24 okt

Om att vara sin egen bästa vän.

Jag älskar det här fotot på mig själv. Jag ser ut att vara både glad, frimodig och full av energi, eller hur? Eftersom jag inte kommer ihåg någonting från den här tiden får jag lita på vad människor har sagt om mig. En historia handlar om när mamma, far och jag stod i hissen på väg upp i lägenheten med min alldeles nya lillebror. Jag kände mig undanskuffad och sa: ”hatta lilla Monna” (akta lilla Monna). På något vis känns det bra att jag tidigt kunde uttrycka vad jag kände.

Med tiden slipades det där av. Jag blev bra på att inte ta hänsyn till mina egna känslor, utan att istället först och främst tänka på andras. Jag utvecklades till en ”martyr”, något som inte på något vis är attraktivt eller utvecklande. Jag är så glad över att jag lyckats skala av det mesta av mitt självpåtagna martyrskap! Balansen mellan att ha ett stort intresse för andra människors välbefinnande och känslan av att vara ansvarig för detta välbefinnande kan ibland vara hårfin. Att kunna sätta gränser, att kunna markera när någon gått över dessa gränser, att säga ja vid rätt tillfällen och nej vid andra… Det är inte så lätt som det låter, åtminstone inte för vissa (läs: sådana som jag) personer.

Min utbildning passar perfekt in i mitt liv. Den kunde faktiskt inte komma mer passande! Jag har haft tid till en hel del självreflekterande de senaste åren samtidigt som jag känslomässigt har gått igenom en riktigt jobbig berg- och dalbana. Om jag på min 40-årsdag hade vetat vilket slags åktur det kommande decenniet skulle bjuda på hade jag kanske kastat in handduken och satt mig platt på marken? Vem vet… Men det finns inga om, det är som det är och det blir som det blir. Idag är jag faktiskt tacksam över den ödmjukhet inför livet och andra insikter som dessa händelser har bidragit till, även om jag gärna hade sluppit genomlida dem. En av dessa insikter är att jag vill prioritera att leva mitt liv nöjd och lycklig. Inte nödvändigtvis skrattandes genom livet, men jag vill känna tacksamhet och glädje mer ofta än jag känner mig bekymrad. För att kunna uppnå detta har jag behövt skala bort en hel del, både fysiskt och mentalt. En del annat har jag lagt till, men det tomrum har jag behållt har varit mycket viktigt för mig.

För några veckor sedan skickade en fin vän ett citat som slog mig i magen (på ett bra sätt) och häromdagen fick jag samma citat vackert inslaget i brevlådan av min släkting och fina vän. Jag har det nu uppsatt vid datorn och läser det varje dag när jag sätter mig här. Kanske talar det till dig också?

I den mån det står i din förmåga, ordna ditt liv så att oron utestänges, att jäktet ej får komma in. Jäktets ande är dödsfiende till stillheten i själen. En var har sitt mått av kraft, och det gäller att inrätta sitt liv därefter och inte tro att man kan hinna allt och orka allt.

Ja, men man måste ju leva rikt, följa med, leva med? Vad är det att leva rikt? I alla händelser inte att leva ett splittrat liv. Rikedomen är icke i det mångahanda.

Och icke heller är det din plikt att för andras skull göra mer än din kraft räcker till. Det kan aldrig vara din plikt att för andras skull ha en söndersliten själ.

Nathanael Beskow, En dag har börjat

20 jan

Då och nu.

Häromdagen städade maken upp bland gamla oorganiserade filer. Det blev i sanning en promenad längs minnenas allé! Han hittade nämligen mängder med gamla ljudfiler och korta filmklipp från våra barns uppväxt. När jag såg och hörde dessa små guldkorn stannade tiden. Tänk hur märkligt det är att tiden kan stå still och gå jättefort på samma gång?! Vi hörde sonens lilla darriga röst som berättade om hur han ”töa dånnen” (förra gången) hade sagt ”bupp”, men nu kunde han minsann säga ”busssssss”. Vi såg äldsta dottern misslyckas med att blåsa ut ett ljus, bli modfälld över misslyckandet, bli peppad av pappa för att slutligen lyckas släcka ljuset och glida av stolen med ett härligt skratt. Vi såg yngsta dottern, alltid lika aktiv och full-i-sjutton, klättra i och ur diverse grejer, alltid med samma nöjda leende.

Det är lätt att vara nostalgisk. Det mänskliga sinnet är begåvat med ett inbyggt glamourfilter som rättar till det mesta av det vi inte gillade då och antagligen skulle gilla ännu mindre idag. Vi glömmer de svåraste, smutsigaste och jobbigaste stunderna. Det är som att allt blir tillrättalagt för att vi ska kunna hantera det bättre. Visst kommer jag ihåg att det emellanåt var jättejobbigt att ha små barn, men jag kan ändå, innerligt, sakna tiden som småbarnsmamma. Livet, hör du…

”Små barn, små problem. Stora barn, stora problem.” Just detta talade jag om med min mamma en tid innan hon gick bort. Hon sa att hon kände att hon kände tillit, att det inte längre kändes så jobbigt att veta att hon var på väg till andra sidan, eftersom hon hyste stor tilltro till alla sina barns individuella förmågor att hantera sina liv. Det som var jobbigt var att veta att alla barn, barnbarn, kommande barnbarn och barnbarnsbarn skulle komma att utsättas för små och stora problem och utmaningar som hon inte längre skulle få vara med och hjälpa till med. Jag hoppas att mamma får lov att vara skyddsängel åt oss alla och att hon får vara med och göra sina barnbarns liv lite bättre och lite lättare att hantera.

Min mormor däremot, hon lovade att hon skulle komma tillbaka och spöka. Jag har inte träffat henne än, men kan gott tänka mig att hon en vacker dag skrämmer mig halvt fördärvad innan hon får mig att skratta hysteriskt. Sådan var hon, min mormor Elsa.

06 dec

Om barn, feminism och dagens samhälle.

Häromdagen lyssnade jag på Träningspodden. Jag gör det med en viss oregelbundenhet (läs: när jag har bra träningsrutiner kan jag tycka att det är trevligt att lyssna på den podden medan jag tränar) och brukar tycka att jag känner mig peppad av deras träningstips. Avsnitt 151, Massmotionerande, provocerade mig dock otroligt mycket. Jag reagerade starkt på hur Lovisa talade om hur hon hade tänkt efter innan hon hade skaffat barn om hon hade vetat hur mycket det skulle påverka hennes personliga liv. Eh, say what? Jessica berättade om hur hon hade varit på en gymnasieåterträff där det framkom att sju av fjorton kvinnor hade varit utbrända. Nu ställde hon sig frågan vad det berodde på. Jag har svaret, tjejer. Både på varför Lovisa trodde att det inte särdeles skulle påverka hennes ”egentid” att ha barn och på varför Jessica och så många av hennes klasskamrater varit utbrända. Jag återkommer, men först låter jag dig fundera lite på vad du själv tror. Lyssna gärna på avsnittet själv först!

21 okt

Genom någon annans ögon.

När man är tre år är sandlådan en ocean full av havsdrakar och hajar, rutschkanan är vägen ut ur en riddarborg och all mat som serveras innehåller kopiösa mängder av socker. En ettåring tycker att höjden av lycka är att gunga länge, länge och all tid som behövs ägnas åt att betrakta varje sandkorn i detalj. Jag har ingen önskan om att vara yngre, men jag önskar ibland att den där nyfikenheten som ett barn angriper världen med fanns kvar hos mig. Jag vet att den går att öva upp och märker att tacksamhet är ett bra instrument. I år känner jag mig inte lika mycket ”i behov av” Trettio Tacksamma Dagar, men jag längtar ändå. Årets utgångspunkt ska därför få bli livets små guldkorn. Bäst att jag betar av de stora och tunga livsutmaningarna först, hahaha!

20 nov

Energipåfyllning.

Idag har min brorsdotter varit här och livat upp det lite medan brorsan varit hos vår mamma. Jag kan lova att lilla L rörde runt i grytan! När man inte har haft en fyraåring hemma på daglig basis sedan 2005 kan det hända att man råkar ut för ett och annat missöde, hahaha!

22 sep

Till dig.

Nu är hon här, den lilla vi har väntat på! Hon är liten och perfekt, en fin blandning av sina fem bröder. ”Det ska bli mest spännande att se hurdan hon blir”, sa min bror då han vilat ut igår efter förlossning och de första viktiga lära känna- timmarna. Det tycker jag också. Välkommen, lilla själ! Du är älskad.

Så fortgår livet. Naturen lägger sig för att sova, men vi måste fortsätta kämpa på. En av mammas väninnor kommer ganska ofta och hälsar på. Hennes livshistoria tror jag knappt någon orkar ta till sig fullt ut, det blir för jobbigt. Trots det är hon här och nu, gör fina saker för andra och gör allt för att hennes familj ska ha det bra. Häromdagen sa hon till mig att det gäller att lära sig att när livet är vackert så måste vi tanka energi, för de mörka dagarna kommer garanterat. När mörkret lägger sig över oss får vi ta fram ficklampan som vi laddat upp i förskott. Jag tycker det var en så fin liknelse och dessutom känner jag igen mig i den. Tacksamhetsdagbok, kära du! Jag kan inte nog betona vilken skillnad en sådan kan ge vår livskvalitet.

01 jun

Mors dag.

31_1

I arton år har jag blivit firad på Mors Dag. Jag har fått ögonfransböjare (fråga inte), teckningar, böcker, pussar, lerfigurer, julgransprydnader och blommor. Idag kom maken och barnen in med frukost på sängen och de här fantastiska solrosorna. (Hej Martin! Mamma och Far kallar mig fortfarande Solblomma när jag inte blivit av med arvet eller varit för skarp i tonen eller druckit Pepsi Max. Hehehe.) Jag fick hemmagjorda, vackra och personliga gåvor som gjorde mig glad in i hjärteroten.

Att vara mamma är min svåraste uppgift. Det är svårare än att vara barn till mina föräldrar, det är svårare än att vara maka och det är svårare än att vara syster, svärdotter, kusin, syskonbarn, granne, medarbetare eller kund.

Som mamma vet jag att mina barn gör som jag gör, inte som jag säger. Jag vet att hälften av deras gener kommer från mig och mina förfäder och de är inte alltid särskilt lätta att hantera. Generna, alltså. Jag vet att min kärlek till dem är helt ovillkorlig och att den kärleken gör ont så det svider, både av allt det goda och allt det svåra. Jag vet att mitt liv för evigt blev förändrat en sen kväll i augusti för snart nitton år sedan. Hur förändrat det skulle komma att bli kunde jag inte för mitt liv ens föreställa mig. Jag har känt vart och ett av mina barn sedan innan de blev till, men trots det måste jag acceptera att deras vägar är deras egna att upptäcka och utforska. Jag vet att blod är tjockare än vatten vad som än händer i våra liv. Jag vet att jag inte är mer än människa och att jag därför har utsatt alla tre barn för saker som jag kanske inte är så väldigt stolt över, men på det stora hela har jag gett allt jag haft för att de skulle få ett fint liv och en ljusnande framtid.

Jag vet att ofrivillig barnlöshet och döda barn och döda mödrar gör just denna dag till en av de svåraste på hela året för en del. Gäller det dig vill jag bara skicka en kram och hoppas att i morgon blir en bättre dag. Jag vet att livet inte alltid blir som man räknat med och att en del inte längre har kontakt med sin mamma eller sina barn. Om du tillhör den gruppen skickar jag också en kram. ”Life is hard, but life is good.” ”Livet är svårt, men livet är bra.”

Jag önskar dig en vecka full av solrosor, kärlek och en och annan glass.

03 jun

Kvalitetstid.

I morse var jag bjuden på födelsedagsbrunch. Yngsta dottern var hemma själv med småkusinerna, så jag stannade inte så länge. Jag hann ändå med att ta del i en diskussion runt kvalitetstid och de utmaningar vi har som föräldrar att hålla oss själva och resten av familjen från att helt fastna i det elektroniska spindelnätet. Om vi skalar bort teve, Wii, Nintendo, datorer, ”smarta” telefoner och läsplattor, vad händer då? Det är en fråga som ständigt är aktuell. Den generation som växer upp nu får uppleva ett annat slags liv än jag och mina jämnåriga. Barnen presterar sämre och sämre på kunskapstester, men har å andra sidan en ocean av information bara några klick bort. De lär sig att hämta kunskap då den behövs. Svenska barn blir bättre på engelska (fast här i USA klagar man på att barnens engelskkunskaper går åt pipsvängen då man lätt är lat för att skriva snabbare). Vad händer med hantverkskunskaper? Orkar dagens ungdomar som ofta har koncentrationsproblem ägna timme efter timme åt att förfina sina kunskaper? Å andra sidan tänker jag på alla hobbykonditorer som de senaste åren med hjälp av internet har kunnat bli mer eller mindre proffs trots att de inte har gått en minut i konditorskola till exempel. (En av mina bekanta som jag träffade på då jag var engagerad i scrapbookingforum är ett fantastiskt exempel på detta. Titta på hennes bakverk!) Livet är aldrig så lätt att det är ”antingen eller”, eller hur?

3_9

I morse åkte min syster och svåger iväg på en date som ska vara tre dagar lång. Syskonbarnen blir kvar här och vi har jätteroligt tillsammans med dem. Det var ju några år sedan jag hade barn som var fyra och sex år gamla, men det verkar som att sådant som funkade för tio år sedan fortfarande är kul. Att prata med barn är otroligt givande och att se den oförställda glädje som de visar är som balsam för själen. (De bråkar också lite mer intensivt och oraffinerat än tonåringar, hehe.)

Vilket är ditt bästa tips på lekar, spel och förströelser för barn i småkusinernas åldrar?

3_7

3_6

3_5

3_4

03 jun

Nej, det här är ingen trädgårdsblogg. Eh?

2_2

Vallmor igen. Blunda om du är trött på dem.

2_5

Årets första jordgubbe får mogna tills i morgon.

2_4

Bevattningssystemet är lite paj. Det har varit avstängt i tre dagar, så det var hög tid för en runda med vattenkannan i landet.

2_3

Tomattävlingen går ypperligt. Jag leder stort. Makens minitomatplantor som han hade drivit upp inomhus var för små för att klara sig ute. (Vad var det jag sa?)

2_9

Så här ser en gräsmatta i Utah ut om den inte får vatten på några dagar. Hoppas att vattengubben som kommer i morgon är flink i fingrarna. Det är dags att dränka in mattan om det ska vara någon mening med att ha den.

2_8

Rosor på betonguppfart. Fint.

2_7

Ån med smält bergsvatten rinner i vår trädgård och gör att man varje dag känner sig lite som Gaus, Roms och Brumund Dal.

2_10

Blodnäva hade vi i Segeltorp också. Vi fick ett gäng från svärföräldrarnas sommarställe för många år sedan. Tacksamma och väldigt söta. De här hittade jag bakom ett snår av ogräs. (Alltså, det är väldigt spännande att upptäcka en trädgård.)

2_6

Sonen kämpar på för att få ny tröja från Drum Labs. Han har en vit och en gul. Jobbar han på ordentligt fram tills nästa måndag hoppas han kunna få den orangea. (Läraren Darren Bastian har ett system som funkar som de olika färgerna på bälten i karate. Motiverande och smart.)

För övrigt har vi haft en härlig helg. I kväll spelade vi Apples to Apples och satt och pratade om framtid och yrkesval blandat med ett framförande av Für Elise (hon har tagit sig igenom hela nu, den lilla rackarungen, även om det låter sisådär under vissa passager) och läsning av diverse böcker. I morgon är det sommarjobb för sonen, vanligt jobb för föräldrarna och diverse sommarlovsaktiviteter för tjejerna som gäller. Onward and upward!