27 jul

Snart klart.

Dagarna springer förbi och snart är vi inne i augusti. Sommaren har varit så fin. ”Hemester”, halvdassigt väder, umgänge med släkten, pyssel och fix – en perfekt kombination, tydligen. Förra sommarens fiaskoartade kaos ligger nästan överspelat av det här på hårddisken. Det känns skönt att veta att jag snart har åkt förbi den där jobbiga ettårshållplatsen. Den femte oktober fyller jag femtio. Jag är långt från ”fifty and fit”, men jag mår bra och är tacksam över allt jag har och allt jag har tagit mig igenom. ”Imorgon är en annan dag” är inte bara en schlagerklyscha, det är också ett uppmuntrande och stärkande mantra för den som behöver!

I Bredavik står nu pizzaugnen färdig och det är dags att börja testa om den håller måttet. Det är så spännande! Maken och svågern har varit duktiga och har nu fått ge sig på att mura inne i huset också. Putsfasader nästa?

25 jul

Offra tid för övning och vinn färdighet.

Jag glömde ta kort på svägerskan i full färd med att beskära fruktträden, men här kan du se lite av de nya frisyrerna. Det är bra att någon med känsla för form tar hand om något sådant här!

Då jag var yngre gick jag ofta till personer under utbildning, men nu tar jag mig sällan tid till det. Svägerskan får öva på sina trädgårdsmästarkonster, vi får en välfriserad trädgård. Vinn-vinn!

Systerdottern var också här och övade igår, fast på symaskinskonster. Hon är så noggrann, pysslig och ivrig att lära sig. Det är verkligen roligt att vara lärare till någon som vill kunna bemästra något!

Själv jobbar jag på att lära mig bemästra bokashin. Här en full hink med det fantastiska bokashiströet.

Efter några veckor av tyst bearbetning ser bokashin ut såhär när man har blandat ner den i ”fuljord”. Matresterna ser ut ungefär då man lade dem i hinken, men man ska inte låta sig luras.

Efter ungefär en månad i lugn och ro ser nämligen bokashin ut så här. Säg mig vilken kompost som jobbar så fort! Jag är verkligen förundrad över hur bra det här fungerar. Heja bokashi!

25 jul

Lilla Annas far.

Lilla Anna Sofia Hansson Forsman, kan det vara så att jag har hittat din far?

Ryktet gick om att din far var en snygg sadelmakare. Häromdagen började jag gräva lite mer i en specifik DNA-match. Allt passar inte ihop, men såhär nära har vi nog aldrig varit att lösa detta spännande mysterium som mamma lade ner så mycket tid på att lösa. Vänta bara. Rätt vad det är har jag alla pusselbitar! Jag tror verkligen att Olof Georg Ljung är din far.

Ps: Lika, eller hur?!

20 jul

Såpa golv.

Det finns vissa saker som bidrar starkt till hemtrevlighet. Doften av såpskurat golv tillhör definitivt dessa! Vi har struntat i att såpa de massiva trägolven på övervåningen. Det är för tätt och tungt möblerat för att vara hanterbart, så de golven får bli gulare och ”möbelfläckiga”. I verandan passar det däremot utmärkt att såpskura! Verandan har varit kaotiskt stökig alldeles för länge nu, så mitt under åskovädret gjorde jag slag i saken och började städa ur eländet. Jobbigt då, underbart nu när allt är klart!

Så här såg det ut lite halvvägs in. Den observante ser hur smutsigt och fläckigt golvet hunnit bli sedan senaste skurningen. Utgrävningen runt huset förra helgen har indirekt gjort det ännu värre, så vi måste lösa hur vi ska hantera jorden som skorna drar in tills gruset ligger på plats.

Visst finns det märken och fläckar som är permanenta, men en rejäl skurning lyfter genast helhetsintrycket! Dessutom är det underbart att gå på mjuka, släta trägolv. Det kalla stengolvet utan golvvärme i Orem känns som detta golvs elaka styvbror. Tänk, så välsignat vackert vi bor! Jag är verkligen tacksam.

20 jul

Kors och tvärs-tankar.

Imorse blev jag påmind om att det idag är precis åtta år sedan vårt första flyttlass från Segeltorp gick. När jag tänker tillbaka på allt som hänt sedan den dagen tänker jag att halva mitt liv ryms i de åren. Det stämmer naturligtvis inte, men jag tror att det är just denna period som har förändrat mig mest. Jag ställer mig vid sidan om mig själv och undrar hur jag bäst ska ta tillvara på de insikter jag fått och konstaterar att valet att bli samtalsterapeut var klockrent.

Häromveckan var jag och maken hemma hos en kär vän och hennes familj. Vännen fyllde femtio tidigare i år och jag frågade om hon märkte någon skillnad. Hon sa att hon i grunden är samma person och att det bara är tiden som har gått.

Jag söker min egen kärna, vad är det som är jag? Har jag förändrats? Är jag någon annan, eller samma i en annan form? Jag känner att mitt grund-jag finns kvar, men nog är jag en helt annan person idag än för trettio år sedan. Jag tar beslut fattade på andra grunder än jag hade gjort som yngre, jag planerar på ett annat sätt och jag har lättare att se ofullkomligheten som ett naturligt tillstånd hos människor. De flesta av oss kämpar på, gör det bästa vi kan, försöker åtminstone göra rätt för oss. Eller, vad det nu betyder… (Min ena syster sa igår att hon stör sig väldigt mycket på alla som försöker sko sig på andra, utnyttjar situationer och tillfälligheter som kanske leder till elände för andra utan betänkligheter.)

Vi har precis haft äldsta dottern och hennes man här i en vecka. Det var så mysigt och jag saknar verkligen att ha dem här. Samtidigt är jag glad för deras skull, för att de har ett fint liv där de kan utvecklas och blomma i sin takt. Jag gläds med dem då jag tänker på allt spännande de har framför sig och tänker att jag är tacksam över att kunna finnas här i ur och skur om de behöver mig eller maken. Jag har sett så många vuxna människor hållas som gisslan av sina föräldrar. Tänk att inte släppa taget och konsekvenserna som följer! Att vara vuxen och välja att hålla sig nära sina föräldrar är fint. Relationen förändras, men inte kärleken. Jag hoppas att våra barn fortsätter välja att komma till oss i glädje och sorg och att de inte hamnar på ett löp där det ropas ut om deras traumatiska barndom och vad den gjort med dem.

Jaha, ja. så gick den här halvtimmen. Nu ska jag försöka ta reda på verandan så den inte fortsätter utvecklas till soptipp. Grävandet runt huset har gjort att det dras in en massa sandjord och dessutom är det bekvämt att ha ett utrymme för all ”så länge”-förvaring. En vacker dag kanske vi kommer fram till en bättre lösning än så. När jag tittar på bilden som drog igång tankarna i detta inlägg vet jag att det kommer att bli jättebra. Sätt ett mål och börja jobba med fokus så löser det sig.

17 jul

Återbruk och arv.

Far älskade sina bruna manchesterbyxor och sina rutiga skjortor. Han hade hittat ett vinnande koncept och varför ska man överge ett sådant? När han dog begravdes han i sin finaste outfit (de nyaste bruna manchesterbyxorna och den finaste skjortan). Jag och min ena syster tänkte båda lika och kunde inte med att slänga eller ge bort hans slitna kläder, så vi hade båda sparat några klädesplagg. Härom månaden satt vi och pratade om vad vi ville göra med dessa och syrran kom på att vi skulle göra ”syskrin” till alla syskon. Sagt och gjort. Vi ägnade ett par heldagar till att skära tyg och sy ihop allt och avslutade med handfållade skråddband. Eftersom mammas plagg var återvunna på annat sätt sedan länge fick hon vara med i form av blommiga dekorationsband. Trädgården blev våra föräldrars stora gemensamma intresse de sista åren, så det kändes fint att knyta ihop projektet med denna symboliska detalj. Detta måste ha varit det roligaste projekt jag någonsin gjort! Igår fick vi möjlighet att dela ut det färdiga resultatet till alla när de flesta av oss var samlade. Fint ändå.

17 jul

Grattis på 40-årsdagen!

I mars fyllde min syster 40 år. Hon närde ambitiösa drömmar om hur denna högtidsdag skulle firas, men Coronaviruset tog grepp om världen och alla planer fick ställas på ända. Igår var det dags för de flesta av syskonen att äntligen fira Annika och hon bjöd på en härlig dag på Öland och i Karlskrona!

15 jul

”A laapis, a laapis!”

En amerikansk bekant till oss upptäckte loppisar och utropade varje gång hon såg en loppisskylt de bevingade orden ”A laapis, a laapis!” med samma entusiasm som min syster hade visat om hon träffat på prinsessan Madeleine i folkvimlet. Igår åkte vi förbi ett gäng loppisskyltar, men vi stannade inte vid någon. Däremot gick vi in på loppisen i Kristianopel. Jag hittade en jättefin trasmatta för en hundring och dottern köpte en jordglob.

Jag gillar loppiskonceptet. Säljaren blir av med skräp och köparen fyndar. Vinn-vinn. Dessutom känns det fint att något som har många dugliga år kvar framför sig får fortsätta komma till nytta! Vi har ett helt loppisrum i ladan och en vacker dag ska den där loppisen som vi planerat i fyra år bli av.