27 Apr

Om barnuppfostran och att vara sig själv då man blivit mamma.

Citat från Aftonbladet gällande Camilla Läckberg:

Camilla är, förutom ”Lets dance”- deltagare, både författare och mamma. (Jag är både lärare och mamma. Eller egenföretagare och mamma. Eller fru och mamma. Eller musikälskare och mamma. Och hade jag varit ”bara” mamma hade det varit fint det också.)

– Jag har alltid stuckit ut ­näsan ganska långt när det gäller min mammaroll. Jag har alltid hävdat att jag måste få ha ett eget liv, göra mina egna saker, säger hon. (Jaha. Ja, vilken tur att du inte sitter fast med en kedja i dina barn då. Själv kan jag aldrig göra något utan att alla mina tre barn är med. Duh.)

– Om jag bara lever för barnen och ger upp hela min personlighet för dem, hur ska de då veta vem deras mamma är? De som inte gillar mig är de här ”supermammorna” som tycker att så länge barnen är under 20 ska man inte ha något eget liv. Men jag har aldrig varit sån.

För det första vet jag inte om jag vill kalla någon som ger upp sin personlighet och som inte har något eget liv i 20 år för supermamma. Dessutom kan jag med några års erfarenhet konstatera att vad jag tycker om andras uppfostran inte spelar någon roll och därför behöver jag inte heller bry mig om vad andra tycker om mina uppfostringsmetoder. Det enda som betyder något är vad våra barn tycker då de är vuxna individer som ser tillbaka på sina liv. Min organisationsguru Benita Larsson skrev i går ett inlägg om hur hennes son har uppfostrats. Jag kan ärligen säga att våra ”uppfostringsteorier” kanske skiljer sig något åt, men ser precis hur hon och hennes fd man har resonerat då de hjälpt sin son till vuxenlivet. Det verkar ha funkat jättebra för dem.

Jag fick hjälpa till jättemycket hemma då jag växte upp och tyckte inte alltid att det var så kul, men å andra sidan har jag blivit en fena på både det ena och det andra just för att det var så det funkade hemma hos oss! Det sätt jag och maken har uppfostrat våra barn på har reviderats lite genom åren. Något av det viktigaste jag fick med mig hemifrån var att man alltid ska peppa och uppmuntra sina barn och det har jag försökt föra vidare. Måtte våra barn alltid känna sig trygga och att de är älskade för de personer de är så de inte behöver skriva en sådan här bok. Eller en så’n här. Jag tycker nämligen också att det är viktigt att få göra saker som utvecklar mig och låter mig behålla min personlighet. Däremot ser jag för det mesta inget behov av att sätta mina behov framför mina barns. De är faktiskt viktigare för mig än vad jag själv är. Jag måste fylla på ibland och göra saker som inte har med barnen eller tonåringarna i huset att göra, och det går alldeles utmärkt. Så så ser jag på det där med att vara mamma. Om du vill veta. Inte för att du borde bry dig egentligen eftersom det står var och en fritt att uppfostra sina barn som man själv vill, men precis som jag tycker kanske du att det är intressant att höra hur andra tänker.

”Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.”
Astrid Lindgren

Ja, hon var klok hon, Askelingen (som ett av våra barn länge trodde att hon hette). Vad tycker du om det här med att vara sig själv samtidigt som man är mamma?

14 thoughts on “Om barnuppfostran och att vara sig själv då man blivit mamma.

  1. När jag läste ” Jag har alltid stuckit ut ­näsan ganska långt när det gäller min mammaroll.” trodde jag inte att hon skulle mena på det sättet som hon sa. Jag tycker att rätt få vågar sticka ut näsan vad gäller sina mammaroller, menande att det så lätt blir en bisyssla, mammarollen får sällan ta den plats jag tycker att den förtjänar. Självklart måste man hitta tid för sig själv, och det man gillar. Vilken iofs kan vara lättare sagt än gjort. Samtidigt är barnen ett intresse jag har och jag skulle hellre ägna all min tid till dem än att inte ha dem överhuvudtaget.

  2. Jag försöker vara mig själv i alla lägen. Jag själv för mig betyder att jag är jag. Jag är mamma, fru, syster, vän, kollega you name it. Om jag ska vara på ett sätt när det passar att vara mamma och på ett annat sätt då jag har lite tid över för mig själv är jag inte mamma, och heller inte Kristina. Jag skulle gärna presentera mig som Mamma Kristina då det är det bästa livsuppdrag som finns. Jag är den jag är tack vare mina fina killar. De gånger jag sticker ut näsan är då de blivit illa behandlade eller missförstådda. Jag står på deras sida till 100 procent till motsatsen är bevisad. Jag stöttar och överöser dem med kärlek men inte bara ibland när jag har tid utan alltid. Basta! Underbar bild förresten.
    Ha en fin helg goa du.

  3. Måste få ha ett eget liv? Ja naturligtvis. Jag har också ett eget liv. Tillsammans med mina barn.
    Jag har valt att önska mig barn, och lyckligtvis dessutom fått två stycken. Ville jag ha ett liv där jag inte behöver tänka på någon annan än mig själv hade jag varken gift mig eller önskat mig barn. Jag är mamma och hustru och förskollärare. I den ordningen…

  4. Det här är svårt. Jag skulle kunna skriva väldigt mycket om den här saken, men det är fel forum för det. 😉 Jag är väl alltid mig själv? Jag kan inte alltid (eller ganska sällan) göra det jag vill, men det är ju ändå så att jag är mig själv. Jag sätter heller aldrig mig själv före mina barn. Hur skulle jag kunna göra det? Jag har valt att bli mamma och i det paketet ingår (enligt mig) ett ansvar att sätta andra före mig själv.
    Självförverkligande betyder inte att jag måste göra saker själv (som i betydelsen ensam). Jag kan förverkliga mig själv som person fast kanske inte i det sammanhang jag kunde ha gjort om jag inte haft barn, men det betyder inte att jag behöver stå outvecklad eller oförverkligad. Och måste all utveckling ske i offentlighetens ljus? Nej, jag vet inte. Jag är skeptisk.

  5. För mig låter det som en ursäkt för att få ägna det mesta av sin tid på sig själv. Hur ska man kunna ge någon någonting överhuvudtaget om man inte är någon själv först, då blir man ju bara någon som kräver och kväver för att andra ska definiera en? Men man behöver väl inte sätta sig själv först hela tiden för att vara någon, tvärtom tror jag att man då blir mindre och mindre någon riktig människa, själviskhet gör oss inte hela. Men det där med att ”det är bättre för barnen att ha en glad mamma” har ju varit ett mantra i åtskilliga årtionden nu. Varför kan man inte vara glad tillsammans med sina barn? Och varför kan man inte vara ”jag” hemma också? Jag har alltid varit jag även om jag varit hemma med mina barn i många år nu och jag har alltid haft ett behov av ensamhet, men det går alldeles utmärkt at kombinera. Det är viljan som är avgörande.

    • Ja, varför skulle man inte kunna vara glad tillsammans med sina barn? Med tanke på allt som jag har läst i detta ämne så verkar det vara ett gäng mammor som helt enkelt känner att tiden de är med sina barn är ”bortkastad”, eller kanske snarare en paus från det ”vanliga” livet. Det är det enda sätt jag kan förklara behovet av att hävda att man måste få vara en glad mamma. Det är det jag tyckte var så konstigt med den här korta artikeln också. Vara med sina barn = stoppkloss, Göra sina ”egna” aktiviteter = utvecklande. Som sagt – jag uppskattar verkligen att göra saker som barnen inte direkt kan hänga med på, t ex sjunga i kör, läsa en bok i badet och fota naturen i all min ensamhet. Det betyder inte att jag väljer bort dem för att det är enda sättet för mig att bli en glad mamma. Det kanske helt enkelt är journalistens fel att jag reagerade så starkt på CLs tyckande i den här frågan?!

  6. Johannes sparkade iväg mig på en hjälpföreningsaktivitet i staven igår, just för att han förstår hur viktig mammarollen är, och att man ibland behöver vara utan dem för att ladda batterierna, även om mitt liv också är tillsammans med barnen. Det är som mamma som jag växer och utvecklas, det är med min familj som jag helst vill vara.

  7. Halloj!
    Kom förbi här när jag sökte pâ Astrid Lindgrens replik om barnuppfostran, och ville bara säja hej. Ang. artikeln om Camilla här ovan sâ tycker jag nog att det är journalisten som uttrykt sig lite dumt ibland. För vem är BARA mamma?

    Hälsningar
    Yohanna

    • Hej Yohanna! Vad roligt att du säger hej! Det där med att tycka och tänka om barnuppfostran är alltid lika intressant… Titta gärna in igen. 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *