22 maj

Att åldras, leva i nuet och planera för framtiden.

Bojan, alltså! Vilken inspiration hon är, kvinnan som är 102 år och bloggar med både humor och insikt om livets olika beståndsdelar. (Bojans blogg är lite annorlunda i det att hennes senaste inlägg ligger längst ned på sidan, precis före kommentarerna.) Jag tycker att du ska läsa hennes blogg, för den bjuder på mycket visdom.

Jag tänker då och då på det där att åldras. Vad tar man med sig, vad lämnar man bakom sig? Lär man sig verkligen av sina misstag och hur gör man för att bli starkare och bättre istället för bitter? Jag känner rent fysiskt att det redan har börjat gå utför, men mitt sinne är klarare än någonsin. Skulle jag sätta mig i skolbänken idag skulle det med all säkerhet värka i skallen, för jag märker att det tar längre tid för mig att lära in kunskap. Å andra sidan har jag många fler referenspunkter än jag hade då jag var 20, så kanske skulle jag kunna förlita mig mer på erfarenhet?

När jag slutade jobba som lärare till förmån för ett jobb i ”pysselbranschen” trodde jag aldrig att det skulle bli långvarigt. Jag ville bli lärare då jag var liten, jag trivdes som lärare och jag tyckte att läraryrket bjuder på stor variation och att ”dagens ungdom” hade mycket gott i sig. Det jag inte trivdes med var att jag fastnade för deras livsöden och jag tror faktiskt inte att de någonsin kan förstå hur mycket de har betytt för mig genom åren. För dem var jag bara en lärare, men jag kan fortfarande fundera på hur jag skulle ha gjort för att hantera vissa situationer bättre, hur det hade gått för en del av barnen om jag hade lyssnat mer på mig själv än på kollegor och skolledare och hur jag kunde ha hjälpt dem bättre. Just detta kanske är ett tecken på att jag  inte borde fortsätta drömma om att bli familjeterapeut, vilket har legat i bakhuvudet i några år. Att behöva gå socialhögskolan lika länge som jag gick lärarhögskolan bara för att ens få fortsätta studierna till terapeut känns som bortkastad tid. Man kan gå den privata vägen, men det kostar mycket pengar och kvaliteten känns ”sådär”. Nej, det här livsmålet kommer jag nog att lägga på hyllan. Nu är bara frågan hur jag kan hjälpa människor på det sätt jag vill utan att gå de vanliga vägarna… Låt mig bara fundera lite så kanske jag kommer på något bra till slut.

Är du där du hade trott att du skulle vara för 20 år sedan? Det är inte jag. Livets väg bjuder på många överraskningar, både sura och söta karameller och en och annan lyxig chokladpralin. Vissa väljer man att äta, andra tvångsmatas man med. En chokladpralin som i rätt väderlek är det finaste man kan tänkas njuta av kan börja kladda ner allt man rör vid om det blir varmare. Och hur man än önskar att det vore annorlunda kan man inte styra över vädrets makter. Väljer man att hoppa i vattenpölar kan man blöta ner både sig själv och andra och ger man sig ut på en kulle med ett ensamt träd som sällskap är risken stor att man drabbas av blixtnedslag. Å andra sidan fylls vitaminförrådet på för lång tid framåt om man ser till att vara ute i den livgivande solen tillräckligt länge och ju fler solnedgångar man tar sig tid att uppleva, desto större blir tacksamheten inför livets storhet.

Idag njuter jag av att leva. Jag ser det jag har att vara tacksam för och jag ska se till att bli bättre på att sprida vidare denna tacksamhet. Ha en fin dag, du.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *