16 dec

Tjugo år på jorden!

Vi älskar vår lilla pia som nu väl får räknas som vuxen på riktigt. Iiiiih! Tiden rinner iväg… Nyss låg hon i min famn, den gosigaste lilla godbit som tänkas kan. Idag får jag tjata till mig en kram då och då, men den fasen verkar lyckligtvis nästan vara över.

Vi firar, andra sörjer. Min kompis sitter och vakar vid sin mammas dödsbädd inatt, en annan kompis var tidigare idag hos begravningsentreprenören för att planera sin sons begravning. Så ser livet ut. Det är lätt att bli cynisk om man inte aktar sig.

Solen sken idag för första gången på eviga tider. Vi passade på att gå en runda med min syster som vilar upp sig i Bredavik. Det var ljuvligt att känna solen i ögonen och kylan sticka i kinderna! Jag och dottern hade också med oss lite födelsedagslunch till syrran. Hon bjöd på fint födelsedagsbubbel som jag verkligen gillade. Nu kommer jag inte ihåg namnet, men du kan se delar av den tjusiga flaskan här.

Nu har maken och jag alltså officiellt lagt titeln som tonårsföräldrar bakom oss. Det gör jag både med ett stänk av sorg och med stor glädje. Framåt och uppåt.

15 dec

Fira livet!

Idag fyller min kärmor år. (Jag gillar verkligen min kompis namn på sin svärmor.) Jag är så tacksam för allt hon har gjort för mig, för oss, de senaste 27 åren. Hon är fantastiskt kompetent! Spelar fiol i folkdräkt lika lätt som hon svänger sitt trollspö över läromedel i tyska samtidigt som hon är en kunnig loppiskompis och en briljant köksmästare. Hon är kär mor till maken, men också världens absolut bästa farmor. Så glad att våra barn har henne i sina liv! Grattis L!

14 dec

Julmuskedunder.

Maken och dottern tog sitt traditionella uppdrag att hitta julgran på stort allvar och kom hem med en svensk Disneyversion som kanske då ska kallas ”Jenny Nyström”?! Det är definitivt den största gran vi haft sedan första julen här 2016. Detta corona-onådens år tycker jag nog att det passar med något som är lite utöver det vanliga. Vi kan inte titta på teve utan att flytta på granen, men det är okej. Det finns annat som är betydligt värre.

13 dec

Simmer pot.

Första gången jag träffade på något som idag är en hel ”vetenskap”, nämligen doftinredning, var hemma hos min amerikanska moster för en himla massa år sedan. Hon hade en kastrull på spisen full med vatten, fruktskal och kryddor som stod och sjöd på lägsta värmen. Med jämna mellanrum hällde hon på lite mer kokande vatten. Det luktade gott i hela huset, ungefär som en blandning mellan glögg och ett riktigt bra doftljus. Fenomenet har jag senare lärt mig kallas ”simmer pot”. Man kokar helt enkelt något som inte ska ätas, bara lukta gott. Innehållet i en simmer pot kan räcka i flera dagar, men till slut blir det lite geggigt.

Hur ska man då översätta ”simmer pot”? Sjudkastrull låter minst sagt märkligt, men det är den rätta betydelsen. Kanske skulle doftkastrull funka bättre på svenska?

För att fylla sitt hus med doftande hemtrevlighet fyller man en kastrull med vatten och väldoftande ingredienser som passar bra ihop. Det vanliga är skal från citrusfrukter eller äpplen, mustiga kryddor som kanel, kryddnejlika och ingefära, några droppar koncentrerade doftoljor eller vad man nu vill ha. Det finns recept om man inte vågar lita på sitt eget omdöme. Själv fyllde jag min doftkastrull med ett skruttigt äpple i klyftor, lite torkade enbär, torkade pomeransskal, kryddnejlika och kanel. Det luktar hur gott som helst kan jag säga. Vill man testa detta så uppmanar jag till att sätta en timer så att man inte låter kastrullen koka torr. Jag har blivit väldigt känslig för starkt luktande doftljus som jag förut tyckte så mycket om, så detta är ett fantastiskt alternativ.

12 dec

Allt kan gå i tusen bitar.

Med liv kommer död, men tre dödsbud på en vecka?! En gammal, en mitt i livet och en alldeles för ung. Så mycket sorg, så svårt att ta in. Önskar det fanns mer tröst att ge… Sorgen måste man igenom själv. Finns kärleken finns också ljuset där på andra sidan, men vägen dit kan göra så ont, så ont. Jag älskar den här sången, Kenneths underbara text och Teds magiska melodi. Här två fina versioner.

I den stora sorgens famn
Finns små ögonblick av skratt
Så som stjärnor tittar fram
Ut ur evighetens natt
Och i solens första strålar
Flyger svalorna mot skyn
För att binda sköra trådar
Tvinna trådar till en tross
Mellan oss
Så når vi varandra

I den hårda tidens brus
Finns de skrik som ingen hör
Allt försvinner i ett sus
Som när vinden sakta dör
Alla tårarna har torkat
Till kristaller på min kind
Jag har ropat allt jag orkat
Allt jag orkat efter dig
Hör du mig?
Kan vi nå varandra

I den långa vinterns spår
Trampas frusna blommor ner
Och där ensamheten går
Biter kylan alltid mer
Ändå har jag aldrig tvekat
Mellan mörker eller ljus
För när månens skära bleknat
Har allt pekat åt ditt håll
Och från mitt håll
Kan vi nå varandra

I den stora sorgens famn

09 dec

Dagens fynd.

Har jag sagt hur roligt jag tycker det är med loppis? Den här fantastiska lilla vedkorgen fick jag för tre tior. Bättre än så blir det inte. Otroligt vacker, lagom stor, bra handtag. Lättburen och lättplacerad. Nöjd.

09 dec

Smällkarameller och nejlikapelsiner.

Här har du två pyssel som alltid finns med till jul här hemma. Jag gillar de mindre smällkaramellerna utan inblandade toarullar. Doften av nejlikor och apelsiner är otroligt hemtrevlig och säregen. Vilka julpyssel är dina favoriter? (Dessa är alla dotterns skapelser.)

08 dec

Klackamåla, faster, fester och firande.

Den här bilden gör mig glad. Farmors hus och grannens så upplysta och fina, en så hemtrevlig liten by. Farmor finns inte kvar, men väl faster och farbror. De har gjort det så fint och tar verkligen hand om det som en gång var kalasens högborg. Här träffades vi, farmor, alla fastrar, farbröder och kusiner och så vår stora familj. Jag vet inte riktigt hur det gick till och hur vi fick plats, men jag kommer ihåg att det var mysigt och spännande. Nu lever Klackamåla vidare på ett annat sätt och med ett lite annorlunda kalasande.

På den här adressen bjuds fåglarna på festernas fest varje dag. Inspirerande! Jag har instruerat maken om hur jag vill att det ska se ut utanför vårt så småningom. (Rödhake, talgoxe, blåmes, pilfink, större hackspett, gröngöling, koltrast, stare, kaja, skata och så något slags ljus fink – dessa har jag sett än så länge, men jag hoppas såklart på domherrar!)

Älskade faster, för evigt typ 40 år. Jag tror det var det hon fyllde i söndags, jämt var det iallafall. Jag måste avsluta genom att visa den fantastiska ljuskrona hon designat och stöpt med hjälp av väninna och syster:

06 dec

Andra advent 2020.

Efter en dag i huvudvärkens tecken orkade jag ta mig samman lagom framåt kvällskvisten. Dottern ville ha lite hjälp med knäcken, så jag stod för kulprov och assistans vid själva upphällandet. Slut är tiderna med dubbla teskedar, välta knäckformar och brända fingrar! Knäcktratten är faktiskt en av de där ”onödiga köksprylarna” som sanningen att säga inte behöver jobba hårt resten av året. När det väl är dags för julgodis är hen dock oumbärlig.

S hade hittat ett recept i julgodisboken vi oftast hämtar recept från runt den här tiden. Det blir lite ”såhäraochsådära” när man är så dålig på att dokumentera vilka recept som funkar och inte som jag. Å andra sidan lämnar alltid de riktigt bra recepten märken i godissjälen. Hur ska man kunna glömma att det är Leilas Rocky Road som är bäst till exempel? Det går ju inte!

Det var så mysigt att sitta här i köket medan dottern skramlade runt. Samtidigt påmindes jag om familjen som precis förlorat sin man och far. Vilken tragisk förlust! Mitt hjärta blöder.

05 dec

Tre år utan mamma.

Jag är mest uppfylld av tacksamhet idag. Tacksam över mina föräldrar, men också över den stora, fina familj som finns kvar. Från mitt håll, från makens håll. Ett nätverk av fina människor.

Igår nåddes vi av budskapet om att en familjefar hastigt avlidit. Så tragiskt. Tankarna om vad som kan göras rent praktiskt leder automatiskt åt vår situation 2017. Alla hanterar sorgen olika. Vissa behöver mycket stöd, andra behöver vara ifred. Sedan går tiden och det är omöjligt att ta hand om alla andras sorg. Ingen av oss kan bära allt som ryms i den på våra axlar. Vi kan dock visa att vi finns här och visa medkänsla. Det är inte nödvändigtvis stora åthävor som tröstar.