10 Dec

Hur kan man orka absolut ingenting?

Jag mår okej. Allt är okej, eller vad man nu ska säga. En fin vän bjöd med mig (och dottern som är bortrest, så maken kom med) på Lucia i Trefaldighetskyrkan igår kväll och jag bestämde mig för att det var precis vad jag behövde. Ljuvligt vackert. Lucia gör mig alltid känslosam, ännu mer nu.

Igår kom också min underbara promenadkompis från Orem och hennes två tonårsdöttrar. De stannar några dagar på väg ut i Europa. Åtta månader genom vår världsdel, annat än japanernas ”Europa på en vecka”. Jag har sagt att jag inte är någon bra värdinna just nu, ha. De bor i dotterns studentrum inne i stan, så det ordnar sig nog. Idag ska jag prestera kyckling i ugn, morötter, ris, hembakade frallor och några timmars umgänge. Det blir säkert bra, bara jag får undan all tvätt först. (Konstigt det där med hur livet fortsätter som vanligt fast allt har förändrats…) Hoppas du har det bra. Peace.

8 thoughts on “Hur kan man orka absolut ingenting?

  1. Ja, det är konstigt att allt bara fortsätter. Det är självklart och obegripligt på samma gång. Hoppas du får en fin jul tillsammans med familjen och att du fortsätter att hitta små stunder av skönhet och lycka mitt i allt som är. Kram!

    • Ja, jag inser att det nog landar i att jag faktiskt kommer att fortsätta tänka att de finns kvar här på sitt sätt. Inte rent fysiskt, men ändå. Jag tänker ofta att jag vill berätta något för Far och det händer redan med mamma också. De finns verkligen med för alltid. Kram och tack!

  2. har vart nere i en avgrund av att behöva slita för något så självklart som lss…. Kom ner i en svakca efter mamma gått bort …har tagit mig igen men hamnar lätt i nedförsbacke när det blir för mycket….man får kämpa…vila o kämpa en stund till
    KRAM

    • Usch, ja. Om LSS har jag hört så många skräckhistorier efter mitt vikariat på SärVux att jag undrar hur ”man” har tänkt? Skönt att du ändå känner att du orkar ta dig upp igen efter nerförsbackarna. Kram!

  3. Tack för sällskapet! Trevligt att få träffa din man dessutom 🙂 Har man möjlighet så är det bra att ge sig själv tid tror jag. Tid att vila, tid att minnas och sörja. Ta hand om er <3

    • Ja, det känns som att det inte finns så mycket val annat än att ge mig själv tid. Jag känner mig som den där sengångaren i en av de senaste tecknade filmerna just nu. En vacker dag vaknar jag kanske och känner mig som mig själv, fast ändå inte? Kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *