30 sep

Vad strävar du mot?

Supermodeller är något som fotografen Peter Lindbergh sägs ha varit med och ”uppfunnit”. Han fångade 90-talets skönheter på ett sätt ingen riktigt hade gjort förut med sina svartvita bilder och var med och gjorde bland annat Naomi Campbell, Helena Christensen och Cindy Crawford till de superkändisar de var, och väl fortfarande är. Lindbergh gillar inte hur fotografier manipuleras nu för tiden och vägrar hänge sig åt dylika dumheter. Just nu visas hans verk i Rotterdam på Kunsthal och jag vill verkligen se dem! När utställningen stänger i februari kommer den att resa runt, så har jag tur hamnar den någonstans där jag kanske håller till lite mer ofta.

När jag såg några av bilderna som är med i utställningen fick jag flashbacks till Veckorevyn på 80- och 90-talen och det går inte att tänka på det utan att bli lite arg, mest på mig själv och på det sätt jag lät mig påverkas av media (läs: magasin riktade till unga kvinnor).

Jag brukar säga att jag inte orkar lägga energi på att göra saker och ting ogjorda då det ju ändå aldrig går att göra något åt val man gjort i efterhand. När man väl har ryggsäcken på sig kan man inte trolla bort den, men man kan välja att fortsätta fylla den med innehåll eller ta av sig den. Jag har ändå en önskan om att våra barn inte ägnar lika mycket tid åt självförakt och att odugligförklara sig själva så som jag har gjort genom åren. Jag har ägnat så mycket tid åt störda tankar om hur tjock, fet och ful jag är att det inte är roligt. Jag kan alla knep på hur man låter bli att äta utan att någon ska upptäcka det. Jag har kunskap om i princip alla ”dieter” och teorier om kost som presenterats sedan åttiotalet och framåt. Jag har också kommit till insikt om att jag, precis som alla andra människor, duger som jag är. Jag har naturligtvis en plikt mot mig själv att ta hand om den kropp som blivit mig given. Alltså, kost och motion är viktiga delar för hälsan, men jag blir inte en bättre medmänniska om jag väger 56 kg än om jag väger 86.

Skönhet av olika slag är viktigt. Vad vi reagerar på skiljer sig dock åt till viss del. (Solnedgångsbilder reagerar dock tydligen folk i olika kulturer i princip alltid positivt på.) I alla tider har människor förskönat sig själva genom olika typer av smink, tatueringar, peruker, kläder och under senare år anabola steroider, fotofilter, bröstimplantat och permanenta lösögonfransar. Fenomenet är knappast nytt och det är viktigt att komma ihåg. Att det läggs ner sådana otroliga mängder tid och pengar för att få till den vackra ytan, vare sig det gäller hem eller utseende, är däremot nytt. Kanske var Peter Lindberghs bilder del i processen som fått oss att hamna där vi är idag, kanske inte. Jag följer utvecklingen med stort intresse och försöker samtidigt balansera vikten jag själv idag lägger vid yta och utseende. Kanske är det närheten till döden som gjort mig ännu mer fokuserad på att ägna livet åt det som verkligen betyder något, kanske är det ren mognad. Jag fyller ändå 46 år om en vecka…

Hur tänker du om det här?

8 thoughts on “Vad strävar du mot?

  1. Kära vän! Vad jag önskar att du, vi, ja alla sluppit gå igenom olika varianter av detta! Jag gömde mig i för stora kläder hela högstadiet och gymnasiet för jag tyckte jag var tjock och hade för stora bröst! Så galet! Det är tur att man blir klokare med åren, och jag hoppas att våra döttrar får det lite lättare än vi… Jag hade dessutom en pappa som föraktade tjocka människor. Det är svårt att förhålla sig till.

    • Ja, livets flöden går fram och tillbaka. Det som var hippt i förra veckan är sååå ute i nästa. Jag hoppas att kroppsfixeringen åker ut och stannar där. 😀 Kram!

  2. Utseendesaker i all ära men visst har det gått lite överstyr! Tänk på alla Instagramkonton och följare… trams!
    Men nog kunde vi redan på 90-talet, innan internet! Jag tyckte alltjämt att jag var så ful. Allt i mig var så fult. Nu eftråt kan jag säga att det inte var sant men vad hjälper det… too late.

    • Absolut! Jag är fullkomligt medveten om att det här inte är något nytt fenomen, men det verkar som att det tränger in överallt och från alla håll. Jag vill kunna känna frid och vara nöjd och tacksam över det jag har, inte ständigt känna mig otillräcklig över sådant som jag inte har!

  3. Tänk så mycket tid vi har lagt på att hitta fel på oss själva. Istället för att inse att var och en av oss är vackra, unika och helt fantastiska har vi lagt så ofantligt mycket tid på att inte älska oss själva. Att istället för att se det fantastiska som är just jag bara fokusera på allt det jag inte är och inte heller behöver vara. Och hur illa det än var då på 80-och 90-talet så känns det som det är än värre idag. Den press dagens unga utsätts för är omänsklig. Ett globalt mediasamhälle som snurrar så fort och som enbart handlar om pengar och antal klick/likes. Det enorma flödet av bilder och text dagligen. Ständiga uppdateringar och ständigt uppkopplad. Ett oändligt flöde. Jag kan förstå att det blir svårt för vem som helst att sålla och värja sig när flödet till största del består av skönhet, lycka, framgång och lyx. Att alla andra då kan verka snygga, framgångsrika och lyckade. En värld sedd genom filter.
    I det stora hela tycker jag att det är bättre idag än det var förr. Att världen går framåt och blir bättre. Men nog var det ganska skönt att ta studenten i början av 90-talet, hålla kontakten med några få och inte ha en aning om vad övriga pysslade med förrän man råkade stöta på varandra i en affär några år senare. Att inte ständigt matas med information om studier, husköp, äktenskap, barn och semesterresor. Att kunna köra sitt eget race och inte bry sig om vad övriga pysslade med. Att slippa jämförelsen.
    Och visst var det ganska skönt att filmstjärnor, musiker, skådespelare och alla andra kändisar höll på med det som var deras grej och var lite ”oåtkomliga”. Till skillnad från idag då varenda kändis oavsett rang måste jobba med sitt varumärke och visar allt och lite till på instagram, twitter och facebook.
    Det är tufft att vara ung idag och kanske är det inte konstigt att många unga idag mår dåligt. Att den psykiska ohälsan är större än någonsin trots att vi har ett välstånd vi aldrig någonsin tidigare har varit i närheten av. Att pressen och ekorrhjulets hastighet är för hög. Då är det viktigt med goda förebilder. Ett tips är Amy Schumers bok ”The girl with the lower back tattoo”. En bok jag rekommenderar alla att läsa. Kvinna som man. Ung som gammal. En bok som kommer att ligga i julklappshögen till båda mina tonårsdöttrar.

    Tack för ett tänkvärt inlägg kära vän och du, glöm inte bort att du är vacker och unik. Dessutom har du ett av de största och varmaste hjärtan jag känner.♥

    Kram Lotta

Lämna ett svar till monnah Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *