01 Jun

Mors dag.

31_1

I arton år har jag blivit firad på Mors Dag. Jag har fått ögonfransböjare (fråga inte), teckningar, böcker, pussar, lerfigurer, julgransprydnader och blommor. Idag kom maken och barnen in med frukost på sängen och de här fantastiska solrosorna. (Hej Martin! Mamma och Far kallar mig fortfarande Solblomma när jag inte blivit av med arvet eller varit för skarp i tonen eller druckit Pepsi Max. Hehehe.) Jag fick hemmagjorda, vackra och personliga gåvor som gjorde mig glad in i hjärteroten.

Att vara mamma är min svåraste uppgift. Det är svårare än att vara barn till mina föräldrar, det är svårare än att vara maka och det är svårare än att vara syster, svärdotter, kusin, syskonbarn, granne, medarbetare eller kund.

Som mamma vet jag att mina barn gör som jag gör, inte som jag säger. Jag vet att hälften av deras gener kommer från mig och mina förfäder och de är inte alltid särskilt lätta att hantera. Generna, alltså. Jag vet att min kärlek till dem är helt ovillkorlig och att den kärleken gör ont så det svider, både av allt det goda och allt det svåra. Jag vet att mitt liv för evigt blev förändrat en sen kväll i augusti för snart nitton år sedan. Hur förändrat det skulle komma att bli kunde jag inte för mitt liv ens föreställa mig. Jag har känt vart och ett av mina barn sedan innan de blev till, men trots det måste jag acceptera att deras vägar är deras egna att upptäcka och utforska. Jag vet att blod är tjockare än vatten vad som än händer i våra liv. Jag vet att jag inte är mer än människa och att jag därför har utsatt alla tre barn för saker som jag kanske inte är så väldigt stolt över, men på det stora hela har jag gett allt jag haft för att de skulle få ett fint liv och en ljusnande framtid.

Jag vet att ofrivillig barnlöshet och döda barn och döda mödrar gör just denna dag till en av de svåraste på hela året för en del. Gäller det dig vill jag bara skicka en kram och hoppas att i morgon blir en bättre dag. Jag vet att livet inte alltid blir som man räknat med och att en del inte längre har kontakt med sin mamma eller sina barn. Om du tillhör den gruppen skickar jag också en kram. ”Life is hard, but life is good.” ”Livet är svårt, men livet är bra.”

Jag önskar dig en vecka full av solrosor, kärlek och en och annan glass.

27 Apr

Klurigheter.

Ibland, alltså.

Jag har en väninna i fyrtioårsåldern som är en sådan där ”ickeätare”. Hon klagar ofta på sin (perfekta och vältränade) kropp och gör stor sak av att aldrig smaka på sötsaker eller liknande då det bjuds på sådant. Under en period förra året frågade jag henne rakt ut hur hon mådde. Andra sa ”wow, du har gått ner i vikt så snabbt, hur gör du, fixa åt mig också”, men jag vet att det inte går att gå ner så snabbt i vikt som hon gjorde utan att antingen vara sjuk eller genom att svälta sig. Det visade sig att hon hade det jobbigt hemma och att hon helt enkelt ”självmedicinerade” genom att inte äta. Det är ett vanligt sätt att hantera kriser även om jag själv tenderar att göra precis tvärtom, alltså att äta tills det kryper ut ur öronen.

Hur som helst. Min väninna berättade häromveckan hur jobbigt det är att hennes dotter har börjat visa tecken på ätstörningar. Hon satt och berättade om sin situation och det märktes att hon mest bara ville ha sympatier, någon som stöttade henne i det jobbiga. Hon ville få bekräftelse på att det inte var hon som var upphovet till dotterns beteende. Eftersom jag själv har bråkat mentalt med mat under långa perioder av mitt vuxna liv berörde detta mig mycket. Hon berättade att hon ”naturligtvis inte vill stötta mulligheten som dottern har dragit på sig” men att ”hon inte vet hur hon ska uppmuntra den nödvändiga viktnedgången”. Tja. Vad skulle jag säga? Att tjejen är mitt uppe i ung pubertet och att det är helt naturligt att gå igenom en fas där man är mitt emellan barn och kvinnokropp, något som kan upplevas som att flickan är mullig? Att man kan rasera ett helt liv genom att säga fel saker? Att det är vår plikt som föräldrar att åtminstone försöka älska oss själva för att ärligen kunna ge osjälvisk och ovillkorlig kärlek till våra barn? Att man genom att hela tiden lägga betoningen på utseende istället för på inre egenskaper ger grund för ett liv byggt på yta istället för på djup?

Det var en svår stund. Jag har oftare problem med att säga för mycket än för lite, men här kände jag mig otillräcklig. Många gånger har jag upplevt att vänner ställt frågan ”Hur tycker du att jag ska göra?” fast de egentligen menar ”Lyssna på min plan/min situation och säg sedan att jag har rätt för jag tänker ändå göra som jag redan har bestämt”. Så vad skulle du ha gjort? Skulle du ha varit ärlig och sagt att väninnans konstiga matvanor och sätt att prata om sin egen kropp säkert hade påverkat dottern eller skulle du ha sagt att allt var lugnt?

Den här filmen som säger mer än tusen ord och i all sin roliga ironi ger den mig ont i magen.

27 Sep

Någon gång ska jag ut och gå med mina nya stövlar.

T.J.Maxx – affären som alltid levererar. Åtminstone om man gillar att fynda och inte är så petig med att varorna man köper kom ut i butik förra veckan. Mamma hittade mycket fint när hon var där och på Ross (en liknande kedja) så hon hade en helt ny garderob när hon kom hem. Idag hade jag och äldsta dottern den stora glädjen att ta med Svärmor till T.J.Maxx. Hon reagerade precis som förväntat. Ögonen glittrade till och jag såg att hon såg att det skulle bli svårt att välja bland allt det roliga. Vi gick därinne i en och en halv timme och ingen av oss hann tröttna.

Jag är ingen rolig fönstershoppare att ha med sig i vanliga fall, men när fynden ligger i varje hylla och hänger på varje klädhängare, ja, då är det svårt att inte ryckas med av bara tanken på att det kan sparas många sköna kronor om man nu ändå måste ha ett par nya skor, en jacka eller vad det nu kan vara. Just idag hittade jag ett par perfekta höstskor för $30, alltså runt 190 SEK. Då jag fyller år om en vecka bestämde Svärmor att jag skulle få skorna i tidig födelsedagspresent. För dig som känner mig finns det inget nytt och spännande här. Svarta, dragkedja, silverspänne, plats för min nervträngda tå och bara en liten klack. Hurra! De här funkar bra både till byxor och kjol och jag slipper tänka på mina tjocka vader som alltid ställer till det då jag ska ha stövlar.

26_1

Härom veckan berättade min kompis om att hennes barn (inklusive de TVÅ! utbytesstudenterna i familjen) hade kommit fram till att de skulle ha varsin köksdag. Bra idé, sa jag, och talade om för våra barn att det bara var att välja en dag som kunde passa med deras schema. Nu är det så att alla tre är mycket bra på att sköta tvätt och städ och att hålla ordning (den yngsta behöver påminnas om sin oordning ibland, men hon får ta hand om den själv), men det finns alltid rum för förbättring.

Idag var det dags för sonens köksdag. Han fixade tacosallad. Gott, gott! (Lätt disk efteråt också även om det är mycket att tärna och hacka innan själva middagen. Bra för honom.) I morgon ska äldsta dottern ta hand om ruljansen. Vi får väl se vad som står på matsedeln då! Det vet jag inte än.

För dig som vill lyssna lite på hur andra sköter det där med uppfostran och hur man egentligen kan hjälpa sina barn utveckla vuxenfärdigheter kan det vara kul att kolla in den här bloggen. Jag vet att jag curlar för mycket, fixar och donar när barnen kan ta ansvar själva, men det kan ju bli bättre. I morgon är en annan dag!

17 Apr

Om att kunna, att vilja och att välja.

16_2

Vi har haft en högst normal dag, men den slutade lite extraordinärt. Sonen fick tillbaka kommentarer från läraren i American History-klassens halvtidsinlämning. Det var idel lovord och betyget A på varenda uppgift i kursen! Det som är lite speciellt är att han verkligen är en matte/NO-kille. Han ”älskade inte” SO-ämnena, vilket jag alltid har tyckt var lite synd eftersom hans analytiska förmåga är lite utöver det vanliga. Kul att se honom riktigt glad och stolt över sig själv. Vi har som mål att ge barnen självförtroende nog att klara trycket från livet där alla medmänniskor inte är mamma-som-tycker-man-är-bäst-i-världen, men det är inte alltid lätt att veta hur vägen dit går!

Våra tre barn har väldigt olika personligheter och styrkor. I en värld som mer och mer verkar tycka att det enda som räknas är hur många akademiska poäng man lyckats samla på sig är det lite svårt att veta hur man ska göra med ett barn som inte passar in i akademimallen. Det finns olika anledningar till att man inte passar in i skolvärlden tills man fyller 28. Vi kämpar hårt för att hjälpa fram barnen på en väg som förhoppningsvis leder till lycka. Ju äldre vi blir, desto mer inser vi hur viktigt det är att man får jobba med något som inte dränerar en själsligt. Vissa människor klarar monotona uppgifter dag in och dag ut. De lyckas koppla in autopiloten och slipper också tänka på sitt jobb då de går hem för dagen. Andra människor kräver stor omväxling. Åter andra behöver utmaningar, eller bekräftelse, eller lugn och ro, eller bara lycka.

Om någon säger ”om inte om fanns…” till mig säger jag alltid ”men om finns”. Om finns, och om gör att vi ibland hamnar i situationer vi inte valt, i liv vi låtit andra styra upp. Jag fick möjlighet att byta karriär för ett antal år sedan. Jag kommer alltid att vara lärare. Jag älskade mitt jobb, men mitt sista år var riktigt, riktigt tufft. Ett sådant år längtar jag inte tillbaka till. Kanske hamnar jag i skol-skolvärlden igen, kanske inte. Idag är jag ju faktiskt merarbetande då jag hemskolar på heltid och samtidigt sköter mitt jobb för You Do. Finge jag möjlighet att byta inriktning igen skulle jag vilja samtala med människor, hjälpa uppåt och framåt, helst familjer. Jag kollade för några år sedan vad som krävdes för att göra det valet, men då jag insåg att enda vägen till familjeterapeut gick genom socialhögskolan slog jag bakut. Aldrig, tänkte jag då. Aldrig, tänker jag nu. Om ett tag fyller jag 43. Jag har nästan 3/5 kvar av mitt aktiva arbetsliv. Ja, för jag räknar med att jobba på något sätt fram till 70. Jag hoppas att jag orkar, att jag vill och att jag kan. Det verkar som att många tar för givet att någon räknat ut att forskare bestämt att vid 65 kan inte människor längre jobba. Spännande, särskilt med tanke på hur många som mår bra långt upp i åldrarna idag. Nåja. Nu hamnade mina tankar någon helt annanstans än jag hade tänkt.

I morgon ska jag och K på dubbeldate med våra kompisar. Vi ska gå på någon ”fancy Italian restaurant” och så får vi väl se vad Salt Lake City har att bjuda på efter det.

Livet är för kort för att sörja bort. Må du ha livet du har önskat dig. Annars hoppas jag för din skull att du hittar en väg som gör dig lycklig på sitt eget lilla vis. Kram!

27 Apr

Om barnuppfostran och att vara sig själv då man blivit mamma.

Citat från Aftonbladet gällande Camilla Läckberg:

Camilla är, förutom ”Lets dance”- deltagare, både författare och mamma. (Jag är både lärare och mamma. Eller egenföretagare och mamma. Eller fru och mamma. Eller musikälskare och mamma. Och hade jag varit ”bara” mamma hade det varit fint det också.)

– Jag har alltid stuckit ut ­näsan ganska långt när det gäller min mammaroll. Jag har alltid hävdat att jag måste få ha ett eget liv, göra mina egna saker, säger hon. (Jaha. Ja, vilken tur att du inte sitter fast med en kedja i dina barn då. Själv kan jag aldrig göra något utan att alla mina tre barn är med. Duh.)

– Om jag bara lever för barnen och ger upp hela min personlighet för dem, hur ska de då veta vem deras mamma är? De som inte gillar mig är de här ”supermammorna” som tycker att så länge barnen är under 20 ska man inte ha något eget liv. Men jag har aldrig varit sån.

För det första vet jag inte om jag vill kalla någon som ger upp sin personlighet och som inte har något eget liv i 20 år för supermamma. Dessutom kan jag med några års erfarenhet konstatera att vad jag tycker om andras uppfostran inte spelar någon roll och därför behöver jag inte heller bry mig om vad andra tycker om mina uppfostringsmetoder. Det enda som betyder något är vad våra barn tycker då de är vuxna individer som ser tillbaka på sina liv. Min organisationsguru Benita Larsson skrev i går ett inlägg om hur hennes son har uppfostrats. Jag kan ärligen säga att våra ”uppfostringsteorier” kanske skiljer sig något åt, men ser precis hur hon och hennes fd man har resonerat då de hjälpt sin son till vuxenlivet. Det verkar ha funkat jättebra för dem.

Jag fick hjälpa till jättemycket hemma då jag växte upp och tyckte inte alltid att det var så kul, men å andra sidan har jag blivit en fena på både det ena och det andra just för att det var så det funkade hemma hos oss! Det sätt jag och maken har uppfostrat våra barn på har reviderats lite genom åren. Något av det viktigaste jag fick med mig hemifrån var att man alltid ska peppa och uppmuntra sina barn och det har jag försökt föra vidare. Måtte våra barn alltid känna sig trygga och att de är älskade för de personer de är så de inte behöver skriva en sådan här bok. Eller en så’n här. Jag tycker nämligen också att det är viktigt att få göra saker som utvecklar mig och låter mig behålla min personlighet. Däremot ser jag för det mesta inget behov av att sätta mina behov framför mina barns. De är faktiskt viktigare för mig än vad jag själv är. Jag måste fylla på ibland och göra saker som inte har med barnen eller tonåringarna i huset att göra, och det går alldeles utmärkt. Så så ser jag på det där med att vara mamma. Om du vill veta. Inte för att du borde bry dig egentligen eftersom det står var och en fritt att uppfostra sina barn som man själv vill, men precis som jag tycker kanske du att det är intressant att höra hur andra tänker.

”Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.”
Astrid Lindgren

Ja, hon var klok hon, Askelingen (som ett av våra barn länge trodde att hon hette). Vad tycker du om det här med att vara sig själv samtidigt som man är mamma?

30 Nov

Hur är det med barnens respekt egentligen?

I går åkte jag och shoppingdottern till SKHLM för att julklappshandla i tid till skillnad från förra året. Vi hade verkligen supermysigt och kunde ta det lugnt. E hittade julklappar till bror, syster, pappa och kusin i ett nafs och jag fixade samtidigt några smågrejer som fattades till barnens adventskalender. När vi var klara strosade vi omkring och tittade i affärer och på andra människor, fnissade lite, ojade oss och hade allmänt trevligt tillsammans. (Det här är den bästa delen med att få större barn, att man faktiskt kan umgås med dem på lite mer lika villkor.)

En sak störde lite först, men mer och mer ju längre tid vi var där. Hur behandlar barn och föräldrar varandra egentligen?! Jag såg småglin, bara en tvärhand höga, skälla ut och svära på sina mammor för att än det ena och än det andra var fel. En tonårig kille kallade sin mamma (antar jag, gissar att det inte var flickvännen) Bi***. En mamma drog iväg med sina två småbarn så armarna höll på att gå i led medan hon väste och skällde på dem om vartannat. Vid det laget var klockan närmare sju och jag tror att barnen hade mått bättre om de hade suttit vid middagsbordet i lugn och ro. Flera föräldrar lät barnen mer eller mindre löpa amok. Jag tycker att barn ska få springa och vara glada, men inte riva ner och snora på H&Ms kläder. Det ena kan ibland utesluta det andra…

Jag vet att jag är en ganska strikt mamma, men jag är också kärleksfull. En gång då sonen var fem år skämde han ut mig på ICA Maxi i Karlskrona, men det var bara för att jag inte kunde gå med honom därifrån. Jag har annars inte tillåtit ”fits” i affären och därmed har det gått alldeles utmärkt att ha med dem. De har vetat att man inte kommer någonvart med skrik och tjat. (Eh, den principen verkar inte gälla i många andra familjer.) En pappa sa upprepade gånger på ICA Kvantum till sina två tjatiga barn med tvär röst att de inte fick det och inte skulle ha det andra. Rätt vad det var, efter sjukt mycket gnäll från framför allt dottern, sa han ”Okej då!!!”. Var kom det gnället ifrån tror ni? Det var inte första gången detta scenario utspelade sig.

Barnuppfostran är inte lätt, det vet jag av egen erfarenhet. Med slag och hot kommer man ingenstans i längden, men att tro att ens barn alltid vet vad som är bäst för honom eller henne är också dumt. Som vuxna måste vi föregå med gott exempel, hålla i handen, leda och fösa barnen på rätt väg. Ibland får vi till och med dra lite i dem, både bokstavligt och bildligt talat. Skriker man till sina barn får man skrik tillbaka. Hur mycket vi önskar att det inte vore så hjälper inte. De gör som vi gör, inte som vi säger. Jag har också tänkt mycket på det som den finska professorn sa, hur viktigt barnets föräldrars relation är för hur det går för barnet i livet…

Ja, nu har jag inte tid att skriva mer, men om ni har något att tillägga diskussionen blir jag jätteglad!