18 dec

En morgonstund med funderingar.

Det är dan före dan före dan före dan före dan före dan före dopparedan. Mitt lilla jag sitter och hoppar på stolen av förväntan. Hon finns där, långt inne, fast mitt planttantsjag är betydligt lugnare och håller rumpan stadigt på sitsen utan att rubbas. Jag kan sakna känslan av fjärilar i magen och den stora längtan efter lugnet efter allt hoolabaloo. Min syster frågade sig om ”allt var bättre förr” och jag svarade följande:

Bättre förr: Min naivitet, gos med barnen då de var små, orken att ha tusen järn i elden, att Mamma och Far levde, alla julkort som jag både skrev och fick, pengars värde, att fixa julklappar, häng med kompisar runt Sverige, att vara AF-morsa, Orem-bergen och allt härligt vi fått uppleva i USA genom åren, roligt att laga mat till många…

Bättre idag: FaceTime/chattar med nära och kära på avstånd, att ha vuxna barn är underbart och jag älskar relationen vi har med dem, har släppt på så många onödiga ”måsten” och lever ett liv där Förnöjsamhet är min främsta kompanjon, mitt planttantsliv, min hälsa, så mycket friare från ätstörningstankarna.

I början snurrade tankarna specifikt runt december, men sedan började de sväva ut i tankerymden. Där har de flaxat lite sedan dess. Det är så lätt att hålla sig i nostalgins korridorer eller dåtidens skamfyllda vrår. Inte är det precis förbjudet att hålla sig där, det kan tvärtom få en att må bra för stunden. Det är när ältandet tar över och tankarna börjar snurra i ilfart runt sin egen axel som ångest, oro och nedstämdhet lätt gör oss sällskap. Lika illa är det då det gäller framtiden. Visst är det fint att få drömma, planera och sätta mål, men när vi är allt för fokuserade på vad som händer sedan är det lätt att låta oron ta över eller att missa framsteg och målgångar. Det uttjatade ”att leva i nuet” är uttjatat av en anledning. Vi är många som har svårt att omsätta detta i verkligheten, att nöja oss med att stanna en stund där vi är just nu, känna in vår kropp och vårt sinne och sluta fly från verkligheten.

UnderbaraClara har i år en riktigt härlig upplevelsekalender som ger tips på vad vi kan göra för att få små korta stunder av närvaro i nuet under en tid som kan upplevas som mycket stressig för många. Visst kan det kännas kontraproduktivt att klämma in ännu en grej när tiden redan upplevs som för kort, men för egen del vet jag att det är lätt att hamna i beteenden som inte är så produktiva och att jag alltså ändå inte få något gjort. Lika bra att avbryta detta mönster och lägga in ett par minuter med något som faktiskt tillför en något istället för att vara en flykt.

Idag ser jag fram emot sådant där julande som jag själv uppskattar så mycket. Det fula tomtelandet ska få komma upp till exempel och jag tänker på hur många gånger jag varit med och satt upp ett sådant. Tanken svindlar. Just idag får mamma sitta på min axel. Jag hoppas att hon känner min tacksamhet över att hon, själva Julens Drottning, lät sin glädje för julen spilla över på oss barn. Kanske kan jag för en stund få vara både i min egen historia, i nuet och det som idag är framtiden utan att något behöver vara vare sig bättre eller sämre? Med det önskar jag dig en fin fjärde advent.

24 feb

Vad gör dig lycklig?

”Vad gör dig lycklig? Tänk dig tillbaka till barn- och ungdomsåren. Du kommer med all sannolikhet att finna glädje i samma saker som gjorde dig glad då.” Spännande utmaning, så den började jag fundera lite på.

Vad gjorde mig lycklig som barn? Att gå i höga kramsnöklackar med träskor var precis lika roligt 2018 som 1978. Jag fnissade till och med högt… Tur att jag inte vrickade foten bara, så svaga fotleder som jag har!

Jag hade velat skära tallrikar i skaren, men då det inte fanns någon gick jag omkring lite i trädgården och njöt av hur vacker den är också i vinterskrud! Jag funderade på hur det gick att vara utan funktionskläder och specialfodrade vinterkängor sådär som vi var på sjuttiotalets kalla vintrar. Inte konstigt att jag inte gillade uteleken under vintern. HU, alltså! Och då var våra föräldrar ändå väldigt noggranna med att vi skulle ha kläder som höll oss varma och torra. Funktion framför utseende alla dagar.

Att baka och laga mat var mest mammas gebiet under min uppväxt, men det har länge varit något som fått mig att stressa av och njuta. Vi fick ofta provsmaka allt smarrigt. Kanske är det just de stunderna som skapat de nostalgiska känslor jag numera känner i de här sammanhangen?

Att åka skridskor på den lilla gölen i skogen bakom huset var något som jag faktiskt tyckte var roligt. Skulle jag kanske gilla att åka långfärdsskridskor? Jag tror inte riktigt isen håller här i Karlskronatrakten (Karl XI grundade ändå denna örlogsstad av en anledning, nämligen att isen sällan lägger sig här), men jag tror att jag ska testa någon gång i framtiden.

Undrar hur många buketter vi syskon plockade till våra grannar tant Elsa och tant Frida? Jag inbillar mig att det inte bara var lockelsen att kanske få en kaka eller en peng som fick oss att plocka in naturens under till dessa gamla tanter. Jag njuter verkligen av att skapa egna buketter, så när min lillasyster tog med sig denna ljuvliga skapelse som present började hjärtat klappa lite snabbare. Nu längtar jag tills de fantastiska magnoliorna slår ut. ”Ja visst gör det ont när knoppar brister”…

Så! Vad gör dig glad? Vad får dig att känna dig tillfreds och nöjd med livet?

Edit: I Klackamåla fanns det skare, så här får du en fin vintertallrik full med smarriga isdelikatesser (det blev visst bara ett tefat):