21 dec

Hej släkten!

För många, många år sedan hade vi en kanadensisk släkting på besök. Han var mer i mina yngre syskons ålder och skickades runt för att underhållas av dem och några av våra kusiner. Nämns hans namn utbrister flera av dem fortfarande i hysteriska skratt då personen i fråga kanske inte var den där härliga släktingen man drömmer om i ”Allt för Sverige”. Nej, vår släkting plankade in på museum, rökte på och var en allmän odåga som jag kommer ihåg det. När jag nu spänt hörde av mig till min nya brylling i Kanada utan att veta precis hur vi är besläktade (träff via DNA på Ancestry) visade det sig vara släktingens 11-årige son som han dessvärre inte verkar ha någon relation med. Jag hoppas att den lille killen kan få lära känna sina Håkansson-rötter bättre genom oss som finns här på andra sidan Atlanten.

Man väljer inte sin familj, på gott och ont. Både de som kommit innan en i släktlinjen och de som kommer efter en blir sina egna individer med sina egna kombinationer av allt som gör en människa till den den är. Du har något gemensamt med dem alla, men precis vad det är kan du aldrig veta. Jag är glad att de här två och deras syster bär på delar av mitt fysiska arv. Eftersom vi hann göra DNA-test på både makens och mina föräldrar innan tre av dem gick bort kan vi se exakt hur mycket barnen burit med sig av sina mor- och farföräldrars DNA. Bland mina och mina sex syskons anletsdrag kan vi till exempel utan DNA-test se att Fars näsanlag var starka. Trots det har alla mina tre barn ärvt sin farfars släktnäsa, så den måste vara supermegadominant. Vissa personlighetsdrag är också mycket uppenbara lika den ena eller den andra.

DNA är intressant. Vi har alltid med oss 50% mamma och 50% pappa, men vilka procent det blir är ett lotteri. I praktiken kan vi stoppa en genetisk linje från en generation till en annan. För våra barn ser det ut såhär:

Sonen har ärvt mycket av både farfars och mormors DNA, lite av farmors och morfars.
Äldsta dottern delar massor med DNA med sin farmor, mycket med morfar, lite med mormor och knappt något alls med farfar.
Yngsta dottern delar jättemycket fysiskt arv med sin farfar, mycket med morfar och ganska lite med både farmor och mormor.

Våra barns eventuella barn kan i sin tur få med stora eller små delar av de gensekvenser som de får med sig, så även om deras föräldrar inte är så lika sina syskon kan kusiner bli mer än förväntat lika (detta gäller naturligtvis både det fysiska och personlighetsarvet). Det är väldigt märkligt och extremt spännande. Jag fattar inte hur man i dagens upplysta samhälle så villigt blundar för vårt biologiska arv, då det gäller allt från hormoner och sjukdomar till beteenden. Att tro att en människa är ett oskrivet blad är mycket oupplyst i mina ögon och ändå står vi med ett samhälle som förklarar så mycket med teorier som utgår från att det är så. Det ska bli intressant att se hur det utvecklar sig i framtiden.

Ps: Vid spelkvällen med vänner häromsistens bestämde jag att vi måste skaffa När då då, ett jätteroligt spel som inte är för långdraget, är allmänbildande och så roligt att spela! Det köptes egentligen till julklapp, men igår tog jag det exekutiva beslutet att julen började då sonen kom hem och varar än till fasta. Varför inte njuta av det så mycket vi kan?

27 jan

Gräv där du står…

… och det är väl där du har dina rötter? De senaste dagarna har jag varit helt uppslukad av ancestry, företaget som maken jobbar för och som erbjuder tjänster för att bokföra och söka sina rötter. Jag har fört in mycket av alla namn som min mamma forskat fram genom åren både från sin egen och min fars släkt. Hon ägnade hundratals, kanske tusentals timmar, för att söka igenom microfichefilmer som hon hade lånat på biblioteket. Jag satt ibland med henne och letade efter namn i födelse- och dödböcker. Dessa namn var oftast skrivna med väldigt snirkliga bokstäver och kunde vara svåra att uttyda, men varje gång vi hittade en bortglömd släkting var det till tjo och tjim och glada danser.

När jag nu har fört in dessa namn har jag med jämna mellanrum fått tips av ett litet vibrerande löv om födelse- och dödsuppgifter i avfotograferade böcker. Det är lika spännande varje gång det sker, men ännu roligare är det att hitta någon som har mina släktingar i sitt släktträd! Bara idag har jag skickat iväg sju mejl till olika personer som jag antagligen är släkt med på ett eller annat vis.

Vissa dokument berör mer än andra. Detta till exempel:

26_1

Margareta (Greta i födelseboken) SOFIA Hansson var min morfars mormor. År 1900 kom den ensamstående mamman Sofia ”i olycka” för andra gången i sitt liv, denna gången med tvillingar. Vid detta tillfälle jobbade Sofia hos en bonde i Klappmark. ANNA Sofia och Karl OSKAR föddes hemma i köket där Sofia var alldeles ensam. Lyckligtvis fick husbonden, som inte var hemma vid detta tillfälle, besök av en rådig man som hämtade släde och fru och tog hem Sofia och de två nyfödda till sig där nöddop utfördes.

Själva historien är inte sorglig i sig även om den vittnar om några tuffa livsöden. Jag kände redan till Sofias och Annas historia, men när jag såg kyrkoboken med två små bebisar som kallades oäkta blev jag ändå väldigt illa berörd. Fy sjutton. Den lilla oäktingen Annas liv komplicerades ytterligare av att hon under sitt första levnadsår drabbades av engelska sjukan och blev döv. Trots dessa utmaningar, eller kanske tack vare dem, visade hon sig bli en fantastisk kvinna som jag är ledsen att jag aldrig fick lära känna. Jag vet faktiskt inte ens om hon fick träffa mig. Hon dog 1972, så rent teoretiskt skulle det vara möjligt. Jag får väl fråga mamma…

Känner du till några spännande livsöden i din släkt?