12 aug

Funderingar från ett gäng ribbor, en pensel och Falu rödfärg.

lat

  1. som i anmärkningsvärd utsträckning föredrar att vila i stället för att arbeta
    Flickan är tämligen lat; hon tycker inte om att städa upp efter sig.
    Etymologi: Av fornsvenskans later. Besläktat med lättjalåta, tyskans lass (slapp), tyskans nachlässig (slarvig), engelskans late (sen), latinets lassus (sömnig).

Jag anser mig inte vara någon lat människa. Jag har emellertid gått från att vara en perfektionistisk överarbetare till att ha ett lite mer avslappnat förhållningssätt till min egen och även andras insats. Det har varit en livslång process och många olika erfarenheter har fått mig dit jag är idag.

En luthersk uppfostran lär en att arbeta i sitt anletes svett med en strikt arbetsetik, något som bl a Max Weber menade bidrog till de protestantiska ländernas stora ekonomiska framgång då det begav sig. I modern tid är det inte populärt med religion och därmed har ”man” bestämt att det var protestanternas höga läskunnighet som bidrog till de goda ekonomiska framgångarna och inget annat.

En gång diskuterade jag karensdagar med en supermegatrevlig kollega. Han sa ”det är väl klart att alla tar en ledig betald dag då och då utan att vara sjuk om inte karensdagar finns, det har jag själv gjort många gånger”. Jag tittade på honom som om han var en utomjording och sa att jag aldrig hade gjort så själv och inte kunde tänka mig att göra det heller. ”Men det gör ju alla”, var svaret han gav. Jag undrade i mitt stilla sinne vad det var för fel på mig som inte ens hade kommit på tanken på att lura till mig pengar som jag inte hade rätt till. Efteråt har jag insett att väldigt många anser sig ha rätt till väldigt mycket och att det som jag själv lärt mig inte är något som jag ska ta för givet att någon annan tycker. (Vilket är värst? En skatteplanerare eller någon som lurar till sig bidrag? Skatteplaneraren naturligtvis! Hen lurar ju någon annan på pengar som de själva inte har jobbat ihop men som de har rätt till… Logiskt, eller hur?)

Tillbaka till tankarna om att vara lat och vad som fick tankarna att snurra… Jag stod och målade ribb och tyckte att det var lite småtråkigt. Så fort jag tyckte det fanns en någorlunda bra anledning till att åka hem (det började skymma och bli lite väl mörkt i ladan) så drog jag. Efteråt tänkte jag att om jag hade varit min bror hade jag stått kvar och målat klart de sista tio ribben också. Hur hade det varit om jag hade varit projektanställd istället för någon som är ivrig att flytta in i sitt nya hem? Skulle jag göra minsta möjliga arbete och ändå varit arg på arbetsgivaren som utnyttjade billig arbetskraft? Skulle jag vara glad över att kunna göra något nyttigt och tacksam över pengarna? Skulle jag tycka att det var meningslöst arbete som inte gav mig någonting och kräva andra uppgifter och högre ersättning? Skulle jag se projektet som ett nödvändigt ont, men ett sätt att visa upp mina goda kvaliteter och även en språngbräda till mer kvalificerade arbetsuppgifter?

Det finns genuint lata människor. Det finns personer som ständigt utnyttjar system, maskar och fuskar. Men! Det finns också lirare som slänger chokladpapper i soptunnan när ingen ser på. Det finns frivilliga som tar sig an missbrukare, föräldralösa och samhällets andra olycksbarn utan att förvänta sig det minsta tillbaka. Det finns goda människor som lyfter de orkeslösa och puttar på de som förlorat sin startmotor. Nästa gång min latmask attackerar ska jag komma ihåg den här stunden. Jag är på hugget och i morgon ska jag stiga upp lite tidigare än planerat och måla de där sista ribben också! Leve den lutherska arbetsetiken!

2 thoughts on “Funderingar från ett gäng ribbor, en pensel och Falu rödfärg.

  1. Viktigt ämne, och det är nog en bra balans mellan flitighet och lättja som man ska hitta! En människa mår bäst av att vara lagom aktiv lagom länge och genom att ibland överträffa sig själv åt båda hållen…
    Att däremot bidragsfuska, som jag anser det innebär att vara hemma fast man inte är sjuk, gör inte jag och skulle inte tro att mina vänner gör heller i stil ”alla gör ju det!”
    Vissa är dock VÄLDIGT frikostiga med att vabba eller hemma länge pga relativt liten snuva (jag har varit schemaläggare och man ser mönstret hos vissa, lyckligtvis få.)

    • Balans i allt. Nästan. Där håller jag med dig! Då det gäller vilken tolerans man har för stress är det extremt olika. Jag inser att det är normalt för mig att ofta om somrarna laga mat till 20-30 personer (med hjälp förvisso) och att andra planerar i veckovis för att laga mat till åtta personer. Jag tror att det som vissa känner är helt handikappande för mig känns som en ”fis i rymden” och det försöker jag ta hänsyn till. När jag hör folk skryta med hur de utnyttjar olika saker blir jag dock fruktansvärt upprörd. Usch. Särskilt då jag vet att det i längden försämrar för människor som verkligen har stora problem!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *