barn och ungdomar

13 jan

Det behöver inte glimma för att vara guld.

För ett år sedan reste jag och maken till Thailand för att jag skulle få lite återhämtning efter några mer än utmanande år. Jag kommer ihåg precis hur tom jag kände mig och hur tveksam jag var till att jag skulle klara av att tillgodogöra mig tiden i ”paradiset”. Igår reste äldsta dottern till Thailand. Hon var allt annat än tom (det var däremot tågvagnen såhär 5:45 en lördagsmorgon), utan väldigt peppad och förväntansfull. Hon har åkt till min syster och hennes familj för att i två månader vara behjälplig på lite olika sätt och samtidigt få tid att njuta av allt det fina Thailand bjuder på. Jag är så glad för hennes skull! När man är 20 år kan livet kännas utmanande med alla dessa valmöjligheter som finns! Jag tror det krävs några års livserfarenhet för att inse att det inte bara finns ETT rätt val, utan flera. Och det går alltid att göra om och göra rätt!

Sonen pluggar vidare för fullt. Vi har kommit fram till tentaveckan och flitens lampa har lyst klart under hela ”jullovet”. Allt från termodynamik till integraler har blötts och nötts och det verkar som att killen har koll. Jag är glad att han har hittat något som han både gillar och verkar ha fallenhet för! Ingenjörsstudier hägrar och jag tror att han kommer att trivas jättebra med sådana. Att jag är matte/no-lärare har nog ingenting med hans val att göra. Det är från annat håll intresset för naturvetenskapliga och matematiska hur och varför har kommit!

Yngsta dottern fortsätter kämpa på. Hon brinner för sin musik och tycker att det är lite trist (minst sagt) att åren i USA gjorde att hon inte ens kunde söka till det estetiska programmet på gymnasiet, men å andra sidan kommer hon alltid att ha nytta och glädje av att kunna mer om matlagning än de flesta andra. Många gånger blir det svårt att låta sina passioner ta plats i inrutade kontorstider och 40 h-veckor. Alla som jobbar i kreativa yrken vet att det kan vara oerhört utmanande att skapa på kommando. Jag tänker att det löser sig nog. Vår S är en fantastisk människa och nobody puts ”our Baby” in a corner. Hon kommer säkert att hitta en plats där hon kan glittra och sprida sin livsglädje till andra människor!

Vi satt och kollade och lyssnade igenom gamla filmer och ljudfiler igår. Vilken nostalgitripp! Och vilken fin påminnelse om att livet inte bara rinner förbi, utan att det händer stora och fantastiska saker i det tysta. Varje dag! Varje stund… En dag är ditt barn en liten knodd som blir bilsjuk och kaskadkräks i varje kurva, nästa sitter han och pratar om något som du inte ens kan låtsas förstå. En morgon har du klädkrig med ditt barn om vilka kläder som är passande i -20°C, nästa syr hon sina egna utstyrslar. En natt undrar du om den där nattskräcksperioden någonsin ska få ett slut och nästa sitter du med nattskräcksbebisen och diskuterar de fyra grekiska formerna av kärlek.

Jag är så tacksam över de här guldklimparna som jag fått äran att guida på livets väg. Snart är de helt självgående, men jag hoppas att de fortsätter komma tillbaka för att tanka kärlek och råd med jämna mellanrum. Peace.

02 jun

En nykläckt göteborgare.

Vår familj har hållit sig till ostkusten i alla år. Nu har äldsta dottern flyttat till Göteborg, älskar det och påstår att västkusten verkligen ÄR bästkusten. Med tanke på att det har regnat varje gång jag varit i den här stan medan E fått uppleva en hel månad i strålande solsken tror jag att vi intervjuar henne igen framåt hösten då hon fått vara med om verkligheten…

14 apr

Om att vara, göra och välja rätt på väg ut i vuxenlivet.

Här i USA tar man sin high school graduation, ”studentexamen”, när man har fått ihop alla sina nödvändiga poäng. I de flesta fall sammanfaller det här med skolavslutningen under det sista året, men för vissa elever som har jobbat hårt och läst extra online-kurser och dylikt går det att ta examen tidigare. Det anses inte som konstigt, särskilt inte som att man aldrig går i samma ”klass” som någon annan. Alla plockar sitt eget schema. Det finns en lista på kurser som är obligatoriska för alla och mängder av kurser som är som mina gamla högstadieklasser i FA (fria aktiviteter), kurser som ger collegepoäng, kurser som är collegeförberedande, kurser som ger en skjuts in i en speciell fördjupning på college osv, osv. Varannan dag är A-dag och varannan dag är B-dag. Man har fyra lektioner varje dag under sina, oftast, fyra år i high school.

Anledningen till att man får höra från svenska utbytesstudenter att amerikansk high school är jättelätt är att svenskar inte kan tillgodoräkna sig sina studier i den amerikanska skolan då de kommer tillbaka till sin gymnasieutbildning och många därmed väljer kurser från listan med ”roliga” klasser. Vår äldsta dotter fyller 18 i september och har jobbat på hårt i skolan. Hon har läst ikapp ett år och dessutom valt några fördjupningskurser i engelska som varit mycket utmanande. Inför sista terminen hade hon det så väl förspänt poängmässigt att hon bestämde sig för att välja en pluggtimme istället för att fylla på med en klass som kanske varit rolig eller givande, men inte nödvändig. Under denna study hall-lektion kan hon läsa läxor och plugga inför prov och detta är kanske en av anledningarna till att den här terminen i våra föräldraögon inte alls varit så stressig som sista terminen i gymnasiet verkar vara för många av mina kompisars barn.

Det nya svenska betygssystemet har nog en god tanke precis som alla andra betygssystem som svenska skolsystemet bjudit på genom åren, men det verkar funka rätt dåligt. Anledningen till att vissa prestationsstyrda tonåringar blir mer eller mindre utbrända innan de ens är färdiga med gymnasiet kan vara allt från dåliga grundkunskaper och illa planerade kurser till lärare som inte förstått hur betygen ska sättas, alltså att man inte ska behöva prestera på topp varje gång man lämnar in en läxa, en uppsats eller ett prov.

Det amerikanska betygssystemet verkar å andra sidan bygga på ibland nästintill godtyckliga kriterier, t ex har dottern fått extrapoäng för att hon inte utnyttjat toalettpasset (man får ”toalappar” som man lämnar till läraren om man behöver gå på toa under lektionen) under hela terminen och hon har fått extrapoäng för en massa sådana konstiga saker som inte alls kan vara viktiga för hur kunnig man är inom ett område. I den collegeförberedande engelskkurs hon läser den här terminen får man extrapoäng för att skriva dikter, något som jag tycker känns betydligt mer meningsfullt. E finns nu på skolans ”honor roll”, en lista med alla elever som har utmärkt sig betygsmässigt, något som jag tycker är en fin bedrift för en invandrarelev.

Jag har funderat mycket över barn och ungdomars olika förutsättningar och en kommentar som jag fick från en svensk väninna här då hon hörde om denna ”honor roll”. Väninnan tyckte inte att man kan räknas som invandrarelev då man kommer från Sverige till USA och att E dessutom bodde i USA från att hon var bebis till att hon var nästan två år. (Den här omgången har vi bott här i 3,5 år.) Därmed var detta ingen bedrift på något vis. Say what? I Sverige räknas man till och med som invandrarelev trots att man är född och uppvuxen i Sverige om man har utlandsfödda föräldrar. Jag ser ingen skillnad i det här fallet. Jag förstår att det är stor skillnad på om man har föräldrar som själva har gått eftergymnasiala utbildningar oavsett vilken nationalitet de kan tänkas ha då man kanske har en annan syn på hur man uppmuntrar och hjälper sina barn och även de kunskaper som kan behövas för att kunna hjälpa till. Då det gäller läxor och annat har dock E fått klara sig väldigt mycket på egen hand. Matte och fysik har maken hjälpt henne med, med den äran, och hon hade kanske inte haft några A:n i dessa ämnen om inte han hade funnits med på hemmaplan. Då det gäller de flesta andra ämnen har hon dock i princip klarat allt helt själv. Jag är helt flytande i konversationssammanhang och läser i princip bara på engelska nu för tiden, men jag har stora hål i det akademiska språket. Därmed har jag mest kunnat uppmuntra och ge feedback ur ett ”språkflödesperspektiv” då det gällt hennes skrivuppgifter. Dessutom tycker både jag och maken att något är väldigt fel om det är föräldrarna som är ansvariga för genomförandet av sina barns uppgifter och att barnen i sådana fall bedöms genom sina föräldrars prestationer. Detta gäller både i Sverige och i USA.

Om du har orkat läsa ända hit undrar jag så klart vad du har för tankar om det jag skrivit om idag… Tror du att man går åt rätt håll med den svenska skolutvecklingen? Vad tycker du om linjer, kurser, läxor, press och känslan av att inte duga som människa om man inte blir ”akademiker”? Är allt pluggande idag ett tecken på att folk ägnar sig åt fel saker och har för lite att göra, eller är mänskligheten väldigt mycket smartare idag då så många fler studerar länge, länge, länge jämfört med hur det såg ut för, säg, 50 år sedan? (Detta gäller överlag i stora delar av världen.) Finns det plats för lekmän i dagens samhälle?

07 jan

Äventyrlig onsdag.

Rapport från kvällens aktivitet: Tvååringen har små mystiska pyssel under matbordet (ja, vart ska man annars ta vägen om man måste ta hand om ”personal businesses”), femåringen vill göra fler roliga vintagefilmer och sjuåringen suckar över läxan som måste vara klar innan han får gå till kompisen och leka en stund innan middagen. Den lille, världens sötaste, föddes för tidigt och har varit död några gånger i sitt halvårslånga liv. Jag är lite nervös över att vara ansvarig, men allt har varit bra länge och vardagslivet måste någon gång få chans att komma tillbaka.

När jag går hem i regnet igen har jag varit stand-in-förälder i lite drygt en timme och jag andas djupa andetag för att pigga upp mitt trötta huvud. Jag har nog alltid älskat bebisar och barn. Kanske inte lika mycket då jag vispade ihop välling på spisen till något syskon mitt i natten. (Eller jo, det var nog bara själva vällingen jag inte gillade så mycket.) Jag är tacksam över att få chansen att hänga lite med dessa varelser som har så mycket liv i sig, som är ganska oskadade då det gäller hur man ska tycka och tänka och som mest bara visar vad en människa är i sin mest oslipade form. Jag kan samtidigt konstatera att det nog är rätt smart att passa på att föda barn innan man fyller fyrtio och kroppens stora förfall börjar. Trots allt får jag lägga mig och sova i lugn och ro hela natten medan mina lånebarns föräldrar får gå upp mitt i natten och fylla på sondmatning, byta blöjor och kanske få sällskap i sängen av två eller fyra extra små sparkande ben när det redan är ganska trångt.

Jag kan inte lägga upp bilder på barnen här i bloggen, så du får hålla till godo med stallkisarna igen istället. De är ruskigt söta de också.

07 dec

6 december.

Andra advent kom med två tända ljus i adventsstaken, kokt torsk, ris (är det helgerån, det borde väl vara kokt potatis) och persiljesås. Blektrist på tallriken, himmelskt i munnen. Lite Bananagrams, kladdkakemuffins och julmusik på det så har du min hela söndagskväll. Ja, och så kan jag ha somnat i några timmar på soffan.

Efter körövningen (Halleluja, tänk att sjunga vackert arrangerad körmusik varje vecka!) fick jag hänga med några av mina favoritbarn som är mellan 1,5 och 3 år gamla. De är så roliga och kloka och gör mitt liv lite mer spännande! Efter två timmar med dem är jag alltid trött. Inte trött som jag kanske brukar vara nu för tiden, utan trött som jag var för drygt tio år sedan när alla tre barnen var små och det ibland kändes som att man gick omkring i en levande dimma. Efter den beskrivningen känns det lite konstigt att säga det, men jag saknar den tiden ibland. Det är precis som alla säger, att man inte saknar kon förrän den är ute ur båset. Jag kommer ihåg en extra tuff dag i Segeltorp då jag hade haft en evighetslång ”diskussion” med sexåringen, lyssnat till en tirad gnäll, gnäll, gnäll från fyraåringen och tvååringen hade badat i toaletten och trillat i trappan och fått en snygg blåtira. Jag pratade med mamma i telefon och hade antagligen en smått darrande röst, mamma sa ”Du kommer att sakna den här tiden när de blir större!” och jag svarade ”Du, jag tror inte det!” Nu är de större, en annan tid är här och jag saknar småbarnstiden. Vi människor är så förutsägbara…

I slutet av januari kommer Dream Theaters nya megaprojekt The Astonishing ut. Det verkar bli en synnerligen intressant historia. Här kan du läsa mer och lyssna till den första singeln från det konceptet. Glad andra advent!

27 apr

Klurigheter.

Ibland, alltså.

Jag har en väninna i fyrtioårsåldern som är en sådan där ”ickeätare”. Hon klagar ofta på sin (perfekta och vältränade) kropp och gör stor sak av att aldrig smaka på sötsaker eller liknande då det bjuds på sådant. Under en period förra året frågade jag henne rakt ut hur hon mådde. Andra sa ”wow, du har gått ner i vikt så snabbt, hur gör du, fixa åt mig också”, men jag vet att det inte går att gå ner så snabbt i vikt som hon gjorde utan att antingen vara sjuk eller genom att svälta sig. Det visade sig att hon hade det jobbigt hemma och att hon helt enkelt ”självmedicinerade” genom att inte äta. Det är ett vanligt sätt att hantera kriser även om jag själv tenderar att göra precis tvärtom, alltså att äta tills det kryper ut ur öronen.

Hur som helst. Min väninna berättade häromveckan hur jobbigt det är att hennes dotter har börjat visa tecken på ätstörningar. Hon satt och berättade om sin situation och det märktes att hon mest bara ville ha sympatier, någon som stöttade henne i det jobbiga. Hon ville få bekräftelse på att det inte var hon som var upphovet till dotterns beteende. Eftersom jag själv har bråkat mentalt med mat under långa perioder av mitt vuxna liv berörde detta mig mycket. Hon berättade att hon ”naturligtvis inte vill stötta mulligheten som dottern har dragit på sig” men att ”hon inte vet hur hon ska uppmuntra den nödvändiga viktnedgången”. Tja. Vad skulle jag säga? Att tjejen är mitt uppe i ung pubertet och att det är helt naturligt att gå igenom en fas där man är mitt emellan barn och kvinnokropp, något som kan upplevas som att flickan är mullig? Att man kan rasera ett helt liv genom att säga fel saker? Att det är vår plikt som föräldrar att åtminstone försöka älska oss själva för att ärligen kunna ge osjälvisk och ovillkorlig kärlek till våra barn? Att man genom att hela tiden lägga betoningen på utseende istället för på inre egenskaper ger grund för ett liv byggt på yta istället för på djup?

Det var en svår stund. Jag har oftare problem med att säga för mycket än för lite, men här kände jag mig otillräcklig. Många gånger har jag upplevt att vänner ställt frågan ”Hur tycker du att jag ska göra?” fast de egentligen menar ”Lyssna på min plan/min situation och säg sedan att jag har rätt för jag tänker ändå göra som jag redan har bestämt”. Så vad skulle du ha gjort? Skulle du ha varit ärlig och sagt att väninnans konstiga matvanor och sätt att prata om sin egen kropp säkert hade påverkat dottern eller skulle du ha sagt att allt var lugnt?

Den här filmen som säger mer än tusen ord och i all sin roliga ironi ger den mig ont i magen.

19 dec

Ett Litet Ord 2015 – FEARLESS.

En del föräldrar sägs leva sina liv genom sina barn. Det kan jag inte precis säga att jag gör. Däremot har hela den här dagen handlat om dem. Barnen, alltså. Vi har fixat lite upprensning i skolarbetet, haft sista skoldagen innan jul, köpt de sista julklapparna, haft sista ridlektionen för terminen (med en hedrande andraplats), gjort första omgången julgodis tillsammans med tjejkompisarna, oh-at och ah-at över det fina paket som kom till yngsta dottern från hennes fina och omtänksamma vän i Tyskland och förberett inför makens lillasysters besök över jul. Det blev en fin dag! Nu ska jag ta en dusch, ligga på spikmattan med värmedynan vid fötterna och försöka hitta en bra teveserie att följa på Netflix.

Ps: Mitt nya ledord för 2015 hoppade på mig från en reklamskylt längs med motorvägen. Det blir FEARLESS. Jag vet inte om jag ska köra på engelska eller svenska. Jag gillar frimodig bättre än orädd, men vet inte om jag gillar något av dem bättre än just fearless som jag tänker mig också betyder modig…

13 nov

Fram för mer kreativitet!

Jag bor långt borta från mina släktingar, men Facebook, bloggar och mejl gör det definitivt lättare att hålla koll på varandra än om vi bara hade haft telefon och vanlig post att förlita oss till. Min extrasyster J är duktig på att skicka familjemejl med fotouppdateringar från sin familj. I går kom bilder från ett kalas och när jag fick se vad storasyster hade gjort i present till lillebror blev jag faktiskt lite tårögd. Jag bad därför om att få lägga upp foton på världens snyggaste gris! Kolla! Visst är den alldeles underbar? (Mamman fick hjälpa till lite, men designern skötte det mesta själv.)

Visst kan man hjälpa barn att utveckla sin kreativitet. Jag läste den här länken om musik och tänkte att det är lite trist att barn idag tillbringar så mycket tid framför skärmar istället för att utveckla sina kreativa talanger. Musik, konst, textil, trä, metall, matlagning… Hur många vuxna tar sig idag tid att hjälpa barnen att hitta det de är bra på för att sedan stötta dem då de blommar ut? Jag vet. Så får jag ju inte skriva, men faktum kvarstår. Ju fler skärmar det finns att välja mellan, desto svårare verkar det bli för föräldrar att motstå barnens vilja att sitta vid de där skärmarna. Vad gör vi som föräldrar för att hjälpa barnen? (Ha! Jag sitter ju just vid en skärm och skriver, så att lyssna på mitt dravel är väl inget värt?) En av de få saker som verkar hjälpa är att ta sig ut ur huset och att inte ha med sig någon smart phone eller platta…

När våra barn var små var jag hemma på heltid med dem. Eftersom jag själv gillar att skapa fick barnen hålla till godo med alla mina projekt. Lego, leklera, pärlplattor, bak, kortmakeri, köksorkester och allt vad det nu var – de fick testa och det de och/eller jag gillade gjorde vi fler gånger. Jag kan inte ens gissa hur många satser leklera i olika färger jag rörde ihop. Jag och maken har strukit en oändlig radda med pärlade alster. Vi insåg att det inte skulle gå att spara varenda liten streckgubbe som alla ritade, men jag lade faktiskt alla konstverk i en hög och gick igenom den med några månaders mellanrum för att spara godbitarna. Vi läste och läste och läste och läste och berättade och berättade och berättade och berättade. (Att svärmor jobbade på Bonniers var en stor bonus.)

När sonen fick ett Game Boy började eländet. Det var sååå svårt att sluta spela de där spelen och vi var sådana där hemska föräldrar som bara lät honom spela en halvtimme per vardag, en timme på lördagar och inte alls på söndag. Skärmarnas dragningskraft fortsatte. När sonen blev större fick han en smart phone. Han hade inte bara en smart telefon, utan är ganska smart i sig själv också. Han insåg att han av olika anledningar inte klarade av att ha en sådan telefon i sin ägo och lämnade därför tillbaka den till oss för något år sedan. Hur många 16-åringar känner du som har gjort det? Datorn har han fortfarande ett hatkärleksförhållande till. Den är nödvändig för studierna, men det är svårt att hålla en balans mellan skola, spel och slösurfande. Att han inte sitter instängd i sitt rum, utan i vardagsrummet, hjälper dock en del.

Döttrarna är väldigt olika. Den äldsta lägger ner massor av timmar på att använda datorn som ett arbetsredskap (förutom att hon tar hälften av sina kurser genom eSchool). Hon har därför blivit en riktig hacker och kan alltid lösa datorproblem som jag har. (Photoshop är hennes favoritprogram, men hon har också full koll på Word och liknande.) Yngsta dottern använder datorn som kunskapsbank och studerar YouTube-klipp efter YouTube-klipp för att lära sig nya gymnastikkonster och hur man själv tillverkar grimmor och andra tillbehör till Schleichdjuren hon samlar på. Vill man bli duktig på något är det bara att öva brukar min väninna As man säga…

Hur gör du i din familj? Tycker du att jag är grinig i onödan? Är det här egentligen inget problem? Hur får barn idag utlopp för sin kreativitet (förutom att många blir väldigt duktiga på engelska och att hantera ett tangentbord)? Du som har små barn – förlitar du dig på att förskolan står för det pyssliga? Du som har mellanstora barn – hur hanterar du det där med att aktiviteter blir tråkiga och att barnen vill sluta? Du med tonåringar – hur hanterar du det där med vad de väljer att lägga sin tid på? Vad tycker du? Hur tänker du?

10 sep

Min älskling, du är som en ros.

I yngsta dotterns rum ligger just en gammal (äh, inte så gammal förresten, mest från förr i tiden) vän och sover. Till vardags håller hon till i en av Sveriges sydligaste städer och därifrån hade hon plockat med sig en fin hälsning från någon, lösgodis från Hemmakväll, dansk lyxlakrits (jag delar INTE med mig av den, sen får den vara hur o-paleo som helst) och de finaste små schackrutor jag någonsin sett! Lyxigt. Ja, både med sällskapet och de fina gåvorna!

Dottern var sådär nöjd över att få flytta in till storasyster vars extrasäng är ledig just i två nätter till medan kusinen är i San Francisco, men själv tycker jag det var toppen. Det innebar nämligen också att en synnerligen välbehövlig storstädning blev genomförd. Gästen fick till och med en rosenkvist på nattygsbordet! Till och med skrev jag då i princip alla grannar på ett eller annat sätt fick all växtlighet förstörd i lördagens extrema hagel- och åskskyfall medan det mest var maskangripna päron och annat skräp som fick se döden i vitögat här hemma hos oss. (Mest synd tycker jag om grannarna som gifte sig i sin trädgård förra lördagen. Mannen hade jobbat stenhårt hela sommaren på att göra riktigt fint inför vigseln och bröllopsfesten och trädgården hade verkligen blivit underbart fin. Hans stora ansträngningar ligger nu mest i tre grannträdgårdar nedanför deras… Undrar just vad de sa när de kom hem från bröllopsresan i går kväll?)

För övrigt har allt blivit vardag här igen. Sonen jobbar i grannens trädgård varje vardagsförmiddag och sköter sin e-school på eftermiddagarna, äldsta dottern alternerar skoldagar med e-school och yngsta dottern hemskolas. De har alla diverse aktiviteter att fylla sina dagar och kvällar med (jo, det var ju det där med att prata engelska och träffa inhemska vänner när vi ändå bor här) och jag hoppas att vi får ett bra och givande läsår. Jag gillar att skjutsa barnen. Det ger egentid med var och en. I en bil kommer man ingenstans, så det går att avhandla både lättsamma och svåra ämnen beroende på vad som behöver diskuteras. Dessutom är det kul att låta barnen vara DJ. Dagens låt får bli Imagine Dragons Radioactive. Lyssna med hörlurar och dra upp basen så det dånar i svanskotan, tack… (Fast jag tycker ju att Lindsey Stirlings och Pentatonix version är rätt söt också, förstås.)

Nästa år får vi nog spruta våra fruktträd trots allt. Grannen varnade, men vi ville testa utan i år. Mask, mask, mask… Får undersöka om det finns något bekämpningsmedel som inte är farligt. Fat chance, va?

21 maj

Change the way you think.

Det visade sig att ekonomin inte behövde så fasligt mycket arbetstid, så då kunde jag lika gärna tänka Change the Way You Think nu i maj. Jag har jobbat en hel del med just detta de senaste veckorna. Jag orkar inte med tankar som åker berg- och dalbana. Min medvetenhet har faktiskt gjort det lite bättre, i alla fall då det gäller vissa saker. Jag är alltså inte ute efter en total tankeförändring utan vill ”bara” kunna påverka några av mina tankebanor i riktningar som jag själv bestämmer. Inte lätt, inte självklart, men det går.

Yngsta dottern har en fantastisk pianolärarinna. M är finska och i Finland hade hon varit pensionär för flera år sedan. Hon utbildades vid Sibelius-Akademin i Helsingfors och spelar alldeles fantastiskt. (Jag har kunnat njuta av hennes pianospel under körövningarna hela vintern och våren.) Sedan hon kom till USA för en massa år sedan har hon jobbat som pianopedagog och fortsätter med det då folk hela tiden bönar och ber att hon inte ska lägga av. (Hon har dock dragit ner på antalet elever.) Idag var det dags för avslutningskonsert i Summerhays Musics konsertlokal. S var inte helt van vid att spela på en flygel då hon till vardags klinkar på vårt elpiano, men hon hade ändå bäst känsla av alla elever. 🙂

För övrigt vill jag bara berätta att jag hittade världens fynd på Maceys idag. Andrasortering av Jelly Beans, $1.99 för 453 g. Jag köpte fem påsar, men jag får kanske åka tillbaka i morgon och köpa några fler. En påse fick bli vår, resten tar vi med då vi åker till Sverige om några veckor. Gissa hur svårt det var för mig att avstå? Jag är duktig på att vara sockerfri, men Jelly Beans är väldigt, väldigt goda. Suck!