17 Okt

Om att skämma bort.

Jag är inte den jag brukade vara. Eller är det inte så att man ständigt utvecklas, men att man ibland gör större hopp och genomgår något som mest kan liknas vid metamorfoser? Jag känner naturligtvis igen mig själv som jag var för några år sedan, men jag är samtidigt någon helt annan som jag måste lära känna på riktigt. Just nu finns det inte utrymme för den nya bekantskapen, men det kommer väl.

Jag har alltid, förut, varit duktig på att skämma bort min familj med kärlek och överraskningar. Det känns trist att denna sida av mig har fått stå tillbaka så mycket sedan vi flyttade tillbaka till Sverige, men jag har liksom inte geisten till det. Igår kväll nämnde yngsta dottern att hon var sugen på scones, så jag bekämpade Det Svarta och steg upp tidigt för att överraska henne med nybakad frukost. Det kändes riktigt fint av flera anledningar och jag påmindes om det där att det är svårt att vara sant altruistisk. Gör man något gott för någon annan ger det så mycket positivt tillbaka! Jag hoppas kunna klämma in lite fler överraskningar framöver. Om inte annat så i rent själviskt syfte… Vi kämpar på!

4 thoughts on “Om att skämma bort.

    • Alltså, man nyper ju ihop mjölet med smöret och jag hade väl bara en lite större smörbit som hamnade där. 😉

  1. Jag känner igen mig. Har blivit mer bekväm med åren och kalkylerar om det är värt ansträngningen… Bra gjort av dig att övervinna dig själv och göra gott.

    • Jag tänker som så att det är smart att tänka efter före om man ska kunna räcka så länge som möjligt, eller hur? Tack!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *