25 Okt

Självömkan?

Hur reagerar du på sjukdom, störning, svaghet, svårighet, orättvisa? Är du en ”livräddare”, någon som inte kan låta bli att hjälpa fast du kanske till och med vet att det inte är din sak att ingripa? En sådan är jag. Just nu har jag fullt upp med att försöka hålla döden stången, men i vanliga fall vill jag så gärna hjälpa alla att vara glada och nöjda med livet.

Ibland undrar jag hur mitt liv hade sett ut om jag varit en av de avstängda, de som inte ser när andra personer mår dåligt eller ens bryr sig om de faktiskt märker något. Inte för att jag längtar dit, snarare önskar jag att fler kunde ta sitt ansvar. Om inte för andra så åtminstone för sig själva…

Den här texten läste jag för ett tag sedan och kunde inte låta bli att spara den. Om livskunskap fanns som ämne för svenskarna borde detta vara obligatorisk kurslitteratur. Vill man få ordning på sin situation måste man ta kommandot över sitt eget liv. Negativa mönster rotade i självömkan är så svåra att förändra!

4 thoughts on “Självömkan?

  1. räddare..o tröstare….. blir oerhört fokuserad att göra saker rätt hjälpa så långt det bara går ….tröst o hjälp även om en eget hjärta går i tusen bitar….har fått tänka får ta tag i mig sen ….. jätte jobbigt under processen någon är sjuk blir sorg i sorgen …. en utmaning helt klart

    • Just precis så! Men vad gör man? Alternativet att ”strunta” i sina känslor är varken genomförbart eller hälsosamt. Själv tänker jag mycket på ventilering, att ”diskutera” med mig själv så det inte slutar med att jag stryker med på kuppen. Kram till dig, kära medkännare!

  2. Tyvärr är jag en struts… Jag fokuserar på att göra ”rätt” saker och inte känna så mycket eftersom jag förmodligen skulle bryta ihop. Jag gör det ”sen”. Otroligt lösningsfokuserad och logisk. Har ständigt dåligt samvete för att jag inte kan/orkar hjälpa andra mer, men är i grund och botten jättekänslig… Men jag mår fint :S! Ingen ironi alls där… Låter som ett motsatsförhållande, men så är jag. Lättare att måna om andra än sig själv, för det gör inte lika ont. Jag tror jag behöver terapi 😀

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *