Det är lätt att hylla någon som har gått bort. Ens person lyfts liksom upp några nivåer bara genom att inte rent fysiskt finnas kvar bland de levande längre. Idag fick jag reda på att den svenska artisten Josefin Nilsson dött i vad som verkar vara sviterna efter en operation. Hon var ungefär lika gammal som jag med en plågad själ som gått igenom depressioner, svårigheter att hantera alkohol, kaotiska relationer med män… För att bevisa att jag inte alls önskar hylla henne för att hon har dött, utan för den hon var och det hon tillförde när hon levde ber jag att få presentera ett gammalt blogginlägg från fornstora dagar. Varsågod.  En fin intervju från 2014 hittar du här.

Idag slänger vi lite extra med håret på 80-talsvis och letar efter hesheten i vår röst, Josefin. Ha det så fint i din himmel! Jag tror att alla älskar dig för den du är och du får säkert möta Lassie igen. Jag kommer att sakna dig ibland och nu ska jag gråta lite när du och Helen Sjöholm sjunger ”Jag vet vad han vill”…