19 Maj

Bröllopsyra.

Det måste vara något fel på mig. Resten av storfamiljen befann sig till stor del i syskonens skog och planterade granar medan jag låg i sängen och grät i en hel timme medan jag tittade på prins Harrys och Meghan Markles bröllop. Jag grät inte över att jag missade granplanteringen. Jag får inse mina begränsningar och när jag inte ens orkar gå uppför min egen trappa är inte granplantering att tänka på. Jag gissar att jag grät för att det var något med bröllopet som fick mina hjärtesträngar att darra lite extra. Hela bröllopet var så oväntat speciellt, som en blandning av Prinsessan Dianas begravning och en härlig söndagspredikan i den amerikanska södern.


Foto: Okänd

Favorit från vigseln? Den unge cellisten Sheku Kanneh-Masons solostycken. Underbart spelat! Nitton år gammal?! Världen ligger framför dina fötter, unge man.

Det pratas så om att det är så fantastiskt att Harry gifte sig med en frånskild skådespelerska med svart mamma och vit pappa. (Hela vigseln tänkte jag på att hon ser ut som en yngre och klassiskt snyggare version av Julia Roberts…) Den enda från hennes familj som fick komma på vigseln var hennes mamma. Alla andra har gjort bort sig på ett eller annat sätt, så jag gissar att prinsparet helst kommer att hänga med Hollywoodeliten och kungligheterna i Storbritannien framöver.

Meghan är supersnygg, superkändis, supervolontär, superkompis med sin mamma och säkert supertrevlig. Harry är inte snygg, men väldigt festlig och ännu mer superkändis. Det kan inte vara lätt att tillhöra eliten i det översta toppskiktet. Jag tror att det är skönt att hitta en partner som har full förståelse för hur viktigt det är att kunna balansera ens publika jag med det privata. Därför tror jag att parets framtidschanser ser rätt ljusa ut. Vad tror du?

Lycka till Harry och Meghan och må ni bli riktigt, riktigt lyckliga! Och tack för underhållningen. God valuta för pengarna. Dessutom var bruden snyggast av alla, men bara med en hårsmån. Hack-i-häl kom nämligen George Clooneys fru Amal. George själv såg emellanåt ut att ha drabbats av gulsot. Du får gissa vad som föranledde detta.


Photo by Ian West – WPA Pool/Getty Images

23 Maj

Förlovningsfirande.

I går firade min kära gymnasievän och hennes trevlige man trettonårig bröllopsdag. Varje gång jag uppvaktar dem (när jag kommer ihåg) verkar hon lika överraskad över att jag kommer ihåg deras jubileum. Det är nu inte så underligt. Detta fina par gifte sig nämligen en dag innan vår femåriga förlovningsdag och den har jag inte glömt bort än så länge. (Jag kommer också ihåg minst ett brorsbarns födelsedag. Han höll på att få dela min dag även om han var lite bångstyrig och bestämde sig för att han ville fira själv. Jag vinner i alla fall med många år och en dag.) Det är smidigt att kunna hänga upp viktiga datum i varandra! Det kräver lite mindre tankeverksamhet. Å andra sidan har man en massa smidiga tekniska hjälpmedel nu för tiden, så det borde egentligen inte vara speciellt svårt att komma ihåg någonting.

Så – till dagens begivenhet. För arton år sedan förlovade vi oss på Drottningholm, maken och jag. Vi har klarat oss igenom både det ena och det andra sedan vi lovade varandra att satsa järnet. Vi är inte särdeles bra på att fira någonting med yviga gester eller flashiga gåvor. Idag firar vi till exempel genom att gå på konsert på två olika håll. (Vad ska man göra då två barn ska stöttas på två olika ställen samtidigt?)  Till helgen går vi i stället på restaurang hela familjen tillsammans. Vårt löfte till varandra den där majdagen för många år sedan ledde nämligen fram till det finaste man kan tänka sig – tre fantastiska barn. Vi är inte längre ensamma i vår tvåsamhet, utan snarare fem.

Sturkö, sommaren 1994. Unga och aningslösa!

23 Mar

Ingen vanlig dag.

Maken fyller 42 år idag. K och jag hade redan massor gemensamt då vi träffades. Födelseåret. Tyget i våra spjälsängkläder, likadana pyjamasar och bebisalbum (fast han ett blått, jag ett rött). Längden. Hårfärgen. Tyskan. (Okej, han är halvtysk och jag har bara läst tyska i skolan, men ändå.) Musiken. (Som tonåring var han synthare och DJ, så våra preferenser har fått vävas in i varandra.) Naturvetare. (K har faktiskt aldrig fått mig att känna mig dum trots att han är så smart.) Man brukar tala om sin bättre hälft, men jag tror att vi båda håller med om att vi helt enkelt kompletterar varandra. Förutom att vi har en gemensam grund att stå på har vi också en massa olikheter som gör förhållandet mer spännande. Jag tror att alla som varit ihop länge vet att man aldrig kan ta sin relation för given eftersom man hela tiden utvecklas som människa. Vi har upplevt en massa roliga och jobbiga saker tillsammans. Det bästa är definitivt våra barn som vi båda älskar över allt och är jättestolta över. De svåraste sakerna vi tacklat har också rört barnen. Min syrra sa en gång ”Tur att ni två som passar så bra tillsammans hittade varandra, för någon annan hade nog inte stått ut med er”. Jag skrattar fortfarande åt det, men förstår vad hon menar. Trots att vi båda är värsta Besserwissrarna bråkar vi extremt sällan. Vi diskuterar ofta, mycket och gärna. Många gånger håller vi inte med varandra, men det accepterar vi båda och tycker att det är rätt trevligt att ha någon att utvecklas tillsammans med! Tänk vad tråkigt att aldrig ha något att prata om?!

Idag firar vi Ks liv med köttbullar, potatismos och gräddsås, samt mormor Brittas rosa tårta och diverse sötsaker som uppskattas av födelsedagsmannen. Han är väl värd det och mycket annat! Puss. (Missa inte den länken…)