09 Jan

Ett hem till skänks man aldrig får, ej ens på livets högsta höjder.

Jag tror att det mänskliga psyket strävar mot konformitet. Det finns en anledning till att om rätt människor bestämmer att Converse är GREJEN har helt plötsligt alla Converse på fötterna oavsett utseende, pris och fotriktighet. Jag hör hela tiden vänner och bekanta pratar om att visa sin personliga stil både i det de har på sig och det de inreder med hemma, men det är ytterst få som lyckas med konststycket.

8_6

Dotterns ritning ledde till detta slottsinspirerade hus. Rätt spännande ändå, och personligt på riktigt. Kanske något att satsa på för ett framtida boende? Skulle grannarna protestera?

Jag gillar att ha det hemtrevligt och scannar några inredningsbloggar då och då. Den enda som jag läser lite mer regelbundet är Trendenser. Inte för att Fridas stil ens påminner om min egen, men jag har läst den nästan så länge hon har hållit på att blogga, och hon är duktig på det hon gör. När jag nu tog en lite längre inredningsrunda hittade jag ett oroväckande stort antal Snoopy, en i mina ögon både ful och otymplig bordslampa som kostar 8 000 kr, på bilderna.  Snoopy designades 1967 för att sedan återintroduceras 2003, men det verkar ha varit 2015 som var IT-året för Snoopy bland svenska inredningsbloggare. Min stilla undran är om det är ett Converse-fenomen, det där med lampan, eller om det är just Snoopy som verkligen visar deras personlighet.

8_2

Jag såg ingen ljusgren i de där inredningsbloggarna. Undrar varför…

Smaken är som baken delad. Det finns inget rätt svar på vad som är ”god smak”; det finns inga färger, tapeter, gardiner, hyllor eller prydnadstomtar som rent objektivt är mer rätt än andra. Om vi inte hade det där konformitetstänkandet hade det varit omöjligt att följa trender genom tiden, men som vi alla vet är det ganska lätt att särskilja 50-tal från 70-tal och hippiestil från hipsterstil. Snart kommer ifyllda ögonbryn vara lika otrendiga som blå åttiotalskajal är idag och de flesta har väl sett någon version av den här bilden?

8_8

Jag funderade en stund över vad som gör att vårt hem känns som hemma trots att det i princip inte finns en enda grundläggande inredningsdetalj som stämmer överens med vad jag gillar förutom trägolvet i vårt ”front room”. (Köksbänkarna, köket, heltäckningsmattorna, de beiga strukturmålade väggarna, golvplattorna, fuskspröjsen på våra fönster, stilen i alla tre badrum/toaletter… Du hör ju hur fruktansvärt bortskämd och löjlig jag låter.) Jag tror att det helt enkelt är folket som bor här och några detaljer som har stort affektionsvärde som gör vårt hus till ett hem.

8_4

Mamma kallar mig för Solblomma. Därför betyder den här kökshandduken som jag fått från henne lite extra mycket.

Jag gick omkring lite och var ändå rätt nöjd över våra IKEA-stapelvaror och loppisdetaljerna. Vi kommer med all säkerhet inte att bo kvar här i all evighet och då kommer frågan vad som är värt att ta med till nästa ställe. Förra gången klarade vi oss på 27 flyttlådor, en Pilasterhylla och några tavlor. Skulle vi skala bort mer eller skulle vi lägga till saker som vi samlat på oss här? Intressant, det där.

8_1

Våra fina vänner som kom till Sverige under den förra stora flyktingvågen till Sverige fick inte med sig några minnen, ingenting av affektionsvärde, och jag vet att det gör ont. På andra ändan finns min goda vän här vars mamma var en sådan ”hoarder” (samlare) att de vuxna barnen till slut tvingade sina föräldrar att köpa ett nytt hus och bara lämna det gamla utan att vända sig om. Den väninnan, vars mamma hade sparat precis allt och mer därtill, har inte heller någonting kvar. Inga foton, inga leksaker, inga ärvda spetsar. Jag vet att det orsakat även henne ”ett hål i själen”. Inte är det så konstigt att emigranterna som kom hit till Amerikat vårdade sina sällsynta ”skatter” med stor ömhet?

Ilse Crawford skrev en bok som heter The Sensual Home i slutet på 90-talet. Pärmen i fuskmocka känns fortfarande aktuell idag då bokförlagen måste locka inte bara med ett intressant innehåll, utan också med ett spännande yttre.  Typsnittet däremot… Ruskigt fult, nästintill svårt att läsa. Innehållet är lika aktuellt som någonsin. Ilse Crawford vill få läsaren att släppa fram sina sinnen, att inreda inte bara för ögats lust, utan också för de andra sinnena. Det handlar om struktur, dofter, ljussättning, saker med affektionsvärde, organisation, om hur vårt luktsinne arbetar hårdast då det gäller att skicka oss tillbaka i tiden och en massa annat.

8_3

Stapelvaror i svenska hem? IKEA, Iittala och tulpaner.

Ett hem som är skapat för att njutas av istället för att bloggas om, visas upp på Instagram eller hamna i ett heminredningsmagasin kommer inte alltid att kunna leva upp till våra visuella krav. När jag tänker efter skäms jag över att ha dissat den skönaste soffa jag någonsin ägt, den första möbel jag köpte för egna pengar, nämligen en grå skaisoffa. Den var inte så där löjligt låg i ryggen som nästan alla trendiga soffor är, den hade tillräckligt höga ben för att man skulle kunna slänga sig bakåt och omslutas av fuskläder och perfekt mjuk stoppning, det fick plats en hel hord med gäster, den var perfekt för småbarnskladdiga händer, skröpliga gamlingar kunde både sätta sig och resa sig ur soffan utan allt för stora ansträngningar och den var skön att sova i. Jag skulle inte vilja ha in den i mitt hem igen, men räknar man bort det visuella uppnådde den de flesta punkter för ”den perfekta soffan”. Hur många har kastat ut sin partners sköna favoritfåtölj för att den inte passade in i inredningen? Jag vet flera stycken.

Tillbaka till allt det där som jag inte gillar här hemma… Hur många är det inte som slänger ut perfekt fungerande kök för att de inte gillar dem? Det är inte som att måla om en stol, något som kanske kostar en hundralapp eller två, utan det går många tusenlappar för att få till en köksrenovering även om man gör jobbet själv. Jag önskar att mitt mognare jag i framtiden inte går på trender som den där, i mina ögon fula, lampan Snoopy för att andra bestämt att det är en IT-pryl. Vi får väl se om jag lyckas.

Om du orkat läsa ända hit kanske du inte orkar fundera över hur du tänker runt det här ämnet, men det vore roligt att höra någon annans tankar också! Trevlig helg.

8 thoughts on “Ett hem till skänks man aldrig får, ej ens på livets högsta höjder.

  1. Jag har precis avföljt ett dussin inredningskonton på IG, främst av två anledningar. 1) Om man inte kan se ifall bilderna är svartvita eller i färg, så är det inte intressant för mig. 2) Om de har rader av samma ljusstakar, krukor, vaser, underlägg, filtar, kuddar, marmorbord, stolar som alla andra, så är det inte intressant för mig. Intressant inredning är för mig när det inte ligger en dyr pläd perfekt slängd över sängkanten, utan där detaljerna såväl som möblerna och färgerna är personliga, spännande. Kan inte påstå att mitt eget hem är särskilt spännande men jag har i alla fall inte exakt samma prylar som alla andra.

    • Kul att du skrev den där kommentaren om att inte se skillnad på om fotot är svartvitt eller om det faktiskt är ett hem som går helt i svartvita toner… Vad är det som är personligt, spännande? Ett hem där allt som har en plats i det visuella rummet har valts med omsorg? Tänk om man bara satsat på det visuella och glömt de andra sinnena? Såg ett inredningsreportage från ett hus som de byggde på i flera år inte långt ifrån där vi bodde i Segeltorp. Det gick inte att missa huset. Alla visste vilket det var! Coola detaljer, runda former på utsidan, ett trapphus från vägen genom berget – massor av spännande detaljer. Så här ser inredningen ut… http://myhome.aftonbladet.se/inspiration/hemma-hos/hollywoodvilla-i-stuvsta.html För mig kändes det som att luften gick ur, men det är ju deras hem. Ser helt, totalt opersonligt ut i mina ögon. Dyrt och fult. Men det är inte mitt hem och de kanske omsluts av värme varje dag i det hemmet! To each his own, som det så fint heter.

  2. fick beröm av min nya svägerska i höstas första gången hon var hemma hos oss på en sån där mysig familjefest i lagom storlek…Hon tyckte vi hade det hemtrevligt…gardiner i fönstret…massa blommor i samma fönster…tavlor på väggarna o min släktvägg den gillas av flera…gamla foton på släkten de som sedan länge inte finns men som finns i hjätat o några så gamla att de var borta långt innan jag föddes…som famors morfar o mormor….. har en massa saker i skåpen….men är semtimental då jag kan ta på servisen efter mormor o bli så så där i hjärtat som man var när man var 15 o hon dukade med dem….men inte ett dugg sentimental över de vi köpt till oss….vi har bytt vardags servis några gånger sen -83….bytt soffa o så gillar gamla saker men vill oxå rensa sparar inte bara för att… Vill ha det hemtrevligt o mysigt men inte ha allt i högar…så länge det får plats i skåpet….=)

    • Vad bra att du har ett system: ”om det får plats i skåpet”! Jag älskar släktväggen som mamma satt upp i svarta ramar, svartvita fotografier. Själv satsar jag på en släktvägg bara med foton från våra föräldrar, syskon, deras familjer, men jag har fortfarande inte kommit till skott och beställt fotona. Det är väl dags att uppdatera vissa av barnens foton till och med… Sentimentalitet tror jag är kittet som bygger ihop generationer och för våra barns skull är det fint om det finns något de tar med sig tror jag.

    • Vad roligt att du gillade det! Undrar hur du/ni tänker om det här? Undrar om ni inte skulle klara er på ett kryssningsskepp utan nästan någonting. Ja, förutom julstrumporna då… 😀

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *