arbeta

02 apr

Låt livsandarna återvända!

Äntligen lite sol! Egentligen har det varit fint väder lite då och då den senaste tiden, men mest kortvarigt och alltid i sällskap av kyla och regn. Mer regn. Och ännu mer. Jag är tacksam, men svältfödd på D-vitamin, liksom många jag känner. Det bästa med detta är att det känns desto bättre när man får en toppendag.

Vi tänkte bjuda in till växthusbyggesdag, men insåg snart att det var viktigare att hjälpa brorsan att få in tillräckligt med ved inför nästa vinter. Man vet inte hur läget ser ut då gällande elkostnader, men risken är att det fortsätter vara dyrt att värma upp husen här i Svea rike. Därmed bestämde vi oss för att åka till Klackamåla och göra en insats där. Fars björkhage var extra fin under den blå, blå himlen.

Den kluvna veden till höger tog herrarna hand om för ett tag sedan, nu hade maken och jag ansvar för björkklabbarna till vänster. Maken agerade förste klyvare medan jag staplade.

Syrran var också på plats och jobbade i sin trädgård medan hennes man och vår bror hade städdag med jaktlaget. Vi passade på att göra det som är lika viktigt som att jobba hårt, nämligen att fika och ta en stund till återhämtning.

Lagom till att vi hade fikat klart kom faster B förbi på promenad, så då följde jag och syrran med henne. Hon hade tänkt ta korta rundan eftersom inte hennes man var med. Varg och lodjur känns inte helt oproblematiskt om man är på egen hand, så jag förstår henne. Med sällskap blev det istället en promenix bort till blåsippsbacken.

Det blåa havet uteblev dock, så vi fick nöja oss med den här lilla vännen som inte ens hade slagit ut. Bättre jaktlycka blev vi då faster upptäckte fälld sälg, så vi fick alla med oss sälg med fina videkissar hem lagom till påsk.

Då vi kom tillbaka hade svågern anslutit en stund under sin lunchpaus. Efter det var det dags för mig att åter hugga i. (Maken älskar Lidl. Jag tror det är den enda butik han går in i frivilligt. Svärmor gav honom denna jultröja och uppenbarligen funkar den utmärkt även under andra tider på året.)

Här kom jag också med på kort. Det här arbetet är terapeutiskt på något sätt. Från början kändes det som att högen som skulle klyvas var ”oändlig”. Det var bara att mata på, flytta, lyfta, stapla, men doften av träet, solen och omgivningen gjorde att det inte bara var uthärdligt, utan härligt!

Till slut var våra kroppar rätt möra, men tillfredsställelsen att se det här var större. Härliga timmar!

Jag hade tagit upp några bitar torsk och lax, så hemma blev det favoritsoppan med saffran som går på tjugo minuter från start till mål. Det blev slickade tallrikar. Aldrig känns det så gott att äta som när man är riktigt hungrig.

Egentligen var kroppen så mör att jag hade tänkt om gällande tangokonsert som våra dansanta vänner bjudit in till, men efter soppa och dusch kände jag att det fanns precis så mycket energi som behövdes för ännu en runda från ön. Med en sådan här vacker skylt vid entrén visste jag att jag hade valt rätt.

Tango Blekinge hade gjort så fint i IOGT:s lokal och dagen till ära (tioårsjubileum) bjöds det upp till dans till liveorkester. Quarteto Tangarte var helt fenomenala! Vi bjöds inte bara på underbar musik, utan även på undervisning om tangons historia. Jag trodde att tangon kom från Argentina, men sanningen är att den utvecklades i de fattiga kvarteren i Rio de la Plata-området, alltså både i Argentina och Uruguay. Jag har aldrig direkt uppskattat tango förrän jag såg min väninna och hennes man dansa tillsammans på sin bröllopsfest. Det var konst! Att nu få njuta på riktigt duktiga musiker presentera all denna smärta och passion live var mycket känslosamt. Jag fick till och med gråta en skvätt och lyssnade sedan på Astor Piazzolas musik på hög volym i bilen.

Efter skålande i (naturligtvis) alkoholfritt bubbel var det dags för mig att dra vidare. Hela kroppen var mör och efter en hel dag i solen blir man trött. Jag missade att se vacker dans och fortsätta lyssna på den härliga musiken, men vet att jag gjorde rätt val.

Innan jag åkte hem tog jag dock en tur längs vattnet för att njuta av det vackra ljuset och det upplysta kruthuset på Ljungskär. Jag har anmält mig till en kurs för att bli världsarvsambassadör, så det är väl dags att jag lär mig mer än att min hemstad grundades 1680 och att Trossö innan dess ägdes av Vittus Andersson. Jag känner mig pepp! Första kurstillfället går av stapeln i maj. Lite häftigt är det allt att betrakta ett byggverk som stått pall i närmare 270 år och fundera över hur det var att leva då, för länge sedan, men ändå så nära i tiden. Nu måste jag byta tango mot Poulenc, för idag ska vi köra långrep inför långfredagens framförande. Detta ska blandas med påfyllning av själen, så jag förväntar mig ett gott slut på denna vecka.

05 sep

Ladan är färdigmålad!

Ladans sida som vätter åt våra sommarboende grannar har en bit som ligger precis bakom en av grannarnas ekonomibyggnader. Förra veckan var jag klar dit, men hindrades av en massa skräp och sly. Jag berättade för grannens svägerska (hon är också vår granne) att jag ämnade måla klart resten kanske nästa år eftersom det inte gick att komma in här. Hon hade tagit tag i slyrensandet medan vi var borta, så igår kunde jag måla klart!

Ungefär här pirrade det i hela kroppen och jag målade som besatt…

Det här blev klart förra veckan under sonens och min intensiva, sista målardag och alla som går Uttorpsrundan kan därmed slippa tycka att vår gård ser schleten och trött ut. I och för sig har den varit med länge, men som vi alla vet leder inte hög ålder nödvändigtvis till att något eller någon förlorar sin skönhet. Det gäller bara att veta hur man gör sitt bästa med det man har. Se bara på Helen Mirren:

Jag älskar att gå tillbaka och titta på foton från 2016 fram tills nu. Jag inser att det händer saker hela tiden och vår lilla gård är i ständig utveckling. Det förpliktigar att förvalta något som tillhört samma familj under så lång tid och jag är tacksam över alla som strävat här. Så här har det sett ut de senaste åren, men nu är hela ladan ljuvligt uppfräschad i Falu rödfärg.

06 jun

Lite i taget.

Jobba, jobba, jooobba! Vildvuxet är vackert, syrenerna doftar fortfarande fantastiskt förföriskt och i trädgårdslandet byggs långsamt en örtagård. Vattnet i brunnen där nere tog slut igår. Lång, kall vår med mycket litet regn. Gardena-prylar är nu på gång så vi kan vattna med kommunalt vatten från köket (vi har ingen utkastare på utsidan av huset). Alla tomater, chilin och paprikan har fått stora byttor och ska kanske få hitta hem till sina rätta platser. De har stått ute och härdats, men behöver lite mer anpassning för att klara rent söderläge. Förruttnat gräsklipp luktar kodynga, det är väl i princip samma sak. I två av lådorna ligger nu just sådant och två omgångar bokashi nedgrävt. Det luktar inte gott, men förhoppningsvis kommer squash, pumpa och gurka glädja sig och få möjlighet att blomma ut. Och så måste jag sätta igång och ha ihjäl mördarsniglar på ett mer effektivt sätt. Alkoholfritt öl och snigelfällor sägs vara sådana. Vi får väl se. Men jag undrar om det inte är rådjuren som nafsat upp halva kärleksörten från perennrabatten. Hade glömt att TricoGarden behöver användas även på annat än tulpaner. Klart slut, nu fortsätter vi!

24 apr

Nu grönskar det.

Svägerskan upplyste mig om att den söta fritillarian jag fick från en fin vän förra året är en kungsängslilja, Upplands landskapsblomma. Dess mönstring är otroligt fascinerande och jag kan sitta och titta på den nästan hur länge som helst. Naturen är fantastisk!

Jag har sprutat TricoGarden på tulpanerna i tre omgångar, men innan första och en tid efter både första och andra behandlingen tog sig rådjuren friheter. Den här fyllda tulpanen hade någon dragit upp med lök och allt, men den hade i alla fall blivit besparad. Nu har den stått här i vardagsrumsfönstret i en vecka och dag för dag börjat visa färg. Den har mer känslan av pion än tulpan. Jag misstycker inte! Dessutom luktar den otroligt gott, något som jag inte direkt tycker tulpaner brukar göra.

Syrran frågade: ”Vad tränar du för?” Mitt svar är ganska enkelt. För mig handlar träning om att orka, att ha en stark kropp, en kropp jag kan förlita mig på. Det går inte att springa ifrån det faktum att jag fyller 50 nästa år och jag har en plikt att försöka ta hand om mig själv. Det är ingen annan som kan göra det åt mig! Just nu är det hårt arbete i trädgårdslandet som gäller. Jag behöver en stark rygg, smidighet, uthållighet och viss vighet. Jag är inte direkt perfekt. Däremot är jag otroligt tacksam över yogan och att jag någonstans begåvats med en inre styrka som tar mig vidare när de klena musklerna inte räcker längre.

Makens och syrrans bisamhällen jobbar hårt just nu. Oj, vad de flyger ut och in i sina kupor! Detta faktum gör att jag inte är det minsta bekymrad över de pollenrika maskrosorna i gräsmattan. Nej, sanningen är att jag kan lägga mig i hängmattan en stund och njuta av den osedvanligt sköna våren när det är dags för rast utan att ha det minsta dåligt samvete.

07 sep

Städa, städa varje freda’…

… och så varje jul, det tycker jag är kul. Så sjunger Pippi, men det kunde likaväl ha varit min sång. Nu är det inte så att jag älskar vanligt dammande och torkande, men att rensa i garderober, lådor och skåp gillar jag.

Idag har jag hållit på med just organiserande, återvinning, tvätt och tork, givande och tagande. Tur att jag planerat att vara så mycket med mina föräldrar den här hösten och vintern! Jag tror det blir roligt att kunna hjälpa både dem och oss och tror mig skymta ett stort loppisbord någonstans inom en ganska nära framtid. Allt som är användbart tror jag har ett hem hos någon annan också när jag inte längre kan eller orkar ta hand om det.

Vakten inne på Trinity Colleges bibliotek berättade att det tar två år att damma och städa igenom alla bokhyllorna. När man nått fram till den sista bokuslingen är det bara att börja om igen! Är det ett tröstlöst arbete, eller går det att hitta något slags njutning i att veta att man är en del i en process? Jag har funderat en del runt just den tanken de senaste åren. Jag är läraren, markservicen, barnvakten, kocken och tvätteriet. När dagen är slut, som det ser ut nu för tiden, har jag oftast inget nymålat, nyskrivet eller inskickat att klappa mig själv på axeln för. Inte för att jag älskar deadlines, men att klara en sådan känns onekligen befriande på så många sätt och vis! Jag funderar på hur jag ska kunna balansera livet för att kunna optimera insättningar och uttag då jag är övertygad om att jag blir till bättre nytta ju starkare jag är.

Nu ska jag lägga mig så jag orkar stiga upp för att vara mamma i morgon bitti. Det står tandläkarbesök, läkarbesök och lite annat smått och gott på kalendern. Att vara mamma är min favoritsysselsättning och det är inte utan att jag saknar att ha de två äldsta hemma. Jag förstår att folk drabbas av både det ena och det andra när barnen flyttar hemifrån! Nåja. Jag är tacksam över att det finns en plan och en riktning för våra ungdomar och hoppas att de har slagit in på vägar som kommer att göra dem lyckliga och starka, men det är en helt annat diskussion. Peace.

12 aug

Funderingar från ett gäng ribbor, en pensel och Falu rödfärg.

lat

som i anmärkningsvärd utsträckning föredrar att vila i stället för att arbeta

Flickan är tämligen lat; hon tycker inte om att städa upp efter sig.

Etymologi: Av fornsvenskans later. Besläktat med lättja, låta, tyskans lass (slapp), tyskans nachlässig (slarvig), engelskans late (sen), latinets lassus (sömnig).

Jag anser mig inte vara någon lat människa. Jag har emellertid gått från att vara en perfektionistisk överarbetare till att ha ett lite mer avslappnat förhållningssätt till min egen och även andras insats. Det har varit en livslång process och många olika erfarenheter har fått mig dit jag är idag.

En luthersk uppfostran lär en att arbeta i sitt anletes svett med en strikt arbetsetik, något som bl a Max Weber menade bidrog till de protestantiska ländernas stora ekonomiska framgång då det begav sig. I modern tid är det inte populärt med religion och därmed har ”man” bestämt att det var protestanternas höga läskunnighet som bidrog till de goda ekonomiska framgångarna och inget annat.

En gång diskuterade jag karensdagar med en supermegatrevlig kollega. Han sa ”det är väl klart att alla tar en ledig betald dag då och då utan att vara sjuk om inte karensdagar finns, det har jag själv gjort många gånger”. Jag tittade på honom som om han var en utomjording och sa att jag aldrig hade gjort så själv och inte kunde tänka mig att göra det heller. ”Men det gör ju alla”, var svaret han gav. Jag undrade i mitt stilla sinne vad det var för fel på mig som inte ens hade kommit på tanken på att lura till mig pengar som jag inte hade rätt till. Efteråt har jag insett att väldigt många anser sig ha rätt till väldigt mycket och att det som jag själv lärt mig inte är något som jag ska ta för givet att någon annan tycker. (Vilket är värst? En skatteplanerare eller någon som lurar till sig bidrag? Skatteplaneraren naturligtvis! Hen lurar ju någon annan på pengar som de själva inte har jobbat ihop men som de har rätt till… Logiskt, eller hur?)

Tillbaka till tankarna om att vara lat och vad som fick tankarna att snurra… Jag stod och målade ribb och tyckte att det var lite småtråkigt. Så fort jag tyckte det fanns en någorlunda bra anledning till att åka hem (det började skymma och bli lite väl mörkt i ladan) så drog jag. Efteråt tänkte jag att om jag hade varit min bror hade jag stått kvar och målat klart de sista tio ribben också. Hur hade det varit om jag hade varit projektanställd istället för någon som är ivrig att flytta in i sitt nya hem? Skulle jag göra minsta möjliga arbete och ändå varit arg på arbetsgivaren som utnyttjade billig arbetskraft? Skulle jag vara glad över att kunna göra något nyttigt och tacksam över pengarna? Skulle jag tycka att det var meningslöst arbete som inte gav mig någonting och kräva andra uppgifter och högre ersättning? Skulle jag se projektet som ett nödvändigt ont, men ett sätt att visa upp mina goda kvaliteter och även en språngbräda till mer kvalificerade arbetsuppgifter?

Det finns genuint lata människor. Det finns personer som ständigt utnyttjar system, maskar och fuskar. Men! Det finns också lirare som slänger chokladpapper i soptunnan när ingen ser på. Det finns frivilliga som tar sig an missbrukare, föräldralösa och samhällets andra olycksbarn utan att förvänta sig det minsta tillbaka. Det finns goda människor som lyfter de orkeslösa och puttar på de som förlorat sin startmotor. Nästa gång min latmask attackerar ska jag komma ihåg den här stunden. Jag är på hugget och i morgon ska jag stiga upp lite tidigare än planerat och måla de där sista ribben också! Leve den lutherska arbetsetiken!

21 aug

Första dagen på höstterminen.

När jag växte upp åt jag en massa Transparente Blanche under sensommaren då skolan just hade dragit igång. De syrliga, saftiga, smaskiga hemmaäpplena fick alltid vattniga fläckar i skolväskan, men jag åt dem ändå. Hade jag tur hade någon av klasskompisarna bytesfrukt. Bigarråer, augustipäron och söta plommon stod högt i kurs hos mig. Mums! Vi tog nog alla för givet att man skulle ha fruktträd hemma i sin trädgård och vi tog definitivt trädgårdarna för givna. Idag upptäckte jag att syrran hade några spaljéäppelträd längst ut i sin fina hyresträdgård. Tre olika sorter såg det ut som, så jag bad A ta kontakt med hyresvärdarna för att ta reda på vilka äppelsorter som sitter på träden och om man kanske ska göra något särskilt med dem. En trädgård sköter sig dessvärre inte själv. Jo förresten, vår gamla trädgård gjorde det. Så kallades den också ”naturtomt” av mäklaren trots att den ligger mitt i ett bostadsområde.

Det känns verkligen mystiskt, det här att vara ”hemlös”. Jag försöker hålla ihop oss så bra det går, men det lyckas väl sådär. Just idag for jag och tjejerna ner till Sturkö igen medan sonen är kvar hos sin kompis för vidare förflyttning till moster A. Maken kommer tillbaka till Stockholm om ett par dagar och sägs dyka upp här i trakterna till helgen. Vi försöker bedriva någon typ av skolverksamhet för att komma in i rutiner och för att barnen ska komma in i språket så bra det nu går. Tänk så duktiga de är på engelska ändå! Sonen frågar mig om saker ibland då han sitter med sin engelskkurs, men jag tycker att han kan mycket mer än jag. Både han och 14-åringen läser obehindrat vuxenböcker på engelska och de tar för givet att det ska vara så. Jorden är verkligen ett litet rum…

Om lite drygt en månad hittar du mig och familjen någonstans i den hawaiianska övärlden. Vi åker på en långsemester innan verkligheten i vårt nygamla hemland drar igång. Undrar just hur vädret är där och då? Det var skönt att köra bil längs den gråmulna, svala och småregniga kustvägen idag, så jag blev jätteförvånad då jag såg facebookväderrapporten som min kusins fru lagt upp från Staffanstorp i Skåne. Trettioen grader har jag inte upplevt någon enda dag i sommar. Jo förresten, inne i mässhallen nu under Formex, men det räknas väl inte riktigt?

I morgon är det dags för jobb igen. Kanske skulle jag försöka sova lite? Jag lär i alla fall inte vakna av någon morgonpigg tvååring. Hu, så jag saknar de små syskonbarnen! Redan. Fast jag inte ens har varit borta ifrån dem i ett dygn. Spotifylistan med alla barnens Gleelåtar gick hela vägen från Södertälje till Oskarshamn eftersom den funkar offline också. Idag stannade No Air med mig. Här är det söta Jordin och otäcka Chribba som sjunger så det nästan gör ont i mig. Svårt att andas kanske?