att man kan köpa dem på Maxi – inte heller storasyster hade koll) och munkar. Du ser ju själv att det hade varit brottsligt att inte välja munkarna, så vackra som de är. Det var helt utseendet som styrde och lyckligtvis blev ingen besviken. Ps: Jag gissar att Mer har bytt ingredienser sedan jag drack det senast. Usch. Äckligt. Mindre socker borde inte vara något problem då mina smaklökar numera uppskattar mindre sött men det här var något annat. Vet du?

”Skalet är godast! Mmmm.” Jordgubbsglasyr, alltså. När glasyren omsorgsfullt och njutningsfullt hade gnagts av i kanske en kvart åkte själva brödet in i munnen på mindre än en minut. Intressant att vi alla äter så olika. Själv gnagde jag på glutenfria hobnobs, men de är faktiskt riktigt goda. Jag gissar att det är halv brottsligt att inte ge barn frukt istället för dessa ohälsobomber, men jag blev som tur var inte avskedad. Storasyster vet redan vilken munk hon tänker testa nästa gång vi gör utflykt till Willys!

Efter en lång dag med sjörövare och pyssel och snölek och promenad och bus var det dags att ta bussen hem till ön. Jag eldade i vedspisen och satte mig framför elden och njöt av att dåsa bort. Lika roligt som det är att hålla igång är det skönt att vila. Nu hoppas vi att föräldrarna snart är fullt friska. ”Vabruari” har ju bara precis dragit igång och familjen har (liksom alla andra vad det verkar) haft jättemånga sjukdagar hela vintern. Det kostar på att bygga upp ett immunförsvar! Du äter väl dina D-vitaminer?

21 okt

Genom någon annans ögon.

När man är tre år är sandlådan en ocean full av havsdrakar och hajar, rutschkanan är vägen ut ur en riddarborg och all mat som serveras innehåller kopiösa mängder av socker. En ettåring tycker att höjden av lycka är att gunga länge, länge och all tid som behövs ägnas åt att betrakta varje sandkorn i detalj. Jag har ingen önskan om att vara yngre, men jag önskar ibland att den där nyfikenheten som ett barn angriper världen med fanns kvar hos mig. Jag vet att den går att öva upp och märker att tacksamhet är ett bra instrument. I år känner jag mig inte lika mycket ”i behov av” Trettio Tacksamma Dagar, men jag längtar ändå. Årets utgångspunkt ska därför få bli livets små guldkorn. Bäst att jag betar av de stora och tunga livsutmaningarna först, hahaha!

20 nov

Energipåfyllning.

Idag har min brorsdotter varit här och livat upp det lite medan brorsan varit hos vår mamma. Jag kan lova att lilla L rörde runt i grytan! När man inte har haft en fyraåring hemma på daglig basis sedan 2005 kan det hända att man råkar ut för ett och annat missöde, hahaha!

07 jan

Äventyrlig onsdag.

Rapport från kvällens aktivitet: Tvååringen har små mystiska pyssel under matbordet (ja, vart ska man annars ta vägen om man måste ta hand om ”personal businesses”), femåringen vill göra fler roliga vintagefilmer och sjuåringen suckar över läxan som måste vara klar innan han får gå till kompisen och leka en stund innan middagen. Den lille, världens sötaste, föddes för tidigt och har varit död några gånger i sitt halvårslånga liv. Jag är lite nervös över att vara ansvarig, men allt har varit bra länge och vardagslivet måste någon gång få chans att komma tillbaka.

När jag går hem i regnet igen har jag varit stand-in-förälder i lite drygt en timme och jag andas djupa andetag för att pigga upp mitt trötta huvud. Jag har nog alltid älskat bebisar och barn. Kanske inte lika mycket då jag vispade ihop välling på spisen till något syskon mitt i natten. (Eller jo, det var nog bara själva vällingen jag inte gillade så mycket.) Jag är tacksam över att få chansen att hänga lite med dessa varelser som har så mycket liv i sig, som är ganska oskadade då det gäller hur man ska tycka och tänka och som mest bara visar vad en människa är i sin mest oslipade form. Jag kan samtidigt konstatera att det nog är rätt smart att passa på att föda barn innan man fyller fyrtio och kroppens stora förfall börjar.  Trots allt får jag lägga mig och sova i lugn och ro hela natten medan mina lånebarns föräldrar får gå upp mitt i natten och fylla på sondmatning, byta blöjor och kanske få sällskap i sängen av två eller fyra extra små sparkande ben när det redan är ganska trångt.

14_2

Jag kan inte lägga upp bilder på barnen här i bloggen, så du får hålla till godo med stallkisarna igen istället. De är ruskigt söta de också.

24 apr

Torsdagstankar.

Här har du gullungarna från häromdagen. De är hur roliga som helst! Lilla E lät meddela mig följande: ”You can call me Princess Girl. H is Booger Man.” Orättvist… Vad skulle du välja om valet stod mellan Prinsessflickan och Snorkråksmannen? 😀

23_1

23_3

Idag har det firats vilt i grannstaden/samhället då Brigham Young University hade examensceremonier dagen lång. Det vilda bestod kanske mest av trafikstockningar, förstås. Den nyvärptaste collegestudenten jag känner är en av mina fina yogavänner. Hon är en otroligt spännande och intressant person och väl värd det faktum att hon har blivit antagen till Harvard Divinity School till hösten. Jag är så glad för hennes skull! Js livsmål är att förändra världen till det bättre, så det hoppas jag att hon får chans göra på ett eller annat vis.

Processed with VSCOcam with t1 preset

Själv har jag inte så stora drömmar, men när solen lyser in genom persiennerna på morgonen brukar jag känna att jag har fått chans till ännu en ny dag och att det verkligen inte är alla förunnat. Jag har till exempel inte gjort något världsomvälvande idag, varken gott eller ont. Jag hade möjlighet att njuta av svensk sommarvärme i solen (min elev fick sitta ute på trappan och jobba medan jag låg på gräsmattan och läste en bok), det har skjutsats fram och tillbaka, min bästa hummus någonsin skapades efter Jerusalemkokbokens grundrecept i köket (är du intresserad kan jag lägga upp ”ungefärreceptet”), i ett proppfullt rum fick jag ännu en fantastisk session med Heather på The Yoga Space och så har jag umgåtts med min familj, mina älsklingar.

23_4

Som sagt. Inte världsomvälvande, men för mig var det en fin dag. Jag njuter av tanken på att min mamma fick ett så bra besked i går. Far mår inte toppen, men nu har i alla fall läkaren koll på honom. Det finns så många bra mediciner nu för tiden och det gör att det känns onödigt att någon ska behöva lida i onödan. Jag är tacksam för min familj, för var och en av alla de som tillsammans skapar ett biologiskt och känslomässigt skyddsnät för mig. Så mycket kärlek.

23_2

Innan äldsta dottern hämtades i skolan för att hinna i tid till sin pianolektion skickade jag två paket på posten. Postdamen, en ganska sträng donna med väldigt vackra händer (jag tänker alltid på min mammas väninna som bor i Italien när jag ser henne), sken upp då jag kom fram till hennes fönster och berättade att hon hade samlat ihop alla sina arbetskamrater för att visa kuvertet jag skickade till min mamma häromdagen efter att jag hade betalat och gått därifrån. Hon tyckte att jag hade skrivit så vackert och både hon och arbetskamraterna var mycket intresserade av att få lära sig hur man gör. Vad sägs om att vänta på bussen till Spjutsbygd, vänta på fiollektioner, vänta på att skolan ska börja och utnyttja tiden till att kludda på allt papper som finns att uppbåda? Med tiden får du ganska bra koll på pennorna. Ungefär så här kan det se ut med stålpenna och guldbläck (ursäkta det dåliga utsuddandet av resten av adressen):

23_6

I morgon är en annan dag och den här veckan ser jag verkligen fram emot helgen. Peace.

01 nov

Bebisgos.

31_10

En av mina favoritkillar! Första gången hos barnvakt. Jag känner mig hedrad! Lille H var så nöjd och glad i två timmar. (Alltså, han sov i en halvtimme, men jag antar att han var rätt nöjd med det också…)

31_11

Det är något med bebisar som gör att jag smälter! Jag trodde alltid att jag skulle ha fler än tre barn. Nåja. Jag är så nöjd och glad med våra tre fantastiska barn och som min syster alltid sa: ”man ska ha tre barn, för då får de plats i bilen”. Hehe. Vi hade planerat att spela in en liten musikvideo med Jojje Wadenius sång ”Mitt lilla barn” till min brorsdotters namngivning, men av det blev det inget av. Tur att Jojje gör det så bra själv.